kärlek

Som ingen annan

Jag kikar på foton från en tid då vi var nykära och pyttesmå (jag hade ju knappt körkort när vi träffades!)

Få saker är lika pirrigt underbart som att vara nykär; att ha små fjärilar i magen vars vindtag fladdrar i maggropen och i hela ens övriga väsen.

Men däremot.

En annan sanning om den unga kärleken är att den är präglad av en osäkerhet, en mängd missförstånd och brister i kommunikation. Och det är väl helt i sin ordning, för det tar tid att lära känna en annan människa.

En relation är inget som växer fram över en natt, det är ju långt ifrån fullt utvecklat idag, ens nånsin.

Den nya förälskelsen i all ära, men visst är det skönt att veta att just du känner mig som ingen annan.

Att verkligen känna någon gör att umgänget blir kravlöst, sällan behövs mer ord än nödvändigt. Och det är ändå mycket mer dyrbart än vingslag i maggropen.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Från och med vi

Jag råkade snubbla över några av dina artefakter från tiden innan oss.

Bilder på vad du gjorde, träningsdagböcker du noggrant fyllde i och dokument som vittnade om hur ditt liv såg ut innan du och jag blev vi.

Jag har sett de här artefakterna förut, det var inget nytt för mig. Men idag när jag såg dem blev jag märkligt nog synbart rörd.

För nu när vi har varit tillsammans en god stund (känns det som i mitt högmod) tänker jag ofta att det är så här det alltid har varit. Jag har svårt att omedelbart dra mig till minnes hur mitt liv såg ut innan oss. Det är omöjligt för mig att på allvar förstå hur ditt liv såg ut innan mig.

Egentligen vet jag ju att du hade ett helt liv bakom dig; alla de erfarenheter, minnen, relationer du hade samlat på dig under åren nollställdes på intet sätt från och med vi. Och alla de här erfarenheterna, minnena och relationerna hade lika gärna kunnat få dig att göra ett annat val, ha andra preferenser och önskningar än just mig.

Med vördnad betraktar jag alltså de här artefakterna från ditt, inte alltför avlägsna, förflutna och är tacksam för att du var den du var, är den du är. Och för att du trots det, kanske ändå: på grund av det, valde mig

Precis som jag valde dig. Väljer dig.

Varje dag.

Suddig bild från vår bröllopsresa.

Suddig bild från vår bröllopsresa.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allra, allra bästa vän

Vi firar fyra år som Team Svenlin idag.

Som herr och fru, vill säga.

Jag ljuger eller överdriver inte det minsta när jag säger att det har varit de bästa åren i mitt liv.

Vi var unga när vi gifte oss. Vi visste det förstås, men det hindrade oss inte.

Vissa kanske anser att vi var för unga för vårt eget bästa. Att vi borde ha upplevt mer av livet innan vi gifte oss. Att vårt omdöme inte var färdigutvecklat, vår livserfarenhet för kort.

Jag kan förstå det.

Men vad är väl bättre än att upptäcka och erfara livet tillsammans med någon annan?

Och inte bara vem som helst, då, utan ens allra allra bästa och käraste vän.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite mer tillsammans

Jag är den som hyllar det vardagsvackra.

Jag älskar vardag, för vår gemensamma vardag är inte bara välfungerande - vi njuter njuter av den.

Nu har vi båda ändå semester.

Det innebär att vi friskt slänger allt som heter rutin och vardag ut genom fönstret för att gå ut och plocka upp det igen om någon vecka.

Hur mycket jag än gillar vardagen med dig är jag ändå störtförtjust över att nu få ha semester med dig.

Min bästa bei.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den jag är och den jag blir

En relation är en investering i något väldigt föränderligt, oförutsägbart och garantilöst.

Ändå är det många som väljer att satsa allt på den volatila aktien som en kärleksrelation faktiskt är. Alldeles huvudlöst att det är så, egentligen.

Men oftast finns det ju varken huvud eller fötter när det kommer till kärlek.

När du och jag blev vi, lovade vi ju nöd och lust i livets alla omständigheter. 

