För att vi aldrig vet

Dina handlederna vittnade om smärta. De små strecken, knappt synliga vid första anblick men likväl närvarande, var det yttre tecknet på en inre plåga. Din inre plåga. En psykisk vånda som inte lätt definieras, som inte lätt talas om, som inte bara så där botas. Jag såg dig bara några minuter, sen kanske aldrig mer. Och ändå brast mitt hjärta för just dig. För dina handleder vittnade om smärta.

Det finns ett citat som jag har sett cirkulera på pinterest och som slagit igenom i och med SKAM. Citatet lyder "Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always".

Det är ganska klyschigt. Men klyschor är klyschor av en orsak. För de innehar en välbeprövad sanning, oftast.

För vad vet jag om vad studentlunchrestaurangens kassabiträde har varit med om. Vad vet jag om vad den där tonårskillen, som tog min plats på bussen, kämpar med precis just nu. Eller taxichauffören i kebabkön. Alla de här människorna är ögonblick i mitt liv. Små, flyktiga ögonblick. Och hur jag bemöter dem kan påverka dem i olika riktningar.

I den korta stunden våra ögon möts; just i den stunden som din och min livsväg korsas, om än för ett aldrig så kort ögonblick, kan just jag påverka i vilken riktning det kan vända för dig.

I alla fall lite.

Och lite är mycket för henne, 
vars handleder vittnade om smärta.

 Foto av Fotografebba. 

Foto av Fotografebba. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.