Inte dagsformen

Att i princip ägna två veckor på 75 kvadratmeter på två vuxna, två barn och en innekatt är rätt slitsamt. Det gjorde vi när vi var sjuka här för någon vecka sedan och det var inte att rekommendera.

Tålamodet, ack den varan som stundvis är så flyktig till sin (min) natur, tröt alldeles för ofta och i kombination med ett barn i en härligt intensiv ålder på 2,5 var den ofta förflugen redan innan lunch.

Skammen över min korta stubin, min korta ton och mitt korta tålamod med mina barn lade sig som en blöt filt över min syn på mig själv. Scenarion då jag helt enkelt inte orkade förklara pedagogiskt, vänta ut mitt barn eller bejaka nuet speglades upp för mitt inre i en oändlig loop av tillkortakommanden.

Enter mammasamvetet.

Samtidigt: ingen människa är 100 % konsekvent. Ingen människa är alltigenom glad, alltigenom ond, alltigenom tålmodig eller vilken som helst annan egenskap. Så jag försöker intala mig att det är mänskligt att visa olika sidor av mig som människa, som förälder.

Samtidigt, part two: kanske mitt föräldraskap inte bäst avspeglas i en dagsform, eller ens veckoform. Kanske föräldraskapet bäst kan förstås mer övergripande: ur månadsperspektiv, kanske till och med årsperspektiv?

Och när jag tänker så stillas mitt mammasamvete. Åtminstone lite grann. Åtminstone för nu.

Om inte annat kommer en ny dag imorgon.

Beröm i fel riktning

Jag har på mindre än fem dagar, vid två helt fristående tillfällen, lyckats med konststycket att ge alldeles jätterikligt med beröm åt en person

… för något som en annan person har gjort.

Det tycker jag är rätt så skickligt av mig, så jag passar på att berömma mig själv lite i samma veva när jag nu ändå är på gång.

Min initiala reaktion när jag insåg mina blunder är alltid skam. Skam över att ha gett beröm i fel riktning, skam över att inte ha bättre koll, skam över att ha missat större eller mindre detaljer.

Men redan efter en kort stund kan jag skratta åt mig själv och mitt missöde. För jag tänker att det ju aldrig är fel att ge beröm.

Att detta beröm sedan kommer fram till rätt person är ju att föredra, men det skadar ju ingen att få beröm för något som man inte har gjort.

Ska man ta emot något som egentligen tillhör någon annan tar man ju alla gånger helst beröm framom kritik, tänker jag.

Och överlag tycker jag att vi finländare är alldeles för dåliga på att ge beröm överlag. Så därför väljer jag att bortse från att jag gav beröm i fel riktning, och istället fokusera på att fortsätta ge beröm.

Helst i rätt riktning framöver!

Beröm åt min vän H-M som bjöd på så tjusigt dopp när vi hade bokklubb!

Småbarns-såren

För några inlägg sedan skrev jag om detta intensiva liv som heter småbarnsåren.

När man säger “småbarnsåren” högt kan det också låta som “småbarns-såren” vilket är rätt träffande, för jag tror (och forskning lär också ha visat) att åren med småbarn hemma kan lägga sår i äktenskapet. Sår som potentiellt kan vara förödande.

Dessa intensiva år är knappast de åren då äktenskapet frodas och blomstrar som bäst (men om det är så för dig och ditt äktenskap – skicka PM och dela med dig av alla dina tips). Jag ser det snarare som att det är nu som den grund jag och Samuel har byggt på läggs på prov.

Och hittills kan jag tacksamt konstatera att vårt äktenskap verkar vara en rätt stabil grund som tål lite blåsväder i form av sömnbrist, brist på egentid, trotsålder och gas i magen (hos babyn då, oftast).

Men vi har även insett hur otroligt lätt det är att falla in i ett slags samboskap där vi rullar “projekt familj” på ett förvisso bekvämt och fungerande sätt – men också på ett riktigt tråkigt och själsligt dödande sätt.

Ännu är vi väldigt nya med småbarnsåren men för att motverka småbarns-såren gör vi bland annat följande:

Familjepromenad
Varje söndagförmiddag tar vi en gemensam promenad där fokus för mig och Samuel ligger på att delvis prata om veckan som har varit (toppar och dalar) och veckan som ska komma (program, logistik och praktiska göromål). Men vi passar även på att “besikta” vårt äktenskap och fundera över hur vi har det i vårt äktenskap, vilka behov vi har, vad vi önskar och så vidare.

Kvällsfika
De kvällar när barnen har somnat i rimlig tid och vi båda är hemma samtidigt kokar vi kvällste och sitter och pratar i någon timme. Det är GULD att bara prata om vad som känns angeläget just då. Ibland är det seriöst och allvar, andra gånger bara lättsamt och roligt. De här kvällarna är så dyrbara för oss och vi värderar dem högt.

