dans

En mänsklig sport

Jag följer ivrigt med konståkning.

Det är en fascination som har vuxit fram under det senaste året.

Just nu är jag mer eller mindre fastklistrad vid TV:n i och med att VM i konståkning som bäst pågår i Saitama*, Japan (Till kännedom: förskräckliga tider att se på tävlingarna live, om man inte gillar att vakna 3:25 på grund av tidsskillnaden)

Mitt intresse för den här sporten är måhända lite märkligt.

Jag har aldrig ägnat mig åt konståkning. Jag har aldrig ägt eller ens haft på mig konståkningsskridskor, endast “hokkare”, som hockeyskridskorna så fagert kallades i mina hemtrakter.

Jag har helt enkelt inte varit intresserad av grenen tidigare och plötsligt är jag som en annan inbiten konsåkningsfantast. Märkligt!

Eller kanske inte.

För jag har dansat hela mitt liv, och dansen, konståkningen och isdansen har enorma beröringspunkter med varandra.

Och konståkning är en sport där musik, uttrycksfullhet, känslor och tolkning är centrala element, precis som i dansen och konsten överlag.

Men framför allt är konståkningen en mänsklig sport.

De som utövar den, proffsåkarna, är förvisso omänskligt viga, spänstiga och atletiska men själva grenen frammanar uttryck för människans mänsklighet. Människans ofullkomlighet.

För ni vet inte hur ofta de faller. Hur ofta de har lovat hoppa en trippel men ångrar sig mitt i och gör en enkel. Hur ofta de drattar rätt på rumpan eller bara är totalt osynkroniserade med sin partner.

Konståkningen är sårbar i det avseende att den visar att även proffsen felar. Att ingen, oavsett hur meriterad och välförberedd, är felfri.

Mänskligt,
som sagt.

Och det, är värt att stiga upp 3:25 för att beundra.

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

*Låter inte Saitama som att det kunde vara en finsk kommun någonstans i Mellersta Finland? Hade inte Saitama följts av landsnamnet skulle det lika väl kunna vara det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

IMG_0342.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag aldrig upplevde

De gamlas dans, eller de äldstes dans som det också heter, har figurerat i nyhetsflödet på sistone. (läs På de gamlas dag spelar förmögna familjer ut de fattigaSvenska Yle.)

Inte alls osökt kommer jag att tänka på min egen äldstes dans.

Visst var jag med i vimlet. På ett hörn. Men inte alls som dansare eller deltagare utan snarare som iakttagare. Senare också som speaker för festkvällen där jämnåriga gymnasiestuderande i Karleby uppvisade sina danser.

Och det kan verka förvånande, att jag som identifierar mig som en dansare inte deltog i de äldstes dans.

Jag valde att inte dansa de äldstes dans.

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Orsakerna till att jag inte deltog var flera.

Den största orsaken var att jag inte ville vara del av den hets som rådde kring dagen.

Jag uppfattade dagen som en fin tradition med vacker dans, som istället hade blivit en skönhetstävling, en american prom, starkt förknippat med status. Vem lägger ut mest pengar på smink, hår, spray tan (förväntas man vara solbränd i Finland i februari!?), naglar, smycken?

I förlängningen ansåg jag att det här var en större fråga.

De äldstes dans var en del av det utseendefixerade, konkurrerande och jämförande samhällsklimatet som jag redan hade övernog med. Jag ville inte delta i — och således bidra till — den redan bitska konkurrens mellan mina jämnåriga kvinnor.

Jag var genomtrött på det ständiga pejlandet, statusmarkerandet, jämförandet och jag vill inte ha något med det att göra.

Jag gillar att klä mig fint, fixa håret och sminket och naglar (ibland). Men när det här blir en hets och en tävling är det inte längre kul utan snarare en statusfråga.

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så jag valde att inte delta i de äldstes dans.

Jag trodde att jag kanske skulle ångra mig någon dag, men att läsa Yles artikel stärkte endast min känsla av att jag gjorde rätt.

