livsbetraktelser

Var rädd för mig!

Jag beundrade dem stort.

De äldre, tuffare tjejerna i samma fotbollsförening.

Jag ville så gärna vara en av dem. Jag ville helst vara som dem. För jag såg ju hur både med- och motspelarna var rädda för dom. Bokstavligen rädda för en bunt trettonåringar.

Men ändå beundrade jag dem.

Jag ville att samtalen skulle tystna till följd av en slags skräckblandad förtjusning närhelst jag steg in i ett omklädningsrum.

Att min kyliga blick skulle vara nog för att få min motspelare att förlora bollen, och mina medspelare att tvivla på att de någonsin ens kunde få den av mig.

Det känns oerhört märkligt att skriva det här i vuxen ålder. De här tankarna är så främmande; jag har svårt att föreställa mig att jag ens någonsin har tänkt så osympatiska tankar.

Men när jag var tonåring uppfattade jag det som en enorm dygd att inge fruktan i andra. Jag eftersträvade det.

I något skede märkte jag ändå, att det där med att inge fruktan i andra människor ligger långt i från min naturliga drift. Att det helt enkelt inte finns inprogrammerat i mitt DNA. Jag är dålig på att vara en douche (det kan jag förstås vara idag, men sällan medvetet).

Tänk vilken tur, att tonårens tidigaste tankar får bytas ut mot mer mogna, hållbarare sådana.

Och ständigt fortsätta utvecklas.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Botten är inte nådd

Efter en längre trötthetsperiod har jag varit livrädd för att utsätta mig för det diffusa tillståndet av ”för mycket”.

Onekligen är det en vital självbevarelsedrift att förmå värna om den egna orkestanken när det enda den tycks göra är att sina.

Men i något skede fylls den på, det gör den alltid förr eller senare, och när den gjorde det för mig var jag fortfarande livrädd att jag skulle skymta tankens botten.

Nu har jag ändå fått fylla på länge, länge och varit noga med att vara uppmärksam på minsta lilla förändring i nivån på min orkestank.

Nu måste jag öva på att våga utsätta mig för lite mer än förut, utgå ifrån att jag orkar mer än jag gjorde när jag inte orkade alls.

För jag mår inte heller bra av rastlöshet och tristess.

Balans, balans. Botten var nådd men är det inte mer. Tack Gud för det.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att växa, förändras

Jag har historiskt förhållit mig ytterst ambivalent till förändring.

Ändå är jag idag en stark förespråkare av att ständigt tänka nytt och alltid ifrågasätta rådande sätt och strukturer.

Att växa som människa är för mig synonymt med förändring. Och jag är tacksam för att mitt hem är en trygg plats som tillåter det.

Att vi i vår relation ger varandra möjlighet att växa som människor, ständigt beredda att ge tid, nåd och rum.

För det är en gåva att växa, och en ännu större gåva att på nära håll få se en annan människa växa.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mindre kritiskt

Så jag är inte den mest okritiska person jag känner.

Kanske är jag miljöskadad (akademiker är fantastisk bra på att hitta den frånvarande å-pricken i en i övrigt utmärkt artikel) eller kanske det bara ligger i min natur (min starka ettavinge, enneagramfans will know) men jag märker att jag automatiskt skannar efter fel och brister.

Inte ändå hos människor.

Nej, jag älskar människan och hennes sprickor och förespråkar sårbarhet i en idealiserad perfektionistvärld. Men däremot i texter, evenemang, tal och sånt.

Det är en hemskt osympatisk egenskap och jag är den första att medge det, men framför allt resulterar det i en väldigt jobbig hållning till livet; om fokus ligger på att hitta bristerna är det svårt att njuta av det som faktiskt är välfungerande, smidigt, väl gjort.

Så jag jobbar hårt med mig själv. Forcerar mig att gå bortom mina kritiska ögon och se med nåd på min omgivning och på mig själv (jag är ändå min egen värsta kritiker).

