samhällskritik

Lagom är nog

Vi försöker.

Vi sköter våra jobb så väl vi kan, är artiga mot kassapersonalen, klär oss enligt väder, mode men försöker ändå upprätthålla en personlig stil, en egen touch på det mainstreama.

Vi handlar närproducerad mat för bonden behövs och slentrianmässigt äter vi vår frukostgröt för charmen med tarmen. Vi går våra motionsrundor, väljer trapporna och cyklar till jobbet ibland. Kolesterolet, ni vet.

Vi för våra barn på dagis, våra hundar på hunddagis och hämtar dem igen efter utfört värv.

Vi breder ut våra liv som en för liten klick smör på en för stor macka och hoppas att ingen, allra minst vi själva, märker hur ofta det torra bröder växer i munnen, fastnar i halsen.

För blir vi medvetna om det kräver vi mer, mer, mer av oss själva. Mer än vi har. Väldigt mycket mer än vi orkar.

Vi är obekanta för ordet lagom; dess innebörd har aldrig bekommit oss. Dess lagar har aldrig härskat över oss.

Vi är barn av vår tid och kan inget annat.

Men idag tänker jag på ordet lagom. Och jag tänker, att just idag får det vara bra nog.

Kanske (alla) andra dagar också.

En lagom på biblioteket.

En lagom på biblioteket.

Texten kan ses som en pastisch på Fredrik Backmans författarskap. Särskilt Björnstad som jag läser (för andra gången) just nu.

Tack Fredrik för att du väcker till skrivlust och eftertanke.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokhösten 2019: mina höjdpunkter

Jaja hörni!

Höst betyder mängder av nya boksläpp och julklappstips från bokförlagen. Här har jag samlat de höstböcker som jag ser mest fram emot. Låt er inspireras!

Bilderna hämtade från Bokförlaget Forum och Albert Bonniers Förlag

Stefan Ahnhem X sätt att dö är den femte boken i den oerhört fängslande serien om Fabian Risk. Jag har med stor hängivenhet följt med Ahnhems författarskap och ser verkligen fram emot att läsa den här en ruggig höstkväll!

Jonas Bonnier Knutby. Jag har tidigare skrivit inlägg på temat sekter och sett en mängd dokumentärer om Knutbydramat. Jag är med andra ord väldigt förväntansfull över att få läsa en romanversion om vad som hände i Philadelphiaförsamlingen i Knutby under tidigt 2000-tal. Jag gillar verkligen den skönlitterära approachen, eftersom jag tycker att epiken förmår nå djupare än kalla fakta.

Bilderna hämtade från Förlaget

Adrian Perera Mamma. Jag läste Pereras debut white monkey och blev såld med en gång. Därför är mina förväntningar inför romandebuten minst sagt skyhöga. En vass skildring av samhälle, familj och migration ur ett barns perspektiv utlovas. Det är bäddat för succé.

Monika Fagerholm Vem dödade Bambi? Monika Fagerholm är en av de författare som har gäckat mig mest under hela min tid som läsare. Få författare skriver lika suggestivt, skildrar människosjälen lika träffsäkert och beskriver vårt spruckna samhälle lika ödmjukt som väl. Den här boken lär bland annat handla om kvinnlig vänskap och söndriga familjer. Egentligen är det ingen skillnad. You had me at Fagerholm.

Bilderna hämtade från Förlaget

Nora Hämäläinen Är Trump postmodern Det här är lite av ett wild card i min bokhöst. Men när essän utlovar belysa vårt samhälle idag, med fokus på Trump och begreppet sanning, med utgångspunkt i filosofiska tänkare såsom Derrida och Foucault (som jag läste om i romanen Språkets sjunde funktion) blir jag väldigt intresserad. Plus att jag vill läsa mer i genren essä, för essäer kan vara mästerverk när de är välskrivna.

Kaj Korkea-aho & Ted Forsström ZOO! #3 Kärlek plz Atlas och hans vänner i skolan får mig att skratta högt flera gånger per sida. Illustrationerna, de knasiga listorna och den dråpliga men ändå väldigt träffsäkra skildringen av tonåringarnas vardag är allt jag behöver för att troget vilja fortsätta, fortsätta läsa de här böckerna.

