Lärdomar efter tjugosju jordsnurr

Jag blev tjugosju här i veckan.

Det är en rätt ointressant ålder – inklämt som en mjölig korv i ljummet hotdogsbröd mellan (de också rättanspråkslösa) milstolparna tjugofem och trettio. (Obs! Det är däremot inte alls ointressant att leva som tjugosjuåring, bara att fylla tjugosju.)

Jag som älskar att reflektera över livet och människan vill gärna göra det även nu.

Här är alltså fem av dom viktigaste sakerna jag har lärt mig under mina levnadsår hittills:

1. Jag KAN inte ändra på andra människor
I den första Frozen filmen finns den catchyga sången Fixer Upper. Den handlar om att man kan fixa en annan person med lite kärlek. Sången är härlig men budskapet helt off. Människan är den hon är och oavsett hur mycket jag skulle vilja så KAN jag inte ändra på henne. Det jag kan ändra är min attityd (men det är så mycket lättare att önska att någon annan ska ändra sig istället).

2. Perspektivet är avgörande
Detta är kanske mitt motto i livet – att det mesta handlar om perspektiv. Ju äldre jag blir desto mer tar jag avstånd från tvärsäkerheten och det definitiva my way-tänket. Vi människor uppfattar situationer, relationer och världen på så fundamentalt olika sätt. Att endast se på ett perspektiv är därför sällan tillräckligt. Jag älskar därför böcker som belyser samma fenomen ur flera olika människor synvinkel, till exempel Svärmodern av Moa Herngren.

3. Introversion är inte en sjukdom
Under de senaste sex åren har jag nått och fördjupat insikten om att jag är introvert. Det har haft enorm betydelse för mig och har hjälpt mig att gå från att uppfatta mig själv som konstig, skev och udda (ibland rentav sjuk) till att behandla mig själv med större respekt och förståelse.

4. Att ifrågasätta är inte farligt
I dokumentären “Vaccinkrigarna” kommer det fram att 20 procent av svenskarna är tveksamma till vaccin. Reportrarna uttrycker detta som att det är alarmerande. Jag tycker däremot inte att det är en dålig sak att ifrågasätta saker och ting – men det avgörande är vart vi går med våra frågor och varifrån vi söker information. Jag har länge levt med enorm respekt för alla typer av auktoriteter men har med tiden förstått hur oerhört viktigt det är att vi ifrågasätter, ifrågasätter, ifrågasätter. Det i sig är inte farligt.

Vart vi går med våra frågor när vi ifrågasätter är däremot helt avgörande. Som forskare går jag – föga överraskande – till forskningen.

5. Vems åsikter betyder något?
Förut var jag mycket mer av en typisk “duktig flicka” som gärna ville ha bekräftelse och vara omtyckt av… ja, typ alla. Med tiden har jag insett att det sist och slutligen är rätt få människors åsikter om mig som jag behöver bry mig. Men det är fram för allt min egen åsikt och syn på mig själv som spelar roll.

Det här är fem punkter som jag har tänkt mycket på under mina senaste tio år.

Vilka är dom “stora lärdomarna” som du har haft i livet?

En vecka av samskrivning

Den här veckans konstprojekt har varit oerhört givande.

Tänk dig att du står vid sidan om ett torg och iakttar. Skriver ner vad du ser, vad människor på torget gör, vilka sinnesintryck du har, vad du känner i din kropp.

Tänk sedan att en handfull andra personer gör exakt samma sak. Och tänk sedan att få läsa upp vad du har skrivit och höra andra läsa vad de har skrivit.

Det är precis det jag har gjort den här veckan.

Det är en ynnest att få umgås med människor som har en tendens att vilja gå djupare, längre in under ytan. Röra om lite där det skaver, där det är obekvämt men ändå välbehövligt skönt.

En av mina största take away-messages efter veckan är (än en gång) hur våra perspektiv påverkar oss.

Och perspektiv i både rent konkret bemärkelse, som var och hur vi står vid ett torg, men också ur ett mer existentiellt perspektiv, vilken vår bakgrund är och vad vi bär med oss till skrivsituationen.

