livsbetraktelser

Mer än det

Den här veckan har förlöpt helt enligt handbokens alla regler för vardagsslentrian.

Mina dagar har varit en enda repetition av vakna-jobba-äta-diska-sova-upprepa. Och alla dagar har känts som en evighetslång tisdag.

Jag brukar vara bra på att uppskatta de små ljusglimtarna i min anspråkslösa vardag, men den här veckan har jag suckat tröttsamt åt livets enformighet.

Inte för att jag behöver mycket action i mitt liv, oo nej jag är väldigt benägen att hålla med Ernst i att i det enkla bor det vackra.

Men det är i det skedet då jag knappt hinner landa i mig själv och bara använder schablonen från igår till att skapa dagen idag som jag blir lite less.

För livet är mer än repetition av gårdagen. Jag håller envist fast vid att livet är så mycket mer än det.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vägen till oss

Vardagsverkligheten har slagit oss som ett stolsben i huvudet.

Inte så att vi har haft en tuff start på jobbet, nej inte alls. Inte heller att vi på något sätt skulle lida av den vardag som är vår, verkligen inte.

Det är bara att lata semesterdagar och generöst med tid tillsammans är ett minne blott. Plötsligt är vi fullt upptagna med jobb, träning och annan viktig och meningsfull aktivitet som upptar våra kvällar.

Men alldeles för lätt upptar vi en allt minskande del av våra kvällar. Den tid vi har är den tid vi tar. Och vi har inte varit alldeles för bra på att roffa åt oss gemensam tid på sistone.

Men idag började vi gå på vägen till oss.

Det tog en och en halvtimme, krökte över toppar och dalar och innebar lite hallonpauser med jämna mellanrum. 3 km senare var vi tillbaka till oss.

Mitt enda relationstips till alla relationer av alla de slag är följande: ta gemensamma promenader.

När man har blicken riktad åt samma håll skapas en känsla av ett gemensamt mål, åtminstone en gemensam riktning. När man promenerar kan man inte distraheras av telefoner eller böcker (eventuellt av söta hundar som vill gosa, men det är helt okej).

När man promenerar tillsammans är det enda man kan göra gå. Och prata.

Och vad är väl bättre än det?

Jag vet inte hur vägen till er ser ut, men vägen till oss heter Skogsbergets motionsbana. Testa, får ni se.

IMG_4321 (1).jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Motsatsen till FOMO

På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.

Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.

De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.

Han skriver bland annat:

Egentligen är det ganska upprörande att så få vågar stå upp för sitt behov av egen tid. Det sociala anses så självklart att du betraktas som en kuf om du tackar nej. Undrar om hon är deprimerad? tänker folk. I dagens samhälle är det viktigt att ha en anledning till att tacka nej, något som arrangören kan acceptera. När någon frågar vad du ska göra i helgen och du svarar “ingenting”, uppfattas det vanligen som att du är tillgänglig. “Okej, vad bra! Då kanske vi kan komma över på lördag?” Detta är inte en logisk tolkning egentligen. Du kanske faktiskt har bestämt dig för att göra ingenting och att detta är din plan för helgen
— Linus Jonkman: Själv — kraften i egentid (2016, s. 67)

Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.

Jag lider av motsatsen.

EF624B39-3FD9-477B-9D55-84D6A0A3A668.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mänsklighetens märkligaste resurs

Ork.

Alltså. Det måste vara en av mänsklighetens märkligaste resurs.

Ork är inte synlig för ögat, inte mätbart på något empiriskt vis, väldigt subjektivt, väldigt varierande beroende på bland annat livssituation, livsstil, ens förflutna och bara på hurudan dag man har.

Jag funderar mycket på ork. På vad som ger mig ork och på vad som tar ork i mitt liv.

