musik

Skapa nytt

Då jag var liten var en av mina många drömmar att en gång spela in egen musik. 

Jag fick smak för det redan i tidig ålder. 

Med hjälp av vår radio spelade jag in låtar som jag hade gjort, bestående av texter jag hade skrivit till de färdiga melodierna på vår keyboard. Alla de här godbitarna samlades på en C-kassett och hade, den inte alls klyschiga, titeln ”Tillsammans”. 

C-kassetten, har jag lyckligtvis i säkert förvar än idag (vilken guldgruva!). Och jag kan berätta att den innehåller hitlåtarna ”Vad har du för gemensamt här” samt ”Lysande strå”.

Idag är de tekniska förutsättningarna helt annorlunda än för tjugo år sedan, och dagen idag har jag spelat in sång och skapat nytt tillsammans med min bror i hans hemmastudio.

Det må låta ålderdomligt för alla millenialkids därute (inklusive mig själv) men woah vad mycket bra grejer man kan göra med teknik bara i sitt eget hem!

Det har alltså varit en kreativt skapande dag idag, en utmärkt sådan.

Så håll utkik efter ny musik nära dig inom obestämd framtid!

kp15738web.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bubblan som sprack

Hur många gånger?

Hur många gånger har jag slutit ögonen, dolt rördhetstårarna och bara suckat av glädje över att jag får göra det jag gör?

Att jag få vara delaktig i ett unikt och kreativt projekt som ger utlopp för alla mina intressen samtidigt? Inte bara mina forskningsintressen utan också mina fritidsintressen! Samtidigt!

Ursäkta överanvändningen av utrops- och frågetecken men hur kan jag annars förmedla mitt chockartade tillstånd av akut lycka över mitt arbete?

Hela hösten har jag varit härligt invaggad i en intensiv musikalbubbla. Bubblan sprack, det gör den dessvärre alltid, förr eller senare, och jag och mina kolleger är tvungna att hitta fotfästet i den “vanliga världen igen”. Och jag kan inte låta bli att sakna pälsrock, rampljus och gangbattle.

Att jag får vara med och skapa historia med ett härligt gäng är en arbetsförmån som inte fanns skrivet på mitt arbetskontrakt. Men likväl är det där. I allra högsta grad.

Tänk det!

IMG_5318.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En hemlighet om mig

Jag minns när jag såg Matt LeBlanc (som spelar Joey Tribbiani i FRIENDS) i en amerikansk talk show för många år sedan. “Han kommer vara så rolig” tänkte jag och förberedde mina magmuskler för en rejäl omgång skrattsalvor.

Men faktum var att han var … vanlig.

Väldigt trevlig och artig och lite påhittig ibland, men mest var han ordinär och som vem som helst. Mannen på gatan. Och jag minns att jag förebrådde honom. Jag minns att jag till och med kände mig lurad — du brukar få mig att gapskratta, vad är det med dig!?

Men det är självklart att han inte är sin karaktär; att hans privata jag i verkligheten kan vara någon helt annan än den person han spelar i den kända serien. Jag förstod inte det här då, men nu många år senare förstår jag däremot precis.

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

För många känner mig som Mindy som sjunger. Mindy som dansar eller uppträder. Mindy som skämtar, pajasar och underhåller.

Jag är inte rädd för rampljuset. Faktum är att jag älskar att stå på scen. Nästa vecka är säsongens sista spelning och det är enormt vemodigt, samtidigt som det är skönt att ha en ordentlig paus innan sommarens bröllop och festligheter börjar.

Men hemligheten med mig är att jag inte alls är samma Mindy off-stage som on-stage. Inte alls faktiskt. Jag behöver inte vara det heller.

Och den insikten har varit en av de mest befriande insikterna av mitt livs alla insikter.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

IMG_0342.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kroppen talar

Min favorit finländska artist är Anna Puu. Hon är aktuell med låten Keho Puhuu (Kroppen talar). Utöver att det är en oerhört skön låt att dansa till så är det också en låttext värd namnet.

Foto: min Ebba så klart

Foto: min Ebba så klart

Ja det är en fascinerande låt. Och jag fastnar för det där med att kroppen talar. För jag kan inte annat än hålla med.

Låten har blivit särskilt aktuell för mig just nu i och med att jag är med i ett program som ska träna min förmåga att uppfatta min kropps signaler. Helt enkelt bli bättre på att lägga märke till, men fram för allt agera, när min kropp säger stopp.

