mitt i livet

På egen hand

Jag kan inte undgå att bli lite romantisk när jag strosar längs kullerstensgatorna i Baklandet i Trondheim.

Hade det inte varit orkanvarning och regn i väderväg hade det varit perfekt. Jag vill, som Eponine i Les Miserables, utbrista i den kända låten ”On my own” (jag gör det inte förstås).

Jag är alltså på resande fot igen. Den här gången inte så mycket på läslov som på jobbresa, och visst kändes det lite motigt att endast landa hemma, packa om väskan och sedan bege mig iväg på nästa tur.

Nå, här är jag nu i Trondheim och det är underbart.

Forskningsmässigt är det förstås oerhört fint att träffa nya människor och komma vidare i mitt eget projekt.

Men också för att jag den här gången reser ensam och får ta del av de förmåner och utmaningar det ger.

På egen hand. Så skönt ibland.

IMG_7358.jpeg
IMG_7349.jpeg
IMG_7368.jpeg
IMG_7351.jpeg
IMG_7373.jpeg
IMG_7375.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Värt det

Det är många år sedan jag har bott tillsammans med min familj under en så lång tid som under den här veckolånga resan.

Att växa upp med fyra syskon har varit underbart och vi har bråkat väldigt, väldigt sällan när vi bodde på samma plats. Att nu ha fyra syskon i (i stora drag) samma ålder som man kan dela erfarenheter och upplevelser med är så rikt.

Men att gå från ett tvåpersoners till ett åttapersoners hushåll har ändå inte varit helt friktionsfritt.

Det har varit att ge och ta.

Ibland har någon av oss stretchat beundransvärt mycket, andra gånger har alla hängt med på just ens egen idé fastän de inte har varit mest taggade på just det.

Det har inte alls varit enkelt eller bekvämt alla gånger. Men det har alla gånger varit värt det.

IMG_7328.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Självklar plats under solen

Det känns overkligt att den här delen av världen samexisterar med vårt höstrusk i Norden.

Flera gånger har jag fått nypa mig i armen för att verkligen kunna tro att de majestätiska bergen, det enorma havet och den fläktande (aldrig kalla!) vinden i Málaga är precis lika verklig som ruskaträden, frotsmorgnarna och regnskurarna därhemma.

Det känns som ett parallellt universum, eller en alternativ sanning, men jag vet förstås att det är lika mycket sanning som den självklara hösten i Finland.

Vad gör vi här, då? Klättrar i träd, hänger vid poolen, löper i backarna (okej bara en gång men ändå) äter gelato och dricker litervis med Fanta Lemon. Njuter.

Det är kanske inte en plats vi skulle ha besökt ifall inte vår mormor råkade bo just här. Men jag är glad att få vara här. På en plats så självklart under solen.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Möte med det nya

Jag befinner mig i Sydeuropa.

Det är varmt, det är fint och det är annorlunda. Vi ska fira min kära mormor som fyllt 80 och samtidigt besöka det hem som har kommit att bli hennes under de senaste åren.

Det första vi gjorde väl på Spaniens mark var att delta som publik i en fotbollsmatch på division ett nivå.

Skulle ni ha sett oss, där vi satt på en rad i hemmapubliken skulle ni ha sagt att vi ser ut som små värmeljus i en fullskalig eld.

Passion och heta känslor omgav oss och vi satt där som några intetsägande filbunkar och iakttog (mest publiken) matchen.

Det är mycket nytt på många plan. Språket, klimatet, kulturen och jag försöker supa in så mycket så möjligt av det som inte är mitt, men som jag ändå har möjligheten att låna.

Om så bara för en vecka.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tre steg efter, tillsammans

Vårt hem har på sistone varit allt annat än en lugn miljö där vi har fått landa efter dagen.

Snarare har det varit ett kaotiskt näste där jag, vart jag än har fört ögonen, har mötts av ett större eller mindre projekt att ta itu med.Flera gånger om dagen har jag tänkt “usch vad det är stökigt — det är bara att blunda” eftersom jag inte har haft tid att ta itu med den röra som är vår.

