sport

Inte bara en sport

En av sommarens höjdpunkter är här: Kokkola Cup.

Dagarna vid sidan om fotbollsplanen förlöper snabbt när den ena matchen avlöser den andra. Alltid finns det någon att heja på, alltid någon att hälsa på.

Jag har givetvis inte spelat själv, men däremot iakttagit med stor glädje.

Och det här har jag sett:

• Jag har sett föräldrar heja med själ och hjärta trots att de visste att en vinst i princip är en omöjlighet.

• Jag har sett en domare lägga en tröstande, uppmuntrande hand på en modfälld målvakt som släppte in sitt en:te mål. De hade inget gemensamt språk för att kommunicera, men gesterna och minspelet sade allt.

• Jag har sett en pojke, nätt och jämnt högre än en skumsläckare, få ett hundratal människor att skratta och heja när han skickligt förde bollen förbi den ena motståndaren efter den andra.

• Jag har sett unga fotbollsspelare heja ivrigt, trösta empatiskt och glädjas över att lyckas tillsammans.

• Jag har sett hur sporten har enat människor av olika nationalitet, språk, religion, samhällsklass och socioekonomisk bakgrund. Jag har också sett hur sporten har suddat ut de här skillnaderna, gjort dem betydelselösa.

• Jag har sett så mycket kärlek, så mycket omsorg från stora och små under de här två dagarna.

De som säger att fotboll bara är en sport har uppenbarligen inte sett vad jag såg idag.

För det är så mycket mer.

Så mycket mer än en sport.

Så mycket mer än en sport.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kärlek är fotboll

Vi firade årsdag igår, min Samuel och jag.

Och det gjorde vi genom att äta god mat och se på fotboll.

Det där med fotboll var inte en obligatorisk aktivitet som någondera av oss hade på schemat och bara måste ta del av. Det var snarare tvärtom; högst frivilligt valde vi att betala in oss för att se vårt svartvita hemmalag kämpa mot gulklädda Kuopiolaget.

De förlorade, trist. Vi hade en fin kväll ändå. Det är svårt att tjura i fint väder och trevligt sällskap.

Att fira årsdag med att se på fotboll låter allt annat än Hollywood. Det är det också. Men inte för oss.

För så här är det: hade vi inte haft fotbollen hade vi knappast haft varandra.

Bild från vår bröllopsresa 2015. En med mindre skägg, en annan med mindre ögonbryn.

Bild från vår bröllopsresa 2015. En med mindre skägg, en annan med mindre ögonbryn.

Låt mig alltså framlägga några empiriska bevis för att kärlek, för oss, är lika med fotboll:

• Samuel fick upp ögonen för mig under de många GBK matcherna jag aktivt åskådade.

• Han råkade dessutom spela i samma lag som min bror och fick således veta vem jag var.

• Våra första inofficiella träffar var i samband med att Samuel hade fotbollsträningar och matcher i Karleby.

• Fotboll var ett ofta återkommande samtalsämne under våra tidigaste Facebook-chattar.

• Vi hade koll på ungefär när den andra kunde förväntas logga in i FB eftersom vi hade koll på den andras tränings- och matchschema på GBK-hemsida (stalker varning eller urgulligt kärlekssött!?)

• Fotbolls VM pågick under junimånad då vår vänskap aktivt höll på att bli något mer.

• Första gången Samuel kom hem till oss var för att ha “kisastudio” med våra vänner, som skickligt nog hade taktikerat (medvetet?) att komma senare så att Samuel och jag fick lite ofrivillig (fastän ändå högst frivillig) tumistid.

• På vår första dejt, när vi var på kvällskaffe till sommarstugan kom en fotbollsmatch på TV. I samband med det satt vi i den trånga soffan. Samuel frågade om jag rymdes i soffan och jag, omedveten om vad han verkligen ville, svarade på anspråkslöst “Joodå vettu”. Efter två frågor till förstod jag att han ville att jag skulle komma närmare så att han kunde hålla om mig. Mys!

• Fotboll är fortfarande vårt gemensamma intresse. Att se på det, spela det, diskutera det njuter vi båda av.

Vissa tror på ödet.

Jag tror på fotboll.