Det har varit en förmån att få dela texter och liv med begåvade konstnärer den här veckan.

En mening som lika gärna hade kunnat vara något vi hade skrivit under vår samskrivningsvecka. Den här dock skriven av Hannele Mikaela Taivassalo i romanen “I slutet borde jag dö”

Självdistans

På sistone har jag tänkt en hel del på ordet självdistans.

Vad det innebär, när det är rimligt att ägna sig åt det, vilka fördelar det har.

Jag har haft några tillfällen på sistone där min egen bild av vem jag är inte har stämt överens med den bild som andra har om mig och som de också har framfört åt mig.

Andra har ansett att jag besitter egenskaper som jag verkligen inte kan skriva under, eller att jag har betett mig på ett sätt som känns väldigt främmande för mig.

Två motstridiga idéer om Mindys sanna väsen har mötts och jag försöker febrilt ena dem. Det går inte.

Så jag försöker ägna mig åt lite sund självdistans.

Jag har försökt ta några steg bakåt för att kunna se på mig själv mer nyktert, mer “neutralt”. Det har väl gått sisådär.

Min uppfattning om mig själv är väl oundvikligen subjektiv, oavsett hur mycket jag försöker distansera mig själv (från mig själv). Att försöka förena två oförenliga uppfattningar om vem jag är går inte, trots att jag envist fortsätter försöka.

Självdistans är bra. Men svårt. Men viktigt. Men omöjligt.

Ungefär där är jag idag.

Det som förlorades i natten

Mina bästa idéer kommer till mig om natten.

Det är något med tystnaden och atmosfären av “jag borde inte vara vaken nu” som pockar på mina allra mest kreativa sidor.

Kanske min ständigt uppkopplade, överstimulerade hjärna får respit och den enda tiden kreativiteten kan skapas är när jag sover. Kreativiteten får andrum om natten. Kanske är det så.

Men lika sant som att alla mina bästa idéer tillkommer under natten är även följande: mina allra bästa idéer förloras om natten.

Jag vet jag vet jag vet

att jag genast borde anteckna mina idéer på någon post it-lapp. Men om natten när min hjärnkapacitet är försatt i dunkel tänker jag att jag visst kommer ihåg den här idén så länge jag har en minnesregel.

Nå. Det går väl så där med mina tappra försök till minnesregler (av vilka två vanliga är “righty tighty, lefy loosey” och “vad skulle jag automatiskt tänka att är rätt – tänk precis tvärtom”).

I natt vaknade jag av ett ryck och slogs av en tanke som jag genast insåg att skulle bli ett fint blogginlägg. Det handlade (precis som väldigt många av mina blogginlägg) om perspektiv på livet, människan, relationer. Någonting sådant.

Tanken var också väldigt långt influerad av min goda vän Ds blogginlägg och ett citat av Toni Morrison.

Men tyvärr, mina bästa läsare, kan jag inte för mitt liv dra mig till minnes om vad tanken handlade om.

Den tanken, precis som många andra av mina tankar, förlorades om natten.

Men kanske jag ändå får dela med er av de här orden som jag läste på min väns blogg och som ursprungligen är Toni Morrisons ord.

Kanske det är precis det, och inget annat, som du behöver få höra just nu.

“you are your best thing”

— Toni Morrison

Hela skillnaden

Jag får ständigt påminna mig själv om att andra saker inte kontrollerar mig och mitt liv.

För det är frestande att tänka att kalendern, jobbet eller knepiga människor är de som ytterst styr utfallet av våra liv.

Jag tenderar lätt bli ett offer för min kalender. Det som står i kalendern ska göras oavsett orkesnivå och dagsform.

Igår hade jag prickat in att jag skulle träna. Inget särskilt med det, men grejen var att jag hade sovit en ovanligt kort natt och kände mig sömning och slut i kroppen.

Träning är kanske aldrig fel, men just igår kände jag på mig att jag behövde sömn och vila mer än ett svettigt träningspass.

För mig är det så viktigt att praktisera medvetenhet att jag aktivt får fatta beslut som är bäst för mig, trots att jag kanske har ett träningsschema, en läsrutin eller inbokade möten i min kalender.