De flesta av oss kan väl känna igen känslan av att vara tre steg efter. Med klädtvättningen, med diskandet, med undanröjningen, med fönstertvätten med …

För i den vardagsverklighet som så många av oss lever i finns perioder då vi aldrig är ikapp med tiden, och det är en obehaglig vardagsverklighet att leva i.

Igår var vi genomtrötta efter en lite för lång arbetsdag och ett talkopass på kvällen. Allt vi ville var att lägga oss på soffan, strunta i allt som heter städning, äta torsdagsgodis och pusta ut.

Och ofta har vi gjort just det.

Igår valde vi ändå att tillsammans försöka skapa ordning på det hem som är vårt trots att det gick stick i stäv mot allt som hette instinkt och egen vilja.

Men känslan när vi hade städat ordentligt och äntligen var i kapp med tiden, om så lite mer än förut, var sanslöst skön.

Jag tror det finns tider för att blunda för stök och prioritera annat.

Så finns det tider där vi gemensamt kämpar lite extra för att kunna njuta ännu mera efteråt. Och jag tror stenhårt på att försöka hitta en sund balansgång mellan dessa.

IMG_5989.JPEG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hälsningar från golvet

Jag hade väntat på dagen med en hel del o-iver.

För vem, som endast är van med att jobba kontorstimmar måndag till fredag, ser genuint fram emot att jobba åtta timmar på en solig lördag?

Och då lovar jag att temat för dagen, läsning gör skillnad, ändå är ett tema som skriker Mindy både privat och professionellt.

Min o-iver inför dagen berodde förstås på att jag var nervös. Den del av min hjärna som styr över flyktinstinkter gick på högvarv eftersom jag aldrig förut har fortbildat lärare. Vem är jag att komma med ”expertis”? Vem tror jag att jag är? Jag var jantelagen personifierad - självklart var jag nervös.

Men det blev min bästa dag.

över förväntan, mycket bättre än jag hade anat. Mitt eget bidrag i fortbildningsdagen gick bra. Jag hoppas, tror att det kunde ge lärarna något, om ens litelite.

Jag älskar när verkligheten golvar ens förväntningar. Det hände mig igår.

Så hälsningar från golvet.

Den fantastiska inledningen på dagen ”Efter Nio”-morgonshow med Merete Mazzarella, Sören Lillkung, Rafael Donner och Fredrik Furu.

Den fantastiska inledningen på dagen ”Efter Nio”-morgonshow med Merete Mazzarella, Sören Lillkung, Rafael Donner och Fredrik Furu.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett foto i timmen

Jag har egentligen lite svårt för att intressera mig i större grad för någon annan människas vardagsbestyr men jag har alltid gillat ”ett foto i timmen”-inlägg.

Förhoppningsvis gör du det också, för här kommer ett!

Jag har en ledig dag idag och tänkte att en ledig dag ändå har lite mer intressant att erbjuda än en arbetsdag (som förvisso är intressant, men som i fotoväg mest ser ut som en dataskärm).

Då kör vi!

public.jpeg

07:53 Jag steg upp vid sju men fixade frukost först en timme senare. Här min favoritgröt med ett ägg i och med jordnötssmör på. Mums! Fantastisk frukostläsning med den sista delen i Milleniumserien.

public.jpeg
public.jpeg

08:35 En krispig morgondimma drog mig ut på morgonpromenad. Så underbart att under samma promenad få uppleva den nästan vintrigt kalla morgonluften och lite senare den värmande förmiddagssolen i ansiktet.

public.jpeg

09:29 Lite planering av veckan och bullet journalfix inför oktobermånad.

public.jpeg

10:20 Soffmys med mina skotska vänner från serien Outlander.

public.jpeg

11:14 Mera soffmys. Nu med två bra böcker och en morot. Mm!

public.jpeg

12:16 Efter lunchen trampade jag iväg till gymmet. Jag är inte van vid att ta spegelselfier …

public.jpeg

13:30 Cyklar hem efter ett tungt pass. Makaroniarmar och spaghettiben. Och jag är inte heller så bra på att ta kort när jag cyklar. Safety first!