Jag har inte något emot de äldstes dans som princip, men jag tänker att det kan finnas andra, billigare, mer jämlika och mindre konkurrerande sätt att fira de äldstes dag på.

Vad tycker du? Hur var din äldstes dans?
Är de äldstes dans en vacker prinsess- och prinsdag eller har det blivit en skönhetstävling?

Finns det alternativa sätt att fira de äldstes dag?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det första jag inte borde

När det är mycket, när det faktiskt inte alls finns andra orsaker än att det helt enkelt är för mycket. Då är det första jag göra att lämna bort motionen.

Och det är det första jag inte borde.

Men i vardagshetsen övertalar jag mig själv att det inte är viktigt. Att motionen inte bara är tidskrävande i sig, utan att det också faktiskt kräver en rejäl insats av mig både före, under och efter träningspasset.

Det jag glömmer bort är att motion är en uppåtstigande spiral. När jag är trött men motionerar får jag mer energi och sover bättre. När jag är trött och den enda sport jag ägnar mig åt är att swappa Netflix-serier känner jag mig sämre och sover sämre.

Jag tar väldigt lång distans till träningshets och jag tål inte träningskonton på instagram.

Men det här är en vänlig påminnelse till mig själv, kanske dig också: det första jag inte borde göra när det är mycket är att lämna bort motionen.

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Stanna upp

Vill man, så kan man ganska krasst dela in människor i två kategorier.
De som inte gör listor och de som gör listor på allt.

Jag hör definitivt till den senare kategorin. 
Jag gör listor i överflöd.
Jag gör till och med listor på mina listor.
Som blir till ytterligare listor.
Ungefär.

Jag, och alla listiga människor med mig, älskar att kryssa av vår lista.
Det allra bästa är att få konstatera att en lista är helt och hållet avbockad.
Bästa känslan.

Ändå leder det ofta till att jag oreflekterat bockar av min lista, utan att desto mer stanna upp och reflektera.

I dag fick jag bocka av danssäsongen från listan.

Mitt första år som danslärare.
Jag kommer inte att fortsätta som danslärare nästa år, så det var också ett ganska definitivt avslut. Eller åtminstone ett for now-avslut.

Sällsynt spegelselfie från min favoritsal i Kipinä. Bild från vintern 2018.

Sällsynt spegelselfie från min favoritsal i Kipinä. Bild från vintern 2018.

Alldeles för lätt blir punkter på min lista bara något att bocka av.

Tömma diskmaskinen blir likställt med avsluta danssäsongen. Och dansen som är det allra bästa, allra roligaste och min stora njutning i livet blir decimerat till något att bocka av. Check. Done. Next please.

Därför, på den här dagen för avslut och avsked, vill jag stanna upp.

Tacka en fin dansskola och härliga kolleger.
Ge mig en klapp på axeln för att jag vågat utmana mig själv på så många nivåer under året.
Minnas alla fina elever, alla delade skratt och alla fantastiska framträdanden.

Den här dansterminen har varit alldeles för mycket för att bara vara ännu en sak att bocka av från listan. Den har varit mod, trotsande av bekvämlighetszon och personlighetsutvecklande bortom ord.

Så jag stannar upp.
Minns med glädje. 
Säger tack.

Och vi ses igen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dansen är så mycket mer

Idag firar vi dansens dag, och dagen till ära kan du med fördel läsa mina tidigare inlägg om dans bland annat här och här.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Igår hade jag en ledig och lugn lördagkväll för mig själv. Jag tog mig till dansskolans undantagsvis tysta danssal och lät bli att sätta på de grälla lysrören då de sista, tappra solstrålarna ännu orkade sträcka sig in över golvet och väggarna. 

En nästan andäktig stämning rådde när jag lade igång musiken, slöt mina ögon och lät min kropp röra sig till ljudet av tonerna. I takt med strimmorna av solljus som ännu spelade i salen blev jag förd av musiken. (Ni som inte tycker att grammatik är så viktigt kan stanna upp och jämföra uttrycken jag förde mig och jag blev förd. Då förstår ni att grammatiska val gör enorm skillnad.)