Andra saker styr inte över mig.
Jag styr över dem.

Och det är hela skillnaden.

Okej ibland styr andra ting och väsen mitt liv. Som den här sötingen, min systers katt, som bodde hos oss förra veckan. Jag kunde inte vända sida, var kissnödig och hade tänkt börja göra mig i ordning för dagen. Katten sade ”mysa!” och jag lydde.

På tal om

På tal om perspektiv (som jag pratade om för två inlägg sedan).

Jag hade hängt upp min träningströja för vädring. Av en händelse råkade den vara svängd ut och in, och den klassiska sportsloganen fick en helt ny betydelse:

Troligtvis den fulaste bilden som har sett dagens ljus på den här bloggen. Men troligtvis en av de viktigaste dito.

Vi ska inte bara just do it (bara göra det) utan också do it just (göra det rättvist).

Kraften i perspektiv.

Det slutar aldrig förvåna mig.

Motto

Om mitt liv hade ett enda ord som motto vore det följande:

perspektiv

Jag märker att oavsett vad jag pratar om, med vem eller under vilka omständigheter kommer jag tillbaka till detta: att det mesta i min livsvärld handlar om perspektiv.

För perspektiv har med förväntningar att göra. Det har med föreställningar om världen att göra.

Perspektiv för mig handlar om förmågan att bli medveten om varifrån jag kommer och erkänna vart jag är på väg, vart jag vill. Samtidigt innebär perspektiv en förståelse för att precis varenda människa kommer från ett annat håll och har helt andra perspektiv.

Ibland går de här perspektiven hand i hand, andra gånger är de i konflikt med varandra.

Jag märker att det här perspektivtänkandet kommer till uttryck i det jag skriver, i böcker jag läser till och med i tavlorna jag hänger upp på mina väggar.

Det kommer till uttryck i hur jag bemöter andra människor och vad jag ofta tänker på efter människomöten.

Så många av mina relationer, diskussioner och upplevelser blir mindre sårande, mer förståeliga och överlag mer nyanserade när jag ser på dem ur de multipla perspektivens lins.

Jag vet inte om det här är något som talar till dig eller om det bara är för mig som det här begreppet, detta mitt livs motto med perspektiv, faktiskt får mening.

Får det mening för dig?

Bokstavligen glädje

Mitt mellannamn är Joy.

Det är inte något som jag endast använder som ett artist- eller bloggnamn. Nej, det namnet fick jag av mina föräldrar och det namnet står i mitt pass och i mitt ID.

I finländsk kultur spelar betydelsen av namn inte särskilt stor roll. Det ska mest låta snyggt och klinga med efternamnet. I många andra kulturer (läs till exempel Yaa Gyasis Vända Hem eller Bibeln) är betydelsen av ens namn väldigt viktig och spelar roll.

Avgörande, rentav.

Att jag bokstavligen heter glädje spelar roll, för det är ofta det första människor märker med mig. Jag får ofta höra “du är alltid så glad Mindy”.

Och ja!

Jag är nästan alltid glad. Jag är nästan alltid positiv och förmår nästan alltid tänka att glaset är halvfullt och efter regn kommer solsken.

Men nästan alltid innebär att det ändå finns gånger när det inte är så. Och det är ju alldeles uppenbart.

Precis som med mycket annat i livet har jag varit tvungen att söka efter jämvikt. Att hitta stunder när alltid inte gäller. Stunder när mitt mellannamn får vara något jag strävar efter och sist och slutligen vill känna, men inte måste känna i stunden.

På samma sätt strävar jag också efter att inte bete mig på ett visst sätt för att det kanske förväntas av mig.

Jag behöver inte alltid vara glad bara för att jag oftast är det.

Eller för att jag inte kan stava till mitt namn utan att stava till glädje.

De här tankarna uppstod efter ett oerhört upplyftande samtal med min vän bortom havet. Thank you for the call, D.

Jag börjar här

Det skaver i mig.

Det skaver i mig att veta att fastän det här ärendet nu tas upp med enorm magnitud så är det inget nytt. (Hur många liv? frågar jag mig.)