För det är ett tråkigt faktum att människan som egentligen borde uppsöka en psykiater istället uppsöker hälsovården på grund av en sömnsvårigheter, ryggproblem eller bara en odefinierbar smärta i den kropp som själen huserar i.

Det är synd att människan tenderar att hellre söka hjälp för det som är fysiskt, synligt, kroppsligt — medan de psykiska, själsliga besvären gömmer sig under skamtäcket. Själens skamskrubb.

Hjärnan kan säga: “Du orkar, du orkar”. Den kan vagga in en i en falsk trygghet: “Det är bara jag som är överkänslig — säkert är det inte så farligt”. Eller, för att låna Heidi Hakalas ord: “Bara lite till”.

Men till skillnad från psyket kan kroppen inte ljuga.

Vår kropp bedrar oss inte i första hand. Den är faktiskt ganska dålig på att ljuga. Och därför tränar jag mig i min förmåga att lyssna på vad min kropp säger.

Och hoppas att jag därmed blir bättre på att säga stopp.

DSC00435.jpg

Håller du med?

Tror du att om vi blir bättre på att lyssna på vår kropp, är vi också mer känsliga för hur vårt psyke och vår själ mår?

Har du erfarenheter av det här? Dela med dig!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det här vill jag vara

Det är en sanslös känsla.

Att få stå på en upplyst och stekhet scen och höra sin egen röst strömma ut genom enorma högtalare. Att se hur människorna tjuter glatt och förbereder sin dansprestation genom att kavla upp ärmar, sparka bort klackarna från fötterna eller bara ladda upp med energi när de hör introt till en låt de känner igen.

Här vill jag vara. Tänker jag då jag står på scen. Både här vill jag vara och det här vill jag vara.

Det finns många saker jag vill vara här i livet. Skribent, forskare, dansare. Och sångare. Och jag är så sjukt tacksam att jag har fantastiska musiker som den här sommaren vid ett flertal tillfällen har bidragit till att uppfylla min dröm om och om igen.

Ikväll är det dags igen. Ett lite mindre evenemang ikväll men absolut inte mindre energi, puls och go än normalt.

Hey! Jag har ett band! Vi har en setlist som passar båda ung och gammal och lika väl på bröllop som till femtioårsfesten. Vi är mästare på stämmor, att få folk att våga sig ut på dansgolvet och hålla energinivån på en hög nivå i timmar!

Kolla in vår anspråkslösa, nya instagramprofil mamaastromband och ta kontakt med mig om du är intresserad av att boka oss!

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alldeles för länge sedan

Den här veckan präglats av fotboll och musik.

På torsdag hade jag äran att få sjunga på Kokkola Cup-invigningen (går att lyssna och delvis se på youtube) — vilken fotbollsfest! På lördagen hade bröllopsbandet som jag är med i en bröllopskeikka och det var alldeles underbart! Fläktarna på scen var till föga hjälp i hettan men det hade vi ingen tid alls att grubbla över. Inte alls, faktiskt.

Vi körde ett rejält power set på tre och en halvtimma och jag var alldeles hög på livet, musiken och kärleken efteråt.

Jag hade glömt hur mycket jag njuter av att stå på sen. Hur mycket jag lever upp av att gå in i min stage-roll och ta ut alla svängar som jag vanligtvis inte nänns ge utlopp för. Att jag är helt slut i dagarna tre efteråt är en biprodukt som jag kan leva med, ja det kan jag.

Så saldot efter veckans två keikkor är följande: det var alldeles för länge sedan jag stod på scen.

Två suddiga bilder från lördagens bröllopskeikka.

WhatsApp Image 2018-07-23 at 03.44.01.jpeg
WhatsApp Image 2018-07-23 at 03.47.52.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad musiken gör

Det var en kväll i juni, Sjösala vals och Vem kan segla förutan vind.
My Bonnie och Satumaa.

En salig blandning av nytt och gammalt.
Moll och dur.
På finska, svenska, engelska, tecken som stöd och till och med swahili (tror jag)?

Och plötsligt var vi inte den blandade skaran av äldre och yngre som till vardags enas kring forskning. Utan plötsligt var vi alla en enda kör med samma villkor, samma här och samma nu.