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Dans för mig är inte en hobby som jag utövar för att motionera regelbundet. Det är förstås en av de många fördelarna med dans, och jag vet ju att i praktiken svarar jag "dans" på frågan "vilka är din hobbyer?". Men det känns alldeles för banalt att säga att dans är min hobby; det känns alldeles för lättvindigt. Skulle en poet, som väller ut sitt hjärta över tomma blanka sidor, säga: "min hobby är att skriva dikter". Nej, det förstår vi att det är en slags livsstil, kanske till och med en slags terapi. Dansen är oändligt mycket mer än bara en hobby för mig.

Precis som all typ av konst är dans ytterst ett uttryckssätt. Dansen är ett ännu starkare sätt för mig att uttrycka mig på, än vad jag upplever att jag kan göra genom att sjunga eller skriva. Jag tror att det är så, för att dansen går bortom orden. Precis som ett musikstycke kan gestalta och närma sig det som inte går att uttrycka med våra nyanserade, men ändå långt ifrån allomfattande språk, kan dansen förkroppsliga och kommunicera det som vi inte kan omfatta med våra förhållandevis begränsade språkresurser.

Dans för mig är ett sätt att uttrycka alla delar av livet: smärta, hopp, ångest, lycka, mod. Det är ett sätt för mig att ge utlopp för det som jag inte ens kan förklara eller förstå. Det är ett sätt för mig att be och uttrycka förtröstan. Dansen får mig att känna mig levande just här, just nu. Och så är det ju förstås ett sätt för mig att uttrycka enorm glädje.Därför firar jag dansens dag i dag. 

Vad betyder dansen för dig?

Happy international Dance Day

IMG_0460.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte alls en dans på rosor

Det är inte en dans på rosor.

Det där med att dansa, och att fungera som koreograf och danslärare. Det sätter prov på kreativiteten varje vecka, och det tvingar mig dagligen att gå utanför min bekvämlighetszon. Det kan vara oerhört slitsamt för kroppen och det är minst lika psykiskt påfrestande när den där ena delen i koreografin inte sitter som den ska, eller när knoppen vill men kroppen inte lyder. 

Det är på många sätt inte alls en dans på rosor.

Men idag såg jag när mina dansare fullkomligt gav sig hän till musiken. Och jag såg en sak i deras ögon. Skär glädje. När den är som renast. De sken i kapp med kvällssolens strålar när de förde sin kropp ömsom mjukt, ömsom accentuerat precis enligt låten. Och låten då, ja det är ett mästerverk till låt. Perfekt att dansa till. Lyssna.

När jag såg mina dansare ge järnet glömde jag bort all tid jag hade lagt ned på att koreografera, planera platser, redigera musiken, tänka på dynamiken och allt annat. Just där och då var det bara musiken och dansen som gällde.

Och den stunden är värd allt.

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När ingen annan ser

När jag var barn tvekade jag aldrig över att brista ut i sång. När jag, tillsammans med mina morföräldrar och kusin, besökte kyrkogården brast jag ut i sången "Måne och sol" för jag vill sjunga något för alla bortgångna. Jag brydde mig inte om någon såg när jag gjorde en spontan dansrörelse eller om jag på en offentlig plats betedde mig på ett sätt som verkade onormalt eller ovanligt.

De här impulserna att brista ut i spontansång eller göra en dansrörelse har aldrig riktigt avtagit, de har bara antagit mer socialt accepterade former. Jag kanske verkar lugn och sansad på ytan (???) men ni skulle bara veta vilken fest som tidvis äger rum i mitt huvud!

När ingen annan ser släpper mina hämningar och jag gör allt det där som jag aldrig tvekade över att göra då.

Bild av  Sofia Ylimäki Photography  (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.

Bild av Sofia Ylimäki Photography (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.

