lycka

Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med lätta steg

Vi bor på våning tre i ett treplanshöghus. Hiss är endast tillåtet om man har en packning på mer än 10 kg; det här enligt regler som vi själva har instiftat. Det är lätt att trappa ner — också fast man är trött — men det är i trapporna på väg upp som ens ork verkligen avslöjas.

Det är fredag eftermiddag och de senaste 48 timmarna har jag spenderat på ett läger tillsammans med närmare 50 andra människor. Under den här tiden har jag samlat in en massa material till min avhandling i tillblivelse. Jag har varit skärpt och fokuserad mest hela tiden, och med papperstunna väggar är sömnen bristfällig.

Och sade jag att det är fredag eftermiddag?

Så med alla logik borde det vara tunga steg som klampar upp, särskilt eftersom jag på ryggen har en förhållandevis tung ryggsäck och i händerna har väskor och kassar med diktafoner, böcker och what not. Enligt reglerna vi själva har instiftat borde jag ha fått ta hiss.

Men jag tar trapporna och går, nej joggar! Nej — spurtar uppåt, hem hem. För den som trappar upp till sin bästa vän gör det med lätta steg.

Nu kan ni tycka att det är lite fjantigt att jag efter två dygn springer med den nykäras lätta steg till sin älskade; att det är löjligt att sakna någon efter två dagar, och må så vara.

Men jag tänker: jag vill aldrig inte sakna min bästa vän när jag är ifrån honom. Och jag vill alltid springa upp till honom igen, med lätta steg.

Från vår gemensamma examensfest i juni 2018.

Från vår gemensamma examensfest i juni 2018.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.