public.jpeg

14:35 Jag i soffan lyssnar på min egen låt i radio. VA?! Från och med idag spelas The Haralds låt Autumn Mood i Yle Vega. Galet!

public.jpeg

15:24 Jag är aktiv på mina sociala medier gällande vår singels senaste framgångar.

public.jpeg

16:22 Återhämtning (inte så mycket efter träningen som radiodebuten) med min enda last i livet (de svindyra och svingoda rawbitesen) och Mikael Blomkvist.

public.jpeg

17:05 Vi äter kycklingsallad. Det är gott.

public.jpeg

18:47 Jag är sötsugen och rotar fram favoritgodiset ur något skrymsle. Och gör lite candykonst, det kanske redan är en grej!

IMG_7148.jpeg

19:35 Jag dricker mitt bästa höstte och läser bok. Höstmyset når nya höjder.

public.jpeg

20:25 Jag rullar ut yogamattan och stretchar ut min stela kropp och gör lite rörlighetsövningar. Så skönt att avsluta dagen med att lugna ner kroppen på det här sättet.

public.jpeg

21:17 Kvällsmål i form av smoothie. Nu intar jag detta till ljudet av min ljudbok och går sedan och lägger mig. En riktigt skön måndag har jag haft!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Du ska inte tro att du är något

Att vara cyklist i en stad som Vasa ödmjukar en.

Stundvis kanske så pass mycket, att det är på sin plats med förledet för-.

Att gå från att vara cyklist i “storstaden” Åbo till den mindre staden Vasa var en smärre chock.

I Åbo kryllar det av cyklister, poliserna ger böter om man cyklar på trottoaren (ifall ingen cykelbana finns) och när kvällarna blir mörka har polisen cykellampsrazzior vid livliga övergångsställen — med stor risk för böter ifall man inte har lampa både framåt och bakåt. Hjälm bär allihopa. Massvis med reflexer. Bilarna respekterar ens närvaro på bilvägarna. Fotgängarna ger utskällningar om man cyklar på trottoarerna.

I Vasa känns det som att djungelns lag råder i cykelväg. Det finns en handfull utstakade cykelbanor, men de som finns är sällan respekterade av fotgängare. Det finns ännu fler trottoarer som helt och hållet är fotgängarnas som cyklister i sin tur sällan respekterar.

Flytten, ur ett cyklistperspektiv, gjorde mig alltså omtumlad.

I en stund av hetsigt uppror planerade jag att skriva en insändare till lokaltidningen med rubriken “Var vill ni ha oss cyklister!?”. Stadsplanerarna, vägverket, poliserna, medtrafikanterna ja alla skulle få sig en känga!

… sen kom jag på att jag är konflikträdd och endast passivt aggressiv och aldrig skulle göra något sådant.

regnjacka-blogg.jpg

Van som jag är vid att respektera fotgängarnas monopol på trottoarerna, cyklar jag oftast på bilvägen ifall cyklelbana inte finns. Och mina medtrafikerande bilister förstår ingenting. Ibland när jag kommer från höger kör de på, men ibland har bilar stannat åt mig när jag har kommit från vänster ..?

Likvärdig med bilisterna är jag sällan. Du ska inte tro att du är något…

Bara för någon vecka sedan hörde jag om en hit-and-run-bilolycka mellan en bil och en ung cyklist.

Senast den här veckan såg jag själv ambulanser, poliser, en bil tvärstannad precis vid ett övergångsställe och en cykel med förvriden cykelram lite vid sidan om.

Jantelagen är aldrig så manifesterad som i cyklistkulturen i Vasa.

Tur att det finns undantag.
Tur att det finns hjälm.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla färger

Livets palett.

Ibland dagar av färgexplosioner och en känsla av att livet är på topp. Hög på livet tar man sig an dagen som en gåva, lever upp, är i synk.

Andra dagar

lite mindre av just den färgsprakande verksamheten och mer gråhet, maletköttssås och mos i hjärnan. Eller som igår: ligga på soffan, äta oreobites och inte förmå producera eller intaga vettig information utan endast slötitta på tv-serier med halvslutna ögon.

