barndom

Ett barns feluppfattningar

Det är häftigt hur mycket en människa lär sig under en livstid.

Som barn trodde jag att jag hade saker och ting på klart, men i något skede av livet märkte jag ju att vissa saker inte alls stämde överens med vad jag tidigare hade trott.

Jag har några exempel på ting som jag först i äldre ålder insåg att var totalt fel.

Texten till Bon Jovis Bed of Roses
som jag trodde löd "I want to lay you down on a bed with Moses". Märklig tolkning.

Vad begreppet björntjänst betyder
Jag tänkte bara att det betyder en jättejättejättebra och stor tjänst. Jag fattade inte varför Baloo sjöng "En björntjänst gör ju ingen glad" — varför inte??

img141.jpg

Vad de egentligen sjön i Bomfunk MC’s Freestyler
"rakka-makka-fou" sjöng jag, och de flesta finländska barn med mig. Tjugo år senare insåg jag vad de egentligen sjöng.

Innebörden av, och hur man ska uttala, begreppet tillade
Det här ordet förekom ofta i Tvillingarna-böckerna som jag läste flitigt som barn. Jag trodde att tillade skulle läsas på samma sätt som "dillade" och att innebörden var liknande: som att yra lite, eller småsjunga på barnsligt sätt.

Källa: trafikskyltar.se

Källa: trafikskyltar.se

Betydelsen av skylten "Återvändsgränd"
Vi hade en sådan här skylt belägen några tiotalsmeter från vårt hem, närmare bestämt vid postlådan. En gång frågade jag av min mamma vad den där skylten betydde, hon svarade att det betyder att vägen tar slut.

Jag uppfattade emellertid hennes svar som att civilisationen tog slut vid den skylten, och att jag och våra grannar som bodde bortom skylten stod utanför samhället. Om vi någon gång skulle ha ringt ambulansen hade vi varit tvungna att ställa oss på rätt sida om skylten för att bli upplockade — för ambulansen kör inte förbi skylten där samhället slutar.

Presidenten har den högsta lönen i Finland
Och jag grämde mig över att jag inte kan bli president eftersom jag inte är född i Finland. För presidenten är stenrik. Och nu har vi inte ens nämnt kungen i Sverige!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

T j u g o f e m

Många år har förlöpt sedan den här bilden blev målad av mig.

Fint ändå, att det var en grej man gjorde för tjugofem år sedan, lät måla sina barn. Det är ingen som målar mig idag, men någon enstaka har tagit kort av mig.

Det gjorde jag förresten själv också i form av selfien nedan. Aldrig tidigare har två Mindysar befunnit sig på samma bild på det här sättet.

Min födelsededag idag alltså.

Den har spenderats delvis på riksåttan, delvis på soffan i barndomshemmet och senare ikväll på scen. Att äta festmiddag, fira ett brudpar och få betalt för att göra det jag älskar är en riktigt fin födelsedagspresent, ändå.

Mindy och Mindy. Bara tjugofem (tjugofyra?) år emellan.

Mindy och Mindy. Bara tjugofem (tjugofyra?) år emellan.

Dagens skörd. Mama Åström Band i farten. We rock!

Dagens skörd. Mama Åström Band i farten. We rock!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alltid till ljudet av det

Jag är uppvuxen i en fotbollsfamilj.

Av de sju familjemedlemmarna i min familj har fem stycken själv spelat aktivt, en fungerat som huvudtränare och en varit ivrig soccermom åt fem barn.

Det ultimata vårtecknet i Rödsö var inte att fåglarna kvittrade eller att äppelträdet blommade. Nej, det ultimata vårtecknet var att tjälen hade gått ur marken på fotbollsplanen på vår bakgård.

För när Åströmsyskonen spelar barfota-fotboll på bakgården — då sjunger barnen “mor, nu är våren kommen mor”.

När vi inte spelade på bakgården spelades det inomhus på olika konsoler. Och när det inte spelades på konsoler visades olika matcher från världen över på vår skärm.

Det är klart att fotbollen har präglat mitt liv.

Under min uppväxt har jag ofta vaknat till ljudet av en boll mot en vägg och somnat till ljudet av en fotbollsmatch. En söndag är inte en riktig söndag om inte tv:n står på i bakgrunden från klockan 14 till klockan 22, och fyller hus och hem med ljud av ivriga kommentatorer, galna fans och premier league-signaturmelodin.

