dans

Sånt jag hade glömt

Förra helgen hade jag den stora förmånen att få närvara och sjunga på ett bröllop där människor som jag har dansat med i Åbo närvarade.

Så utöver att jag fick vara med om ett härligt bröllop hade jag förmånen att träffa många av mina saknade dansvänner från några år tillbaka.

Och två saker, som jag med åren tycks ha glömt bort, blev jag påmind om.

Det första är hur mycket jag älskar att dansa. Och hur mycket jag har saknat det.

Trots att jag dansade när jag flyttade till Vasa och också jobbade som danslärare ett tag, så har dansen uteblivit under de senaste åren. Jag vill så gärna börja dansa igen och hoppas kunna göra det snart.

Det andra är hur otroligt generösa människor från södra delen av Finland är med att ge komplimanger.

Kanske har jag bara haft turen att lära känna de mest sprudlande och uppmuntrande människorna från Åbo och söderom Åbo, men jag tror också att vi österbottningar är lite mer reserverade och så nedkörda i jantelagen att vi glömmer bort att uppmuntra varandra.

Eller att säga högt allt det goda och fina vi ser och tänker om människor.

Mina åbovänner är i alla fall härligt generösa med att ge komplimanger och att strö beröm.

Och det är en jättefin egenskap och jag vill gärna ta efter dem.

Nåt annat jag också glömt: hur mycket jag gillar att stå på scen

Nåt annat jag också glömt: hur mycket jag gillar att stå på scen

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag vill, jag vill inte

Efter tjugosex år på denna jord har jag kommit underfund med att min personlighet framom alla andra ord främst präglas av detta enda: paradoxer.

Jag lever en stor del av mitt liv i det mellanland som kallas paradoxernas.

I limbo mellan två motpoler dras jag och försöker ständigt hitta någon slags jämvikt. Sällan är jag helt nöjd men aldrig är jag ändå riktigt missnöjd.

De motpoler jag oftast slits mellan är följande:

Program och vila
Jag älskar att vara engagerad i föreningsverksamhet, hålla spelningar, ordna evenemang och ha många eld i järnen (som jag säger). Jag älskar också att ta det lugnt, läsa ostört i flera timmar och göra vadhelst faller mig in. Att hitta en jämvikt mellan vad jag behöver är inte alltid helt lätt. Men jag försöker.

Njutning och prestation
Jag älskar det jag gör. Det jag älskar gör jag en stor del av min tid och följaktligen har jag blivit rätt bra på det. Jag försöker ständigt hitta en sund balans mellan att fortsättningsvis sjunga, skriva, bookstagramma, dansa, träna och vara igång för att jag älskar det. Inte för att jag är bra på det och för att prestera. Här är gränsen ändå inte alltid helt entydig för mig.

Det jag kan och det jag vill
Jag kan vara oerhört extrovert. Jag kan anpassa mig likt en kameleont och vara festfixare, show:are, stand up:are och artist om det behövs. Men jag vill inte alltid det. Jag orkar inte alltid det. Ibland tycker också folk att jag ska vara en levande jukebox “och sjunga en sång” helt oövat bara för att jag kan. Det är kanske det säkraste sättet att få mig totalvägra

Så jag ligger i limbo ungefär 95 % av tiden. Känner att jag antingen är några steg efter eller alldeles för uttråkad.

Men lyckligtvis börjar jag landa i att min tillvaro är vad den är, ibland hektisk, ibland lugn.

Och att det i slutändan blir ett liv som jag är helt villig och väldigt glad över att leva.

Det blir i slutändan en bra helhet, när jag ständigt balanserar mellan två motpoler.

Det jag vill: dansa och träna. Det jag ibland vill: ta det lugnt och ligga på soffan med bok och katt. Som tur går det att göra båda. Inte samtidigt men i alla fall.

Det jag vill: dansa och träna. Det jag ibland vill: ta det lugnt och ligga på soffan med bok och katt. Som tur går det att göra båda. Inte samtidigt men i alla fall.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

På scen

Att stå på scen.

Bland det bästa jag vet.

I helgen hade jag en bröllopsspelning med mitt partyband och det var sjukt roligt. Jag gav mig hän åt inte bara musiken utan även scenen och uppträdandet.

Och bandet och musiken hamnade i synk med oss och det blev en positiv spiral av att vi blev bättre för att de trodde på oss. Det är publiken som gör oss bra.

Innan klockan var kvart över ett på natten visade min klocka att jag hade uppnått den dagens rörelsemål och jag svettades litervis, men det här keikkalivet skulle jag inte byta bort mot något.

Det är underbart att stå på scen.

Ännu bättre att göra det med fantastiska musiker och härliga människor!

Bild från ett gig med vårt ”lilla band” The Haralds

Bild från ett gig med vårt ”lilla band” The Haralds

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alltid med mig

Det fanns en tid i mitt liv då jag hellre uttryckte mig i dans än i ord.

Och det säger väldigt mycket om en som lever och andas litteratur, skrivande och språk.

