familj

Fäderna i mitt liv

Idag tänker jag på de tre fadersfigurerna i mitt liv.

Den som jag har idag, och de som jag hade förmånen att ha under två decenniers tid. Jag är förstås omringad av långt fler fäder än just de tre, men de här tre har haft avgörande inflytande på mitt liv.

De var väldigt olika, de här fäderna i mitt liv, men de hade ändå en grundläggande egenskap gemensamt — deras sätt genomsyrades av en djuptgående ödmjukhet. De förde inte mycket väsen omkring sig och de kände inget behov av att nödvändigtvis vara i händelsernas centrum. Ändå hade de alltid glimten i ögat och en rolig anekdot i rockärmen.

De här männen har lärt mig, genom sitt sätt att leva, vad ödmjukhet är. De har också hjälpt mig att förstå vad ödmjukhet inte är.

Som pedagog förstår jag hur viktigt det är att få ha goda förebilder i sitt liv. Barn ser upp till vuxna. Barn beundrar och tar efter. På det här sättet sträcker sig en människas avtryck mycket längre än deras tid på jorden.

Och jag är tacksam för att jag har fått ha just de här männen som förebilder i mitt liv. Att jag fick känna dem. Att världen fick känna dem.

Farfar Helge Åström 1929—2013.

Farfar Helge Åström 1929—2013.

Min pappa och jag i Kanada 1995.

Min pappa och jag i Kanada 1995.

Morfar Veli Liimatta 1935—2016.

Morfar Veli Liimatta 1935—2016.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte endast mina syskon

Dagens matbordsdiskussion med min Åströmfamilj kretsade kring vem som är mest lik vem i syskonskaran. Inte så mycket till utseendet som till sättet och preferenserna. Jag kan inte påstå att vi kom fram till någon slags konsensus, men en konklusion av diskussionen är ändå: vi är alla olika på vissa sätt, men hemskt lika på många andra.

Jag är lik min storebror vad gäller musikaliteten, förmågan att grotta ner sig i olika fenomen och konfliktobekvämheten.

Jag är lik min enda syster vad gäller kreativiteten, förkärleken för regnmys och singer-songwriter musik.

Jag är lik min lillebror, den äldre, i att vi är mer lagda åt det humanistiska hållet (framom det matematiskt-naturvetenskapliga hållet som våra övriga syskon) och att vi älskar torra ordvitsar och dadjokes.

Jag är lik min lillebror, den yngre, i att vi kan bli otroligt stressade på saker som borde fungera men som inte gör det. Den mest udda delen av min humor delar jag också med min yngsta bror.

Vi är olika på en mängd sätt, men väldigt lika på många andra.

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Och kanske det här är en allmängiltig princip.

Kanske den här konklusionen är något som gäller — inte endast mina syskon — utan alla jag möter. Alla, oavsett hudfärg, religion, etnicitet eller andra egenskaper som i första hand tyder på olikhet: vi kanske är olika på många sätt, men vi är lika på många andra, ofta fler, sätt.

Och det är både fördomsfullt och naivt av mig att inte kunna se de här likheterna i mina medmänniskor.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I världsklass

Man väljer inte sina syskon — man dras med dem. Kanske någon säger. 

Vi är fem syskon i min familj. Det är väl ganska många, kan någon tycka. Någon tycker att det är en helt vanlig storlek på en familj. Någon annan tycker att det är få. 

Jag har ofta fått frågan om hur det är att ha fyra syskon. Mitt svar, alltid: härligt! Jag har alltid haft en lekkamrat, spelkamrat, någon att retas med.

För att vara besläktade och utrustade med en kopiös mängd envishet har vi alltid varit förhållandevis trätfria. Vi har sällan grälat. Istället har vi spelat.  

Vi har nött vår egna lilla fotbollsplan tills gräset har trampats ner till lerhögar och fötterna har blivit så gröna att mamma ropat: ”ta på er skorna då ni kommer in!”.

Man väljer inte sina syskon — man blir välsignade med dem. 

