självmänsklighet

Medhårs, mothårs

Allt har sin tid. 

Att våga pusha och utmana sig själv har sin tid. Att vara mild och varsam mot sig själv har sin tid.  

Ibland är det ganska lätt att veta när just vad har sin tid.

Under cirkelträningen vågade jag stryka mothårs och köra en spurt trots att mjölksyran brann i låren.

Och sen igen: den här vintern har jag strukit medhårs rejält och tillåtit mig själv att vila kropp och själ.

Alla gånger är det emellertid inte lika lätt att veta vilket är det bästa sättet att bemöta sig själv på. Det är långt ifrån svartvitt.

Nåd är att ha människor i ens närhet som märker när det är dags för en varm famn, och när det är tid för en uppmuntrande puff i ryggen.

Nåd är att också få pröva, kanske falla och ändå känna att det okej.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad jag har lärt mig om vila

En hel månad har jag vilat.

Eller i alla fall borde ha vilat* härvidlag.

Precis som med det mesta här i livet har det gått bra vissa dagar och sämre andra dagar. Oavsett har jag under den här månaden lärt mig en del om det där med vila. I alla fall hur vilan är för mig.

Låt mig sammanfatta
för mig,
kanske för dig.

Vila kommer inte av sig själv
Att tänka att en ledig dag är synonymt med vila är naivt och en ordentlig villfarelse.

Det går inte att vila med deadline
Eller kanske i viss mån, men en riktig vila blir bäst om det inte finns en timer som tickar neråt oavsett om den visar tjugo minuter eller en eftermiddag. Sann vila kräver tid. Ordentligt med tid. Så pass mycket tid att tiden inte känns som en stressfaktor.

Det går inte att förhandsvila
”Oj oj nästa vecka kommer vara intensiv — det är bäst att jag vila upp mig över helgen så att jag orkar” tänker jag ibland. Men vila är inte en slags valuta som man kan spara och ha i reserv för att använda när tanken sinar.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Det handlar om att välja att vila
Jag har aldrig haft så stökigt hem som när jag har vilat som bäst. Det ligger klädhögar lite här och där, diskmaskinen är full och tvättkorgen svämmar över, men jag har valt att se bortom allt det där och välja vilan istället.

Vilan kommer i många skepnader
Ibland har min vila bestått av en skön vinterpromenad. Andra gånger av en innedag med böcker, Netflix och kopiösa mängder kaffe. Ibland har min vila bestått av att rensa skåpen eller ägna mig åt något kreativt. Ibland av att bjuda över en vän på kaffe. Allt det här är vila för mig.

Vila är inte något att skämmas över
Att svara “vila” när någon frågar vad jag har gjort idag är inte skamligt. Det är tecken på självmänsklighet.

Det handlar om att vilja vila
Det är klart att det är möjligt att fylla sina dagar med allt möjligt annat. Men om viljan att vila verkligen finns där, då måste den också prioriteras.

Hur vilar du? Hur hämtar du krafter?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gränslös snällhet

Jag skulle säga att jag är en snäll människa, och att min snällhet samtidigt är min starkaste och svagaste egenskap.

Tänk att det kan vara så paradoxalt.

Orsaken till varför jag säger så här är för att min snällhet är en väldigt framträdande egenskap i min personlighet, men också den egenskap som ofta har fått mig på fall.

Att vara snäll är ju i grund och botten en enormt fin egenskap, men när snällheten kombineras med en gränslöshet blir resultatet bara trötthet.

Som att breda ut sig själv som en liten klick smör på en alldeles (proportionellt sett) för stor brödbit.

Ibland blir jag så modfälld när jag märker hur jag repeterar samma mönster om och om igen. Efter tredje gången tycker jag att jag borde lära mig. Men icke.

Klyschigt nog är min tröst, när det gäller det här, tanken på diamanter.

Diamanter består av kol och bildas under ett enormt tryck under en lång tid. Det tar miljoner, miljarder år för diamanter att skapas. När en diamant är färdig behöver den ändå slipas förrän den verkligen är så vacker som möjligt.

Om något så vackert kräver så mycket tid och förfining, måste det finnas hopp också för mig och för alla andra gränslöst snälla människor där ute.

Det bara måste det.

IMG_4772.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Självmänsklighet

Jag skulle säga att jag överlag är en sympatisk och förstående människa. Jag är bra på att visa medmänsklighet.