För jag tror att jag gör mig själv en enorm tjänst genom att förhålla mig till världen och mig själv mindre kritiskt. Mer nådefullt.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Trygg i vissheten

Ingendera av oss var på vårt mest strålande humör, det medger jag.

Jag var lite mer oförsiktig än normalt när jag stängde köksskåpsdörrarna, du var betydligt mer tystlåten än vanligt. Vi surade båda två, det vet vi.

Men trots att jag är konflikträdd och du helst ser på den ljusa sidan av livet är vi ändå orädda för att ta några smällar ibland; för vi är alltjämt medvetna om att det inte är beständigt. Vi vet att våra gnabb är flyktiga, hastigt övergående.

Och vi vet att vi inom en snar framtid (mycket närmare än vi båda vill erkänna i våra respektive tillstånd av upplevd, rättfärdigad surhet) kommer att sitta ner för att berätta om våra upplevelser av händelsen och om de känslor som den väckte i oss.

Vi vet också att vi kommer att kunna både se på men också återberätta händelsen ur varandras perspektiv, bekräfta den andres röst och till slut säga förlåt, ge förlåtelse och fundera: vad kan vi lära oss av detta?

Det låter idylliserat så här, jag hör det. Jag fösäkrar er ändå om att vi inte är något läroboksexempel. Det finns gånger då vi är mer envisa än tålmodiga, mer noga med att tala än att lyssna. Det medger vi.

Men på ett grundläggande och oerhört viktigt plan har vi ändå lyckats: vi vet alltid att vi kommer att reda ut allt till slut. Våra gnabb är aldrig ett reellt hot mot oss.

Och den här vissheten gör oss alltid trygga, även när ilskna eller sårade känslor stundvis svallar.

Och jag älskar det.

Inte att vara osams, men jag älskar den trygghet vi har skapat mellan varandra.

Och jag älskar dig också. Förstås.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Överlevnadsstrategi nr. 223

En överlevnadsstrategi jag ofta tyr mig till är följande:

Andas in långsamt. Andas ut långsamt och tänk för dig själv “Alla är inte som jag, alla är inte som jag, alla är inte som jag”.

Vadan detta beteende tro?

Tänker jag att jag är kronan på verket — den mest förfinade versionen av människoexemplaret? Att jag är förmer än andra och följaktligen måste påminna mig själv om att andra är på en annan, betydligt lägre, nivå?

Givetvis inte. Jag gör det därför att jag ofta utgår ifrån att människor tänker och fungerar på samma sätt som jag. Det är ett enormt felslut när det kommer till mellanmänskliga relationer.

Och det gör det oerhört svårt att förklara mina medmänniskors handlande och varande ibland. Det som är enormt viktigt för mig är kanske inte alls det för andra och likaledes: det som jag ser som en yttepyttebisak är kanske själva kärnan för någon annan.

Det blir betydligt mycket lättare för mig att möta olikhet i mina medmänniskor när jag andas in och ut och upprepar detta så kallade mantra. Alla är inte som jag, alla är inte som jag, alla är inte som jag.

Det ger mig en ödmjukhet inför min egen roll i världen och en större generositet i min strävan efter att förstå mig på andra.

DSC00434.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte för att tjuvlyssna

Jag sitter i bibliotekscaféet (bästa!) och håller mig sysselsatt.

Läser lite jobb, läser lite eget, lyssnar på podd och lyssnar på musik när tre äldre damer sätter sig vid ett bord i samma, inte jättestora, café utrymme.

Inte för att tjuvlyssna, men jag kan inte undgå att höra vad de talar om.

Jag hör givetvis inte allt, endast brottstycken här och där. Men jag uppfattar ändå att de pratar liv.

Sjukdomar, barnbarn och skilsmässa.

Det är mycket som blir sagt, men det som verkligen rör mig är hur de lyssnar.

