skapande

Skapa nytt

Då jag var liten var en av mina många drömmar att en gång spela in egen musik. 

Jag fick smak för det redan i tidig ålder. 

Med hjälp av vår radio spelade jag in låtar som jag hade gjort, bestående av texter jag hade skrivit till de färdiga melodierna på vår keyboard. Alla de här godbitarna samlades på en C-kassett och hade, den inte alls klyschiga, titeln ”Tillsammans”. 

C-kassetten, har jag lyckligtvis i säkert förvar än idag (vilken guldgruva!). Och jag kan berätta att den innehåller hitlåtarna ”Vad har du för gemensamt här” samt ”Lysande strå”.

Idag är de tekniska förutsättningarna helt annorlunda än för tjugo år sedan, och dagen idag har jag spelat in sång och skapat nytt tillsammans med min bror i hans hemmastudio.

Det må låta ålderdomligt för alla millenialkids därute (inklusive mig själv) men woah vad mycket bra grejer man kan göra med teknik bara i sitt eget hem!

Det har alltså varit en kreativt skapande dag idag, en utmärkt sådan.

Så håll utkik efter ny musik nära dig inom obestämd framtid!

kp15738web.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med slutna ögon

Igår hade jag förmånen att ta del av en alldeles underbar konsert. Det är få saker som är lika njutningsfullt som att i ro få luta sig tillbaka och totalt stänga ut allting annat förutom de sköna, samstämmiga ljud som musikerna och sångarna producerar.

Ja, det är faktiskt få saker som är lika underbart som att insupa de ljud som uppstår när musiker -oerhört skickliga musiker! - gör sin grej. Då behöver ingen i publiken spänna sig och bekymra sig för hur (eller om) sångaren kommer att klara av det höga partiet, eller vara nervös å pianistens vägnar och oroa sig för om hen kommer att klara av att spela det krävande stycket. Nej, utan då någon verkligen är skicklig behöver man inte vara på helspänn utan får helt och totalt slappna av och bara ta in det ljuvligt låtande.

Jag satt där i kyrkbänken och var tvungen att sluta mina ögon. Jag är väldigt visuell till min inlärning, och bearbetar synintryck i stor omfattning. Det kan ofta innebära att mina ögon kan fastna för något som jag ser, och jag kan koncentrera mig på det i större utsträckning än andra sinnesintryck. På en konsert kan det här leda bort fokus från musiken. Därför ville jag ta in konserten till stor del endast med öronen, och således ta in det verkligt väsentliga. Och när jag slöt mina ögon blev musiken levande på ett helt annat sätt. Den stora kören var inte längre en samling av människor i olika åldrar och med olika utseenden, utan när jag blundade var det en enda, men paradoxalt nog ändå mångstämmig, röst som fick taket att lyfta och mitt hjärta att skälva.

Med slutna ögon blev musiken vatten; stundvis vågor som dök, forsade, strömmade och lekfullt utforskade, stundvis sel som stilla och mjukt smekte sin väg framåt. Ibland var musiken nyckfull och dynamisk som vinden till havs, och andra gånger byggdes den långsamt upp med tydliga föraningar om tilltagande styrka, precis som himlen mörknar innan en storm bryter ut.

mindysjunger.jpg

Ja, upplevelsen var så mäktig med slutna ögon. Det är häftigt hur musik kan ta nästan konkreta uttryck för ens inre syn när man sluter ögonen. Du borde testa det någon gång!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tar mig dit jag annars inte går

Mitt skrivande ser ganska långt ut på ett av två möjliga sätt.

Ibland är jag väldigt målmedveten direkt från början, och har hela texten klar framför mig innan jag har skrivit ett enda ord. Jag vet exakt hur många stycken som kommer att krävas, vilken tesen är och vilka som är nyckelorden. Ofta kan jag också ha ett rubrikförslag i början, fastän den ofta är det sista jag skriver. Och skrivandet kan liknas vid ett kulspruteskrivande vilket gör att texten är färdig i ett nafs.

Andra gånger kännetecknas mitt skrivande av ett trevande; ett sökande (eller famlande) där jag inte vet var jag kommer att landa när jag är klar. Det här skrivandet är en slags resa för mig, och det här skrivandet tvingar mig att medla mellan två viljor. För jag vill ju helst ha koll och kontroll på vad jag skriver, vad jag vill med mitt skrivande och vart jag är på väg med mitt skrivande. Men jag vet ändå, att ibland är det allra bästa att lossa på tyglarna och låta "pennan" föra mig dit den vill. Men det är en seg kamp det där, och ibland känns det som en evighetslång väntan innan jag äntligen hittat den där flown och idén med skrivandet. Innan jag och pennan har hittat vår symbios.

Båda de här sätten att jobba med skrivande är lika bra. Det första sättet är speciellt tacksamt då det gäller studier eller vetenskapliga texter som ska skrivas. Och det är också tacksamt när jag har ont om tid, för då kan jag hafsa ner ett blogginlägg i bilen. Det andra sättet är mycket mer tålamodsprövande. Men jag skulle förgås av tristess om jag aldrig skulle låta mitt skrivande vara ett äventyr. Jag skulle bli väldigt understimulerad om jag alltid visste precis vart min text kommer att föra mig. 

Mitt skrivande. Fångat av min goda vän  Sofia Ylimäki-Lindqvist

Mitt skrivande. Fångat av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det här inlägget då?

Jo det är ett resultat av det andra sättet. Jag började med rubriken: "Ta mig dit jag annars inte går" och sen började jag. Raderade lite. Testade med en annan inledning och plötsligt var jag igång. Och här hamnade jag. Vackert så.

När har du senast låtit pennan föra dig dit den vill? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.