Jag har lätt för att föreställa mig andras situation, lätt för att leva mig in i andra människors berättelser. Men trots det kan jag vara osympatisk när det kommer till mig själv.

Tänker “det tycks ju inte gå någon nöd på någon annan” eller “alla andra orkar”. Och på det här sorgliga sättet underkänner jag mitt eget mående och min egen existens genom att anlägga en generaliserad syn på mina medmänniskor.

Och det är ju inte alls rättvist.

För det första: vad vet jag egentligen om vilken kamp mina medmänniskor för? Den person som jag tror att har allt på klart kanske bara biter ihop tills käkmusklerna krampar. Det kan jag ju inte veta.

För det andra.

Och än viktigare än att ha koll på mina medmänniskor: vad är det egentligen för skillnad hur väl mina medmänniskor orkar eller inte orkar? Det är väl viktigast att jag har koll på min egen ork och lever i enlighet med det.

IMG_2833.jpg

Ork är så otroligt individuellt och är beroende av så många faktorer. Samma uppgift kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Livet i stort kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Att jämföra mig själv med andras ork och förmåga är alltså inte alls rättvist. Inte alls faktiskt.

Så under år 2019 får min medmänsklighet också börja innefatta en självmänsklighet. En mänsklighet mot mig själv, helt enkelt.

Det behöver inte vara något storslaget. Att vara medmänsklig enligt SAOL innebär att vara humanitär eller barmhärtig. Medmänsklighet uppfattar jag som grunden för människomöten; att vi möter varandra som gelikar, som människor.

Självmänsklighet är alltså heller inget storslaget. Det innebär att jag möter mig själv på mänskliga villkor. Det låter väl rimligt?

Kanske självmänsklighet också får vara ditt ledord för året?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite mindre ensamma

Under mina mest cyniska stunder kan jag känna att vi människor är enormt sorgliga och ensamma varelser.

Vi längtar så innerligt efter att blir förstådda och kända, på djupet. Att någon ska se allt vi är, som vi är på riktigt. Att någon ska se allt det här och säga ”allt du är, är okej” eller, än bättre: ”allt du är, är vackert”.

Men den här längtan begränsas av vår livserfarenhet som tyvärr i de flesta fall lärt oss att det är bättre att omgärda oss av meterhögt stängsel, och gömma vårt sköraste jag i ett hölje av självförsvar och hårdhudadhet.

Och visst.

Det finns goda skäl att värna om själens skamskrubb, för det finns människor som alla gånger bör veta för lite än för mycket.

Men när det finns människor med vilka det är okej att sänka garden. När det finns tillfällen där det går att mötas i ärlig sårbarhet. När de här människorna finns, och när de här tillfällen uppstår: må vi modigt glänta på dörren till själens skamskrubb. Det är fruktansvärt läskigt men fantastiskt avväpnande.

Under mina mest hoppfulla stunder tänker jag att det gör oss lite mindre ensamma.

Eller åtminstone, om jag råkar ha en mer cynisk stund, kan jag medge att vi är som poplåten säger, lite mindre ensamma tillsammans. 

Och det, tänker jag, är i alla fall något.

mindreensam-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Idel kärlek

Det är klart jag bävade.

Mitt hjärta naket på er skärm utan att skälva, utan att tveka — vilken människa förmår väl det? Inte jag i alla fall.

Det är klart jag hade målat upp mardrömsscenarion.

Föreställt mig hur ni personifierar de skamfyllda rösterna i mitt huvud. Fyller min e-post med arga mejl om att jag ska skärpa mig, dra upp snoret. Eller överröser min meddelandekorg med bitska kommentarer om att jag ska bita ihop och måra på som alla andra.

Men ni,
bästa läsare, ni,
fyllde min inkorg med idel kärlek.

Jag glömde, att ni inte är rösterna i mitt huvud.

Jag glömde att ni är goda, milda, mjuka. Varför glömmer jag så lätt att vår nästa i de allra allra flesta fall faktiskt vill mig väl? Varför utgår vi från att vår medmänniska önskar lidande och nöd över oss? Jag gör inte det, inte du heller.

Ni överröste mig med kärlek och för det vill jag säga ett stort tack. Det ger mig mod att våga dela med mig här, och det i sin tur ger mig en väg framåt.

Mitt varmaste, mest ödmjuka tack.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Nådiga löften

Jag lovar att vara mer lyhörd för min kropps, mitt psykes signaler.
Jag vill bli bättre på att också våga agera i enlighet med de här signalerna.