Idag firas dansens dag runtom i världen. Säkert i mycket mer nedtonade och diskreta former än många hade planerat och önskat. Men i alla fall.

Jag firar dansens dag genom att dansa lite samtidigt som jag kockar i köket och småstädar. Vardagsdans, ni vet.

Vardagsdans blir det mycket av i det här hushållet. Jag gillar det, det ger en härlig krydda i en rätt långtråkig tillvaro.

Men visst saknar jag scendansen, tävlingsdansandet, performancedansen. Danslektionerna och dansgemenskapen.

Allt har sin tid, också dansen i mitt liv.

Men det vet jag: oavsett formen (både min och dansens) kommer dans alltid att följa med mig på något sätt.

För dansen är oundvikligt i mitt liv. Dansen är alltid med mig.

Bild från när jag dansade i världens bästa KDC.

Bild från när jag dansade i världens bästa KDC.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När andra lyckas

Jag är igång med danspassen igen.

Det är urkul och svettigt och oerhört fokuskrävande av mig, men jag gillar det.

Igår efter passet insåg jag en sak som är fullkomligt självklart men som aldrig har slagit mig förut: jag lyckas när andra lyckas.

För grejen är att jag kan stå där och dansa för mitt liv och göra det jättebra. Jag kan dra till med en show och visa alla mina bästa moves men jag är inte där för att visa upp mig, och deltagarna är definitivt inte där för att se mig shejka loss.

Nej, jag lyckas först när andra lyckas.

Det är en väldigt fin tanke, tycker jag. Men den är också enormt krävande.

För när det kommer till dans har alla så olika utgångslägen och bakgrund, koordinationsförmåga och talang att definitionen på att lyckas är så individuell.

För somliga innebär “att lyckas” att få till precis vartenda steg och dessutom addera en personlig touch på det hela. För somliga innebär det helt enkelt att inte ge upp och lämna salen i en akt av frustration.

För somliga innebär “att lyckas” att röra på sig, få upp pulsen och känna sig nöjd med dagens träning. För somliga innebär det att leverera en dans värdig en Broadway-scen.

Så hur vet jag när andra, och förlängningen också jag, har lyckats?

Det vet jag inte. Därför fortsätter jag försöka.

Bild från en av tidernas bästa danser och dansskolor KDC.

Bild från en av tidernas bästa danser och dansskolor KDC.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Låt dem få veta

De såg rätt så … likgiltiga ut.

Följde mina instruktioner noggrant. Log vänligt när jag fick ögonkontakt med dem. Sade inte särskilt mycket när jag ställde allmänna frågor.

De var där, de var med och så var e me he.

Så fort den sista låten klingade ut var jag genomsvettig, personligen helt nöjd över min insats men totalt ovetande om hur deltagarna — själva huvudpersonerna i dramat — hade upplevt passet.

Jag tackade för mig och salen tömdes kvickt. När jag började packa ihop mina grejer hörde jag henne innan jag såg henne. “Tack! Det här var det roligaste passet jag har varit på på jättelänge!”.

Alldeles överrumplad av de fina, oväntade orden fick jag ur mig något muffel till svar som förhoppningsvis uttryckte tacksamhet, glädje.

Hennes ord gjorde min dag och suddade bort de flesta frågetecken till orosmoln på min himmel.

Hur viktigt är det inte att vi verbaliserar åt våra medmänniskor alla de uppskattande och uppmuntrande orden som vi går och tänker om våra medmänniskor ?

Från nyårsaftonens spelning med mina syskon i vårt band The Haralds. Bild: Torsposmedia

Från nyårsaftonens spelning med mina syskon i vårt band The Haralds. Bild: Torsposmedia

När jag var elev trodde jag aldrig att min klasslärare behövde få höra “den här lektionen var jättebra!” eller att min fotbollstränare faktiskt kunde växa några millimeter av ord som “tack för att du tar dig tid att träna oss".

Men alla som någon gång har satt sig själv i skottlinjen behöver få respons.

Och mest positiv respons för de flesta av oss är alldeles för välbekant med tvivlet och den gnagande självkritiken att negativ respons ofta är helt onödigt att förmedla vidare.

Så här, ett visdomsord att ta till dig under 2020 och alla andra år — sitt inte och panta på dina uppskattande ord om dina medmänniskor.

Låt dem få veta.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag och nervositeten

Jag har inte sovit så väl inatt.

Jag har inte haft någon matlust på ett tag och en ofrånkomlig rastlöshet har härbärgerat i min kropp de senaste dagarna.

Min andning har på sistone varit ytlig och snabb och jag har regelbundet tvingat mig själv att låta andningen sjunka längre ner i magen.

Eller: låt mig presentera nervositeten.

Det är inte ofta jag umgås med nervositeten idag.

När jag spelar med mitt band är nervositeten långt borta för med mitt band är jag väldigt trygg: vi är många, vi stöttar varandra. Att stå scen och sjunga eller säga något helt själv är alltid lite mer nervöst, men inte heller det är så värst farligt.

I dag nådde jag ändå nya, för länge sedan glömda höjer i nervositetsväg.