Min fotbollsstjärna.

Min fotbollsstjärna.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Solskenshistoria

2011 sov jag. 

Det här året var jag vaken. Väldigt vaken.  Kanske mest vaken någonsin.

Och grät gjorde jag, när laget som ingen trodde på gjorde det ofattbara. 

Laget, som i bästa fall såg ut som ett ihopkrafsat B-lag, vann jättarna med alla fancyga namn och alla står vi här med gapande mun, översvällande hjärta och tårar i ögonen. 

Otroligt. 

Om inte det är en solskenshistoria att leva länge på så vet jag inte. 

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Starkare tillsammans

När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen. 

Och det är ju det sista jag borde

Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.

Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.

Min bästa träningskamu.

Min bästa träningskamu.

Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.

Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.

Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.

Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap. 

Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En mänsklig sport

Jag följer ivrigt med konståkning.

Det är en fascination som har vuxit fram under det senaste året.

Just nu är jag mer eller mindre fastklistrad vid TV:n i och med att VM i konståkning som bäst pågår i Saitama*, Japan (Till kännedom: förskräckliga tider att se på tävlingarna live, om man inte gillar att vakna 3:25 på grund av tidsskillnaden)

Mitt intresse för den här sporten är måhända lite märkligt.

Jag har aldrig ägnat mig åt konståkning. Jag har aldrig ägt eller ens haft på mig konståkningsskridskor, endast “hokkare”, som hockeyskridskorna så fagert kallades i mina hemtrakter.

Jag har helt enkelt inte varit intresserad av grenen tidigare och plötsligt är jag som en annan inbiten konsåkningsfantast. Märkligt!

Eller kanske inte.

För jag har dansat hela mitt liv, och dansen, konståkningen och isdansen har enorma beröringspunkter med varandra.

Och konståkning är en sport där musik, uttrycksfullhet, känslor och tolkning är centrala element, precis som i dansen och konsten överlag.

Men framför allt är konståkningen en mänsklig sport.

De som utövar den, proffsåkarna, är förvisso omänskligt viga, spänstiga och atletiska men själva grenen frammanar uttryck för människans mänsklighet. Människans ofullkomlighet.

För ni vet inte hur ofta de faller. Hur ofta de har lovat hoppa en trippel men ångrar sig mitt i och gör en enkel. Hur ofta de drattar rätt på rumpan eller bara är totalt osynkroniserade med sin partner.

Konståkningen är sårbar i det avseende att den visar att även proffsen felar. Att ingen, oavsett hur meriterad och välförberedd, är felfri.

Mänskligt,
som sagt.

Och det, är värt att stiga upp 3:25 för att beundra.

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

*Låter inte Saitama som att det kunde vara en finsk kommun någonstans i Mellersta Finland? Hade inte Saitama följts av landsnamnet skulle det lika väl kunna vara det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt annat än bekvämt

Jag minns känslan av skam.

En djuptgående skamsenhet som hastigt övergick i en frustrerad ilska. “Jag hatar att vara flicka!” skrek mitt hjärta medan tårar — ytterligare en orsak till skam — brände bakom ögonlocken.

Jag var sju år och hade blivit bortvisad från pojkarnas fotbollsmatch.

IMG_5285.JPG

 Inte för att jag inte var bra nog.

Nej jag var precis lika bra, i vissa fall till och med bättre, som de jämnåriga pojkarna. Det var alltså inte min kompetens, eller bristen på denna, som led till mitt uteslutande; det fanns inget fel i mitt spelande. Bara i hela mitt varande.

Men jag vet nu, att det var aldrig fel på mig.

Och inte heller vill jag söka syndabockar i de andra. Vi var ju bara barn. Barn! Dessutom upplever jag att alldeles för mycket tid av jämställdhetsdebatten och feminismen går åt till att idiotförklara, istället för att föra en konstruktiv dialog med konkreta konsekvenser som resultat.

Det viktiga, som jag ser det, är att nå en konsensus om att det inte ska vara så här. Att det inte får vara så här.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Och den här veckan. Ada Hegerberg skapade historia och blev den första kvinnan att emotta det prestigefyllda fotbollspriset Ballon d’Or. Hennes pris är också en enorm seger för sjuåriga Mindy. Men hon bemöttes med frågan om hon kunde twerka.