Och det är precis det musiken gör när den är som bäst; suddar ut gränser och enar dåtid med framtid i ett märkligt och levande nu. 

Och det är nästan magiskt att se hur ögonen hos människor i olika åldrar lyser upp till tonerna av kända melodier. Det är ingen skillnad på hur ung eller gammal den här människan är, lystern är alltid densamma. 

Och den lystern åldras inte. Den blir inte gammal fastän synen försämras och håret grånar. Den lystern är forever young. 

Och det är underbart att se.

I sommar ska jag få spela med bröllopsbändet igen. Det kommer bli legendariskt! Foto från min storebrors (till vänster) bröllop 2015. Vild stund förevigad på bild av bästa Sofia Ylimäki Photography. 

I sommar ska jag få spela med bröllopsbändet igen. Det kommer bli legendariskt! Foto från min storebrors (till vänster) bröllop 2015. Vild stund förevigad på bild av bästa Sofia Ylimäki Photography. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med slutna ögon

Igår hade jag förmånen att ta del av en alldeles underbar konsert. Det är få saker som är lika njutningsfullt som att i ro få luta sig tillbaka och totalt stänga ut allting annat förutom de sköna, samstämmiga ljud som musikerna och sångarna producerar.

Ja, det är faktiskt få saker som är lika underbart som att insupa de ljud som uppstår när musiker -oerhört skickliga musiker! - gör sin grej. Då behöver ingen i publiken spänna sig och bekymra sig för hur (eller om) sångaren kommer att klara av det höga partiet, eller vara nervös å pianistens vägnar och oroa sig för om hen kommer att klara av att spela det krävande stycket. Nej, utan då någon verkligen är skicklig behöver man inte vara på helspänn utan får helt och totalt slappna av och bara ta in det ljuvligt låtande.

Jag satt där i kyrkbänken och var tvungen att sluta mina ögon. Jag är väldigt visuell till min inlärning, och bearbetar synintryck i stor omfattning. Det kan ofta innebära att mina ögon kan fastna för något som jag ser, och jag kan koncentrera mig på det i större utsträckning än andra sinnesintryck. På en konsert kan det här leda bort fokus från musiken. Därför ville jag ta in konserten till stor del endast med öronen, och således ta in det verkligt väsentliga. Och när jag slöt mina ögon blev musiken levande på ett helt annat sätt. Den stora kören var inte längre en samling av människor i olika åldrar och med olika utseenden, utan när jag blundade var det en enda, men paradoxalt nog ändå mångstämmig, röst som fick taket att lyfta och mitt hjärta att skälva.

Med slutna ögon blev musiken vatten; stundvis vågor som dök, forsade, strömmade och lekfullt utforskade, stundvis sel som stilla och mjukt smekte sin väg framåt. Ibland var musiken nyckfull och dynamisk som vinden till havs, och andra gånger byggdes den långsamt upp med tydliga föraningar om tilltagande styrka, precis som himlen mörknar innan en storm bryter ut.

mindysjunger.jpg

Ja, upplevelsen var så mäktig med slutna ögon. Det är häftigt hur musik kan ta nästan konkreta uttryck för ens inre syn när man sluter ögonen. Du borde testa det någon gång!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte alls en dans på rosor

Det är inte en dans på rosor.

Det där med att dansa, och att fungera som koreograf och danslärare. Det sätter prov på kreativiteten varje vecka, och det tvingar mig dagligen att gå utanför min bekvämlighetszon. Det kan vara oerhört slitsamt för kroppen och det är minst lika psykiskt påfrestande när den där ena delen i koreografin inte sitter som den ska, eller när knoppen vill men kroppen inte lyder. 

Det är på många sätt inte alls en dans på rosor.

Men idag såg jag när mina dansare fullkomligt gav sig hän till musiken. Och jag såg en sak i deras ögon. Skär glädje. När den är som renast. De sken i kapp med kvällssolens strålar när de förde sin kropp ömsom mjukt, ömsom accentuerat precis enligt låten. Och låten då, ja det är ett mästerverk till låt. Perfekt att dansa till. Lyssna.

När jag såg mina dansare ge järnet glömde jag bort all tid jag hade lagt ned på att koreografera, planera platser, redigera musiken, tänka på dynamiken och allt annat. Just där och då var det bara musiken och dansen som gällde.

Och den stunden är värd allt.

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.