nåd

Sidan har inget innehåll

Nej rubriken är inget felmeddelande, det är bara ett konstaterande. 

Ibland kommer blogginläggen smärtfritt, okrystat - som om inlägget är klart redan innan jag skriver det. Andra gånger, oftast till och med, börjar inläggen med en idé som sedan efter lite finslipande och redigerande blir en helt okej text. 

Andra gånger börjar jag på en text, raderar, börjar på ett helt nytt inlägg, struntar i det. Försöker mig på det första inlägget igen. Kommer ingenvart. Sliter hår och förlorar modet. Krystar, kämpar, ger upp.

Just idag har jag med stor möda försökt frammana ett inlägg. Eller egentligen flera. Ett om ensamhet, ett om förundran över nya liv, ett om en närstudie i den introverta och högkänsliga människans verklighet. Samtliga utan nämnbar framgång.

Så idag blev mitt inlägg utan innehåll. 

Men det får vara okej.

Det är helt okej. 

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vän med mig själv

Okej nu kör vi onsdag. Jag ska handla, fixa en gåva, ta en vända via apoteket, hålla det där samtalet klockan 13, läsa klart den där boken, veckostäda, tvätta kläder och hinna på träningspasset till klockan 19. Ja och hämta paketet från posten och returnera högen med biblioteksböcker

… när jag egentligen bara vill vara en våt pöl på marken, glo upp i taket och vara totalt obehövlig. Ingen ställer krav på en våt pöl.

Krav är alltså ett hett tema just nu. Jag har funderat en hel del på vem det är som ställer krav. Är det en faktisk person och verkliga människor som ställer de här kraven på mig?

47ACBA15-F225-46F3-9973-DEFDC7281C61.jpg

Nej.

Min största fiende då det kommer till krav är ingen mindre än mig själv. Jag och min förbajskade (nej, förlåt, älskade) bullet journal som skriver in en hög med punkter som jag ska avverka under dagen. Jag tror att om jag skriver in det i min planerare så får jag, på något magiskt sätt, den energi som behövs för att fullgöra det också. Så är inte fallet.

Så jag har börjat förhandla med mig själv. På ett bra sätt.

“Jag behöver inte storhandla nu, jag kan gå och köpa mjölk och banan från närbutiken så klarar vi oss”. Eller så slår jag ihop sysslor så att de blir överkomliga “Jag skippar träningen ikväll och tar en promenad till apoteket istället” (alla träningstokiga ser rött, men jag ser det som en enorm nåd mot mig själv).

Så fort jag stryker punkterna på listan är det inte längre krav, bara möjliga aktiviteter. Något som jag kan men inte måste göra.

På det här sättet slutar jag att vara min egen största fiende
och istället blir jag vän med mig själv.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

höösti1-blogg.jpg

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.

WhatsApp Image 2018-10-15 at 17.06.41.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt det där jag inte skriver på min CV

Jag skrev lovordande om glädjen i att utforska sig själv i ett tidigare inlägg.

Låt mig nu lyfta fram baksidan av myntet. Den oundvikliga delen i äventyret att utforska sig själv: att också hitta mindre smickrande hörn och rum.

Själens skamskrubb
som jag kallar det.

Usch vad motigt det är att acceptera att de här skrymslena i självet existerar. Att de, trots att jag försöker dölja dem, är precis lika verkliga som alla de egenskaper och personlighetsdrag som jag listar på min CV.

Jag vill ändå tro att det är ett gott tecken att acceptera själens skamskrubb.

Jag vill tro att det är så många gånger bättre att gå in i skrubben, se sig om och säga ”ja här finns det mycket att göra” istället för att skynda på stegen med bortvänd blick blick varje gång vi går förbi vår själs skamskrubb.

Jag måste få tro att det är värt det.
Om vi ska växa är det oumbärligt att vi vågar se och erkänna skrubben för precis vad det är: en skamskrubb.

Alternativt: allt det där jag inte skriver på min CV.

För jag tror att det är genom ärligt erkännande som rensandet kan börja; oavsett om det då är frågan om en quick-fix (snipp snapp. tack och hej) eller en mer långvarig, och eventuellt smärtsam process.

Kanske det är just den här processen som behövs för att vi ska växa som människor. Kalla det då vad du vill: storstädning av själen, personlig utveckling, självförverkligande... Eller kalla det för det vackra ordet helgelse. Det gör jag.

