samtal

Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ord som styr

Jag har funderat på det där med hur vi pratar med varandra.

Hur vi pratar om och till varandra.

Hur det som jag säger till dig, kan bli avgörande för hur du ser på dig själv, för vad du gör av dig själv.

Jag får ofta höra att jag är glad och positiv. Det vet jag, och helt ärligt så håller jag med om det.

Men faktumet att jag ofta får höra just det här, gör att jag börjar tro att jag alltid måste vara så här. När människor säger vem jag är begränsar jag mig själv till att vara så som de dikterar. Allt annat är ogiltigt.

Det här tror jag är ett fenomen som många, om inte alla människor, drabbas av.

Visst är det viktigt att visa uppskattning. Visst är det viktigt att visa att vi ser styrkorna och de fina karaktärsdragen i våra medmänniskor.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men visst kan det bli lite farligt

om vi med våra ord inskränker våra medmänniskor. Begränsar dem från att vara precis vad de vill och behöver vara. Begränsar dem från att vara dem de är.

Tyvärr har jag ingen lösning på hur vi ska bemöta det här dilemmat.

För sist och slutligen kan vi ju inte styra vad andra människor säger om och till oss, vi kan endast påverka hur vi låter andra människors ord bita på oss.

Men precis som med så mycket annat tror jag att det börjar med en medvetenhet.

En medvetenhet om att det här fenomenet existerar. Och en påminnelse åt oss alla att vi har rätt att vara precis vad vi vill. Och att vi bör tillåta våra medmänniskor att vara det också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sårbarhet föder sårbarhet

Människomöten förundrar mig.

Likaså faktumet att vi människor är så olika.

Jag fascineras av hur lätt det är att med vissa människor diskutera livets stora frågor, både på ett generellt men också på ett människornära plan. Och hur det i andra relationer krävs mycket tid och tålamod förrän ett sådant stadie är uppnått.

I mina möten med olika människor har jag ändå konstaterat en regel som gäller väldigt långt, oavsett hur samtalsdjupet i relationen tidigare har sett ut. Och det är att om en person tar initiativ till ett mer transparent samtal — då skapas ringar på vattnet.

Öppenhet leder till ärlighet.
Och sårbarhet föder sårbarhet.

WCbild-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Samtal för hjärtat

En stor del av de samtal jag för i mitt vardagliga liv rör sig på en ytlig nivå.

Vad ska vi äta idag. Kan du hänga upp kläderna. När börjar mötet. Vad ska du göra i helgen. Hur går det med studierna.

I den stilen.

Det är en samtalsnivå som är nödvändig för att få det vardagliga livet att rulla och för att skapa den initiala kontakten med människor.

Men den är väldigt saklig och helt ärligt ganska tråkig. Det är tråkigt av den anledningen att det är samtal som går att föra på tryggt avstånd bakom lyckta dörrar och höga barriärer.

Det är samtal för hjärnan (om ens det),
inte för hjärtat.

Men så finns det människor med vilka det grundläggande förtroendet — som endast kan uppstå över tid — finns, och där är det också möjligt att föra samtal bortom barriären.

Livgivande, närande samtal.
Samtal för hjärtat.

Och jag måste säga, att jag älskar de samtalen.

hejhepps-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den tid vi har

Den gemensamma tid vi har, i det pusslet som för tillfället är vårt liv, är inte mycket.

Nej, det varken många eller långa stunder som vi hinner dela tillsammans i vårt hektiska schemat.

Men det finns hopp!

För jag kommer nämligen att tänka på den enda ekonomiska princip jag minns efter gymnasiets samhällslärakurser: om efterfrågan överstiger utbudet stiger priset på produkten och blir exklusiv. (Härmed får jag pris i den mest oromantiska kärleksbeskrivningen någonsin.)

Men låt mig skriva om det där med egna ord: när den gemensamma tid vi har tillsammans är begränsad, och det endast blir några stunder här och där, då är den tiden en lyxvara.

Och jag älskar att vi är så medvetna om det här, för vi ställer telefonerna på ljudlös och tänder ljus. Kokar te eller glögg och sätter oss vi köksbordet och bara pratar. Umgås. Som vi gjorde när vi var nykära och kunde prata, prata, prata oss igenom kvällar, nätter.

