sårbarhet

Den yttersta paradoxen

Jag finner en märklig tjusning i det motstridiga.

När ytterligheter möts, kanske kolliderar, men inte nödvändigtvis. Ytterligheterna kan också smälta samman, ingjutas i varandra eller bara rätt ut sagt kollidera.

Den vackraste av alla paradoxer jag vet, är att vara stark och sårbar. Samtidigt.

Stark sårbarhet.

Hur ser den ut?

För mig är stark sårbarhet ett blottlagt hjärta, inga hämningar, inga stötdämpare.

Det är rått men absolut vackert.

IMG_6093.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skonad från livet

Jag, tillsammans med många andra, har ofta fått höra att det är bättre att förvänta sig litet, så blir man inte besviken.

En väldigt mänsklig tanke som inte alls är dum egentligen. Vår, får jag kalla det, oförväntan blir en slags buffert, en bubbelplast, runtom oss som förhoppningsvis dämpar livets hårda stötar och gör oss mera smärttåliga.

Det är alltså inte alls en så dum tanke.

Men det sättet att tänka innebär också att vi på något sätt hela tiden förväntar oss, i alla fall förbereder oss för, smärta.

Och då plötsligt är tanken inte alls lika lockande längre.

För om vi lever våra liv, alltjämt bara väntande på nästa knytnävsslag, tycker jag att vi kan fråga oss om vi alls lever. Om vi lever våra liv i ständig mental krisberedskap — går det ens att tala om ett liv? Eller åtminstone ett gott liv?

Kanske.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men inte för mig.

Jag vill inte missunna mig själv glädje fastän jag vet att den kan vara flyktig. Jag vill inte sluta hoppas, bara för att det alltid finns en risk att jag blir besviken. Jag vill inte leva ett halvt liv bara för att minimera min träffyta inför livets nyckfulla kast.

Nej, jag vill tillåta mig att uppleva alla känslor, dalar och toppar i det som kallas livet. För det är just det som är livet.

Och ingen enda är skonad från livets nycker. Ingen enda.

Men det ser jag ändå inte som en orsak att sätta mina känslor på mute. Eller som fantastiska Elisabeth Ehrnrooth så kärnfullt uttryckte det:

But I won’t apologize
for the
size of my heart
— Elisabeth Ehrnrooth "Where does the love go"
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket mer liv

Nu är jag en blödig själ som alldeles säkert är jävig i min bedömning.

Men jag måste bara säga: jag tycker att det är bland det vackraste jag vet att på riktigt dela det som kallas livet, med goda människor.

Det här har slagit mig hårt, i stil med en flygel i pannloben, under de senaste veckorna som jag till stor del har haft förmånen att få spendera i goda vänners lag.

Jag har fått dela glädjen över ett alldeles eget hem och en efterlängtad semester med mina vänner. Och pirret i magen över att få höra spännande nyheter om avslutade kapitel och påbörjade nya sådana.

Likaså,
har jag delat oro och smärta med de som kämpar. Men hoppet växer starkare när man är fler. Den måste göra det. Jag vill envist, envist tro det.

Allt är så mycket … mer — när det delas. Mycket starkare, skörare, sårbarare.

Och bra mycket bättre.

Min familj. Påsken 2018.

Min familj. Påsken 2018.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

IMG_5552.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Extremt skrämmande och otroligt avväpnande

Under den senaste tiden har jag haft så många vackra människomöten.

Jag har haft förmånen att möta andra människor där de är just nu, oavsett befintligt skick. Jag har fått ta del av deras smärta, deras nattsvarta sorg och deras möten med livets avigsidor. Och likt Maria har jag bevarat alla de här möten i mitt hjärta.

För det är bland det vackraste som finns. Paradoxalt nog.

Ju mer jag ser och förstår vad det innebär att leva ett liv i sårbarhet, desto mer övertygad är jag om att det är precis det här vi människor behöver: mer transparens, mer öppenhet. Tillika mindre hemlighetsmakeri, mindre smussel och definitivt mindre skam.

Men visst är det svårt. Ja, visst är det bland det mest utmanande som finns — att glänta på dörren till själens skamskrubb.

Men visst är det belönande, i trygga miljöer och med trygga människor, att väl göra det.

Det är samtidigt extremt skrämmande och otroligt avväpnande. Men alla gånger värt det.

keikkamindy-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bakom varje människa, ett liv

Människa möter människa.
Jag möter dig.

Var du har varit och vart du är på väg vet jag inte. För du och jag, vårt möte, är ett nu. Alltid ett nu.

Ett ögonblick, en intervall av det som är ditt liv, ditt du. Oavsett om det då handlar om trettio sekunder vid kassan eller tio år av arbete sida vid sida. Det är alltid ett nu.

Trots att jag envist vill tro att varje människa är mer än summan av sitt förflutna måste jag inse att när jag möter dig ser jag endast en bråkdel av det liv som du har levt; det liv som har gjort dig, till det som är just du.

Jag ser inte vad du har varit mer om, jag känner inte till din livshistoria.

Din djupaste glädje, din mest nattsvarta smärta. Din tacksamhet, din förlust. Allt. För det är precis allt det här, och mycket därtill, som är livet.