Tomas Sjödin Lita på att det ljusnar Ja den här är så ”ny” att den knappt finns. I alla fall inte på bild. Men får vi tro Dagen så är en av mina favoritförfattare på gång med en ny bok som borde komma ut i höst. Vi får hålla ögonen öppna!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skönt att leva

Mitt instagram-flöde fullkomligen flödar över av sommarsköna typer i blomsterkransar, vackra havsvyer och dignande matbord. 

Det är så vackert att se på.

Här firas det också midsommar, om än inte så mycket iklädd blomkrans som mina skönaste adidasshorts.

Vi har spelat lite bollsporter och unnat oss lite solnedgångspaddling och vattendropparna som flög från paddeln fick mina några-dagar-sedan-jag-såg-rakhyveln-taggiga-ben att resa sig i ragg av köld.

Det mesta borde vara så instagramvänligt idag. I verkligheten är mycket - ja, jag dristar mig till att säga det mesta - av mitt liv inte det. 

Men trots att mitt liv inte alltid nödvändigtvis är skönt att skåda på så är det ändå skönt att leva det. 

Jag tänker, det är väl ändå viktigast.

Inte alls dagens look, för den har inte alls fastnat på bild.

Inte alls dagens look, för den har inte alls fastnat på bild.

Trevlig midsommar, alla fina! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: att bli sedd

Att bli sedd hör väl till en av människans mest grundläggande behov. Mina tre senast lästa böcker har på olika sätt behandlat just det här.

Lärarrummet.jpg

Annika Luther (2013) Lärarrummet

Jag som har haft en så motig relation till Luthers ungdomsromaner tänkte äntligen när jag läste den här vuxenromanen!

Titeln kanske inte väcker omedelbart intresse; vad häftigt kan tänkas hända i en skola, än mer i ett lärarrum!? Men låt er icke luras — det händer absolut grejer! I boken får vi följa med en handfull lärare, både professionellt och privat och ni skulle bara ana vilka intriger och vilket drama som kan utspela sig i lärarrummet.

Som pedagog och lärare intresserade den här mig av naturliga orsaker. Jag gillade särskilt att den handlade mycket om att se sina studerande, se sina kolleger men också se och vara lyhörd för sig själv. Det var gripande.

Därför tror jag också att den här boken har mycket allmänmänskligt som kan tilltala vem som helst. Också dig.

Moxie.jpg

Jennifer Mathieu (2017/2018) Moxie

En high-school miljö med ett förstelnat socialt klimat. En modest ung tjej som inspireras av sin mammas punkperiod i tonåren och börjar göra uppror mot det rådande systemet i skolan med hjälp av en egengjord-tidning (eller fanzine) kallad Moxie. Det är premissen för boken.

Jag måste säga: det här känns fräscht!

Trots att jämställdhet och feminism länge, länge har behandlats i litteraturen känns det här nytänkande och 2019. Stundvis upplevde jag att händelserna i boken var snudd på överdrivna, men å andra sidan kanske just det var nödvändigt för handlingsförloppet.

En perfekt crossover-roman om hur vi kan arbeta för att både individer och större grupper kan känna sig sedda och trygga på ett individuellt, samhälleligt och institutionellt nivå.

Allt det här är boken utan att för den skull vara raljerande och predikande.

Åh, kom och se här.jpg

Hannele Mikaela Taivassalo (2010) Åh, kom och se här

Jag är ett stort fan av Taivassalo, och den här redan åtta år gamla romanen gör mig absolut inte besviken.

Redan från första början vet vi hur boken kommer att sluta, men vem och vad som leder fram till slutet vet vi inte. Den allvetande berättaren i boken är en så kallad trappdväljare; hon smyglyssnar på invånarna i huset med de tunna väggarna. Särskilt lägenheten där kvinnan bor tillsammans med sin bror och hans dotter ligger i hennes intresse.

