kommunikation

Människan bakom

Året var 2016.

Jag sommarjobbade på livsmedelsavdelningen i en stor dagligvaruhandel. En kund kom fram till mig och var bestört över en ask körsbärstomater som hon hade köpt från vår affär.

Hon berättade sin tomathistoria.

I korthet kan vi säga att den handlade om en ask ruttna tomater och undermålig kundbetjäning. Men egentligen handlade den om något helt annat. Kvinnan var märkbart upprörd och jag förstod inte hennes reaktion.

Vi hoppar till presens, till år 2019.

Jag har en smärre kris med ett bankkort som plötsligt slutar att fungera, som inte godtas i Otto-automaterna och som får betalterminaler att kollapsa. 

Så jag gör som jag förväntas och vänder mig till min bank för hjälp. 

Och jag berättar min bankkortshistoria. Inte den korta versionen.

Jag blir bemött
men besviken.

Jag hade förväntat mig ett ”nämen det där är ju inte okej att ett kort inte fungerar” eller ett ”vi förstår att det måste vara frustrerande för dig” eller ens ett ”vi ska absolut se till att fixa det här, så här kan det inte vara”.

Visst fick jag ett nytt kort, visst löste sig hela situationen.

Men jag hade önskat att bli sedd, förstådd och erhålla lite medkänsla.

Inte nödvändigtvis mött på det melodramatiska sätt som jag beskrev ovan, men ändå med en slags professionell värme och omtanke.

Jag hade önskat att de jag pratade med hade sett människan bakom problemet. Sett mig.

Och plötsligt förstod jag. För det var precis så för kvinnan med tomaterna.

WhatsApp Image 2019-04-01 at 17.26.00.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Extremt skrämmande och otroligt avväpnande

Under den senaste tiden har jag haft så många vackra människomöten.

Jag har haft förmånen att möta andra människor där de är just nu, oavsett befintligt skick. Jag har fått ta del av deras smärta, deras nattsvarta sorg och deras möten med livets avigsidor. Och likt Maria har jag bevarat alla de här möten i mitt hjärta.

För det är bland det vackraste som finns. Paradoxalt nog.

Ju mer jag ser och förstår vad det innebär att leva ett liv i sårbarhet, desto mer övertygad är jag om att det är precis det här vi människor behöver: mer transparens, mer öppenhet. Tillika mindre hemlighetsmakeri, mindre smussel och definitivt mindre skam.

Men visst är det svårt. Ja, visst är det bland det mest utmanande som finns — att glänta på dörren till själens skamskrubb.

Men visst är det belönande, i trygga miljöer och med trygga människor, att väl göra det.

Det är samtidigt extremt skrämmande och otroligt avväpnande. Men alla gånger värt det.

keikkamindy-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Talande tystnad

Det hade varit en lång vecka.

Ovanligt händelsrik, förvånansvärt tröttsam.

När söndagkväll kom låg tröttheten tung över oss på samma sätt som den tjockaste av våra yllefiltar. Vi båda kämpade mot sömnen men vi ville ändå ha en liten, gemensam stund tillsammans.

Men ingen av oss hade några ord kvar längre.

Nu måste du, kära läsare, förstå att orden är mitt liv. Det är orden jag förundras över, leker med och älskar att försjunka mig i. Det är i sårbara och djupa konversationer där orden är genomtänkta och utsökt formulerade som min själ blomstrar, frodas.

Det var så mycket jag ville säga åt honom. Ord av innerlig tacksamhet och djupaste tillit. Ord större än livet.

Men där och då, på en nersutten soffa en söndagkväll hade orden, om inte svikit mig, i alla fall gått och lagt sig för veckan.

Det enda som fyllde rummet var ljudet av en mättad tystnad.

Men jag visste, att han också visste. Att han kände precis detsamma som jag. Att orden som inte uttrycktes ändå var självklara för oss, där och då.

Och innan sömnen hann ikapp mig kom en relativt välformulerad tanke till mitt sinne: “när orden väl har tagit slut får tystnaden tala”

Vilken behaglig tanke, tänkte jag.
Sedan somnade jag.

Han och jag år 2014.

Han och jag år 2014.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ord som styr

Jag har funderat på det där med hur vi pratar med varandra.

Hur vi pratar om och till varandra.

Hur det som jag säger till dig, kan bli avgörande för hur du ser på dig själv, för vad du gör av dig själv.

Jag får ofta höra att jag är glad och positiv. Det vet jag, och helt ärligt så håller jag med om det.

Men faktumet att jag ofta får höra just det här, gör att jag börjar tro att jag alltid måste vara så här. När människor säger vem jag är begränsar jag mig själv till att vara så som de dikterar. Allt annat är ogiltigt.

Det här tror jag är ett fenomen som många, om inte alla människor, drabbas av.

Visst är det viktigt att visa uppskattning. Visst är det viktigt att visa att vi ser styrkorna och de fina karaktärsdragen i våra medmänniskor.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men visst kan det bli lite farligt

om vi med våra ord inskränker våra medmänniskor. Begränsar dem från att vara precis vad de vill och behöver vara. Begränsar dem från att vara dem de är.

Tyvärr har jag ingen lösning på hur vi ska bemöta det här dilemmat.

För sist och slutligen kan vi ju inte styra vad andra människor säger om och till oss, vi kan endast påverka hur vi låter andra människors ord bita på oss.

Men precis som med så mycket annat tror jag att det börjar med en medvetenhet.

En medvetenhet om att det här fenomenet existerar. Och en påminnelse åt oss alla att vi har rätt att vara precis vad vi vill. Och att vi bör tillåta våra medmänniskor att vara det också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sårbarhet föder sårbarhet

Människomöten förundrar mig.