Därför är jag så tacksam för att jag fortfarande får somna till ljudet av fotboll. Det finns något så tryggt och hemvant med det.

Min bror Max, jag och min kusin Lukas.

Min bror Max, jag och min kusin Lukas.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket lek i mig

Om du fick välja att gå tillbaka till en viss tid i ditt liv — till vilken tid skulle du vilja återvända?

Frågan kom från och god vän och jag var inte sen med att haka på.

Jag älskar tankelekar av den här typen, och det här var en fråga som manade till rejäl eftertanke. Helt i min smak, med andra ord.

Rätt så snabbt levererade jag ett svar som jag fortfarande står för.

Jag skulle gå tillbaka till min barndom då jag kunde leka dagarna igenom.

Till en tid då pauser (högst ofrivilligt) togs endast för tömning av kroppsvätskor, och mat endast var ett nödvändigt ont för att orka leka mera.

Jag älskade att leka som barn.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Jag var bra på att leka för mig själv och kunde underhålla mig i timmar med att leka med mina Belleville-leksaker eller med de fina Disneyfigurerna som vi hade köpt i Kanada. Men mest av allt älskade jag när mina äldre kusiner bjöd med mig i sina lekar.

Vi var indianer, astronauter, Biker Mice eller detektiver.
Vi var sanna hjältar och vi räddade världen gång på gång.
Visst ni det?

Barndomens lekar har ett idylliskt skimmer över sig, för jag vet att jag aldrig mer kan uppleva den villkorslösa hängivenheten med vilken jag gav mig in i leken. Det var lek på lekens tillstånd och det var underbart.

Det var en fantastisk tid, att få leka som barn.
Och ännu finns det mycket lek i mig.

img148.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gör slut med morkkisen

Det kan drabba mig alldeles osökt.

Det börjar som en vag aning som sedan eskalerar i en iskall ilning längs ryggraden. Minnet golvar mig med full kraft. Först efter någon minut lyckas jag skaka av den. Oftast bokstavligt.

Jag talar ju givetvis om morkkisen (ett finskt slangord för moralisk bakfylla som idag används för att syfta på händelser som man skäms för i ett senare skede).

Jag kan ha morkkis över så löjliga ting. Något som jag har sagt i femman, något jag har gjort för några år sedan. Och det är minst sagt frustrerande att hållas nere av de här löjliga pinsamheterna som jag har varit med om i livet. Ändå är det inte så lätt att göra sig av med dem. De här minnena ligger där i själens skamskrubb och lurar, för att alldeles oväntat dyka upp i mitt medvetande. Alltid när jag minst anar det.

Super töntigt.

För jag tror att det är mest sannolikt att det bara är jag som går och tänker på mina morkkishändelser fem, tio, femton år efter att de har ägt rum. Jag menar: jag går inte omkring och tänker på händelser när människor eventuellt har gjort bort sig i min närvaro. Varför skulle någon ägna mina pinsamheter en endaste tanke?

Så jag ger mig själv tillstånd.

Tillstånd att släppa taget om de här pinsamma minnena. Jag ger mig själv tillstånd att inte längre bindas av dem, plågas av dem. För de är minnen; det pinsamma har redan hänt och det går inte att ändra på. Men det pinsamma ska inte få prägla mig ännu årtionden efteråt. Näpp!

Nu gör jag slut med min morkkis!
Join the club!

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Märkliga och besynnerliga vuxna

Barn och vuxna, hörni.

Trots att de båda delar grundförutsättningen att vara människa, ser de två världen på lite olika sätt. Jag minns att inte för mitt liv kunde begripa vissa saker som du vuxna gjorde (eller inte gjorde)!

Av alla arter på jorden tyckte mitt femåriga jag att de vuxna var de mest besynnerliga. Bland annat på grund av följande orsaker: 

"Bara vila lite". En oerhört störande replik som föräldrar kläckte ur sig under min uppväxt (och än idag, har jag på känn) var att de bara ska vila sig lite. Och det där med "att vila" var en helt egen historia, för räckte det med treminuters vågrätt läge på soffan? Nepp! Det tog minst en halv dag för de vuxna att få upp stjärten ur soffan och jag fattade NOLL.