Mina syskon. Och två härliga ingifta!

Mina syskon. Och två härliga ingifta!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Varje dag på bild

Jag har mycket jag vill göra under min semester men bara en sak som jag måste göra. Och det är att fånga varje dag på bild. 

Bilden behöver inte nödvändigtvis vara av hög kvalitet eller instagramvärdig. Men den ska vara ett minne från just dagen idag, för att minnas vad jag har gjort. 

Semestern som ska präglas av vila och återhämtning kan lätt bli en enda grå dimma där dagarna flyter in i varandra. När semestern väl är slut kan man fråga sig: "men vad gjorde jag egentligen?".

Jag menar inte att man måste göra något särskilt. Men lätt glömmer man bort också de där mindre händelserna, det där roliga, annorlunda eller högst vanliga som man gjorde.

Men inte i år, för i år fångar jag ett litet minne från varje dag. Så här har det sett ut hittills:

WhatsApp Image 2018-07-05 at 21.52.56.jpeg

Min första semesterdag präglades av fixande inför Samuels och min gemensamma examensfest. Det regnade frikostigt och medan jag tvättade fönster vid sommarstugan drabbades jag av akut glädje över att min (mammas) regnrock matchade min (svärmors) fönstertvättsredskap. Det resulterade i en dansvideo (endast för utvalda ögon) till Taylor Swifts svängiga Shake it Off.

examensfest10.jpg

På fredag förberedde vi för examensfesten och lade upp tältet ackompanjerat av en vindstyrka på tio meter per sekund. Det var en bedrift i sig att vi inte sveptes i väg med vinden när Samuel och jag själva försökte få upp taket. Som tur fick vi extern hjälp på eftermiddagen. På kvällen firade vi med vänner — vilken fest! Modiga vänner som trotsar blåst!

WhatsApp Image 2018-07-05 at 21.52.56 (1).jpeg

Den här boken läste jag under lördagens soliga timmar. Storyn fångade mig då den var lite annorlunda: en ung kvinna har hamnat i koma. Alla tror att hon inte alls är i medvetande, men hennes hörselsinne är aktivt. Det vet däremot ingen annan om. Samtidigt börjar personal och familj överväga att ta bort de livsuppehållande maskinerna och patienten själv hör precis allting. Och så lite kärlekshistoria på det. Helt okej solstolsläsning!

examensfest11.jpg

På söndag var vädret mildare och vi firade igen. Den här gången med familj och släkt.

WhatsApp Image 2018-07-05 at 21.52.57.jpeg

Min första "riktiga" semesterdag och veckans (hittills) enda soldag. Vad ljuvlig att med gott samvete ligga och läsa. Dagen spenderades i Rödsö. Jag älskar lande!

WhatsApp Image 2018-07-05 at 22.04.44.jpeg

Min bästa vän och jag. En länk med syster, make och hund följt av plankträning tabata-style på gården och på bilden på väg till Skorpan i Jakobstad. Ett sommarmåste!

Sova länge, lyssna på sommarprat, diskutera, klottra på ett gammalt kuvert, sitta inne med gott samvete, umgås med fina vänner. En onsdag helt i min smak.

WhatsApp Image 2018-07-05 at 22.23.53.jpeg

Nu i Vasa en sväng för att tvätta kläder och ladda om. Trots att jag älskar mitt sommarvasa känns det som att jag ska på jobb imorgon. Jag har inte samma sommarkänsla när jag är här, för för mig är Vasa min jobbstad. Det är inte så konstigt att det är så här, men jag hoppas att jag också kan ha semester eller hemester här!

Jag hoppas att också du kommer ihåg att fånga din dag på sätt eller annat, oavsett om du har semester eller inte. Vi gör mycket mer än vi tror under helt vanliga dagar. Och trots att vårt liv inte är prestationer är det fint att bevara de små ögonblicken, de till synes obetydliga minnen. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hjärtat överfyllt

Vad kallas det när ens hjärta är så överfyllt och ens hjärna är så matt av all tacksamhet? Ta det gånger två och där hittar du mig just nu.