Ack vad ont det gör att inse att förändring är ett måste.
Ännu värre: att just jag måste förändras.

Men ack vad gott det gör.

Foto av bästa syster Ebba.

Foto av bästa syster Ebba.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem skulle du inte vilja vara just nu?

Ibland brukar jag ägna mig åt en tankelek.
Tankeleken går ut på att tänka ut en person som jag inte skulle vilja vara just nu.

Det är en ganska intressant tankelek som ger mycket perspektiv på livet.
Det ger mig en känsla av: "Huh, vilket sorglöst liv jag har!"

Av personer som jag inte har velat vara är den amerikanska presidentens talesperson fortfarande min nummer ett. Speciellt efter att ifrågavarande president har skrivit något ogenomtänkt, provocerande på twitter. Hur försvara alla dessa tweets, liksom?

Igår ägnade jag mig åt den här tankeleken. Det var i samband med Champions League-finalen. 

Real Madrid vann 3-1 efter att Liverpoolmålvakten släppte in ett skott som var helt omöjligt att rädda (vilken bomb av Bale!), och två mål som till stor del bestod av mänskliga misstag från målvaktens sida.

Och igår låg den här målvakten från Liverpool högt uppe på min lista på personer som jag inte skulle vilja vara just nu.

Inte alls för att han gjorde ett misstag, två misstag. Inte heller för att han gjorde det under en avgörande final. Med hela världen som åskådare.

Nej, inte därför.

Utan för att omvärlden inte är nåderik när det kommer till ett misstag, två misstag gjorda under en avgörande final med hela världen som åskådare.

Bror, jag och kusin. Kokkola Cup 2004. Kanske?

Bror, jag och kusin. Kokkola Cup 2004. Kanske?

Jag har spelat fotboll en stor del av mitt liv. Och jag är tacksam för att mina tränare har varit måna om att påpeka, att det inte är lagkamraternas (eller tränarens) uppgift att göra en spelare medveten om vilket uppenbart misstag denne har gjort.

Står en spelare två meter framför ett tomt mål och skjuter över, är samma spelare väldigt medveten om vilket misstag det var. Om målvakten ska öppna upp spelet snabbt och inte noterar motståndaren som med en tå-touch petar bollen in i mål, behöver inte målvakten bli upplyst om vilken miss det var.

Nej tack. Ingen behöver peka ut det.

Att se Liverpoolmålvakten be fansen, och hela världen, om ursäkt efter matchen igår, frammanade smygtårar hos mig. Det var uppenbart att han visste vad som hade gått fel; att han hade gjort två ödesdigra misstag som säkert kommer att förfölja honom för resten av livet.

Men ändå.

Twitter fullkomligen exploderade med hån och hat. Nya memes kommer att uppstå, och fotbollsvärlden kommer att se till att de här misstagen förevigt kommer att bli ihågkomna.

Det är hjärtskärande.

För den som har gjort ett uppenbart misstag — inför hela världen dessutom — behöver inte uppläxningar och skällsord av egna lagkamrater och fans.

Den som har gjort ett uppenbart misstag framför hela världen behöver bara nåd.
Enormt mycket nåd.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tidens tand

Har vi inte alla någon gång sett i fotoalbum på svunna tider och skrattat åt hur våra föräldrar såg ut på sitt konfirmationsfoto, studentfoto, bröllopsfoto eller ja, över huvud taget på vilket foto som helst. Den är inte så nåderik, tidens tand, med tanke på hur snabbt modet ändras och hur snabbt diverse skönhetsyttringar föråldras.

Sen är det en helt annan sak när jag själv ser visuella bevis på min egen existens från svunna tider. Då är det plötsligt inte alls lika roligt längre, utan det börjar luta mer mot pinsamhet och genans.

Men jag tror på att blicka tillbaka, och se på den yngre versionen av en själv, med stor nåd. Och då i första hand inte fotografierna utan framför allt personen. De val jag tog, de misstag jag gjorde och de beslut jag fattade. Det är lätt att med facit i hand konstatera att mycket skulle ha sett annorlunda ut om jag inte hade gjort y, och mycket skulle ha varit bättre om inte x hade hänt.

