tid

Mycket av det goda

Den här veckan har inneburit mycket program och hemskt roliga sådana. Men det har jag lärt mig alltsedan barnsben att det också kan bli för mycket av det goda. Därför är jag så enormt tacksam för den här söndagen, då jag verkligen har fått vila ikapp mig.

För det har varit en hel del på sistone.

Eftersom jag endast var på plats på jobb en arbetsdag under den gångna veckan, gjorde jag flera dagars arbete på mer än vad som kan räknas som en arbetsdag, för att sedan åka på arbetsresa torsdag och fredag. Hela gårdagen spenderades i dansens tecken och jag hade en pampig avslutning på mitt Kipinäkapitel; resultatet blev alldeles underbara uppvisningar och jag är så stolt som danslärare och koreograf! ❤

Min fina +25 år hiphop-grupp som gjorde sitt livs framförande med temat  The Incredibles.

Min fina +25 år hiphop-grupp som gjorde sitt livs framförande med temat The Incredibles.

Hela maj är ganska hektisk för mig. Det brukar i allmänhet vara det för de flesta då allt ska avrundas, avslutas och firas (såklart) innan någon ens vågar ta sig an ett sommarlov eller en semester.

Så tyvärr har mina energilågor främst gått åt att upprätthålla de mest basala funktionerna utöver allt det roliga jag har på programmet.

Men tur är det väl ändå att det endast är roligt på programmet, det skulle kunna vara annorlunda.

Sköt om er, alla läsare ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om än aldrig så kort

Av allt som kunde gå vägen gick inte mycket det. Vi snackar skoskav, signalfel, trasiga pendeltåg och försenade flyg.  

Och när vi väl sågs hade vi endast en dryg timme på oss att gå igenom allt.  

Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk tror att en timme räcker för att catch up samtidigt som man ska äta och berätta precis allt!? 

Det känns som att vi lämnade lite på hälft den här gången. Men som tur är, var vårt avsked endast ett ”på återseende” som väldigt snart förverkligas. Och fastän vår träff var aldrig så kort är jag så tacksam över att ha fått träffa den här härliga storstadsbönan.

Bild från sommaren 2017.  

Bild från sommaren 2017.  

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tidens tand

Har vi inte alla någon gång sett i fotoalbum på svunna tider och skrattat åt hur våra föräldrar såg ut på sitt konfirmationsfoto, studentfoto, bröllopsfoto eller ja, över huvud taget på vilket foto som helst. Den är inte så nåderik, tidens tand, med tanke på hur snabbt modet ändras och hur snabbt diverse skönhetsyttringar föråldras.

Sen är det en helt annan sak när jag själv ser visuella bevis på min egen existens från svunna tider. Då är det plötsligt inte alls lika roligt längre, utan det börjar luta mer mot pinsamhet och genans.

Men jag tror på att blicka tillbaka, och se på den yngre versionen av en själv, med stor nåd. Och då i första hand inte fotografierna utan framför allt personen. De val jag tog, de misstag jag gjorde och de beslut jag fattade. Det är lätt att med facit i hand konstatera att mycket skulle ha sett annorlunda ut om jag inte hade gjort y, och mycket skulle ha varit bättre om inte x hade hänt.

Men det är endast med facit i hand. Jag hade ju inget facit då. Jag ömsom famlade i blindo, ömsom stakade mig fram långsamt men målmedvetet. Jag gjorde mitt bästa och försökte fatta vettiga beslut utifrån vad jag visste då. Att det ändå kan gå krokigt till är inte alltid något jag kan rå över. Livet är krokigt.

Jag vill tro att var och en alltid försöker handla enligt bästa förmåga utifrån den kunskap och de erfarenheter som finns till hands. Och därför tror jag att det är så viktigt att blicka tillbaka och se på sitt svunna jag med stor nåd. Kanske glädjas över att nu veta bättre, men ändå veta att livet levdes utifrån bästa förmåga också då. Och fram för allt; att inte förargas och förbittras vid tanken på det yngre jaget, utan fram för allt se på sig själv med stor, stor nåd.

swing-blogg.jpg

Vad tänker du om det här? Tryck gärna på ❤-knappen om du håller med!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Nu förstår jag

Jag gillar att ha snyggt och rent omkring mig. Jag mår bra av att ha saker på sin plats, eller i alla fall att saker inte ligger överallt och upptar utrymme och bildar ett oorganiserat stök. Jag vet att jag mår bäst av att ha det rent och städat.