Jag såg att du hade brister, jag var smärtsamt medvetna om mina. Jag hoppades förstås att jag på något sätt kunde förfina dina skavanker, förbättra mina brister. På många sätt har vi slipats ja, men det, att vi utgår från att vi aktivt och målmedvetet ska förändra varandra kan inte vara ett självändamål.

Får inte vara det.

För jag lovade inte att älska dig för den du kan bli, efter att jag har bearbetat och format dig som jag vill.

Och du kan inte älska mig med klausulen att jag alltid bör förbli den Mindy som jag var när vi träffades.

Nej, jag lovade att älska dig för den du är, med vissheten om att du kanske aldrig förändras, men medveten om att du troligtvis gör det. Och inte nödvändigtvis åt just det håll jag hade önskat.

Om inte det är en investering i en volatil aktie så vet jag inte.

G a l e t
sade jag ju. 

 Och jag älskar det. 

Den vi var för ett år sedan. Ändå ganska lika idag.

Den vi var för ett år sedan. Ändå ganska lika idag.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kärlek är fotboll

Vi firade årsdag igår, min Samuel och jag.

Och det gjorde vi genom att äta god mat och se på fotboll.

Det där med fotboll var inte en obligatorisk aktivitet som någondera av oss hade på schemat och bara måste ta del av. Det var snarare tvärtom; högst frivilligt valde vi att betala in oss för att se vårt svartvita hemmalag kämpa mot gulklädda Kuopiolaget.

De förlorade, trist. Vi hade en fin kväll ändå. Det är svårt att tjura i fint väder och trevligt sällskap.

Att fira årsdag med att se på fotboll låter allt annat än Hollywood. Det är det också. Men inte för oss.

För så här är det: hade vi inte haft fotbollen hade vi knappast haft varandra.

Bild från vår bröllopsresa 2015. En med mindre skägg, en annan med mindre ögonbryn.

Bild från vår bröllopsresa 2015. En med mindre skägg, en annan med mindre ögonbryn.

Låt mig alltså framlägga några empiriska bevis för att kärlek, för oss, är lika med fotboll:

• Samuel fick upp ögonen för mig under de många GBK matcherna jag aktivt åskådade.

• Han råkade dessutom spela i samma lag som min bror och fick således veta vem jag var.

• Våra första inofficiella träffar var i samband med att Samuel hade fotbollsträningar och matcher i Karleby.

• Fotboll var ett ofta återkommande samtalsämne under våra tidigaste Facebook-chattar.

• Vi hade koll på ungefär när den andra kunde förväntas logga in i FB eftersom vi hade koll på den andras tränings- och matchschema på GBK-hemsida (stalker varning eller urgulligt kärlekssött!?)

• Fotbolls VM pågick under junimånad då vår vänskap aktivt höll på att bli något mer.

• Första gången Samuel kom hem till oss var för att ha “kisastudio” med våra vänner, som skickligt nog hade taktikerat (medvetet?) att komma senare så att Samuel och jag fick lite ofrivillig (fastän ändå högst frivillig) tumistid.

• På vår första dejt, när vi var på kvällskaffe till sommarstugan kom en fotbollsmatch på TV. I samband med det satt vi i den trånga soffan. Samuel frågade om jag rymdes i soffan och jag, omedveten om vad han verkligen ville, svarade på anspråkslöst “Joodå vettu”. Efter två frågor till förstod jag att han ville att jag skulle komma närmare så att han kunde hålla om mig. Mys!

• Fotboll är fortfarande vårt gemensamma intresse. Att se på det, spela det, diskutera det njuter vi båda av.

Vissa tror på ödet.

Jag tror på fotboll.

Min fotbollsstjärna.

Min fotbollsstjärna.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Aldrig hade jag trott

Jag trodde att jag dolde det väl.

Att jag skickligt manövrerade mitt minspel för att skyla de pirriga känslorna jag i verkligheten kände. Att jag kunde prata om honom med mina vänner på ett obrytt, ja nästan nochalant sätt; prata om den där kronobybon som alldeles oförhappandes hade blivit en del av den vänskapskrets som var vår.

Jag trodde jag var hur kyligt cool som helst.