Det får inte vara så här.

Det är väldigt obekvämt att bli mer sensitiv för ojämställda beteendemönster i samhället, för de är i sanning ingrodda, djupt rotade och följaktligen svåra att identifiera. När man väl en gång har börjat se mönstret är det omöjligt att blunda, att inte reagera.

Det är minsann allt annat än bekvämt.
Bara livsviktigt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bara vara passiv

Jag ska bara sitta i lugn och ro. Titta på matchen. Inte hänge mig åt överdrivet beteende. Som något så löjligt som att klappa i händerna vid hörna. Eller ropa saker som “heja heja”. Näpp. Jag ska bara se på matchen. Bara vara passiv.

Trodde jag, va.

Det var en naiv tanke, att tro att jag skulle kunna konsumera min favoritsport tyst iakttagande. Nej jag har alldeles för stor kärlek för sporten för att klara av det. Och jag har alldeles för mycket kärlek för det rödvita laget som kämpade sig till en enormt viktig 1-0 vinst för att vara stilla.

Men visst är det bra härligt att vara del av en gemenskap långt större än en själv. Och visst känns det också lite som min förtjänst när jag har hejat ivrigt och det till sist blir mål.

Sportens gemenskap. Jag och min kusin (till höger) på en av barndomens många Kokkola Cup:ar. Denna gång inte spelande, men likväl hejande!

Sportens gemenskap. Jag och min kusin (till höger) på en av barndomens många Kokkola Cup:ar. Denna gång inte spelande, men likväl hejande!

Det är en så vacker gemenskap kring sporten att den inte sällan framkallar tårar i mig. Språk, kön, socioekonomisk status och etnicitet är sekundärt i sportens tecken. Visst finns det enormt mycket att jobba på också här, men jag vågar påstå att fotbollen har kommit en bra bit på vägen.

Och igår kunde jag bara slappna av en stund. Njuta av att vara del i ett större sammanhang. Och det var underbart. Alldeles underbart.

Jag säger inte att fotboll är lösningen på alla världens stora frågor.
Men jag tror inte att någon skulle ta skada av att se en match då och då

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Värda en hatt

Min hemstad Karleby svämmar över av fotbollsspelare, -tränare, -föräldrar och -entusiaster. Kokkola Cup är här och jag blir nostalgisk när jag ser alla små och stora spelare kämpa för sitt lag på plan.

Ja jag värms i hjärtat när jag blickar ut över alla spelare som svettas (!) på fobollsplanen. Min blick söker sig vidare och vänds mot alla de som står vid sidan av planen; det är många som är engagerade i fotbollscommunityn.

Och för första gången någonsin uppmärksammar jag tränarna. De som frivilligt och utan lön jobbar för att juniorer i olika åldrar ska utvecklas som fotbollsspelare men minst lika mycket som medmänniskor. Tränarna gör ett enormt viktigt jobb som belönas på samma sätt som fotbolldomarens: om jobbet går väl är det ingen som låter denne veta det, men går det dåligt lär det minsann höras!

Jag har haft fördelen att ha min pappa som tränare under en lång tid under min fotbollskarriär - vilken förmån! Först nu ser jag, och förstår att uppskatta, all den tid som han och alla andra tränare lägger ner på att planera träningar, motivera spelarna, grubbla över startelvan och ta smällen efter tuffa förluster. Och så mycket mer. Det är många, många timmar bakom en enda fotbollsmatch. 

Under turneringen var det många som gjorde tre mål och således en hattrick - värda en hatt.

Min hatt vill jag lyfta för alla som sliter häcken av sig utan lön. För alla dem som jobbar för kärleken för sporten. Min hatt vill jag lyfta för alla som står vid sidan av planen. Jag tycker att de är värda en alldeles egen hatt!

IMG_4226.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad fotboll har lärt mig om livet

Jag gillar fotboll.

Jag har vuxit upp med fotboll och själv spelat en stor del av mitt liv. Numera håller inte mina knän för fem penni, men det var kul så länge det varade........