Under mina studieår tyckte jag det var så underbart att få plocka efter mig och städa upp och ha det precis så som jag ville. Och jag hade ingen alls förståelse för människor som helt enkelt inte "orkade" hålla det tiptop omkring sig. Och ja, jag använder citattecken om ordet orka, för tyckte att ursäkten: "Jag orkar inte tvätta kläder, diska efter mig eller ställa tillbaka använda grejer" var en alldeles genomdålig ursäkt. Nej jag hade absolut ingen förståelse för hur det där med orken påverkade renheten i hemmet. Det är väl bara att göra oavsett om man orkar eller inte!? Det ska ju vara rent och snyggt och därmed jämnt.

Tills jag började arbeta fulltid. Och tills en massa annat program fyllde mina dagar och kvällar. Tills jag fått uppleva den där tröttheten som gör ögonlocken tunga klockan 20:03 på fredagkväll - längelänge tills På Spåret ens börjar (här i Finland, alltså)! Och tills jag börjat se på hemmet med helt nya ögon; inte som ett ställe som nödvändigtvis måste vara instagrampublicerbart alltjämt, utan som en skön plats för avslappning och ro.

Jag kan inte räcka till i alla håll och kanter. Eller jag kanske kan, men en urlakad Mindy är inte den mest effektiva, mest trevliga och mest inspirerande Mindy. I en diskussion om det här fenomenet sade min vän: "Det är som att breda ut sig som en litenliten klick smör på en alldeles för stor brödskiva". För det är så det känns, som att stretcha, stretcha och försöka räcka till åt allt och alla. Är inte det här ett samhälleligt problem idag; alldeles för många människor som lever intill bristningsgränsen för att de har stretchat ut sig alldeles för mycket, alldeles för länge.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna  Lina  med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna Lina med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Hellre har jag lite smutsig disk framme men spenderar tid i goda vänners lag än. Hellre har jag lite kläder här och var men unnar mig en lång och skön nattsömn. Hellre struntar jag i städdagen men är mån om att inte strunta i mitt eget välmående.

Nu ser jag ser prislappen på tiptop hemmet, och nu förstår jag vad som menas med det där om att inte orka med att hålla det städat hela tiden. Nu förstår jag allt det här, och det är inte värt det. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Omvälvande stressdefinition

Det finns några meningar som har varit väldigt omvälvande i mitt liv. 
Det följande citatet hörde eller läste jag någonstans för några år sedan:

Stress är inte "mycket att göra".
Stress är en oklar uppfattning om vad som ska göras,

när det ska göras och hur det ska göras.

Ungefär hela min världsbild förändrades när jag hörde de orden. 

Ända sedan jag hörde de här orden har jag haft en helt annan attityd till stress och tidsanvändning. Jag tycker inte jag är stressad när jag harr mycket som måste göras - så länge jag vet vad som förväntas av mig. Däremot vet jag, att det går att uppleva stress över att man helt enkelt inte räcker till, man har brett ut sig som ett för tunt lager smör på en färsk brödskiva. Den stressen har jag också upplevt. Men jag tror att både definitionerna samtidigt kan gälla.

Ni kan få en bild på min garderobsblomma. Hemskt ostressad sådan.

Ni kan få en bild på min garderobsblomma. Hemskt ostressad sådan.

Stress kan jag känna, när jag har en enda sak på mitt schema (gradun är ett praktexempel) och har ingen aning om i vilken ände jag ska börja, om det ens är genomförbart, vilka krav som finns på mig och när jag förväntas vara klar. Det om någonting är stressande.

Då skjuter jag upp det obehagliga och gör allt möjligt annat; rensar skåpen, städar kökshyllorna, möblerar om, tvättar fönstren - you name it. Inte i rofylld lust, utan av i andan av ren och skär frenesi och förträngning.

Som tur är, tog jag tag i min underliggande stress och åkte ner till Åbo för handledning. Nu har jag fått en tydlig bild på vad jag håller på med, vad som förväntas av mig och också ett datum att ha som delmål. Jag har alltså eliminerat mina värsta stressfaktorer.

Jag hoppas att de här orden också kan göra lika gott i ditt liv som det har gjort - och gör - i mitt.

Jag önskar dig ett stressfritt veckoslut! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En månad med bullet journal

bulletjournal.png

Nu har jag hållit på med bullet journal-tekniken i lite på en månad, och jag tänkte dela med mig av min 30-dagiga erfarenhet av planeringstekniken.

