prestation

Inte där

Jag hoppas att du fick en fridfull jul.

Eller en programfylld jul. Eller precis en sådan jul som just du ville ha och behövde. Tänk att vi kan ha så olika uppfattningar om vad julen är och ska vara.

På sistone har jag tänkt en hel del på julen. Särskilt efter att jag lyssnade på Norrena & Frantz senaste podcast-avsnitt, där de menade att julen är som en måttstock för livet.

Jag håller med. För det finns få andra tillfällen då man blir lika smärtsamt medveten om vad man har och vad man saknar som under julens festligheter. Det här gäller allt från relationer till materiella ting och mål i livet.

Jag har tänkt en hel del på de som känner saknad och sorg den här julen, som firar den första julen med ett utan. Som firar den femte, tionde, tjugonde julen — fortfarande med ett utan.

Jag har tänkt på de som är ensamma och på de som lider av depression den här julen.

Vilket hån de här människorna måste uppleva det vara, att höra de aldrig sinande sångerna om hur “holly and cheer” eller “merry and gay” man ska vara under den här tiden.

IMG_5392.jpg

Ja, mina tankar har sökt sig till dem som omges av de här sångerna, förväntningarna, kraven på att allt ska vara idel fröjd och glädje. Som omringas av allt det här, men som helt enkelt inte är där.

Om det är du, hoppas jag att du fick precis en sådan jul som du behövde. Kravlös. Lugn. Ens uthärdlig.

Den behöver inte vara en sådan som målas upp av andras förväntningar och föreställningar. Bara en sådan jul som just du behövde.

För det är okej, okej, okej att inte vara där.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte med i leken

Jag har varit med i leken förut. Prestationsleken, ni vet.

Jag känner till premisserna, kan alla regler utantill. Vet precis vad som förväntas av mig, vet exakt vad som krävs av mig. Den som är med i leken, ska leken tåla.

När jag ser andra människor som är med i leken blir jag ibland frestad att också delta. Inte för att jag trivdes med den och således känner att den fattas mig. Inte heller för att lekens gemenskap är tilltalande, lockande.

Nej inte alls, faktiskt.

Men jag är omringad av leken, och följaktligen känner jag ibland att jag också borde, att jag nästan måste. Att det är norm, krav. Att jag går miste om något när jag väljer att inte delta.

Och det är själva lekens kärna: att skapa onda samveten som leder till handling.

olden-blogg.jpg

Lekens premisser är att prestera bortom rimlighetens gräns. Lekens regler är att aldrig någonsin avslöja trötthet, orkeslöshet eller brist på motivation. Lekens gemenskap är präglad av konkurrens, missunnsamhet.

Lekens resultat är utmattning.

I leken finns ingen plats för sårbarhet, inget rum för ordet nej. För den som är med i leken ska leken tåla.

Så nej tack.
Jag vill inte vara med i leken.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En medioker insats

Igår hade jag ett tillfälle på jobbet då jag gjorde en medioker insats.

Jag hade fått en uppgift någon vecka på förhand. Jag visste vad jag skulle göra. I teorin hade jag verkligen haft tid att förbereda mig, men i praktiken hade jag inte hunnit, nej, orkat. Jag antar att jag gjorde en helt okej insats, men en helt okej insats för en presterare är aldrig bra nog.

Men.

Jag tog mig an kampen mot mina hjärnspöken,
och kom på att jag hade gjort vad jag skulle.

Ingen hade bett mig skapa en flashig powerpoint, med animeringar som ploppar upp i utsökt tajming i förhållande till mitt taltempo. Ingen hade bett mig att bära en matchande outfit i samma färgtema som presentationen. Och ingen hade bett mig göra något utöver precis det jag gjorde.

Förutom jag själv.

Trots att jag kände mig skamsen över och besviken på min insats var det här en viktig, mental seger. För jag insåg att en medioker insats är en okej insats. Det är en rimlig insats.

Och en medioker insats är en jätteviktig insats,
för en presterare.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En hemlighet om mig

Jag minns när jag såg Matt LeBlanc (som spelar Joey Tribbiani i FRIENDS) i en amerikansk talk show för många år sedan. “Han kommer vara så rolig” tänkte jag och förberedde mina magmuskler för en rejäl omgång skrattsalvor.

Men faktum var att han var … vanlig.

Väldigt trevlig och artig och lite påhittig ibland, men mest var han ordinär och som vem som helst. Mannen på gatan. Och jag minns att jag förebrådde honom. Jag minns att jag till och med kände mig lurad — du brukar få mig att gapskratta, vad är det med dig!?

Men det är självklart att han inte är sin karaktär; att hans privata jag i verkligheten kan vara någon helt annan än den person han spelar i den kända serien. Jag förstod inte det här då, men nu många år senare förstår jag däremot precis.

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

För många känner mig som Mindy som sjunger. Mindy som dansar eller uppträder. Mindy som skämtar, pajasar och underhåller.

Jag är inte rädd för rampljuset. Faktum är att jag älskar att stå på scen. Nästa vecka är säsongens sista spelning och det är enormt vemodigt, samtidigt som det är skönt att ha en ordentlig paus innan sommarens bröllop och festligheter börjar.

Men hemligheten med mig är att jag inte alls är samma Mindy off-stage som on-stage. Inte alls faktiskt. Jag behöver inte vara det heller.

Och den insikten har varit en av de mest befriande insikterna av mitt livs alla insikter.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är mycket jag inte måste

Höstsolen avslöjar min sommarhemlighet: jag tvättade aldrig fönstren.

Fönstertvättningen stod till först som en punkt på vårens to do-lista. Men i brist på ett regn som skulle dämpa gatudammet, sköts punkten över till sommarens to do-lista.

Under sommaren var vi däremot inte alls på plats i hemmet, och nu är hösten redan här. Det straffar sig såklart, att prokrastinera på det här viset, för varje gång jag blickar ut över vår ”utsikt” (mestadels ett sjukhuskomplex och en liten liten gnutta havsutsikt när träden avlövas) märker jag hur smutsiga fönstren är. Det är som att se på livet genom en tunn dimma.

För somliga människor medför en sådan här insikt en enorm handlingskraft; skurhinkarna plockas fram, vätskor beblandas i stora ämbar och fönsterskrapor ylar i jämn takt.

Jag igen betraktar livet genom den tunna dimman och accepterar sakernas tillstånd. Inte på ett uppgivet och cyniskt sätt. Men på ett sätt som vittnar om att jag förstår livet som mer än rena fönster; att jag förstår att livet fortgår också fastän det beskådas genom en tunn slöja av fläckig gråhet.

Det är mycket man inte måste, skulle Tomas Sjödin säga, och därför plockar jag upp en bok istället.

Alltmedan livet utanför mina dimmiga fönster rullar på, precis som förut.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.