ångest

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.35.jpeg

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.36.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt mitt skratt

För inte alls länge sedan skrev jag om listan. Listan där man skriver ner egenskaper som ens framtida livskamrat bör ha (med modifikationer).

På min lista var jag mån om att skriva ner precis hur lång min framtida livskamrat skulle vara (short girl problems). Till och med vilken storlek på fötterna som är rimligt. Jag hade förstås också mer seriösa egenskaper på min lista, men jag hade glömt en väsentlig egenskap som jag har kommit att uppskatta så med honom som till slut blev min livskamrat.

Som tonåring hade jag en orolig själ. Jag bekymrade mig för världens tillstånd, hade rikligt med klimatångest och upplevde mitt livs största personliga kris. Min tidigare barnsliga tro på kärlek och på att finna en livskamrat att älska högt livet ut, smulades sönder i takt med mitt självförtroende. Men värst av allt var att mitt skratt, som jag tidigare alltid hade haft nära till hands, tystnade.

Det gör en sextonårig tjej inte helt sorglös.

Men precis som med trissvinster och mycket annat här i livet händer saker och ting precis när vi minst anar det. Något, eller någon, dyker upp när vi minst av allt letar efter det. Precis som Samuel.

Inte alls med en gång, men ändå med en rasande fart lockade han fram det där skrattet i mig igen. Det tjocka molntäcket i mitt sinne började spricka upp. Ljus! Ljus! Hopp!

Och av alla orsaker att älska honom är det här en av de främsta: för att han lockade fram mitt skratt.

För att han ännu idag lockar fram mitt skratt.
Allt mitt skratt.

Ni ser ju. Bilden från min student 2013. Det är fem år sedan det, men skrattet lever kvar.

Ni ser ju. Bilden från min student 2013. Det är fem år sedan det, men skrattet lever kvar.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

För att vi aldrig vet

Dina handlederna vittnade om smärta. De små strecken, knappt synliga vid första anblick men likväl närvarande, var det yttre tecknet på en inre plåga. Din inre plåga. En psykisk vånda som inte lätt definieras, som inte lätt talas om, som inte bara så där botas. Jag såg dig bara några minuter, sen kanske aldrig mer. Och ändå brast mitt hjärta för just dig. För dina handleder vittnade om smärta.

Det finns ett citat som jag har sett cirkulera på pinterest och som slagit igenom i och med SKAM. Citatet lyder "Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always".

Det är ganska klyschigt. Men klyschor är klyschor av en orsak. För de innehar en välbeprövad sanning, oftast.

För vad vet jag om vad studentlunchrestaurangens kassabiträde har varit med om. Vad vet jag om vad den där tonårskillen, som tog min plats på bussen, kämpar med precis just nu. Eller taxichauffören i kebabkön. Alla de här människorna är ögonblick i mitt liv. Små, flyktiga ögonblick. Och hur jag bemöter dem kan påverka dem i olika riktningar.

I den korta stunden våra ögon möts; just i den stunden som din och min livsväg korsas, om än för ett aldrig så kort ögonblick, kan just jag påverka i vilken riktning det kan vända för dig.

I alla fall lite.

Och lite är mycket för henne, 
vars handleder vittnade om smärta.

Foto av Fotografebba. 

Foto av Fotografebba. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.