Så här långt har jag kommit:

Tar ork:

plötsliga händelser som kräver något av mig (min tid, min insats, min närvaro), mycket ljud eller sorl, mingel, att ständigt ha för höga krav, dagar med högt tempo utan regelbundna andningshål, känslan av att känna sig ifrågasatt och kritiserad, konflikter, att behöva prestera under en längre sammanhållen tid utan vila, programspäckade dagar, känslan av att känna sig missförstådd, att umgås med människor under majoriteten av dygnets timmar och alla dagar, att inte bli lyssnad på, outredda konflikter, ett stökigt hem och röriga miljöer

Ger ork:

att läsa en bok i timmar, långa nätter med oavbruten sömn, harmoniska miljöer, svettiga träningspass, samtal med människor jag kan vara förtrolig med, att uppleva känslan av att lyckas och klara av något, bra musik, gåvor som överraskar, natursköna promenader, ett podcast-avsnitt som är spot on, att acceptera läget, soffmys med mannen, ett städat hem, många lediga dagar i sträck, kaffe med en vän, uppmuntrande ord, en rörande film, en bra bok, lugna morgnar, kreativt skapande och att sjunga.

Varför är det här viktigt?

Jo, för att jag tycker att alla borde lära sig att identifiera vad som ger respektive tar energi och på det här sättet undvika att energidepåerna sinar eller töms helt och hållet.

Så vilka är dina energikällor och -tjuvar?

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Handboken om mig

Jag är insnöad på personligheter. Igen.

Få saker har fångat min fascination på samma sätt som den vackra men svårfångade vetenskapen om människans personlighet. Få gånger återvänder jag till något ämne med lika mycket nyfikenhet. Gång på gång på gång.

För jag tycker om att begripa mig på mig själv, om så ens en gnutta mer än jag gjorde igår.

Men förstås kommer alla försök till att beskriva det komplexa och mångbottnade fenomen som en identitet är alltjämt till korta. Att påstå att ett enda sätt att indela personligheter på är vattentätt, bulletproof, är pur fåfänga.

Men jag älskar att förstå lite mer, lite mer.

För jag har letat i samtliga informationssökningsprogram men det finns ingen handbok om Mindy Svenlin. Vissa dagar hade jag så innerligt önskat det. Mina medmänniskor kanske likaså.

I brist därpå söker jag mig till personlighetsteorier och andra källor. Lär mig nytt, får ahaa-upplevelser, sörjer en del ibland och försöker intala mig själv, med Karin Boyes ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som ingen annan

Jag kikar på foton från en tid då vi var nykära och pyttesmå (jag hade ju knappt körkort när vi träffades!)

Få saker är lika pirrigt underbart som att vara nykär; att ha små fjärilar i magen vars vindtag fladdrar i maggropen och i hela ens övriga väsen.

Men däremot.

En annan sanning om den unga kärleken är att den är präglad av en osäkerhet, en mängd missförstånd och brister i kommunikation. Och det är väl helt i sin ordning, för det tar tid att lära känna en annan människa.

En relation är inget som växer fram över en natt, det är ju långt ifrån fullt utvecklat idag, ens nånsin.

Den nya förälskelsen i all ära, men visst är det skönt att veta att just du känner mig som ingen annan.

Att verkligen känna någon gör att umgänget blir kravlöst, sällan behövs mer ord än nödvändigt. Och det är ändå mycket mer dyrbart än vingslag i maggropen.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte så hemskt populär

Jag är anhängare av en väldigt opopulär tanke.

Nämligen om att sommaren kommer till andra, att hösten är nummer ett.

Ni vet de där screenshottarna från Foreca eller YR.no eller andra meteorologiska sidor som svämmar över i ens sociala medier-flöde när tiodagarsprognosen utlovar sol, värme och tomatplantsdöd.

Bildtexten, kommentarerna och reaktionerna till dess bilder brukar vara ensidigt positiva. ”Äntligen sommarväder! Nu ska vi njuta” tänker alla bleka nordbor.

Alla utom jag, vill säga.

För min instinktiva reaktion på de här bilderna har alltid varit magont blandat med lätt ångest.

För sol och värme är krav och måsten. Regn och kyla är allt förutom det.