Jag lovar att inte läsa skönlitteratur av tvång.
Jag strävar efter att läsa med nöje och för att jag njuter av det.

Jag lovar att inte anklaga mig själv för sådant som inte är mitt fel.
Jag vill vara mer nådig mot mig själv.

Jag lovar att inte vara hård mot mig själv när jag skippar en träning.
Jag strävar efter att ha en hälsosam relation till motion.

Jag lovar att det är okej att inte blogga varenda dag.
Jag äger bloggen, bloggen äger inte mig.

Jag lovar att det är okej att äta choklad på en helt vanlig vardag.
Jag vill ha en sund syn på vad jag äter.

Och jag lovar att det inte gör något om jag bryter något av de här löftena.
Jag vet att det inte gör något.

balkongshoot1-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte med i leken

Jag har varit med i leken förut. Prestationsleken, ni vet.

Jag känner till premisserna, kan alla regler utantill. Vet precis vad som förväntas av mig, vet exakt vad som krävs av mig. Den som är med i leken, ska leken tåla.

När jag ser andra människor som är med i leken blir jag ibland frestad att också delta. Inte för att jag trivdes med den och således känner att den fattas mig. Inte heller för att lekens gemenskap är tilltalande, lockande.

Nej inte alls, faktiskt.

Men jag är omringad av leken, och följaktligen känner jag ibland att jag också borde, att jag nästan måste. Att det är norm, krav. Att jag går miste om något när jag väljer att inte delta.

Och det är själva lekens kärna: att skapa onda samveten som leder till handling.

olden-blogg.jpg

Lekens premisser är att prestera bortom rimlighetens gräns. Lekens regler är att aldrig någonsin avslöja trötthet, orkeslöshet eller brist på motivation. Lekens gemenskap är präglad av konkurrens, missunnsamhet.

Lekens resultat är utmattning.

I leken finns ingen plats för sårbarhet, inget rum för ordet nej. För den som är med i leken ska leken tåla.

Så nej tack.
Jag vill inte vara med i leken.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det som bara vi kan

För ett tag sen skrev jag om en stressdefinition som har varit väldigt tankeväckande för mig. En stress som inte uppkommer så mycket av de yttre omständigheterna som den inre osäkerheten på vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras.

Emedan jag fortfarande tror helt och fullt på den stressdefinitionen, är jag också fullt medveten om att det finns en påtaglig stress som till stor del är beroende av yttre omständigheter. Jag själv har inte upplevt den här stressen, men jag har sett den. Du har säkert sett den, ja vi vore blinda om vi inte hade sett den.

Den.
Den där stressen som uppstår till följd av att projekt på projekt läggs på; nya ansvarsuppgifter läggs till och arbetsbilden breddas utan att något för den skull minskas eller tas bort. Kanske barn, huslån, försäkringar, räkningar, renoveringar, arbetsresor och övrigt samhälleligt engagemang också ingår i ekvationen. Den omöjliga ekvationen. Den omänskliga ekvationen.

Mitt hjärta gråter över de slutkörda. De utbrända, genomtrötta, tappert kämpande men alldeles för urlakade själar därute. De som för länge sedan borde ha klivit av det galna hamsterhjul vi kallar samhällstempo. Men visst är det svårt att förstå när nog är nog. Att nog är nog.

Allt det här i kombination med prestationskrav och orimliga förväntningar på den egna orken, och väggen kan vara ett snart faktum.

Foto av Fotografsystern Ebba.

Foto av Fotografsystern Ebba.

Vi kan kanske inte förändra samhällstempot. Jag vill tro att det går, men i väntan på. Om vi inte kan förändra hela samhället kan vi ju bara gå till oss själva. Jag tror att vi aldrig kan vara lyhörda nog för det egna tempot. Vi kan aldrig vara känsliga nog för signaler från den egna orken. Aldrig tillräckligt måna om våra kära, om oss själva.

Det är bara vi själva som kan tacka nej till att anta nya uppgifter. Det är bara vi själva som kan uppmuntra andra till att ta det lugnt, att inte svara på mejlet genast, att ta sin tid. Vi kan, om vi vill, starta en vänligt sinnad protest mot det hetsiga och uppskruvade tempot. Vi kan, om vi vill.

Men det är bara vi, som kan det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.