De här stunderna är guld.
Och således: vi är rika.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag egentligen säger

Jag är en språkvetare. Både till utbildning och läggning. 

Jag fascineras och förundras ständigt av språk, och jag har länge haft ett kritiskt öra mot hur jag, vi, använder det. När det kommer till språk bör vi alltid, givetvis, reflektera över vad vi säger. Men lika mycket bör vi ha i åtanke att vi också kommunicerar med det som blir osagt, eller det vi indirekt syftar på.

För ni vet det där att man kallar sin partner, pojkvän, sambo, fru för ”bättre hälft”. Det är ju lite roligt och så där, men när vi tänker på saken är det inte alls lika roligt längre. När jag pratar om ”min bättre hälft” indikerar jag två saker: 1) jag är sämre utan partner och 2) jag är halv utan partner. Jag säger också att det är min grundsyn på människan överlag, att människan utan partner är både sämre och halv. Och hur känns det för den som är ensam? För den som innerligt, innerligt längtar men som ännu inte? För den som inte alls vill? För den som har velat men som glömt? För den som sörjer?

Carola Ekman skrev ett tankeväckande blogginlägg för ett tag sedan, om hur hon råkade höra hur en mamma talade men en vän som inte hade barn. Kontentan av vad den här mamman uttryckte var i princip: ”Du vet inte vad trötthet är innan du får barn”. Det var säkert sagt i en glättig ton. Den här mamman menade säkert absolut inget illa. Och säkert är det som den här mamman sade sant på ett sätt, men att endast föräldrar har tolkningsföreträde till, och patent på, trötthet tror jag att vi är få som skriver under.

Men så här håller jag, vi, på. Uttrycker oss tanklöst och plumpt ibland. Vill väl (för det vill vi väl?) men det blir ändå fel ibland.

Kanske vi kan vända en del av vårt öra inåt och granska vårt eget tal, vad vi egentligen säger.

Och vad det är vi indirekt uttrycker med det vi säger. 

I brist på andrs representativa bilder bjuder jag på en bild på Boston, min tillfälliga hemvist.

I brist på andrs representativa bilder bjuder jag på en bild på Boston, min tillfälliga hemvist.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kallad vid namn

Vad är det som är bara ditt men som andra använder oftare än dig?

Så lyder en halvbra gåta som jag läste i någon av den rutiga Lurigt och Klurigt-serien när jag var liten. Svaret är ju förstås “Ditt namn”.

Jag förstod inte den här gåtan som liten, och jag vet inte om jag förstår den helt och hållet idag heller. Eller om jag håller med om det. Jag använder mitt namn när jag fyller i blanketter och beställer hem produkter, men det är väldigt sällan jag behöver säga mitt namn högt.

Så kanske det ändå kan stämma att andra använder mitt namn oftare än jag själv, men ändå tycker jag att vi tilltalar varandra med förnamn förvånansvärt sällan. Oftast använder vi bara ett du, ett ni, eller någon annan titel. Ännu oftare inga pronomen eller namnord alls. Och på det här sättet anonymiserar vi varandra.

Men hör ni vilken skillnad det är på: “Vad bra du gjorde det där” och “Vad bra gjort, Mindy”. Eller “Tack” och “Tack Mindy”. Jag vet inte om du håller med, men när någon använder mitt namn värmer det alldeles särskilt.

För när någon tilltalar mig med mitt namn öronmärks orden just för mig. Orden är inte riktade till vem som helst som råkar befinna sig i närheten, utan orden har en enda, tydlig mottagare, och den mottagaren är just jag. Mindy.

Och jag tror inte att vi borde underskatta hur det är
att bli kallad vi namn.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bland plumpa uttryck och sårande ord

Under helgen deltog jag i Kyrkhelg. Det är en helg för troende, icke-troende, tvivlare, sökande och allt där emellan. Det är ett tillfälle att delta i en mängd olika seminarier och lyssna på undervisning av olika människor.