Två fina examensfester senare är vi mer än nöjda med att spendera lugna dagar i solen med fin litteratur (lite rysk litteratur för tillfället), poddar och sommarprat. Vad mera kan man begära?

Tack alla fina vänner, hela fina släkten, bästa familjen för att ni kom, för att ni firade oss. Tack för alla fina gåvor, för alla fina ord! Tack alla ni som hjälpte på ett eller annat sätt! Vad vore vi utan er?

Fredagsdukningen. Kolla in svärmors makalösa smörgåstårtor!

Fredagsdukningen. Kolla in svärmors makalösa smörgåstårtor!

Min dröm om en krans blev uppfylld!

Min dröm om en krans blev uppfylld!

examensfest3.jpg
examensfest4.jpg
examensfest5.jpg
Mina knasiga, knasiga syskon och vår knasiga förlängda familj. SOM jag tycker om er!

Mina knasiga, knasiga syskon och vår knasiga förlängda familj. SOM jag tycker om er!

Jag och min mamma

Jag och min mamma

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Idag firar vi

Det blåser tio meter i sekunden. Bitande nordlig vind. Noolan som det vackert heter på dialekten här norröver.

Blåsten till trots firar vi idag. Hela helgen, faktiskt. Vi firar ett stycke ekonomiemagister och ett stycke filosofiemagister. Vi firar en milstolpe och ett mål. Lika mycket en början som ett avslut.

Idag firar vi med vänner. Vänner som har hjälpt oss att tänka på annat när vi har haft huvudbry med avhandling och tenter. Som lockat till skratt när vi har varit djupt försjunkna i inlämningsuppgifter och kurslitteratur. Och som bidragit med en sund mängd dålig arbetsmoral när vi behöver det som mest ”nee du hinner skriv gradu sen — koma på kaffi nu!”

På söndag firar vi med familj och släkt. Familj som kanske inte alltid har begripit sig på exakt allt vi håller på med, men som alltid har frågat och visat intresse. Som har funnits till hands som bollplank i alla olika ärenden; allt mellan val av försäkringsbolag till karriär. Och som kommit ihåg oss i tanke, handling, bön.

 Jag tycker det är relativt ovanligt att fira sin examen. Studenter firar vi men universitetsexamen not so much. Jag vill förbättring här! Jag tycker att alla mål, stora och små, är värda att uppmärksammas. En uniexamen kan väl ändå räknas till de lite större målen.

Överlag vill jag en förändring i belöningskulturen. Vi knegar, doonar å mårar å påå allihopa, men hur ofta ger vi varandra — och oss själva! — en klapp på axeln och säger BRA jobbat! Hur ofta belönar vi vårt slit? 

Alldeles för sällan, om du frågar mig. 

Men det åtgärdas idag. För idag firar vi. 

Jag och min bästa vän. Vi som har jobbat sida vid sida genom hela den här processen, från gulis till magistrar. Jag är så stolt över dig — över oss!

Jag och min bästa vän. Vi som har jobbat sida vid sida genom hela den här processen, från gulis till magistrar. Jag är så stolt över dig — över oss!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det som varit

Ja sommaren är kort
och så var det det där med vädret.

Men vad gör väl det när jag ändå är en innekatt av rang och älskar allt som har med böcker, sällskapsspel, film, dämpad belysning, levande ljus och regnsmatter att göra.

Jag är inne på min sista arbetsvecka innan semestern och planerar och förbereder för examensfest så det är mycket på gång. Därför låter jag bilderna nedan få tala för sig.

Familjechill i Rödsö på midsommarafton

Familjechill i Rödsö på midsommarafton

Trivial Pursuit som jag inte vann i.

Trivial Pursuit som jag inte vann i.

Morgonkaffe ur legendariskt skön kopp på terrassen.

Morgonkaffe ur legendariskt skön kopp på terrassen.