Bullet Journal (bujo) är som en alternativ, eller snarare kompletterande, kalendermetod. I stora drag går det ut på att samla (nästan) allt i ett. Jag som har listor på allt, skriver ner precis vad jag måste ha gjort varje månad, vecka och dag, överkonsumerar post-it lappar, planerar blogginlägg och skriver dagbok kan med den här metoden spara allt i en och samma bok. I min bullet journal.

bujo1-blogg.jpg

Bullet journal är helt unika och personliga; i princip finns det lika många bullet journaler som användare. Man börjar helt från ett tomt häfte och börjar designa sin egen journal. Bullet journalen har en årsöversikt, månadsöversikt och daglig översikt. För att hänvisa till olika aktiviteter: att göra, möte, jobb, kom ihåg osv. används olika symboler, det är det här som kallas bullet. I praktiken är det små symboler. Nyckeln till de symboler jag använder visas nedan (trots att den inte riktigt är uppdaterad med nuläget).

bujo6-blogg.jpg

Jag har en årsöversikt, alltså från oktober 2017 till oktober 2018. Får jag veta att jag ska på ett bröllop i augusti 2018 (vilket jag ska, yay!) prickar jag in det där. Efter det gör jag en månadsöversikt där jag fyller i vad jag ska ha gjort varje månad. Jag skriver ner förväntningar och mål.

Därefter gör jag en veckoöversikt för varje vecka. Det här motsvarar i princip en vanlig kalender. Här fyller jag i vad jag ska ha gjort under veckan och vilka mål jag har för veckan. Jag brukar också skriva ned uppmuntrande citat åt mig själv, eller fylla sidorna med lite finfult klotter och annat.

Jag är än så länge i testskedet vad gäller layout, och prövar mig fram i jakt på en layout som fungerar bäst för mig. Just nu har min veckoplanering ett väldigt kalenderaktigt utseende då det ser ut så här:

bujo2-blogg.jpg

Det bästa med bullet journal-tekniken är den dagliga planeringen. Det kan verka lite överväldigande att planera in "allt" som ska göras under en hel dag, men jag har märkt att jag är så mycket mer smart i min tidsanvändning när jag strukturerar upp min dag noggrannare. När jag har en massa lösryckta tankar som stundvis ploppar upp men sedan dyker ner i glömskan igen känner jag mig stressad. Den dagliga planeringen har gjort mig så mycket mer rofylld. Jag brukar också försöka dokumentera hur jag har känt mig under dagen eller veckan.

Tidigare har jag skrivit ner min to-do lista i min vanliga kalender, men jag märkte fort att jag blev så styrd av klockslagen i kalendern. Om jag hade prickat i att jag skulle tvätta kläder och baka muffins - vilket tar 30 minuter, högst - men rent utrymmesmässigt i kalendern såg det ut att uppta hela förmiddagen. En vanlig kalender fråntog mig möjligheten att skriva ned små aktiviteter och spjälka upp en stor aktivitet ("Skriv gradu") till många små.

bujo3-blogg.jpg

En annan super egenskap med bujo-metoden är att jag också kan samla allt möjligt i min bujo. Till exempel en minneslista på när jag senast har svängt madrasser, bytt tandborste, bytt kontaktlinser med mera. Jag har också en önskelista där jag skriver ned saker jag skulle vilja ha, och en annan där jag skriver ned gåvotips åt andra. Jag har en bloggsektion, lista över produkter som är bra, komplimangsamling med mera. Jag använder telefonen också till listor, men så ofta har jag raderat mina listor i misstag. 

bujo4-blogg.jpg
bujo5-blogg.jpg

Jag är som sagt ännu i testskedet, men jag har blivit positivt överraskad av att använda bujo. Min första tanke när jag hörde att man själv ska skapa sin kalender tänkte jag suck - vem orkar det? Men nu när jag väl är igång ser jag verkligen fördelen med att skapa sin alldeles egna kalender, dagbok och listsamlare. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om längtan och närvaro

Det här året har gått snabbt.

Då jag var liten ansåg jag att man var riktigt gammal då man tyckte, och uttryckte, liknande fraser om hur snabbt tiden förlöper. Men som barn står tiden ofta stilla, så känns det i alla fall. Jag antar att jag med mini-Mindys mått mätt är gammal nu. Må så vara.

Faktum är att jag tycker att tiden går snabbt mest hela tiden. Plötsligt står oktober för dörren, hösten är här och sommaren minns vi som den där ena dagen i juli då termometern visade mer än 17 grader.

Jag är en framåt-människa. Jag tänker ofta tankar som: Sen då jag har min avhandling färdig, då ska jag njuta. Sen då vi bor i ett större hem, då ska jag satsa på att göra det trivsamt. Sen då vi har gemensamma semestrar, då blir det bäst.