Som alltid i Taivassalos romaner är språket underskönt och fritt strömmande. Berättelsen förtäljs nästan på ett sugande, suggestivt sätt vilket gör att jag inte vill (kan!) sluta läsa. Det är en roman om längtan, att färdas, om stora, svåra val och livets förgänglighet.

Det är en mer krävande bok, det medger jag, men jag kan tipsa om recensionen på Svenska Yle som stöd för läsningen.

Riktigt fin läsning!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte med i leken

Jag har varit med i leken förut. Prestationsleken, ni vet.

Jag känner till premisserna, kan alla regler utantill. Vet precis vad som förväntas av mig, vet exakt vad som krävs av mig. Den som är med i leken, ska leken tåla.

När jag ser andra människor som är med i leken blir jag ibland frestad att också delta. Inte för att jag trivdes med den och således känner att den fattas mig. Inte heller för att lekens gemenskap är tilltalande, lockande.

Nej inte alls, faktiskt.

Men jag är omringad av leken, och följaktligen känner jag ibland att jag också borde, att jag nästan måste. Att det är norm, krav. Att jag går miste om något när jag väljer att inte delta.

Och det är själva lekens kärna: att skapa onda samveten som leder till handling.

olden-blogg.jpg

Lekens premisser är att prestera bortom rimlighetens gräns. Lekens regler är att aldrig någonsin avslöja trötthet, orkeslöshet eller brist på motivation. Lekens gemenskap är präglad av konkurrens, missunnsamhet.

Lekens resultat är utmattning.

I leken finns ingen plats för sårbarhet, inget rum för ordet nej. För den som är med i leken ska leken tåla.

Så nej tack.
Jag vill inte vara med i leken.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt annat än bekvämt

Jag minns känslan av skam.

En djuptgående skamsenhet som hastigt övergick i en frustrerad ilska. “Jag hatar att vara flicka!” skrek mitt hjärta medan tårar — ytterligare en orsak till skam — brände bakom ögonlocken.

Jag var sju år och hade blivit bortvisad från pojkarnas fotbollsmatch.

IMG_5285.JPG

 Inte för att jag inte var bra nog.

Nej jag var precis lika bra, i vissa fall till och med bättre, som de jämnåriga pojkarna. Det var alltså inte min kompetens, eller bristen på denna, som led till mitt uteslutande; det fanns inget fel i mitt spelande. Bara i hela mitt varande.

Men jag vet nu, att det var aldrig fel på mig.

Och inte heller vill jag söka syndabockar i de andra. Vi var ju bara barn. Barn! Dessutom upplever jag att alldeles för mycket tid av jämställdhetsdebatten och feminismen går åt till att idiotförklara, istället för att föra en konstruktiv dialog med konkreta konsekvenser som resultat.

Det viktiga, som jag ser det, är att nå en konsensus om att det inte ska vara så här. Att det inte får vara så här.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Och den här veckan. Ada Hegerberg skapade historia och blev den första kvinnan att emotta det prestigefyllda fotbollspriset Ballon d’Or. Hennes pris är också en enorm seger för sjuåriga Mindy. Men hon bemöttes med frågan om hon kunde twerka.

Det får inte vara så här.

Det är väldigt obekvämt att bli mer sensitiv för ojämställda beteendemönster i samhället, för de är i sanning ingrodda, djupt rotade och följaktligen svåra att identifiera. När man väl en gång har börjat se mönstret är det omöjligt att blunda, att inte reagera.

Det är minsann allt annat än bekvämt.
Bara livsviktigt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: icke-normativ litteratur

På sistone har jag läst tre böcker som på olika sätt har varit normkritiska.

IMG_5263.jpg

Pajtim Statovci (2018) Tiranas hjärta

För ett år sedan läste jag Statovcis debut Min katt Jugoslavien (SÅ bra!) och den märkliga titeln till trots var det en av de bästa böckerna jag läste 2017. Tiranas hjärta var ursprungligen en integrerad del av Min katt Jugoslavien, men förläggarna bad Statovci göra det till en separat roman. Ett gott val, tycker jag.