Värna om den andras tid
Vi känner varandra väl och vet vad den andra behöver på ett personligt plan för att må bra. För oss har det varit en viktig nyckel i vårt äktenskap att faktiskt värna om att den andra ska få tid och rum för att göra vad den mår bra av.

Skicka “hur går det”-meddelanden
Jag och Samuel brukar i princip varje dag höra av oss per meddelande för att kolla hur den andra har det. Det är bra för oss att få en liten statusuppdatering under dagen för att veta ifall en av oss är trött/överstimulerad/har huvudvärk och behöver få vila på eftermiddagen så att den andra kan sköta rumban här hemma.

Lagarbete
Det här är vår viktigaste princip just nu. Vi båda är införstådda med att en fungerande och rullande vardag kräver mycket av oss både på daglig basis men också långsiktigt. Detta fungerar bäst för oss när vi båda bara kavlar upp ärmarna och gör detta sida vid sida i ett lagarbete, ett partnerskap och sen belönar oss när vi har klarat ännu en dag. För oss handlar det mest om ett mindset och inte så mycket om det praktiska “vem gör vad” – vi vet precis vad som behöver göras varje dag och tänker att det är viktigast ATT det blir gjort och inte VEM som gör det.

Trots allt detta är jag den första att säga att vi långt ifrån alltid lyckas och att vi långt ifrån alla gånger ens klarar en bråkdel av det vi vill och borde.

Men vi försöker.
Och när vi misslyckas tröstar vi oss med att det kommer en helt ny dag imorgon.

Vilka är dina bästa tips för att överleva småbarnsåren utan småbarns-såren?

På andra sidan

Vi har överlevt höstens dunderförkylning.

I slutet av oktober var jag på en arbetsresa till Helsingfors och som tack för att jag var på resa för första gången sen vi fick Måns insjuknade först jag och sedan hela min familj i något som sannolikt och troligtvis var covid19 (men eftersom vi inte hade några test här hemma kan vi inte HELT säkert veta).

Det började för mig med en värk i ryggen och kroppen under konferensens sista dag (som jag först trodde berodde min ovana vid att sitta så mycket under dagarna) och utvecklades väldigt hastigt till halsont och huvudvärk.

Under första dagen hemma efter resan låg jag däckad med feber och en jobbig, envis värk i hela kroppen.

Och vi föll som käglor hela bunten.

Trots att vi vuxna är vaccinerade och trots att vi (alla utom Måns) har haft covid förut var vi faktiskt riktigt risiga – värst var det förstås för stackars Måns som bara har haft lätta snuvigheter innan men som nu var i riktigt dåligt skick.

Men NU är vi definitivt på bättre sidan och har återgått till en normal vardag igen.

Och aldrig har jag väl varit så tacksam över den enkla, underbara vardagen som nu. Två veckor av isolering, vaknätter, ledsna barn och överstimulerade vuxna gjorde verkligen att vi kände atr vi levde.

Vi har varit väldigt mycket levande, och väldigt mycket småbarnsföräldrar de senaste två veckorna.

Men nog om sjukligheter – nu är vi ute på andra sidan! Hurra!

Mycket gemensam matlagning och bakning har det varit på sistone. Med byxorna bakfram

Var det inte nyss?

Så skriver vi november 2023 och inte utan att jag gör det med en lite förvånad, halvöppen mun.

HUR kan det redan vara november!?

Det känns som att det var alldeles igår som jag var midvintermindy med växande mage. Det känns som förra månaden som vi överlevde säsongsinfluensan och bronkiten och luftvägsinflammationen. Som jag började planera jultablå med ett gäng ivriga och inspirerande kvinnor – och som vi skrattade åt tanken på att det kändes så avlägset och långt borta.

Det känns som bara några veckor sedan vi hade releasekonserter i Karleby och Vasa och började spåna på framtida låtar och album.

Var det inte bara några ögonblick sedan vi gick och spänt väntade på att bli tvåbarnsföräldrar? Väntade på att kanske vattnet skulle gå eller sammandragningarna började?

Var det ens någon höst i år eller skippade vi den helt och hållet för att nu köra vinter igen?

Ni fattar grejen. Jag har inte hängt med detta år men likväl skriver vi november i kalendern, jag har börjat planera julklappar och julprogram.

Jag som inte alls är en sommarmänniska utan mer en sitta inomhus och mysa-människa gillar vintern och är nog redo för den nu, men jag kommer inte över hur fort det här året har gått.

Men hej november, kul att se dig än en gång!

Jag och Måns och senhöstsolstrålar.