Inget intresse för leksaker. När min mamma en gång skulle ta sig ett avkopplande bad erbjöd sig min lillebror: "mamma! du kan få låna mina badleksaker". Och det här urgulliga exemplet får illustrera hur olika barn och vuxna tänker. Vad gör man i badkaret om inte leker med ankorna och båtarna!? Besynnerliga, dom där vuxna...

img067.jpg

Prata, prata, prata. Man kanske skulle tro att de vuxna inte är intresserade av leksaker för att de har någon annan häftig syssla att göra. Men sidu NEPP igen. Det eeeenda dom gör dagarna lång är att prata, prata, prata. Femåriga Mindy tänkte: nu har dom väl pratat om allt som finns att prata om, men icke! För precis när en diskussion ebbar ut så börjar de prata om något annat. SUCK!

Drick upp ditt kaffe. Ofta var det kul att vara på besök hos andra men ibland var det bara enormt tråkigt, speciellt om man hade ett kul spel eller en ny leksak som väntade där hemma. När jag eller mina syskon framförde vår önskan om att bege oss hemåt svarade de vuxna ofta med "jag ska bara dricka upp mitt kaffe". Och då förväntar sig barn att den vuxne tar i muggen och *glugg glugg glugg*, för det är så man sveper mjölken vid maten. Nähä! Det tar minst sjutton små fjuttklunkar förrän muggen är tom. Förutsatt att de inte ber om påtår! 

Kan du ens simma? Sol och semester och alla är och doppar sig i den svinkalla sjön. Förutom de vuxna. De sitter på stranden, heltorra och ordentligt påklädda, och vaktar alla barn. Och vill alltid åka hem lååångt innan man har simmat klart. "Kan du ens simma?" kanske är barns reaktion på de vuxnas osimning.

Idag förstår jag de vuxnas perspektiv på ett helt annat sätt. Men jag hoppas ändå att jag alltid kommer ta barnens perspektiv i beaktande och ha barnasinnet kvar. Badankor i badkaret — varför inte!

img148.jpg

Vilka saker med de vuxna tyckte du att var svårt att begripa som barn? Kommentera frimodigt nedan!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag skriver, alltså är jag

Innan jag kunde läsa och skriva ägnade jag mycket tid åt det som jag idag har förstått att är pseudoskrivande och pseudoläsning.

Som fyraåring hade jag ett Spice Girls-häfte (född på 90-talet, såklart hade jag ett Spice Girls-häfte) och jag minns att jag upplevde att det var enormt viktigt att jag skrev (klottrade nonsens) i häftet varje dag. Jag minns att jag förhöll mig till häftet som vore det en slags dagbok eller en logg.

Sen jag började studera pedagogik, utvecklingspsykologi, och senare också skrivande, har jag insett vilken enorm identitetsyttring den här till synes meningslösa verksamheten var.

Senast idag blev jag påmind om mitt tidiga skrivande genom några ord av en oerhört meriterad forskare, Jim Cummins. Han uttryckte det på engelska, och med helt annorlunda ord, men kontentan var ungefär denna: att som vuxna uppmuntra barn till skrivande har inte endast akademiska fördelar (alltså framgång i skola), utan det centrala är framför allt att uppmuntra barn till att ge uttryck för sin egen identitet genom skrivande.

När jag anlände till min sista danslektion idag överräckte en fyraårig dansare, som för övrigt i många avseende påminner om mig som liten, ett handskrivet kort. Kortet var fullt av handskrivna, lite krokiga men ändå fullt läsbara bokstäver. Vår delade bokstav tog över en stor del av kortet och jag fylldes med uppriktig beundran och ödmjukhet. Jag hoppas innerligt att jag genom mitt bemötande och mina ord kunde förmedla och bekräfta: jag ser dig. Jag ser vem du är.

Att uppmuntra barn i och till skrivande, innebär alltså i förlängningen att fostra barn till att bli individer som är trygga i sig själv och säkra (confident) i sin identitet.

Vad är väl viktigare än det?

IMG_2116.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bagaget vi bär

Jag har plockat på mig en hel del att sätta i bagaget längs vägen. Vackra och underbara minnen som jag för alltid kommer att bevara. Mindre fina minnen som av någon anledning har gjort ett bestående intryck. Men också inte alls bra minnen som ändå alldeles oundvikligt är en del av mig och mitt förflutna.

Det är en beskrivande metafor, det där med att vi alla bär en ryggsäck i vilken vi samlar på oss minnen och erfarenheter. Det förklarar också varför somliga av oss, med en ganska lätt ryggsäck, inte nämnvärt påverkas av att bära den, medan andra tycks gå lite krokigare, lite mer böjda i ryggen på grund av samma ryggsäck.