Samma tematik som står att hitta i hans debut återkommer också här. Alldeles utan att blinka berör Statovci de stora frågorna som människans brustenhet, identitet och tillhörighet. Det här är läsning som skakar om. Det är läsning som lämnar avtryck, stör och skaver, precis som god litteratur ska.

Jag måste bara säga: mannen är ett litterärt geni!

IMG_5261.jpg

Déa Solin (2018) En spellista för sömnlösa nätter

Född 1995 debuterar Déa Solin med en normkritisk ungdomsbok (eller hur noggranna vi nu är med att kategorisera böcker i ålderskategorier) En spellista för sömnlösa nätter. Solin berör stora samhällsaktuella teman på ett fräscht sätt.

Jag bara älskar sättet på vilket Solin kombinerar musik (låttexter) med liv i den här romanen. Det känns på något sätt nytänkande trots att det är ett uråldrig grepp. Men Solin har satt fingret på det som äldre generationer inte förstår: dagens unga lyssnar inte på musik — de lever med, i och genom musik.

På det här sättet, och på många andra sätt, ger Solin en röst åt den unga generationen — en nödvändig röst alltså.

IMG_5262.jpg

Eva Ström (2018) Rakkniven

Den här boken är en uppföljare på August Strindberg pjäs Fröken Julie. Ja ni hörde rätt!

Jag har alltid tyckt att Fröken Julie slutar så fel, trots att jag förstår att den är skriven under en tid då samhället var annorlunda. Ändå har jag alltid känt att Fröken Julie blir felbehandlad och att slutet är orättvist. Just därför blev jag så lycklig när Eva Ström skriver fram en fortsättning på berättelsen.

Berättelsen slutar inte med en rakkniv. Snarare börjar den där.

Den här romanen är icke-normativ ur ett samhällsperspektiv, Rakkniven är rimlig nu, men hade den skrivits på 1800-talet hade den varit banbrytande. Jag älskar att Fröken Julie får upprättelse, hon behöver få det. Vi behöver få det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: kvinnor i fokus

I det här novemberrusket är det rimligaste man kan göra att unna sig många och fina lässtunder. Det har jag sannerligen haft med de här tre böckerna, där den gemensamma nämnaren har varit fokuset på kvinnor.

Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Koko Hubara (2018) Bruna Flickor

Första gången jag hörde om den här boken häpnade jag. Jag läste om den i en tidning och min första tanke var: “Bruna Flickor — så får man väl inte säga” för jag tyckte det lät så politiskt inkorrekt.

Men givetvis väcktes titeln min nyfikenhet, och nu när jag har läst boken förstår jag att termen Bruna Flickor inte alls är politiskt inkorrekt utan snarare motsatsen — det är ett sätt att ge rum åt de som inte är “synliga i statistiken, i media och i den kultur som man existerar i” som baksidestexten säger.

Det är en livsviktig bok som vågar trampa samhällets ömmaste tår, och som modigt och vasst lyfter upp strukturella problem. Genren, definieras av författaren själv, som personliga essäer och Hubara illustrerar skickligt hur det privata och det allmänna lever i en oundviklig symbios (eller parasitism?).

Det enda jag har att anmärka på är att själva textlayouten är väldigt tungläst. Texten var kompakt, marginalerna breda och radbrytningarna få vilket gjorde att det kändes väldigt komprimerad. Jag hade gärna läst en luftigare text.

I övrigt är det en rasande samling samhällsskildringar som definitivt gör läsaren obekväm. På ett bra, viktigt sätt.

IMG_5091.jpg

Kate Quinn (2018) Kodnamn Alice

Det här var en bok som jag slukade under en vecka när jag var sjuk. Det är en bra bok att sluka, i och med att berättelsen är i fokus och väldigt framåtsträvande. Språket är funktionellt men inte särskilt skönt eller stilistiskt välformulerat.

Boken är baserad på den sanna historien om Alice-nätverket, vilket bestod av kvinnor som rekryterades som spioner under första och andra världskriget. Jag har alltid fascinerats av historia, och som historisk roman är det här fängslande läsning.