Det skaver i mig att veta, att trots att det överallt på nyheter och sociala medier framställs som “nyheter” så har det här varit verklighet för så många människor under en oöverskådligt lång tid.

Jag Kan. Inte. Omfatta.

Jag pratar givetvis om vad som händer i USA, och över hela världen, just nu: social orättvisa och strukturell rasism.

Läser just nu. Högaktuell.

Som vit västerländsk finländare har jag svårt att hitta fotfäste.

För å ena sidan handlar det här verkligen inte om mig.

Det här är en tid för de människor, som under hela sitt liv har levt under förtryck, att få höras. Det här är en tid för dem att få tala och komma fram.

Fram för allt för att bli lyssnade på, bli tagna på allvar.

Å andra sidan handlar det i allra högsta grad om mig.

Och dig. Om oss alla.

Jag vill ju absolut visa min solidaritet, visa att jag vägrar gå med på att det här förtrycket fortgår i hur jag och vi tänker, pratar och behandlar människor av annan etnicitet än vit och västerländsk.

Och inte bara i USA utan precis här i Finland, Österbotten, i skolor, i sjukhus, på gatan. Överallt.

Om jag för en sekund frestas att tänka att det inte angår mig har jag redan missat målet. Vi är alla med och konstruerar och rekonsturerar felaktiga och fördomsfulla föreställningar.

Dagligen.

Från samma bok.

Men det är inte helt lätt att veta hur jag ska reagera.

Igår förekom en manifestation på sociala medier med #blackouttuesday som jag stolt deltog i. I dag såg jag ett instagram inlägg om att det är totalt fel att sätta upp ett inlägg med samma hashtag eftersom det är ett sätt för sociala medier att censurera själva kärnfrågan.

Hur ska någon veta vilken reaktion som är vettig?

***

Jag blir således kluven mellan viljan att visa solidaritet och rädslan för att säga eller göra något plumpt och vara respektlös mot dem vars ärende jag vill kämpa för.

Jag blir förvirrad över att inte veta vad jag kan eller bör göra och jag skäms över att jag vet för lite.

I vanliga fall skulle alla de här samtidiga känslorna leda till att jag inte gör något alls, eftersom jag alltid vill veta precis hur jag ska bete mig innan jag börjar agera.

Men att inte säga eller göra något alls är en priviligerad lyx som jag inte tänker unna mig.

Så jag säger så här:

Jag vet inte tillräckligt
men jag vill visa att det räcker.
Att det är nog och övernog.

Jag vill lära mig mer, utbilda mig mer, lyssna mer.
Med en ödmjuk förståelse för att jag aldrig till fullo kan förstå.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag vill börja här: med att rannsaka mig själv och mina tankemönster. Med att öppna mina ögon och kritiskt granska den värld som är vår. Allas.

Jag tror att mycket börjar med medvetenhet.

Och jag vill börja här.

Bästa lärdomen

Jag kommer ihåg att jag under en tid i mitt liv upplevde att jag var en passagerare i det liv som är mitt.

För bara något år sedan kunde jag bli upprörd på människor i min omgivning som jag upplevde slet mig åt än det enda, än det andra hållet. Jag sträckte ut mig så mycket jag kunde, helt obrydd om min ork och mina resurser.

Det var tröttsamt att leva så.

Min stora lärdom under de senaste åren har varit förståelsen för att människor alltid kommer att ge förslag på vad jag kan/ska/bör göra. Det kan jag orimligtvis påverka.

Det jag däremot kan påverka är vad jag gör av andra människors, lite grovt uttryckt, ”krav” på mig.

Den bästa lärdomen jag har haft under de senaste åren är alltså att jag inte behöver uppfatta andra människors (till 98 % välvilliga förslag) som hot mot mig. Jag behöver inte uppleva att människor med sina förfrågningar gör anspråk på mig. Jag är inte passagerare i mitt liv.

Nej är ett kraftigt ord som jag har använt alldeles för lite under de första tjugo åren av mitt liv.

Lyckligtvis är det aldrig för sent att börja.