musik

Gör oss bra

Vi hade en otrolig spelning igår.

Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig innan; det var ett nytt koncept för mama åström band med okänd lokal, främmande stad och heldagsgrej.

Det kunde ha gått sisådär, men det gick så mycket bättre än bra.

Men när jag säger så menar jag inte att vi spelade felfritt, satte varje ton och tajmade alla synkoper. Med det menar jag bara att vårt band i samspel och genklang med gästerna skapade en magisk, oförglömlig, kväll.

Jag har alltid tyckt att musiker är bäst när de interagerar med åhörarna istället för att låta scenen bli en piedestal och en skiljemur mellan vi och de. Ändå har interaktion aldrig varit så lätt och självklar som igår.

Vi var bra igår,

men det var bröllopsgästerna som gjorde oss bra. Det är rikt.

Mitt bänd, så stolt över att få vara en del av det!

Mitt bänd, så stolt över att få vara en del av det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bakom micken, mitt på scen

Sommar för mig är lika med spelningar.

I år är det bröllop, sommarfester, fotbollsfester och lärarfester som gäller. Jag är taggad till tusen att äntligen få köra igång sommarsäsongen med mitt bästa mama astrom band!

Ikväll har vi övning och hela dagen har jag filat låttexter och stämmor. Och jag blev påmind om hur mycket jag älskar det.

För jag glömmer bort det så ofta mellan varven.

Särskilt under den lugnare hösten och vintern då jag inte får uppleva känslan i lika hög grad som under sommaren. Känslan av att stå mitt på scen bakom micken, förnimmelsen av den där pirriga förväntan innan det första gitarrackordet drar igång.

När jag var liten ville jag inget hellre än att få sjunga i mikrofon (gurkor, stearinljus och penslar fick fungera som mikrofonsubstitut), att jag nu får göra det mer än ofta är en enorm förmån.

Och jag älskar det.

Foto: Michaela Fagerudd

Foto: Michaela Fagerudd

Foto: Michaela Fagerudd

Foto: Michaela Fagerudd

Vill ni boka ett ungdomligt, energiskt bänd som garanterar att få dina fötter att röra på sig kan du göra det på Mama Astrom Band på Facebook och instagram eller via mail på mamaastromband@outlook.com

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mindys musiklista

Få saker är lika intima som musik.

En människans spellista på Spotify kan lika gärna vara ett utdrag ur hennes dagbok. Eller: "Säg mig vad du lyssnar på så ska jag säga dig vem du är".

Därför har jag skapat en blogglista om musik, varsågoda!

En gång på ett bröllop. Foto: Michaela Fagerudd

En gång på ett bröllop. Foto: Michaela Fagerudd

Mindys Musiklista

Vilken låt gör det omöjligt för dig att sitta still?
För många! Men för tillfället dansar jag till Benjamin Ingrossos cover på "All Night Long" och Molly Sandéns "Den som e den".

Vilken låt beskriver din livshistoria bäst?
En smått okänd låt som "Still That Girl" av Britt Nicole. Väldigt klyschig men på något sätt har den låten alltid känts som min.

Vilken låt påminner dig om din barndom?
Sången "Belle" från filmen Beauty and the Beast. Mest för att jag redan från barnsben identifierade mig med den ständigt läsande, alltid godhjärtade och härligt äventyrslystna karaktären Belle.

Vilken låt berör dig som mest?
Varför så svåra frågor, Mindy?

Det här är en fråga som jag kommer att hitta på en massa bättre svar i efterhand. Men så här på rak arm vill jag säga: Eva Cassidys tårdrypande version av "Fields of Gold", "Angel" av Sarah McLachlan och "Zion" av Autonomy.

Vilken låt tål du inte?
"Blue" (daba dii daba daa). HEMSK LÅT BORDE BANNLYSAS!

Vilken låt ger dig alltid kalla kårar?
Instrumentallåten "Freedom" av Michael W. Smith

Vilken låt kan du inte undgå att sjunga med i?
Vilken låt som helst som jag har hört förut. Men stämmor till Llten "Diane" av Cam. Och Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt har du fortfarande inte lärt dig texten till?
Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt får dig garanterat på gott humör?
Coldplays "Viva La Vida" och öronmasken "Let It Go" (Frozen, alltså)

Vilken låt får dig att tänka på en specifik person (bonusfrågor: vilken person och varför)?
Bumbibjörnarna-låten får mig att tänka på min kusin Eva, för vi följde ivrigt med programmet som barn.