Jag kan inte dölja att jag har lite svårt för att läsa amerikansk chic-lit, och en gnutta av det återfinns i den här boken. Men med tanke på bokens handling och tiden den utspelar sig i är den här berättelsen förstås till stor del är långt ifrån lyckliga klyschor och “the american dream”.

Den här boken kan jag rekommendera åt dig som vill ha medryckande läsning där själva handlingen är det viktigaste.

IMG_4966.jpg

Margaret Atwood (1985) Tjänarinnans berättelse

Den här boken är högaktuell i och med den nya TV-serien. Boken är däremot flera årtionden gammal redan.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja läsa den här boken, för jag hade hört att serien är ryslig. Men jag försökte förhålla mig så fördomsfri till boken som möjligt, och jag tror det underlättade.

Boken utspelar sig i framtiden i samhället Gilead, där högt uppsatta män styr samhället i en fundamentalistisk ideologi. Eftersom nativiteten är låg på grund av alla naturkatastrofer och krig har välbärgade män, så kallade Anförare, skapat ett samhälle där det är möjligt att anställa tjänarinnor, vars enda syfte är att bidra till tillökning till Anförarnas familjer. I fokus ligger tjänarinnan Offred och hennes berättelse.

Jag skämtar inte när jag säger att jag stormläste den här.

Jag kunde inte sluta. Det är en bok som stör och berör. Det är absolut ingenting för den känsliga läsaren, men jag vågar ändå påstå att den inte är lika hemsk som TV-serien (trots att jag inte har sett den), för här ligger Offreds egna berättelse; hennes tankar, känslor, rädslor i fokus.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag aldrig upplevde

De gamlas dans, eller de äldstes dans som det också heter, har figurerat i nyhetsflödet på sistone. (läs På de gamlas dag spelar förmögna familjer ut de fattigaSvenska Yle.)

Inte alls osökt kommer jag att tänka på min egen äldstes dans.

Visst var jag med i vimlet. På ett hörn. Men inte alls som dansare eller deltagare utan snarare som iakttagare. Senare också som speaker för festkvällen där jämnåriga gymnasiestuderande i Karleby uppvisade sina danser.

Och det kan verka förvånande, att jag som identifierar mig som en dansare inte deltog i de äldstes dans.

Jag valde att inte dansa de äldstes dans.

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Orsakerna till att jag inte deltog var flera.

Den största orsaken var att jag inte ville vara del av den hets som rådde kring dagen.

Jag uppfattade dagen som en fin tradition med vacker dans, som istället hade blivit en skönhetstävling, en american prom, starkt förknippat med status. Vem lägger ut mest pengar på smink, hår, spray tan (förväntas man vara solbränd i Finland i februari!?), naglar, smycken?

I förlängningen ansåg jag att det här var en större fråga.

De äldstes dans var en del av det utseendefixerade, konkurrerande och jämförande samhällsklimatet som jag redan hade övernog med. Jag ville inte delta i — och således bidra till — den redan bitska konkurrens mellan mina jämnåriga kvinnor.

Jag var genomtrött på det ständiga pejlandet, statusmarkerandet, jämförandet och jag vill inte ha något med det att göra.

Jag gillar att klä mig fint, fixa håret och sminket och naglar (ibland). Men när det här blir en hets och en tävling är det inte längre kul utan snarare en statusfråga.

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så jag valde att inte delta i de äldstes dans.

Jag trodde att jag kanske skulle ångra mig någon dag, men att läsa Yles artikel stärkte endast min känsla av att jag gjorde rätt.

Jag har inte något emot de äldstes dans som princip, men jag tänker att det kan finnas andra, billigare, mer jämlika och mindre konkurrerande sätt att fira de äldstes dag på.

Vad tycker du? Hur var din äldstes dans?
Är de äldstes dans en vacker prinsess- och prinsdag eller har det blivit en skönhetstävling?

Finns det alternativa sätt att fira de äldstes dag?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.