På sistone har jag tänkt en hel del på ordet självdistans.
Vad det innebär, när det är rimligt att ägna sig åt det, vilka fördelar det har.
Jag har haft några tillfällen på sistone där min egen bild av vem jag är inte har stämt överens med den bild som andra har om mig och som de också har framfört åt mig.
Andra har ansett att jag besitter egenskaper som jag verkligen inte kan skriva under, eller att jag har betett mig på ett sätt som känns väldigt främmande för mig.
Två motstridiga idéer om Mindys sanna väsen har mötts och jag försöker febrilt ena dem. Det går inte.
Så jag försöker ägna mig åt lite sund självdistans.
Jag har försökt ta några steg bakåt för att kunna se på mig själv mer nyktert, mer “neutralt”. Det har väl gått sisådär.
Min uppfattning om mig själv är väl oundvikligen subjektiv, oavsett hur mycket jag försöker distansera mig själv (från mig själv). Att försöka förena två oförenliga uppfattningar om vem jag är går inte, trots att jag envist fortsätter försöka.
Självdistans är bra. Men svårt. Men viktigt. Men omöjligt.
Ungefär där är jag idag.