Jag tror de här milstolparna är viktiga, jag tror att det är nödvändigt att ha större och mindre mål att sträva efter. Absolut. Ändå tror jag att de här tankarna lätt kan bli ens fiende. Längtan framåt gör en blind för idag. 

Foto av bästa syster Ebba.

Foto av bästa syster Ebba.

Den här veckan utmanar jag mig själv att se det goda i min livssituation just idag, just den här veckan, just den här tiden i mitt liv. Fastän jag har mycket jag längtar och drömmer efter står livet inte still i väntan på. Därför vill jag utmana mig själv att ta vara på dagen idag. Att vara närvarande och kunna se det flyktigt sköna med just den här dagen, den här tiden. 

Klyschigt? Ja. Men med rätta. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte alls en bortkastad dag

Jag är inte precis en morgonmänniska. Ändå tycks jag förebrå mig själv om jag på en vardag stiger upp först efter klockan 7. Precis som att stiga upp klockan 7:30, eller Gud förbjude, 7:45, skulle vara lika med slöseri med viktig tid vilket skulle resultera i en dålig dag.

Jag gillar att ta det lugnt om morgnarna, att läsa tidningen och pyssla med småsaker i lugn och ro innan jag börjar med dagens program. Det här mysandet och pysslandet har emellertid ibland dragit ut på tiden, och ibland märker jag först vid lunchtid att jag inte riktigt har fått gjort det där som jag hade planerat att göra.

I ett viktigt samtal om hur jag kan lägga upp min studier och min tid, sade min samtalspartner hur viktigt det är att inte låta mig själv tänka "Dagen är förstörd" om jag inte lyckats komma igång på morgonen. Bara för att jag inte har gjort något studie- eller jobbrelaterad på förmiddagen betyder inte att jag inte kan besluta mig för att börja klockan 10 och jobba väl då.

Jag tror det är lätt att tänka att en bra dag är bra från sekunden vi slår upp ögonen, tills stunden vi lägger oss om kvällen. Ibland är det så, men oftast inte. Ibland blir dagen vad vi gör den till.

Och vem säger att det inte går att börja göra dagen till något bra först efter klockan 8 eller 10?

nydag1-blogg.jpg

Med de här orden önskar jag er en finfin vecka. Kom ihåg att ingen dag är förstörd bara för att du tog det lite långsamt om morgonen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Veckans underdog

Om jag nu vore att rangordna arbetsveckodagarna i favorithetsskala, då skulle onsdagen komma på min första plats. Onsdagen är en underdog som kämpar i underläge, mest mot fredagen - förstås - som är de flesta personers favorit. Jag är riktigt svag för böcker och filmer med det här underdog-temat (senast i helgen såg jag filmen Miracle om USA som fajtades mot jätten Sovjetunionen i ishockey i OS på 80-talet), och jag tror att det där orsaken till min förkärlek för onsdagar. Varför onsdag då? Faktiskt inte alls för att det i gemene mun kallas "lill-lördag", det har jag nog aldrig uppmärksammat. Nej, min förkärlek för onsdagar har helt andra orsaker.

Låt mig ta dig med på en mental bergsklättring där arbetsveckan är berget:

På måndag är det ofta verkligt tungt med att vakna tidigt, snöra på sig vandringsskorna, möta av regnskurar och dricka kallnat kaffe. Taskigt. Tisdagar, ofta ännu värre, för nu ger sig helgens rubbade sömnrutiner till känna ännu mer, så om det var regnskurar på måndagen är det isblandat regn, höjdsjuka, magafare (spysjuka), blodtryck och blåmärken på tisdagen. Ett genuint ifrågasättande av meningen med bergsklättringen äger rum. Tvivlet är ett faktum. 

Men så kommer onsdagen. Trots att sömnskorvet (en härlig finlandism för sömnsekret) till en början gnider i ögonen och den knöliga bädden frestar, finns ett hopp. Nu är vi nära toppen, hör man viskas hoppfullt men försiktigt vid frukosten på kall, klimpig gröt och cafe aú kaffesump. Och efter någon timmes vandring i mulet men förhållandevis OK förhållanden når man toppen av berget. Aah, vilken frihet.

Och däri ligger hela hemligheten med onsdagen. Det är toppen på berget. Och därifrån är det bara att rulla ner på torsdag och fredag. Så om jag vore en arbetsveckodag skulle jag helst vara onsdag - en tapper underdog!

Ha en bra onsdag alla fina!

I brist på en berg(-jag-aldrig-bestigit-)sbild får ni en naturskön bild på vackra Kronoby

I brist på en berg(-jag-aldrig-bestigit-)sbild får ni en naturskön bild på vackra Kronoby

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.