Till stor del lever jag mitt liv som en musikal, i alla fall i mitt eget huvud. Det finns en sång för allt och när ingen annan ser tvekar jag inte att ta ut svängarna i både sång- och dansväg. När jag tar en på promenad och lyssnar på bra musik och ingen annan ser gör jag alltid några spontanmoves. Inte sällan har någon ändå närmat sig runt knuten och sett mitt plötsliga uttryck av kroppsrörelse. Men när jag gör det här mår jag som bäst, och jag vet att den dagen jag slutar med det är mitt liv alldeles för färglöst och tråkigt. Må den dagen aldrig komma. 

Vad gör du när ingen annan ser?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt som behövs

Dansterminen börjar snart igen, och jag går i koreografitankar mest hela tiden. Att skapa är en kamp. bland går det så smärtfritt, allting bara faller på sin plats utan motstånd. Andra gånger är det lika motigt som då jag i lågstadiet cyklade hem med en övertung väska, motvind, hår som blåser i ögonen (och munnen och näsan), regnet piskar en i ansiktet och gör låren iskalla. Ungefär så.

Och då säger han "Ta en paus!". 

Och efter lite motstånd gör jag det. Mot min vilja. För jag vill ju helst bara få det undan, få det gjort. Envis som jag är. Men jag stänger av datorn, tar en dusch och pysslar med lite annat i hemmet och då plötsligt lossnar det. Jag kommer på vilken låt jag vill använda, och omedelbart ser jag några rörelser som passar perfekt till låten. 

jump.JPG

För ibland är allt som behövs en paus. Inte bara i konstnärligt skapande, utan också i livet i stort. En paus kan behövas när det är motigt. När man har kört fast. När man bara upprepar samma saker om och om igen, och har brist på originella idéer. När man inte är produktiv men i all envishet inte kan sluta.

Ta en paus. Ta en kort promenad. Baka. Duscha. Vad som helst. För ibland är allt som behövs en liten, liten paus.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Denna dagen, en dans

Idag har det varit danstävling här i Vasa. Jag har själv inte tävlat, men däremot fungerat som funktionär. Jag har fått stå och skyffla in dansare på scen, sett till att rätt person/grupp är på rätt plats och på väg in på scen vid rätt tillfälle.

Och fastän jag egentligen inte såg ett enda dansnummer fick jag se hundratals uppvärmande, stretchande och sista minutens-övande dansare göra sig redo för att ställa sig i rampljuset.

Det var fascinerande och en väldigt rik upplevelse att få följa med och bara få iaktta istället för att uppträda. När jag iakttog människorna såg jag dansare som rättade till håret och kläderna samtidigt som de nervöst småhoppade på stället för att upprätthålla värmen. Jag såg massor av piruetter, hopp och lyft. Jag såg häftiga, omständliga, ordinära eller färgsprakande dräkter. Jag såg en massa intressanta sminkningar, rekvisita och häftiga detaljer.

Och jag, som är så svag för allt som heter "Vi gör det tillsammans", blev flera gånger enormt rörd över mängderna av high-fives, kämpekramar och lycka till-sparkar. Hur många "jag är stolt över dig", "du var jättebra" och "lycka till!" har jag inte hört yttras idag? Hur många uppmuntrande och peppande ord? Jag såg glädjetårar, en härlig gruppkänsla och en underbar gemenskap.

Och dansnumren då. [Insert lång paus].

Bortom orden.

Det ironiska är att jag inte egentligen såg dansnumren, men någon skymt här och där, och redan att få veta vilket tema ett nummer har och vilken låt som har valts för att manifestera temat räcker ibland långt för att beröra mitt hjärta.

Dans talar bortom orden, bortom musiken och kan ibland ha en genväg rakt till hjärtat. Det upplevde jag idag.

Dansen är en genväg. Rakt till hjärtat.

Bild från en vårshow 2014.

Bild från en vårshow 2014.

Bild från Adiemus på Åbo Svenska Teater 2016

Bild från Adiemus på Åbo Svenska Teater 2016

BIld från Svenska Dagen 2016.

BIld från Svenska Dagen 2016.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.