forskning

I världsklass

Idag gjorde jag min comeback på jobbet.

Jag hade glömt de flesta av mina lösenord. Jag hade totalt missat att vi har fått ett helt nytt gäng från en helt annan del av huset till vår våning, men det var förstås bara en trevlig överraskning!

Det tog en god stund innan jag hade satt mig in i de olika projekten, och ännu har jag inte helt kommit in i den presentation jag ska jobba med under våren.

Men en sak hade jag inte glömt, och det är mina fantastiska kolleger.

Jag hade inte glömt hur skratten brukar eka i kafferummet, hur klagovisor på något sätt brukar omvandlas till lösningar och kreativt tänk och hur stöttande och uppmuntrande mina kolleger är.

Idag har jag blivit överröst av varma ord, glada hej:n och välkommen tillbaka-hälsningar. Var är väl bättre än det?

IMG_3658.jpg

Att jobba med forskning är gott nog i sig själv.

Men att dessutom få göra det omringad av härliga, varma, ambitiösa och sympatiska människor gör det bara mycket bättre. Mycket, mycket bättre.

Jag har kolleger i världsklass. Och så eri me he.


Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En vänlig presentation

“Du presenterar så vänligt”

har jag fått höra på sistone vid tre, av varandra oberoende, tillfällen. Jag har presenterat min forskningsplan och lite pågående forskning och det här har varit responsen av åhörarna.

Jag har givetvis också fått annan respons; respons som har hjälpt mig framåt i avhandlingsarbetet, eller respons som pekar på andra kvaliteteter i mitt sätt att presentera. Men det här har återkommit gång på gång:

Att jag presenterar vänligt.

En del av er tycker säkert att det här är något negativt. Jag kan förstå det, för under en lång tid i mitt liv har vänlig skorrat falskt för mig också. Tidigare har jag uppfattat att ordet vänlig är synonymt med mjäkig, feg och liknande ord som inte tillhör kategorin framåt-uppåt-framgångstänket.

En suddig bild på en vänlig presentatör.

En suddig bild på en vänlig presentatör.

Men när jag har fått den här responsen har jag endast blivit glad. För mig är det här bland den finaste respons jag kan få. Att jag presenterar vänligt.

För intelligens kan tränas upp, det är till och med ganska lätt att fejka intelligens inom ett snävt område. Det är ganska lätt att skriva välformulerade presentationer med raffinerad dramaturgisk kurva och komplicerat ordval. Med några youtube-klipp och böcker går det att få tips på hur man kan stärka sitt pathos, använda retoriska knep och låta övertygande i sin presentation.

Men vänlighet är något som inte lika lätt kan tränas upp, och en fejkad vänlighet är ganska lätt att se igenom. Och just därför tackar jag ödmjukt för just den responsen.

Hur klingar ordet vänlig för dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bubblan som sprack

Hur många gånger?

Hur många gånger har jag slutit ögonen, dolt rördhetstårarna och bara suckat av glädje över att jag får göra det jag gör?

Att jag få vara delaktig i ett unikt och kreativt projekt som ger utlopp för alla mina intressen samtidigt? Inte bara mina forskningsintressen utan också mina fritidsintressen! Samtidigt!

Ursäkta överanvändningen av utrops- och frågetecken men hur kan jag annars förmedla mitt chockartade tillstånd av akut lycka över mitt arbete?

Hela hösten har jag varit härligt invaggad i en intensiv musikalbubbla. Bubblan sprack, det gör den dessvärre alltid, förr eller senare, och jag och mina kolleger är tvungna att hitta fotfästet i den “vanliga världen igen”. Och jag kan inte låta bli att sakna pälsrock, rampljus och gangbattle.

Att jag får vara med och skapa historia med ett härligt gäng är en arbetsförmån som inte fanns skrivet på mitt arbetskontrakt. Men likväl är det där. I allra högsta grad.

Tänk det!

IMG_5318.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tills jag fann dig

Jag är en människa som lätt fascineras av sådant som fascinerar mig.

Och grejen är att det mesta kan fascinera mig.

Så när jag lärde mig något nytt under skoltiden, eller fick sitta på spännande föreläsningar under studietiden kunde jag drabbas av akut fascination och gå omkring och vilja lära mig allt om ett fenomen.

