musikal

Bubblan som sprack

Hur många gånger?

Hur många gånger har jag slutit ögonen, dolt rördhetstårarna och bara suckat av glädje över att jag får göra det jag gör?

Att jag få vara delaktig i ett unikt och kreativt projekt som ger utlopp för alla mina intressen samtidigt? Inte bara mina forskningsintressen utan också mina fritidsintressen! Samtidigt!

Ursäkta överanvändningen av utrops- och frågetecken men hur kan jag annars förmedla mitt chockartade tillstånd av akut lycka över mitt arbete?

Hela hösten har jag varit härligt invaggad i en intensiv musikalbubbla. Bubblan sprack, det gör den dessvärre alltid, förr eller senare, och jag och mina kolleger är tvungna att hitta fotfästet i den “vanliga världen igen”. Och jag kan inte låta bli att sakna pälsrock, rampljus och gangbattle.

Att jag får vara med och skapa historia med ett härligt gäng är en arbetsförmån som inte fanns skrivet på mitt arbetskontrakt. Men likväl är det där. I allra högsta grad.

Tänk det!

IMG_5318.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

IMG_0342.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När ingen annan ser

När jag var barn tvekade jag aldrig över att brista ut i sång. När jag, tillsammans med mina morföräldrar och kusin, besökte kyrkogården brast jag ut i sången "Måne och sol" för jag vill sjunga något för alla bortgångna. Jag brydde mig inte om någon såg när jag gjorde en spontan dansrörelse eller om jag på en offentlig plats betedde mig på ett sätt som verkade onormalt eller ovanligt.

De här impulserna att brista ut i spontansång eller göra en dansrörelse har aldrig riktigt avtagit, de har bara antagit mer socialt accepterade former. Jag kanske verkar lugn och sansad på ytan (???) men ni skulle bara veta vilken fest som tidvis äger rum i mitt huvud!

När ingen annan ser släpper mina hämningar och jag gör allt det där som jag aldrig tvekade över att göra då.

Bild av  Sofia Ylimäki Photography  (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.

Bild av Sofia Ylimäki Photography (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.

Till stor del lever jag mitt liv som en musikal, i alla fall i mitt eget huvud. Det finns en sång för allt och när ingen annan ser tvekar jag inte att ta ut svängarna i både sång- och dansväg. När jag tar en på promenad och lyssnar på bra musik och ingen annan ser gör jag alltid några spontanmoves. Inte sällan har någon ändå närmat sig runt knuten och sett mitt plötsliga uttryck av kroppsrörelse. Men när jag gör det här mår jag som bäst, och jag vet att den dagen jag slutar med det är mitt liv alldeles för färglöst och tråkigt. Må den dagen aldrig komma. 

Vad gör du när ingen annan ser?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.