Men nu är ju den här metaforen ändå bara en metafor. Och ryggsäcken — oavsett hur relaterbar den är — är i slutändan en tankefigur och inte alls en verklig ryggsäck. Tur är väl det, tänker alla med onda ryggar och krokiga nackar, men visst skulle det underlätta att veta hur mycket din ryggsäck tynger dig.

Ja, visst skulle det lätta att ha ett hum om hur mycket det förflutna påverkar ditt nu. Men det vet vi inte. Ibland blir vi inbjudna att ta del av innehållet i en annan människas ryggsäck. Ibland råkar vi av en slump få höra om innehållet av någon annan. Ibland snokar vi oss fram till innehållet.

Oavsett hur vi får ta del av varandras ryggsäcksinnehåll hoppas jag att det alltid ska leda till mer förståelse, mer empati. I slutändan mer kärlek och nåd. 

Bild från Södertälje 2017. 

Bild från Södertälje 2017. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ord som får dig att blomstra

Jag tror inte vi vet. 

Jag tror inte vi vet hur mycket våra ord kan göra för dem. För barnen, eleverna, ungdomarna. Medmänniskorna, över huvud taget. Hur våra ord kan bygga upp och stärka det som kanske är bräckligt och trevande, eller osäkert och sökande. Hur det att vi ser och bekräftar kan vara avgörande för deras utveckling och deras syn på sig själva. Eller hur det i alla fall kan lysa upp deras hela tillvaro och förgylla deras dag. Jag tror att bekräftande och uppmuntrande ord i sanning kan få människor att blomstra. Modigt, vackert, starkt.

Att jobba med barn och ungdomar ger oändligt många möjligheter till att bekräfta dem. Tyvärr också lika många möjligheter till motsatsen. Jag tror att alla som någonsin har varit elev har upplevt det senare. Och jag hoppas innerligt att alla som någonsin har varit elev också har fått uppleva det tidigare.

De mest värmande ord jag har fått av lärare har varit när de har uppmärksammat och bekräftat mig i ämnen som jag själv har uppfattat mig som svag i. Den där gången när de berömde mig i hur jag hade löst en uppgift i matematik kunde inte ens gravitationen hålla mig nere.

Nej jag tror faktiskt inte vi vet hur våra ord kan få människor att blomstra. För jag tror att om vi visste, skulle vi vara betydligt mer frikostiga och generösa med att strö runt just de här livgivande orden. Och definitivt mer återhållsam med de mindre uppbyggande.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fast jag inte känner dig

Det händer mig ibland att helt främmande människor har kommit fram till mig och börjat prata. Och det har inte varit på det sättet som man pratar med en främling på stan för att fråga var en butik ligger, och inte heller på det sättet som man pratar med någon, som är till för att betjäna (t.ex. försäljare, personal). Nej, på sistone har människor kommit fram och pratat med mig som om jag vore bekant. Och inte kanske endast det, utan som om vi är gamla, goda vänner.

Jag har varit frimodig nog att våga fråga de här, för mig främmande personerna, om vem de är. Och i de flesta fall har det visat sig att det är mina föräldrars vänner från ungdomen, bekanta från studietiden eller nuvarande facebookvänner. De har kanske sett mitt ansikte på någon bild som min mamma har delat på Facebook, eller kanske bara sett så mycket av min pappas drag i mig (?), att de bara har vetat att jag är deras dotter.

Jag beundrar de här människorna som kommer fram och pratar med mig. Och jag fascineras över att de tar det så givet att jag känner dem bara för att de känner mina föräldrar. Ja men det är ju min gamla, goda väns dotter - det är klart jag går fram och småpratar! Jag måste säga att jag tycker det här är jätteroligt. Jag tycker att det känns häftigt att jag ibland kan få vara en tidskapsel åt människor. Att någon som ser på mig kan minnas en svunnen tid från ungdomsåren, och känna en uppmaning att prata med mig. Kanske de ser så mycket av min mor i mig, och drabbas av akuta flashbacks från tonåren?

Nu vänder jag mig till er som har vuxna barn. Berätta gärna: är det så att ni känner en slags bekantskap med era barndoms- eller tonårsvänners barn? Och ni som känner mina föräldrar (men inte nödvändigtvis mig) kom gärna fram och prata, det är helkul!

mindymamma-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.