Ibland, men inte alls ofta, hittade jag någon annan som delade samma fascination med mig. Men i ärlighetens namn hittade jag aldrig riktigt någon som var funtad på samma sätt som jag.

Tills jag hittade forskningen.

Och nu är jag omringad av människor som kan blir exalterade av de mest synnerliga, specifika och sakerna som mannen och kvinnan på gatan inte tänker på dagligen.

Så hej: om du är nyfiken och älskar att grotta ner dig i allehanda ting — välkommen till forskningsbranschen!

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och god mat får man också!

Och god mat får man också!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem är jag att inte?

Jag öppnar inte gärna munnen om jag är osäker på vad jag ska säga.

Det här gäller inte i alla sammanhang, men definitivt i sammanhang där kontexten och ämnet är delvis eller helt nytt för mig. I sådana situationer föredrar jag att iaktta, lyssna, kanske anteckna och processa för mig själv.

Nåväl.

Jag jobbar och forskar inom pedagogik, men har en bakgrund inom huvudsakligen språk- och litteraturvetenskap. Att det pedagogiska tänkesättet och den pedagogiska diskursen är ny och ibland främmande för mig är kanske inte så konstigt. Att jag som en följd av min ringa erfarenhet både av och i pedagogik undervärderar min egen kompetens och underskattar mina åsikter är säkert helt naturligt men väldigt tråkigt.

Ibland frågar jag mig:

Vem är jag att komma med synpunkter om något som jag inte är expert i?
Vem är jag att uttala mig om något som jag ännu bara håller på att utforska?

Jag begränsar mig själv genom att kräva fulländning. Jag hindrar mig från att bidra med det jag kan, med motiveringen att jag ännu inte kan allt.

Och ibland blir jag så less på det här.

För egentligen borde min fråga inte vara “vem är jag att göra det här?” utan istället: vem är jag att inte göra det här?”.

Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018

Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dit jag annars inte går, del II

När jag berättar åt människor att jag håller på med forskning är reaktionerna... väldigt olika.

Många reagerar med att se ut som frågetecken (vilket är en helt adekvat reaktion med tanke på att jag inte heller visste det innebar förrän jag var mitt i det). Andra säger att de tycker att det är häftigt och ovanligt. Och en tredje kategori försöker dölja sina kräkreflexer.

Jag har stor förståelse för samtliga reaktioner. (Känsloaktivisten Mindy säger: alla känslor är okej!) Men det är speciellt den här tredje reaktionen som förundrar mig. För det är oftast de som frågar: "men... varför?"

Och jag skulle kunna berätta om hur törstig jag är efter att få lära mig mer. Vilken underskön upplevelse det är att komma fram till något, inse något som kanske ingen har gjort förut. Jag skulle kunna nämna att jag älskar att lära mig nytt och få en djupare kunskap om det som intresserar mig. Eller ny kunskap om något jag inte alls visste om tidigare. Eller så skulle jag kunna säga att jag älskar att skriva och läsa, och det, om någonting, får jag i sanning göra mycket av i det här yrket.

Alla ovanstående påståenden är fullkomligt sanna. 
Men jag kan också bara visa några bilder och säga:
"Varför inte?"

WhatsApp Image 2018-08-30 at 07.44.39.jpeg
mittåhbo-blogg.jpg
WhatsApp Image 2018-08-30 at 07.45.02.jpeg
pori-blogg.jpg

Alla de här platserna har jag fått uppleva under min tid inom forskning. Det är platser jag annars inte skulle ha fått se. Forskningen tar mig dit jag inte annars går.

Dagens arbetsplats?  

Jo: 

FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Så kom dagen

Jag älskar mitt jobb. Verkligen! Det finns inget annat jag hellre skulle ägna mitt yrkesliv åt än precis det jag gör just nu. 

Men det är en vedertagen sanning att också det roliga kan bli för mycket, och i våras hann jag bli lite väl trött och lite väl mos i hjärnan (vilket jag i efterhand har noterat att går att avläsa i undertonen av mina blogginlägg). Men så kom semestern och jag har bokstavligen ägnat mig åt allt livets goda i fyra veckor.

Och idag kom dagen. Dagen som jag lika mycket har längtat efter, som bävat för att skulle utebli. Dagen då jag uppriktigt och ärligt känner och säger: ”vad skönt det ska bli att återgå till jobb och rutiner”. 