Och bakom varje människa finns ett helt liv.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sårbarhet föder sårbarhet

Människomöten förundrar mig.

Likaså faktumet att vi människor är så olika.

Jag fascineras av hur lätt det är att med vissa människor diskutera livets stora frågor, både på ett generellt men också på ett människornära plan. Och hur det i andra relationer krävs mycket tid och tålamod förrän ett sådant stadie är uppnått.

I mina möten med olika människor har jag ändå konstaterat en regel som gäller väldigt långt, oavsett hur samtalsdjupet i relationen tidigare har sett ut. Och det är att om en person tar initiativ till ett mer transparent samtal — då skapas ringar på vattnet.

Öppenhet leder till ärlighet.
Och sårbarhet föder sårbarhet.

WCbild-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En vänlig påminnelse

För några år sedan beslöt jag mig för att i Brene Browns-anda slopa fasaderna, slänga maskerna och istället våga vara sårbar. 

Ända sedan det har jag i små och stora val strävat efter att vara det jag som jag själv upplever mig vara. Och det var början på en väg som stundvis närmast kan liknas vid en kamp, eller en envis målmedvetenhet om att våga vara mjuk i en sylvass värld.

Ibland har det fungerat riktigt väl; jag har vågat gå till kärnan med mina känslor och kunnat uttrycka mina rädslor, farhågor och drömmar — istället för att ge implicita signaler och motstridiga budskap.

Andra gånger har det gått enormt dåligt, jag har omgärdat mig ett hölje bubbelplast och förvägrat mina känslor utrymme.

Somliga gånger har jag gläntat på dörren till min själs skamskrubb, och bemötts av hån eller förminskande. Andra gånger har jag blivit emottagen med öppna armar, som att landa i ett hav av rent bomull.

Och väldigt sällan, men likväl ibland, har jag tänkt att det inte är värt det. Att det är bättre att göra som så många andra, och helt enkelt förneka, förtränga och försumma.

I min uppgivenhet har jag velat ropa jag är inte rustad för den här världen och strunta i allt jag har lärt mig om sårbarhet, om mjukhet.

Men just de gångerna går jag, lite otippat, fram till vår säng, lyfter på vår bäddmadrass och möts av den här vänliga, lilla påminnelsen:

WhatsApp Image 2019-01-27 at 12.44.47.jpeg

Alltid när jag gör det här påminns jag om alternativet; den hårda sidan. Och då konstaterar jag, att jag alltid vill hålla mig till den mjukare sidan.

Hoppas du vill det också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite mindre ensamma

Under mina mest cyniska stunder kan jag känna att vi människor är enormt sorgliga och ensamma varelser.

Vi längtar så innerligt efter att blir förstådda och kända, på djupet. Att någon ska se allt vi är, som vi är på riktigt. Att någon ska se allt det här och säga ”allt du är, är okej” eller, än bättre: ”allt du är, är vackert”.

Men den här längtan begränsas av vår livserfarenhet som tyvärr i de flesta fall lärt oss att det är bättre att omgärda oss av meterhögt stängsel, och gömma vårt sköraste jag i ett hölje av självförsvar och hårdhudadhet.

Och visst.

Det finns goda skäl att värna om själens skamskrubb, för det finns människor som alla gånger bör veta för lite än för mycket.

Men när det finns människor med vilka det är okej att sänka garden. När det finns tillfällen där det går att mötas i ärlig sårbarhet. När de här människorna finns, och när de här tillfällen uppstår: må vi modigt glänta på dörren till själens skamskrubb. Det är fruktansvärt läskigt men fantastiskt avväpnande.

Under mina mest hoppfulla stunder tänker jag att det gör oss lite mindre ensamma.

Eller åtminstone, om jag råkar ha en mer cynisk stund, kan jag medge att vi är som poplåten säger, lite mindre ensamma tillsammans. 

Och det, tänker jag, är i alla fall något.

mindreensam-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Idel kärlek

Det är klart jag bävade.

Mitt hjärta naket på er skärm utan att skälva, utan att tveka — vilken människa förmår väl det? Inte jag i alla fall.

Det är klart jag hade målat upp mardrömsscenarion.

Föreställt mig hur ni personifierar de skamfyllda rösterna i mitt huvud. Fyller min e-post med arga mejl om att jag ska skärpa mig, dra upp snoret. Eller överröser min meddelandekorg med bitska kommentarer om att jag ska bita ihop och måra på som alla andra.

Men ni,
bästa läsare, ni,
fyllde min inkorg med idel kärlek.

Jag glömde, att ni inte är rösterna i mitt huvud.

Jag glömde att ni är goda, milda, mjuka. Varför glömmer jag så lätt att vår nästa i de allra allra flesta fall faktiskt vill mig väl? Varför utgår vi från att vår medmänniska önskar lidande och nöd över oss? Jag gör inte det, inte du heller.

Ni överröste mig med kärlek och för det vill jag säga ett stort tack. Det ger mig mod att våga dela med mig här, och det i sin tur ger mig en väg framåt.

Mitt varmaste, mest ödmjuka tack.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.