"Every Teardrop is a Waterfall" får mig att tänka på min syster Ebba och på när vi cruisade runt i min Ford KA med takfönster medan den här låten dunsade i högtalarna. Det var sommar och det var underbart.

Vilken låt beskriver dig som person bäst?
Har alltid haft en nära relation till hela Sara Bareilles artisteri och känt att hon sätter ord på mitt ordlösa. Med risk för att ni ska tolka in en massa och börja psykoanalysera mig vill jag svara hennes låt "Used to Be Mine".

En gång på ett annat bröllop. Foto: Hannah Salo

En gång på ett annat bröllop. Foto: Hannah Salo

Du får gärna använda den här listan på din blogg om du vill.

Kom ihåg att referera till min blogg om du gör det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skapa nytt

Då jag var liten var en av mina många drömmar att en gång spela in egen musik. 

Jag fick smak för det redan i tidig ålder. 

Med hjälp av vår radio spelade jag in låtar som jag hade gjort, bestående av texter jag hade skrivit till de färdiga melodierna på vår keyboard. Alla de här godbitarna samlades på en C-kassett och hade, den inte alls klyschiga, titeln ”Tillsammans”. 

C-kassetten, har jag lyckligtvis i säkert förvar än idag (vilken guldgruva!). Och jag kan berätta att den innehåller hitlåtarna ”Vad har du för gemensamt här” samt ”Lysande strå”.

Idag är de tekniska förutsättningarna helt annorlunda än för tjugo år sedan, och dagen idag har jag spelat in sång och skapat nytt tillsammans med min bror i hans hemmastudio.

Det må låta ålderdomligt för alla millenialkids därute (inklusive mig själv) men woah vad mycket bra grejer man kan göra med teknik bara i sitt eget hem!

Det har alltså varit en kreativt skapande dag idag, en utmärkt sådan.

Så håll utkik efter ny musik nära dig inom obestämd framtid!

kp15738web.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bubblan som sprack

Hur många gånger?

Hur många gånger har jag slutit ögonen, dolt rördhetstårarna och bara suckat av glädje över att jag får göra det jag gör?

Att jag få vara delaktig i ett unikt och kreativt projekt som ger utlopp för alla mina intressen samtidigt? Inte bara mina forskningsintressen utan också mina fritidsintressen! Samtidigt!

Ursäkta överanvändningen av utrops- och frågetecken men hur kan jag annars förmedla mitt chockartade tillstånd av akut lycka över mitt arbete?

Hela hösten har jag varit härligt invaggad i en intensiv musikalbubbla. Bubblan sprack, det gör den dessvärre alltid, förr eller senare, och jag och mina kolleger är tvungna att hitta fotfästet i den “vanliga världen igen”. Och jag kan inte låta bli att sakna pälsrock, rampljus och gangbattle.

Att jag får vara med och skapa historia med ett härligt gäng är en arbetsförmån som inte fanns skrivet på mitt arbetskontrakt. Men likväl är det där. I allra högsta grad.

Tänk det!

IMG_5318.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En hemlighet om mig

Jag minns när jag såg Matt LeBlanc (som spelar Joey Tribbiani i FRIENDS) i en amerikansk talk show för många år sedan. “Han kommer vara så rolig” tänkte jag och förberedde mina magmuskler för en rejäl omgång skrattsalvor.

Men faktum var att han var … vanlig.

Väldigt trevlig och artig och lite påhittig ibland, men mest var han ordinär och som vem som helst. Mannen på gatan. Och jag minns att jag förebrådde honom. Jag minns att jag till och med kände mig lurad — du brukar få mig att gapskratta, vad är det med dig!?

Men det är självklart att han inte är sin karaktär; att hans privata jag i verkligheten kan vara någon helt annan än den person han spelar i den kända serien. Jag förstod inte det här då, men nu många år senare förstår jag däremot precis.

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

För många känner mig som Mindy som sjunger. Mindy som dansar eller uppträder. Mindy som skämtar, pajasar och underhåller.

Jag är inte rädd för rampljuset. Faktum är att jag älskar att stå på scen. Nästa vecka är säsongens sista spelning och det är enormt vemodigt, samtidigt som det är skönt att ha en ordentlig paus innan sommarens bröllop och festligheter börjar.

Men hemligheten med mig är att jag inte alls är samma Mindy off-stage som on-stage. Inte alls faktiskt. Jag behöver inte vara det heller.