Men idag hände just det här, och det var ord uttryckta av hela mitt hjärta. De här orden yttrades av mitt morgonjag som uppenbarligen har haft identitetskris under de senaste veckorna. Det tycker också min hungerskänsla och aptit. Men framför allt mitt forskarjag - jag kan knappt vänta att få lägga händerna på mitt data!

Men nu: ännu några dagar kvar av det goda. Eat, beach, read, sleep, repeat!

IMG_4325.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I min favoritstad

Jag är i min favoritstad. Det är sommar och skolavslutning.

Det är underbart grönt och jag får umgås med underbara, intellektuella människor och ha givande och stimulerande samtal.

 Vi pratar om skrivande. Barn och ungdomars skrivande. Skrivande och identitet.

Och vi pratar om emancipation; skrivandet som frigör. Skrivandet som en politisk akt. Vem som får skriva, vem som skriver och vem som blir missunnade skrivandet.

När vi gör allt det här, här i min favoritstad, kan jag inte låta bli att tänka att det är precis det här jag vill göra. 

Och det är underbart att jag får göra det. 

IMG_3745.JPG

Ha en underskön helg, kära läsare!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är sant

Igår kom jag på mig själv med att utbrista: "Yes! Imorgon får jag åka till jobbet!".

Det är sällan det här händer för jag brukar ofta drabbas av den där melankoliska söndagsångesten om söndagarna.

Men nu hände det sig i varje fall att jag uttryckte det här orden.

Inte för att jag som person är sällsynt positiv som människa som aldrig tycker att måndagsmorgnar är tröga. Men inte heller för att jag i verkligheten tycker det motsatta, och uttrycker de här orden för att psyka mig själv till att ändra uppfattning om den annalkande måndagen.

Och det var definitivt inte ord som uttrycktes i ren sarkasm.

Nej, jag är bara genuint glad över att få fortsätta där jag slutade i fredags. Nu låter jag kanske störande optimistisk och bara för att klargöra; det är klart att mitt förhållande till måndagsmorgnar varierar, och att jag vissa dagar njuter mer och vissa dagar lite mindre. 

Men min grundhållning till mitt arbetet är gott och jag kan njuta av det jag gör, och det är en sann glädje.

flyhigh-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Så hamnade jag här

Mitt första möte med vetenskapsvärlden var, logiskt nog, i och med mina universitetsstudier i svenska språket vid Åbo Akademi. Jag minns ännu hur jag blev totalt paff vid tanken på att den här världen hela tiden hade existerat och att jag bara har missat den.

Från dag ett var jag var ambitiös och målmedveten, och samlade på mig en referensbank med författarnamn och litteraturtips. Jag började till och med planera vad jag skulle skriva min pro gradu-avhandling om och tanken om att forska efter mastersutbildningen slog mig redan första året.

I min första vetenskapliga uppsats jämförde jag hur olika tidningar vinklade nyhetsrapporteringen av en båtolycka. Mitt intresse för språk och makt var starkt redan då. Uppsatsen gick käpprätt åt skogen och det var en knytnäve i magen på mitt skrivarsjälvförtroende. Dittills hade jag alltid varit duktig på att skriva, och jag hade alltid fått fina resultat. Problemet var att jag inte helt enkelt hade förstått vad det innebar att skriva vetenskaplig text. Jag hade ingen aning om vilka krav som ställdes och vad som förväntades av mig. 

Med tiden mognade också den kunskapen. Jag fick mera mat på benen (en härlig katakres på kött på benen) och i takt med att jag började få ett grepp om vad det innebär att skriva vetenskaplig text fick jag mer självförtroende. Nu är intresset för forskning större än någonsin, inte minst för att jag som bäst är på väg hem efter två intensiva seminariedagar i Tammerfors.

Under de här två dagarna har jag än en gång blivit påmind om varför den här världen hela tiden har lockat mig. Det är inte i första hand på grund av den nytta forskning bidrar till samhället, inte heller för den allmännytta det är att få mer kunskap om världen. Den största orsaken till varför jag är så fascinerad av forskning är faktiskt av helt själviska orsaker; jag älskar att lära mig mer, utforska mer, utmana rådande tankesätt och utvecklas som människa. 

akademin-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.