Men det är endast med facit i hand. Jag hade ju inget facit då. Jag ömsom famlade i blindo, ömsom stakade mig fram långsamt men målmedvetet. Jag gjorde mitt bästa och försökte fatta vettiga beslut utifrån vad jag visste då. Att det ändå kan gå krokigt till är inte alltid något jag kan rå över. Livet är krokigt.

Jag vill tro att var och en alltid försöker handla enligt bästa förmåga utifrån den kunskap och de erfarenheter som finns till hands. Och därför tror jag att det är så viktigt att blicka tillbaka och se på sitt svunna jag med stor nåd. Kanske glädjas över att nu veta bättre, men ändå veta att livet levdes utifrån bästa förmåga också då. Och fram för allt; att inte förargas och förbittras vid tanken på det yngre jaget, utan fram för allt se på sig själv med stor, stor nåd.

swing-blogg.jpg

Vad tänker du om det här? Tryck gärna på ❤-knappen om du håller med!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När jag är med dig

Få ting är så karaktärsdanande som att leva i ett äktenskap. Eller inte ens nödvändigtvis ett äktenskap - vilken nära relation till vilken annan människa som helst är karaktärsdanande nog. 

Vore jag att leva ensam på en öde ö skulle jag knappast reflektera över sådant som envishet, trångsynthet och stolthet och andra mänskliga tillkortakommanden. Men nu gör jag inte det, och därför är jag ofta smärtsamt medveten om mina brister. Ja, jag är aldrig så medveten om mina fulaste sidor som när jag ser mig själv interagera med de människor, eller snarare människan, som betyder mest för mig. 

Det finns få ställen där jag kan visa upp innehållet i själens skamskrubb. Det där stället dit allt det där som "jag ska ta itu med senare" trycks in, ställs i osorterade högar, göms och glöms bakom en dörr som knappt går att stänga. Och det är på gott och ont, det där att det i äktenskapet går att visa upp innehållet i själens skamskrubb.

För å ena sidan är det befriande att ha ett forum, där det är okej att släppa på hämningarna och de sociala spärrarna för ett tag. Å andra sidan är det verkligen inte okej, att den som jag älskar allra mest är i min omedelbara närhet, och bör uthärda den storm som kan dra genom rummet när den där skamskrubbsdörren står på glänt.

Få ting är så karaktärsdanade som ett äktenskap eller en nära relation till en annan människa. Och få ting är så nådefullt, som att få glänta på själens skamskrubb och mötas av nåd, förståelse och förlåtelse. Det om någonting uppmuntrar till förändring. Det om någonting uppmuntrar till att ta itu med de där osorterade högarna.

Det om någonting är karaktärsdanande.

Bild från sommaren 2017. En typisk bild på oss två; i all brådska sätter vi oss i bilen och medan vi kör säger jag "Samuel se hit snabbt". Jag knäpper en bildserie varav Samuel tuggar tuggummi på varenda en. Av just de här orsakerna gillar jag den här bilden. Den är okonstlad och ärlig, det här är Minduel i sitt naturliga habitat.

Bild från sommaren 2017. En typisk bild på oss två; i all brådska sätter vi oss i bilen och medan vi kör säger jag "Samuel se hit snabbt". Jag knäpper en bildserie varav Samuel tuggar tuggummi på varenda en. Av just de här orsakerna gillar jag den här bilden. Den är okonstlad och ärlig, det här är Minduel i sitt naturliga habitat.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Släppa taget

Om det finns en lärdom jag tar med mig efter många år inom fotbollen så är det vikten av att släppa det som gick dåligt.

Den där frisparken som gick åt skogen. Den perfekta målchansen som missades. Den där felpassningen som ledde till ett mål i fel ända. Inom sport är det matchavgörande att genast släppa det. I livet är det livsavgörande. Att gå vidare. Att göra det på en gång och inte låta det förstöra resten av matchen, hela livet. 

För misstag är mänskligt. Saknaden av perfektion fullkomligt normalt. 

Hur ofta har jag inte velat ha en refresh-knapp i mitt sinne. En knapp att trycka på då det där ena misstaget spelas upp i repris. Om och om igen. Ofta får jag påminna mig om den där avgörande sanningen inom sport. Inom mental träning. Inom livet.

Släppa taget, visa nåd, gå vidare.

fotbollslardom-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.