Jag har nämligen börja dra träningsdanspass på mitt lokala gym och trots att jag har jobbat som danslärare i flera olika konstellationer och omgångar var jag sk*tnervös redan flera dagar innan.

För där är jag utelämnad. Om jag glömmer nåt kommer ingen till min räddning. Om jag får black out står jag där helt ensam utan bistånd.

Nå, det gick jättebra.

Det visste jag också att det skulle göra. Men den där nervositeten innan — vilken plåga.

Jag är ändå glad. Jag är stolt. Allt gick bra. Det var kul.

En throwback till sommaren och en betydligt mer färggrann Mindy.

En throwback till sommaren och en betydligt mer färggrann Mindy.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En mänsklig sport

Jag följer ivrigt med konståkning.

Det är en fascination som har vuxit fram under det senaste året.

Just nu är jag mer eller mindre fastklistrad vid TV:n i och med att VM i konståkning som bäst pågår i Saitama*, Japan (Till kännedom: förskräckliga tider att se på tävlingarna live, om man inte gillar att vakna 3:25 på grund av tidsskillnaden)

Mitt intresse för den här sporten är måhända lite märkligt.

Jag har aldrig ägnat mig åt konståkning. Jag har aldrig ägt eller ens haft på mig konståkningsskridskor, endast “hokkare”, som hockeyskridskorna så fagert kallades i mina hemtrakter.

Jag har helt enkelt inte varit intresserad av grenen tidigare och plötsligt är jag som en annan inbiten konsåkningsfantast. Märkligt!

Eller kanske inte.

För jag har dansat hela mitt liv, och dansen, konståkningen och isdansen har enorma beröringspunkter med varandra.

Och konståkning är en sport där musik, uttrycksfullhet, känslor och tolkning är centrala element, precis som i dansen och konsten överlag.

Men framför allt är konståkningen en mänsklig sport.

De som utövar den, proffsåkarna, är förvisso omänskligt viga, spänstiga och atletiska men själva grenen frammanar uttryck för människans mänsklighet. Människans ofullkomlighet.

För ni vet inte hur ofta de faller. Hur ofta de har lovat hoppa en trippel men ångrar sig mitt i och gör en enkel. Hur ofta de drattar rätt på rumpan eller bara är totalt osynkroniserade med sin partner.

Konståkningen är sårbar i det avseende att den visar att även proffsen felar. Att ingen, oavsett hur meriterad och välförberedd, är felfri.

Mänskligt,
som sagt.

Och det, är värt att stiga upp 3:25 för att beundra.

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

*Låter inte Saitama som att det kunde vara en finsk kommun någonstans i Mellersta Finland? Hade inte Saitama följts av landsnamnet skulle det lika väl kunna vara det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

IMG_0342.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag aldrig upplevde

De gamlas dans, eller de äldstes dans som det också heter, har figurerat i nyhetsflödet på sistone. (läs På de gamlas dag spelar förmögna familjer ut de fattigaSvenska Yle.)

Inte alls osökt kommer jag att tänka på min egen äldstes dans.

Visst var jag med i vimlet. På ett hörn. Men inte alls som dansare eller deltagare utan snarare som iakttagare. Senare också som speaker för festkvällen där jämnåriga gymnasiestuderande i Karleby uppvisade sina danser.

Och det kan verka förvånande, att jag som identifierar mig som en dansare inte deltog i de äldstes dans.

Jag valde att inte dansa de äldstes dans.

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Orsakerna till att jag inte deltog var flera.

Den största orsaken var att jag inte ville vara del av den hets som rådde kring dagen.

Jag uppfattade dagen som en fin tradition med vacker dans, som istället hade blivit en skönhetstävling, en american prom, starkt förknippat med status. Vem lägger ut mest pengar på smink, hår, spray tan (förväntas man vara solbränd i Finland i februari!?), naglar, smycken?

I förlängningen ansåg jag att det här var en större fråga.

De äldstes dans var en del av det utseendefixerade, konkurrerande och jämförande samhällsklimatet som jag redan hade övernog med. Jag ville inte delta i — och således bidra till — den redan bitska konkurrens mellan mina jämnåriga kvinnor.

Jag var genomtrött på det ständiga pejlandet, statusmarkerandet, jämförandet och jag vill inte ha något med det att göra.

Jag gillar att klä mig fint, fixa håret och sminket och naglar (ibland). Men när det här blir en hets och en tävling är det inte längre kul utan snarare en statusfråga.

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så jag valde att inte delta i de äldstes dans.

Jag trodde att jag kanske skulle ångra mig någon dag, men att läsa Yles artikel stärkte endast min känsla av att jag gjorde rätt.

Jag har inte något emot de äldstes dans som princip, men jag tänker att det kan finnas andra, billigare, mer jämlika och mindre konkurrerande sätt att fira de äldstes dag på.

Vad tycker du? Hur var din äldstes dans?
Är de äldstes dans en vacker prinsess- och prinsdag eller har det blivit en skönhetstävling?

Finns det alternativa sätt att fira de äldstes dag?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.