Midsommarkväll med vänner och fantastiskt god pavlova av Amanda

Midsommarkväll med vänner och fantastiskt god pavlova av Amanda

Och att vakna upp på landet. Men inte alls så skönt som det ser ut på bild.

Och att vakna upp på landet. Men inte alls så skönt som det ser ut på bild.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om och om igen

Dagens konferensdag har till viss del haft temat multimodalitet, och i den andan väljer jag att fatta mig kort med det skritfliga och istället låta en video få tala för sig.

Jag kan se det här youtube-klippet om och om igen.

Kanske för att det är min lillebror som är huvudpersonen i filmen.
Kanske för att det är min lillasyster som har filmat, redigerat och producerat alltihop.

Men ändå mest för att det är så sjuttons bra!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Närvarande

Det skulle ha kunnat vara ett fint tillfälle. En ljusglimt i den grå vardagen, en vardagsvacker händelse för att piffa upp den trista tillvaron. En möjlighet till konversation och gemenskap, till att dela minnen och dela skratt. På många sätt tror jag att det där tillfället hade potential till så mycket mer.

Men nu blev det inte så mycket mer.

Familjen vid matstället bestod av tre personer, två vuxna som som rimligtvis var föräldrar till en pojke i kanske 7-årsåldern. Precis som jag hade den här familjen valt att äta ute den där kvällen och unna sig lite vardagslyx och härlig familjetid.

Men varje gång jag såg på dem betedde de sig på samma sätt. De båda vuxna satt med huvuden böjda, åt sina pommes medan de svajpade neråt, neråt, neråt på telefonen. Pojken? Han stirrade förstrött framför sig medan han i all tystnad åt sin hamburgare.

Det var på alla sätt en sorglig syn. Inte familjen i sig, utan snarare vad de råkade representera just där och då. Mitt samvete stack till, för det största jag kände var förståelse; jag vet själv hur lätt det är att sjunka ner i surfandet, skrollandet och svajpandet. Jag gör det själv. Alldeles för lätt, alldeles för ofta. Och det var därför som skon började klämma obekvämt, samtidigt som ett sting av dåligt samvete hopade sig i hjärtat.

Som tur såg jag endast en glimt av den här familjen. Ja, jag såg ju endast en liten snutt av det liv de lever, men jag väljer att tro att det där var ett undantag, att de i verkligheten ofta interagerar och är närvarande. Jag väljer att tro det, men ändå vet jag att det där är en sorglig verklighet i alldeles för mångas världar, precis som den är i min. 

Jag är inte en skärmmotståndare, och jag vill på inget sätt debattera telefonens vara eller inte vara med det här inlägget. Men jag tycker att det finns gränser. Och jag tycker att det är orättvist att skylla på ungdomarna eller barnen. Som om de allena är orsaken till den försämrade interaktionen och sociala kompetensen mellan människor. Vi som vuxna visar exempel och är förebilder vare sig vi vill det eller inte.

Jag önskar att jag själv och andra vuxna med mig blir bättre på att vara närvarande och finnas till för dem som är just här, just nu.

skärmen-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Underbara påsk

Påsken går i rosa toner i mina föräldrars hus. Min mamma är en höjdare till inredare och varje gång vi besöker mitt barndomshems blir jag lika inspirerad. Min händiga far som gillar att fixa själv och är en mästare på att skapa nytt av gammalt har bland annat gjort det här fantastiska soffbordet av en gammal torpdörr - är det inte tjusigt!?

I övrigt har påsken förflutit på alldeles underbart för min del. Mycket familjetid, brädspel, lugn och ro. Alldeles för lite påskgodis för min smak, men det må åtgärdas under dagen. Jag är kortfattad idag men låter bilderna nedan tala för sig själv. Ha en fin påsk!

IMG_3036.JPG
IMG_3042.JPG
IMG_3043.JPG
IMG_3045.JPG
IMG_3064-2.JPG
IMG_3067.JPG
IMG_3054.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.