Likaså faktumet att vi människor är så olika.

Jag fascineras av hur lätt det är att med vissa människor diskutera livets stora frågor, både på ett generellt men också på ett människornära plan. Och hur det i andra relationer krävs mycket tid och tålamod förrän ett sådant stadie är uppnått.

I mina möten med olika människor har jag ändå konstaterat en regel som gäller väldigt långt, oavsett hur samtalsdjupet i relationen tidigare har sett ut. Och det är att om en person tar initiativ till ett mer transparent samtal — då skapas ringar på vattnet.

Öppenhet leder till ärlighet.
Och sårbarhet föder sårbarhet.

WCbild-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt bästa relationstips

Alla hjärtans dag uppmärksammade vi inte på något storartat sätt.

Det är inte vår starka sida, det där med att ställa till med något alldeles extra för att det förväntas av oss. Nej, vi har aldrig varit några höjdare på att vara superromantiska.

Faktum är att vår gemensamma slogan för vår relation med tiden har blivit följande:

don’t be a jerk
— Mindy & Samuel Svenlin

[på svenska var inte en skitstövel].

Då kanske ni tänker att a) det var väl otroligt oromantiskt b) snacka om att hoppa över där staket är som lägst c) ni kan väl satsa lite och d) vad opedagogiskt att säga vad man inte ska vara istället för att säga vad man ska vara.

Och det har ni all rätt att tycka.

Men innan ni dömer oss, låt mig få berätta vad det innebär, to not be a jerk.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Jo.

Det innebär att välja att tro på det goda i sin partner. Att säga tack och varsågod. Att låta små gliringar gå ut genom andra örat. Att inte vara sarkastisk eller spydig. Att välja att inte tolka sin partners ord på ett negativt sätt.

Att inte vara en jerk kan också innebära:

Att göra en tjänst utan att klaga eller kräva beröm. Att ta initiativ till hushållssysslor fastän det känns som att det egentligen är “den andres tur”. Att välja att inte komma med motargument och börja munhuggas. Att andas djupt några gånger och inte säga saker i affekt. Att vara the bigger person.

Det låter kanske lätt.

Det låter kanske självklart — men när man lever i en nära relation med en annan människa blir också det självklara en utmaning. Och det är ganska logiskt; hämningarna dämpas, hövligheten minskar ofta med tiden för man blir tryggare med varandra. Och faktum är att det går snabbare att uppmana någon än att fråga artigt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Vår tanke är alltså att det är bättre att inte vara en skitstövel alla dagar, än att vara superromantiskt någon gång om året.

Allt utöver att inte vara en skitstövel är förstås också väldigt fint och bra, såsom blommor, choklad och överraskningar enligt behag.

Men vi vet att man kommer långt bara med att inte vara en skitstövel. Väldigt långt.

Just därför är don’t be a jerk mitt allra bästa relationstips.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Samtal för hjärtat

En stor del av de samtal jag för i mitt vardagliga liv rör sig på en ytlig nivå.

Vad ska vi äta idag. Kan du hänga upp kläderna. När börjar mötet. Vad ska du göra i helgen. Hur går det med studierna.

I den stilen.

Det är en samtalsnivå som är nödvändig för att få det vardagliga livet att rulla och för att skapa den initiala kontakten med människor.

Men den är väldigt saklig och helt ärligt ganska tråkig. Det är tråkigt av den anledningen att det är samtal som går att föra på tryggt avstånd bakom lyckta dörrar och höga barriärer.

Det är samtal för hjärnan (om ens det),
inte för hjärtat.

Men så finns det människor med vilka det grundläggande förtroendet — som endast kan uppstå över tid — finns, och där är det också möjligt att föra samtal bortom barriären.

Livgivande, närande samtal.
Samtal för hjärtat.

Och jag måste säga, att jag älskar de samtalen.

hejhepps-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sprid lite kärlek

Med jämna mellanrum har jag fått kämpemeddelanden.

Människor som har önskat mig kraft, skickat mig kramar och visat empati. Det känns nästan överflödigt att säga att det värmer, det är alldeles självklart att det gör det. Enormt.

Och jag har tänkt på den här gesten: att skicka sin omtanke till någon annan. Egentligen är det ingen stor grej, men det kan vara avgörande för någon annan. Rabbla ner några snabba ord och trycka på sänd. Ändå kan det göra all skillnad.

Jag vill uppmuntra dig till att se människorna i din omgivning. Finns det någon som idag kanske skulle kunna behöva ett uppmuntrande meddelande, ett mjukt hej, ett heja heja?

Tveka inte att sprida lite kärlek idag.
Det krävs så lite men kan åstadkomma så mycket.

glader-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att glädjas med

Idag vi fått fira och glädjas med vänner.

Våra fantastiska vänner som har uppnått olika skeden i livet har vi genuint kunnat glädjas för, skålat för och firat tillsammans med.

Jag tänker: det är precis så här det ska vara.

Precis så här ska det vara.

Och inte alls osökt kommer det utnötta uttrycket till minnes, det där om att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Visst finns det mycket sanning i det.

En av de personerna som har lärt mig mest om det här med delad glädje, är min Samuel. Han är den mest o-avundsjuka person jag vet. Det är så fint och beundransvärt. Han utmanar mig mycket. Det lär mig mycket.

För visst är det så, att andras lycka inte är bort från mig. Sällan påverkas jag negativt av att det går bra för någon annan. Och därför finns det ingen orsak för mig att missunna mina medmänniskor välgång.

Nej.

Jag unnar dem allt gott och är tacksam för att jag får fira med dem.

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.