Orsakerna till min förkärlek för fotboll är många. Arv och miljö är säkert stora bidragande orsaker, med kraftig betoning på det senare. 

Jag gillar också fotboll för att det är en väldigt sympatisk sport. I många avseenden är fotboll likt livet i stort. Lycka och välgång går hand i hand med misslyckanden och förluster. Vi kan välja att satsa offensivt men då är det high risk-high reward som gäller, eller så "parkerar vi bussen" och kör med säkra kort; lite att förlora men lite att vinna.

Oavsett strategin är ändå spelet, liksom livet, fullt av överraskningar. Som till exempel herrfotbolls VM som pågår som bäst.

Alltså vilket galet fotbolls VM det har varit i år! Vilka tvära kast och snabba vändningar! Vilka otroliga, omöjliga, skrattretande och fantastiskt fina mål vi har sett!

Årets herrfotbolls VM har påmint mig om varför jag fascineras av den här sporten. Just på grund av det oberäkneliga och oförklarliga. Otippade vinster och oförtjänta förluster. Precis som livet.

Jag och syster och vår comeback på fotbollsplan 2016. Viva la Rödsön Veikot!

Jag och syster och vår comeback på fotbollsplan 2016. Viva la Rödsön Veikot!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem skulle du inte vilja vara just nu?

Ibland brukar jag ägna mig åt en tankelek.
Tankeleken går ut på att tänka ut en person som jag inte skulle vilja vara just nu.

Det är en ganska intressant tankelek som ger mycket perspektiv på livet.
Det ger mig en känsla av: "Huh, vilket sorglöst liv jag har!"

Av personer som jag inte har velat vara är den amerikanska presidentens talesperson fortfarande min nummer ett. Speciellt efter att ifrågavarande president har skrivit något ogenomtänkt, provocerande på twitter. Hur försvara alla dessa tweets, liksom?

Igår ägnade jag mig åt den här tankeleken. Det var i samband med Champions League-finalen. 

Real Madrid vann 3-1 efter att Liverpoolmålvakten släppte in ett skott som var helt omöjligt att rädda (vilken bomb av Bale!), och två mål som till stor del bestod av mänskliga misstag från målvaktens sida.

Och igår låg den här målvakten från Liverpool högt uppe på min lista på personer som jag inte skulle vilja vara just nu.

Inte alls för att han gjorde ett misstag, två misstag. Inte heller för att han gjorde det under en avgörande final. Med hela världen som åskådare.

Nej, inte därför.

Utan för att omvärlden inte är nåderik när det kommer till ett misstag, två misstag gjorda under en avgörande final med hela världen som åskådare.

Bror, jag och kusin. Kokkola Cup 2004. Kanske?

Bror, jag och kusin. Kokkola Cup 2004. Kanske?

Jag har spelat fotboll en stor del av mitt liv. Och jag är tacksam för att mina tränare har varit måna om att påpeka, att det inte är lagkamraternas (eller tränarens) uppgift att göra en spelare medveten om vilket uppenbart misstag denne har gjort.

Står en spelare två meter framför ett tomt mål och skjuter över, är samma spelare väldigt medveten om vilket misstag det var. Om målvakten ska öppna upp spelet snabbt och inte noterar motståndaren som med en tå-touch petar bollen in i mål, behöver inte målvakten bli upplyst om vilken miss det var.

Nej tack. Ingen behöver peka ut det.

Att se Liverpoolmålvakten be fansen, och hela världen, om ursäkt efter matchen igår, frammanade smygtårar hos mig. Det var uppenbart att han visste vad som hade gått fel; att han hade gjort två ödesdigra misstag som säkert kommer att förfölja honom för resten av livet.

Men ändå.

Twitter fullkomligen exploderade med hån och hat. Nya memes kommer att uppstå, och fotbollsvärlden kommer att se till att de här misstagen förevigt kommer att bli ihågkomna.

Det är hjärtskärande.

För den som har gjort ett uppenbart misstag — inför hela världen dessutom — behöver inte uppläxningar och skällsord av egna lagkamrater och fans.

Den som har gjort ett uppenbart misstag framför hela världen behöver bara nåd.
Enormt mycket nåd.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.