Och den insikten har varit en av de mest befriande insikterna av mitt livs alla insikter.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

IMG_0342.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kroppen talar

Min favorit finländska artist är Anna Puu. Hon är aktuell med låten Keho Puhuu (Kroppen talar). Utöver att det är en oerhört skön låt att dansa till så är det också en låttext värd namnet.

Foto: min Ebba så klart

Foto: min Ebba så klart

Ja det är en fascinerande låt. Och jag fastnar för det där med att kroppen talar. För jag kan inte annat än hålla med.

Låten har blivit särskilt aktuell för mig just nu i och med att jag är med i ett program som ska träna min förmåga att uppfatta min kropps signaler. Helt enkelt bli bättre på att lägga märke till, men fram för allt agera, när min kropp säger stopp.

För det är ett tråkigt faktum att människan som egentligen borde uppsöka en psykiater istället uppsöker hälsovården på grund av en sömnsvårigheter, ryggproblem eller bara en odefinierbar smärta i den kropp som själen huserar i.

Det är synd att människan tenderar att hellre söka hjälp för det som är fysiskt, synligt, kroppsligt — medan de psykiska, själsliga besvären gömmer sig under skamtäcket. Själens skamskrubb.

Hjärnan kan säga: “Du orkar, du orkar”. Den kan vagga in en i en falsk trygghet: “Det är bara jag som är överkänslig — säkert är det inte så farligt”. Eller, för att låna Heidi Hakalas ord: “Bara lite till”.

Men till skillnad från psyket kan kroppen inte ljuga.

Vår kropp bedrar oss inte i första hand. Den är faktiskt ganska dålig på att ljuga. Och därför tränar jag mig i min förmåga att lyssna på vad min kropp säger.

Och hoppas att jag därmed blir bättre på att säga stopp.

DSC00435.jpg

Håller du med?

Tror du att om vi blir bättre på att lyssna på vår kropp, är vi också mer känsliga för hur vårt psyke och vår själ mår?

Har du erfarenheter av det här? Dela med dig!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det här vill jag vara

Det är en sanslös känsla.

Att få stå på en upplyst och stekhet scen och höra sin egen röst strömma ut genom enorma högtalare. Att se hur människorna tjuter glatt och förbereder sin dansprestation genom att kavla upp ärmar, sparka bort klackarna från fötterna eller bara ladda upp med energi när de hör introt till en låt de känner igen.

Här vill jag vara. Tänker jag då jag står på scen. Både här vill jag vara och det här vill jag vara.

Det finns många saker jag vill vara här i livet. Skribent, forskare, dansare. Och sångare. Och jag är så sjukt tacksam att jag har fantastiska musiker som den här sommaren vid ett flertal tillfällen har bidragit till att uppfylla min dröm om och om igen.

Ikväll är det dags igen. Ett lite mindre evenemang ikväll men absolut inte mindre energi, puls och go än normalt.

Hey! Jag har ett band! Vi har en setlist som passar båda ung och gammal och lika väl på bröllop som till femtioårsfesten. Vi är mästare på stämmor, att få folk att våga sig ut på dansgolvet och hålla energinivån på en hög nivå i timmar!

Kolla in vår anspråkslösa, nya instagramprofil mamaastromband och ta kontakt med mig om du är intresserad av att boka oss!

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alldeles för länge sedan

Den här veckan präglats av fotboll och musik.

På torsdag hade jag äran att få sjunga på Kokkola Cup-invigningen (går att lyssna och delvis se på youtube) — vilken fotbollsfest! På lördagen hade bröllopsbandet som jag är med i en bröllopskeikka och det var alldeles underbart! Fläktarna på scen var till föga hjälp i hettan men det hade vi ingen tid alls att grubbla över. Inte alls, faktiskt.

Vi körde ett rejält power set på tre och en halvtimma och jag var alldeles hög på livet, musiken och kärleken efteråt.

Jag hade glömt hur mycket jag njuter av att stå på sen. Hur mycket jag lever upp av att gå in i min stage-roll och ta ut alla svängar som jag vanligtvis inte nänns ge utlopp för. Att jag är helt slut i dagarna tre efteråt är en biprodukt som jag kan leva med, ja det kan jag.

Så saldot efter veckans två keikkor är följande: det var alldeles för länge sedan jag stod på scen.

Två suddiga bilder från lördagens bröllopskeikka.

WhatsApp Image 2018-07-23 at 03.44.01.jpeg
WhatsApp Image 2018-07-23 at 03.47.52.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.