Men förstås, jag njuter också av sommaren. Särskilt just nu med lagom värme och sol på dagen och höstmörker till kvällen.

Det är inte en så hemskt populär och omtyckt tanke. Men jag vet att det finns andra där ute som tänker likadant.

Låtom oss starta en revolution.

Jag är en sucker för mys!

Jag är en sucker för mys!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bortom gränserna

Jag märker att jag gillar att ruta in fenomen, händelser, personer i hanterbara men oftast tyvärr snäva kategorier.

Det kanske inte är så märkligt, att generalisera är väl en rätt så grundläggande och på många sätt nödvändig egenskap hos människan.

Emellertid märker jag att jag ibland är oschysst i min kategorisering.

Ibland har jag redan på förhand bestämt mig att en person är precis så, att ett evenemang kommer att förlöpa precis så eller att en resa kommer bli precis så.

Mänskligt, fortfarande, men också orättvist.

För när jag i min generalisering är programmerad att bete mig på ett visst sätt och förvänta mig vissa saker (och på samma sätt inte förvänta mig andra saker) utifrån tidigare erfarenhet ger jag inte personen, evenemanget, boken en uppriktig chans.

Och om jag inte gör det kan jag gå miste om sanna guldkorn; otippade människomöten, oväntade men välkomnade diskussioner eller spontana äventyr.

Jag kan också bli för passiv och inte ta vara på de tillfällen som finns för att själv skapa, bidra och proaktivt gå bortom det jag vanligtvis förväntar mig.

Visst är det en livsviktig egenskap att sortera de intryck, minnen och erfarenheter vi samlar på oss, till hanterliga kategorier med tydliga gränser.

Men visst är det nödvändigt att våga se och gå bortom de här osynliga, men likväl existerande, gränserna.

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Från och med vi

Jag råkade snubbla över några av dina artefakter från tiden innan oss.

Bilder på vad du gjorde, träningsdagböcker du noggrant fyllde i och dokument som vittnade om hur ditt liv såg ut innan du och jag blev vi.

Jag har sett de här artefakterna förut, det var inget nytt för mig. Men idag när jag såg dem blev jag märkligt nog synbart rörd.

För nu när vi har varit tillsammans en god stund (känns det som i mitt högmod) tänker jag ofta att det är så här det alltid har varit. Jag har svårt att omedelbart dra mig till minnes hur mitt liv såg ut innan oss. Det är omöjligt för mig att på allvar förstå hur ditt liv såg ut innan mig.

Egentligen vet jag ju att du hade ett helt liv bakom dig; alla de erfarenheter, minnen, relationer du hade samlat på dig under åren nollställdes på intet sätt från och med vi. Och alla de här erfarenheterna, minnena och relationerna hade lika gärna kunnat få dig att göra ett annat val, ha andra preferenser och önskningar än just mig.

Med vördnad betraktar jag alltså de här artefakterna från ditt, inte alltför avlägsna, förflutna och är tacksam för att du var den du var, är den du är. Och för att du trots det, kanske ändå: på grund av det, valde mig

Precis som jag valde dig. Väljer dig.

Varje dag.

Suddig bild från vår bröllopsresa.

Suddig bild från vår bröllopsresa.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Problemlösning 101

Jag tror ofta att mitt tillfälligt mörka sinne är en långvarig företeelse som kräver drastiska livsförändringar; när det egentligen bara är en liten svacka i humöret till följd av för lite sömn.

Jag undrar ibland varför jag känner som jag gör, var all ångest kommer ifrån, tills jag äter en banan och inser att jag bara var hungrig.

25 år i denna kropp och ännu har jag inte lärt mig att 93 % av mina problem åtgärdas med antingen mat, sömn eller egentid. Allra helst alla tre.

Det är frustrerande att inte alltid veta skillnad på ilska och hunger, på ångest och sömnbrist.

Men å andra sidan är det en lättnad att åtgärderna för mina humörsvackor är välbeprövade och lättillgängliga.

Finns det några andra hangry introvertar där ute?

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.