Årets tema för Kyrkhelgen var Inför Sanningen. Det var ett ambitiöst tema, särskilt med tanke på hur sanningsbegreppet uppfattas och tolkas idag. Finns det över huvud taget något som är objektiv, allmängiltig och vedertagen sanning i vår samtid? (Det var en retorisk fråga, men om ni har ett svar får ni gärna dela med er).

Jag fick mycket att smälta under de här dagarna, och jag blev många insikter rikare. Mina insikter föll givetvis till stor del under kategorin sanning, men faktiskt var min största insikt inte alls under det temat.

Min största insikt hade att göra med kommunikation.

När vi är i diskussion med någon annan — och särskilt om det är med någon av annan åsikt än oss själva — är sättet vi uttrycker våra tankar och åsikter på är nästan lika viktigt som vad vi uttrycker. Om inte precis lika viktigt. Kanske viktigare?

Det här är något jag förstås visste från förut. Men ni vet hur det är, då ett förgivettagande blir så uppenbart, så självklart. Ja, det blev så konkret då jag under de här dagarna fick jag lyssna till samtal och diskussioner i ett respekterande samtalsklimat. Jag märkte att jag är svältfödd på sådant.

Det är lätt att dumförklara någon. Det är lätt att tro att jag ensam har patent på och tolkningsföreträde till sanningen. Och det är lätt att jag i min enfald sårar med ord och skadar med plumpa uttryck och ogenomtänkta meningar. Ibland vill jag slå dövörat till oresonliga och egensinniga människor och ropa: “Men hur kan du tänka så där!?”.

Att se olikhet är en modigt.
Att våga utforska olikhet är starkt.

Ditt du är inte ett hot mot mig.

DSC02447-12.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad litteraturen gör

Under den gångna veckan har jag haft ovanligt många intressanta samtal i vardagen. Stimulerande och intellektuella samtal som jag så fint kallar dessa. Oj vad jag njuter.

I samtliga fall har dessa samtal uppstått efter kontakt med litteratur.
Och det är precis vad litteraturen gör när den är som allra bäst.
Den får en att prata om sådant, som man i vanliga fall inte skulle komma på att prata om.

Litteraturen utmanar mig då den tvingar mig att se på saker och ting ur olika perspektiv.
Litteraturen låter mig resa när jag är tvungen att stanna där jag är.
Litteraturen öppnar upp för nya idéer och tankar.

Och jag fullkomligen älskar det.

Det här vädret är perfekt för läsning
Så ta och plocka upp en bok där du njuter i solen!

WhatsApp Image 2018-05-25 at 20.49.33.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rum för samtal

Jag har tidigare nämnt att jag tycker att vi behöver bereda rum för skönhet idag. Speciellt då samhällstempot är som det är, och de snabba nöjen tar över i förmån för långsamhetens lov. Skönhet är emellertid inte det enda vi medvetet behöver barna väg för, utan jag tror också att det goda samtalet är lite av en utrotningshotad vara.

Det är alldeles för lätt att vardagen flyter på med konversationer som handlar om dagens program och meny, veckans inköpslista och vilka räkningar som bör betalas. De här konversationerna är ju viktiga i och för sig, men representerar det effektivitets- och nyttotänk som jag är lite av en passiv motståndare av. Inte så mycket för att effektivitet är något dåligt i sig, men däremot för att jag tycker det har ett pris. Ett högt pris.

På det personliga planet är effektivitetstänkandet alltså ofta på bekostnad av det goda samtalet. Det samtalet som sträcker sig djupare, ända ner till rötterna. Det där samtalet som tar sig längre än inköpslistor och helgens program. Det där samtalet som leder oss dit vi inte annars går, och som kanske får fungera läkande, helande, där det går fram. 

Men det känns abrupt att gå från "Vad ska vi äta idag?" till "Vad tänker du på då du ligger i sömnlös vånda om nätterna?". Det går inte att nå de nivåerna i en handvändning, utan jag tror att vi behöver beredas ordentligt med tid och sakta värmas upp för att våga gå dit vi inte borde.

Och jag tror att vi behöver signalera att vi också har just det — tid, att erbjuda den som talar. För när vi får ta del av en glimt ur en annan människas. Då stannar tiden upp, och plötsligt har vi all tid i världen.

vintri2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.