Men egentligen var varje fråga om honom grundat i en bottenlös nyfikenhet. Egentligen var varje fråga till honom ett sätt att komma ännu närmare inpå livet på honom.

När det hade med honom att göra var jag allt annat än kyligt cool.

Aldrig hade jag trott att jag den där sommaren, för redan ett gott antal år sedan, handlöst skulle falla för gott. Jag menar, jag faller ju fortfarande.

En suddig bild, en av de allra tidigaste på oss.

En suddig bild, en av de allra tidigaste på oss.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Noll till hundra

Våra samtal rör sig ofta på nivån: vad ska vi äta, när ska vi handla, vilken tid börjar träningen.

Och visst, de här samtalen är oumbärliga för att få en slags fungerande vardag att vara just det.

Men det är så omåttligt långtråkigt att inte nå varandra på ett djupare plan, att endast skrapa på ytan av den bottenlösa varelsen som just du är.

Ja, jag vill veta vad vi ska äta till middag, men ännu mer vill jag veta hur du har det på riktigt, vad du tänker på om nätterna, var det smärtar, vad du är förväntansfull över, hur du har det i vår relation, vad du drömmer om, vad du vill lära dig. Allt.

Men att nå dit i en vardag som heter heltidsjobb, smakar makaronilåda med lingonsylt och doftar svettiga träningskläder är inte fullt så enkelt.

Nej, att gå från den nivån, till en nivå där samtalet präglas av äkthet och sårbarhet är att gå från noll till hundra. Som tur är det så, precis som med det mesta, att det blir det lättare för varje gång — vägen tillbaka till oss blir kortare för varje försök.

Alldeles lätt är det ändå inte.

Men alldeles värt det.

IMG_4320 (1).jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Du brukade kalla mig för bei

[Med anspelning på Melissa Horns sköna låt].

Det är mycket som inte är självklart med oss. 

Som att vi kommer överens om vem som borde vinna när Manchesterderby spelas på tv eller att vi har en likadan föreställning om vad som gör en perfekt helg.

Det är inte självklart att vi alltid förstår vad den andra menar, trots att vi har känt varandra i snart tio år och borde börja känna till det mest grundläggande om varandra vid det här laget.

Jag tar det inte för givet att du tycker mina (fantastiska) ordvitsar är asroliga. Men du vet också att jag inte alltid hänger med i dina besynnerliga åsnebryggor.

Nej, det är mycket som inte är självklart med oss. Men ett är det: du kallar mig för bei.

Och det är älskvärt.

Att du i dessa hockeytider har utvecklat det till: Beichúkič gör det kanske än mer älskvärt.

Ja, du kallar mig för bei. Det är självklart.

1DAD8DC3-5E4E-4E5C-A6EB-C6B9566E63C9.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hur har din dag varit?

Vi vill ju få kontakt varje dag. Min Samuel och jag.

Men ibland känns det som att ett “hur har din dag varit” är den mest platta och intetsägande frågan någonsin. Svaret på den frågan landar ju sist och slutligen på ett “bra” eller “dålig” eller ännu oftare någonstans där mitt emellan.

Så vi har börjat variera oss och istället ägna bilfärden hem efter arbetsdagen åt att fråga varandra tre stycken alldeles nytänkande, udda frågor.

Som:

Vilken är den bästa smaken du har upplevt idag?

Vilken var dagens bästa insikt?

När skrattade du som hjärtligast idag?

Vad var det bästa du har sett idag?

När har du känt dig som snyggast idag?

Vilken var dagens höjdpunkt?

Vilket är dagens ord?

När har du upplevt flow idag?

Ni märker ju: endast kreativiteten kan stoppa en, om ens det.

Det här är bra av så många anledningar. Dels tvingar det en att fundera på kluriga, roliga frågor att ställa. Dels får det en att reflektera över sin dag på ett annorlunda sätt — inte bara huruvida den var bra, dålig eller medelmåttig.

Fastän frågorna är annorlunda så får man ändå en känsla för hur sin partners dag har varit, men utan att det blir slentrianmässigt korsförhör.

Och så är det ju bara sjukt kul.

Pröva själv!

Du och jag, bei.

Du och jag, bei.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.