Trots att dess färger, dagar, är vitt skilda är det ändå precis alla dom här dagarna som gör liv till liv.

Livets palett, hörni.

Jag vill aldrig sluta förundras!

Kanske den minst estetiska bild jag någonsin lagt upp på sociala medier. Samtidigt en så, så verklig del av mitt liv. Allt är inte, ska inte vara, some-vänligt!

Kanske den minst estetiska bild jag någonsin lagt upp på sociala medier. Samtidigt en så, så verklig del av mitt liv. Allt är inte, ska inte vara, some-vänligt!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tre rutiner jag mår bra av

Jag är en rutinmänniska av rang.

Bäst skulle jag trivas på dagis. Inte kanske så mycket som barnträdgårdslärare men däremot som barn. Regelbundna mat- och sovtider (helst Skalman-style) och återkommande aktiviteter i repetitiva mönster gör bara så så gott för mig.

Jag märker att jag har rätt många rutiner i mitt liv. Vissa mer viktiga än andra.

Här tänkte jag lista tre ting som jag gör varje dag som ger mig så mycket energi, glädje och livslust.

E453C9CE-F884-4BEE-85E3-F6382F8CF2C6.jpg
  1. En lugn start på dagen

Min första instinkt när jag vaknar om morgonen är att kolla min telefon (millenialvarning). Ofta innebär det att jag har fått något mejl eller meddelande som kräver min respons.

Det här gör i sin tur att jag direkt från morgonen börjar tänka i termer av jobb, saker som ska göras, checklistor att kryssa av och med ens är min hjärna i full gång.

Någon gång har jag stigit upp och genast börjat göra mig redo för dagen. Smink-kläder-hår-frukost-tänder-iväg. Det är effektivt men sådana dagar känner jag att hela jag går på autopilot medan riktiga jag är några steg efter. Jag hänger helt enkelt inte med.

Det här har jag nu försökt råda bot på och min morgonrutin består nu av följande.

Koka kaffe, tända lite ljus, läsa lite Tomas Sjödin eller annan litteratur, skriva lite dagsboksanteckningar och bara landa i den nya dagen och i mig själv. Efter det kokar jag min morgongröt och äter den i allsköns ro. Först efter det gör jag mig klar för dagen och ger mig lov att kika på telefonen.

Det gör att jag känner att jag är synk med mig själv. På bråda och programspäckade dagar vet jag att jag åtminstone har gett tjugo minuter av dagen åt mig själv. Bästa starten!

47ACBA15-F225-46F3-9973-DEFDC7281C61.jpg

2. Kaffe- och jumppapaus

Klockan 10 plingar min mentala kaffeklocka och då blir det en kopp te oftast, ibland kaffe.

Men innan kaffepausen påbörjas brukar jag jumppa med en käpp som jag sveper runt med i kafferummet. Det är bara så bra för mig att få igång blodcirkulation, höja pulsen, aktivera kroppen litegrann innan jag unnar mig en kopp varmt och en smörgås.

I mitt jobb är det så lätt att bara fastna framför skärmen och hålla på utan att märka hur tiden går. Regelbundna pauser med tillhörande jumppa är precis vad jag behöver för att orka på jobbet. Provocerande pausjumppa-aktivist JAG VET!

IMG_0123.jpg

3. Lugna kvällar

Jag märker att mycket av mitt liv kretsar kring lugn. Jag antar att jag behöver en hel del av den varan.

Jag brukar ha som tumregel att lägga undan telefonen klockan 21. Helst ser jag inte heller på skärmar över huvud taget efter 21. Istället kokar jag upp varmt att dricka och läser en bok eller fixar lite kvällsmål med tillhörande kvalitetstid med min Samuel.

Efter 21 brukar jag alltså endast läsa eller prata. Två aktiviteter som gör mig lugn och behaglig till mods. Klockan 22 är det läggdags.

Tycker ni inte att jag passar bra på ett dagis, så säg!?

Vilka rutiner har du i ditt liv?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.