De hmm:ar och mm:ar men lyssnar mest. Sen peppar de, uppmuntrar de och lovar varandra att återkomma om hur saker och ting utvecklas. De kramas, tackar varandra och bokar in följande kaffeträff innan de följs åt till ytterdörren.

Mitt hjärta värms.

Arma goals.

Så där vill jag bli när jag är glad pensionär. Så där vill jag vara redan idag.

Jag som inte alls tjuvlyssnar.

Jag som inte alls tjuvlyssnar.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den mänskliga faktorn

Det finns gånger då ens tillkortakommanden blir smärtsamt uppenbara.

För det mesta känns det som att det går att dölja skavanker, korrigera brister och försköna verkligheten så pass mycket att våra medmänniskor, men kanske allra mest vi själva, kan leva med dem.

Men ibland är alla försök att ställa till världen till rätta lönlösa. Istället är det bara att inse sin egen bristfällighet och acceptera det som en del av den mänskliga faktorn.

Det är vanligtvis den faktorn som jag uppskattar att se mest hos andra människor.

Inte för att jag gottar mig i andra människors skavanker, utan för att jag älskar att se att människor vara mänskliga. Människor som aldrig går in i glasdörrar, glömmer bort att betala en räkning eller struntar i att bädda sängen skrämmer mig.

Jag älskar den mänskliga faktorn. Hos andra.

Men jag föraktar den i mig själv. Jag kräver mer av mig själv än jag kräver av andra då det kommer till hur mycket rum, hur mycket synlighet den mänskliga faktorn får ha i mig.

Och idag.

Idag hann den mänskliga faktorn upp mig. Och det är väl helt okej, sist och slutligen. Jag är människa. Samtidigt bara människa, samtidigt allt vad det innebär att vara människa.

Också den mänskliga faktorn.

DSC01632.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Där ångest nu råder

Olika människors livsöden upptar mina tankar idag.

Jag har hört om människor vars liv har gjort en gir så tvär, att ingen vill eller kan uttala sig tvärsäkert om utgången. De här är människorna rör sig i utkanten av min periferi, men de har ändå kommit nära mitt hjärta. Det är märkligt det där, hur någon man knappt känner kan få en plats i ens hjärta (hur stort är ett hjärta..?)

Vad kan man ge för tröst åt dem vars enda uppenbara färg är den allra mest nattsvarta?

Jag kommer inte på någon. Men orden, som vanligtvis hörs i i juletider, kommer till mig.

Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder.

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang till alla teologers stora förfäran, men jag griper halmstrån och citatet sätter ord på en tillvaro som jag inte känner, men starkt känner med.

Det ger ett hopp om en ljusning, men ger inga konkreta löften. Den säger att, men svarar inte på den trängande frågan när.

Det är inte mycket, men kanske är det ändå något.

IMG_0479.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är inte tungt

Ni vet det där i-landsproblemet då man har satt sig i soffan, kurat ihop sig under filten, har boken och teet och ljusen men

(det finns alltid ett men)

sockorna är i andra sidan rummet, lamporna är tända i köket, fjärrkontrollen är utom räckhåll.

Då. Är. Det. Tungt.

Det är tungt om man själv har ett trängande behov, men det kan också vara tungt om ens kära ber en om en tjänst när man själv är i det här jag-ska-inte-röra-mig-på-tre-timmar-läget.

Och det är egentligen bara så löjligt.

För att hämta ett glas vatten åt sin bästa vän trots att man själv är lite trött är egentligen inte tungt.

Det mesta av de här små vardagliga tjänsterna är egentligen inte alls tunga att utföra. De kräver inte mycket, inte alls faktiskt.

Samuel och jag har länge hållit på med en kampanj om att ändra våra tankesätt då det kommer till ”det som är tungt”.

För sist och slutligen är tjänande genom små, små tjänster oftast inte tungt.

Och sist och slutligen - varför skulle man inte tjäna den man älskar?

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.