Som alltid när vi är i våra barndomstrakter funderar vi på ordet hem.
Vi pratar om vad ett hem är för oss, vad det ska vara och var på jorden vi känner oss som hemma.
Våra diskussioner har varit ögonöppnande och vi har landat i någon form av slutsats som kan förklara den känsla av rotlöshet som ibland överväldigar oss.
Vår inte alls häpnadsväckande slutsats är ungefär den här:
I vuxen ålder upplever vi inte känslan av hem på samma sätt som vi gjorde när vi var barn.
Våra tidigaste föreställningar om vad ett hem är, är starkt förknippat med ett hus, ett grannskap, vissa människor, en känsla.
Som barn var innebörden av ordet hem för oss så självklar, så definitiv och inte något som behövde problematiseras eller förhandlas. Vårt hem var vårt hem var vårt hem. Punkt.
När vi sedan flyttade ut fick vi nya fysiska platser som vi i praktiken kallade för hem, men de var inte längre lika starkt förankrade som vårt barndomshem.
Och när vi nu i vuxenålder talar om hem är det förvisso en plats vi känner oss trygga i, en plats som är vår, en plats där vi trivs.
Men känslomässigt upplever vi inte den där självklara känslan av tillhörighet och hemmahörighet.
För ett hem i vuxen ålder är inte förankrat på samma sätt som ett barndomshem.
Det blir aldrig lika som det var då.
