samhälle

Skillnaden i det pyttelilla

Det är måndag och jag är löjligt glad över efterdyningarna av helgens täta regn.

Gräset har fullkomligt exploderat i grönhet och häcken utanför vårt fönster har knoppat till sig och frodats gott under de gynnsamma väderförhållandena. Sammantaget blir det en enorm förändring men jag ser ju, att gräsmattan består av enskilda strån, att häcken egentligen bara är en massa små blad.

Kanske det är en romantiserande, naiv Mindy som talar, men allt det här får mig inse vikten i det lilla. Hur mycket det lilla faktiskt kan göra.

Inte alls osökt kopplar jag ihop den här tanken med klimatförändringarna och mitt eget sopsorterande.

Vissa tycker det är absurt och onödigt att jag prompt ska sortera bioavfall, plast, kartong, tidningar, metall, glas och brännbart separat och att jag nästan ser rött om något som går att återvinnas ligger i den intetsägande och go-to ”brännbart” soppåsen.

Vissa säger att det är fullkomligt onödigt att jag knaprar lös plasten från kartongen på min nya tandbortsförpackning, några kanske rentav kallar det för hårklyveri, för vi i Finland är ändå förhållandevis miljövänliga medan andra länder med sämre avfallshantering och klimatpolitik är “de riktiga bovarna”.

Vissa säger att det inte är någon skillnad vad jag gör, för det här är en långt större problematik.

Och kanske de har rätt.

Och kanske min envetna sopsortering endast är ett fåfängt försök att stilla ett ont samvete, för jag vet att jag gör mycket annat som miljön inte alls tackar för.

Men jag vill ändå.

Jag vill inte förkasta det lilla bara för att större saker också kan göras. Jag vill inte göra inget bara för att jag vet att många, långt större makter än mig, måste göra något, mycket. 

För jag ser ju på min grönskande gräsmatta och på min blommande häck att det pytte, pyttelilla också gör skillnad. Och jag vill inte förkasta det.

glader-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.35.jpeg

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.36.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kvinnorna i mitt liv

Det finns en bok av Liza Marklund som heter Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Låt det sjunka in en sekund.

I min Bibel står det inget om den här platsen, så det må nu vara hur det vill med sanningshalten i titeln. Men platsens faktiska existens är ovidkommande i sammanhanget, för tvivelsutan är det en talande titel. Det är ett slagkraftigt uttryck som lämnar mig ... inte mållös, men fåordig, trots att mycket kan sägas om hur kvinnor behandlar varandra då de gör det som värst.

Jag vill inte gå in på den rivalitet som kan uppstå kvinnor emellan. Jag vill inte skriva om den outtalade konkurrensen och de många implicita reglerna. Nej, jag vill inte göra det, för uppriktigt sagt är jag utled dem, och ett sådant inlägg skulle vara bortom deprimerande läsning.

Istället vill jag tala om några fantastiska kvinnor jag har i mitt liv, både privat och yrkesmässigt. Jag vill berätta om kvinnor som pushar, uppmuntrar och hejar. Jag vill berätta om Entreprenören som jag nyss har utnämnt till min personliga mentor. Entreprenören driven av drömmar som hon förverkligar steg för steg samtidigt som hon hjälper andra att göra detsamma.

Låt mig få nämna Ledaren som är så generös med komplimanger och uppmuntrande ord, och som alltid talar om andra människor med positiva epitet. Låt mig få tala om Mamman som är mamma till långt fler barn än hennes biologiska, men inte nog med det; hon är också föreståndare och kreativ ledare, före detta politiker och what not.

Alla de här, och många fler. 

Foto: syster Ebba Åström

Foto: syster Ebba Åström

Kvinnor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.
Människor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.