barn

Ett barns feluppfattningar

Det är häftigt hur mycket en människa lär sig under en livstid.

Som barn trodde jag att jag hade saker och ting på klart, men i något skede av livet märkte jag ju att vissa saker inte alls stämde överens med vad jag tidigare hade trott.

Jag har några exempel på ting som jag först i äldre ålder insåg att var totalt fel.

Texten till Bon Jovis Bed of Roses
som jag trodde löd "I want to lay you down on a bed with Moses". Märklig tolkning.

Vad begreppet björntjänst betyder
Jag tänkte bara att det betyder en jättejättejättebra och stor tjänst. Jag fattade inte varför Baloo sjöng "En björntjänst gör ju ingen glad" — varför inte??

img141.jpg

Vad de egentligen sjön i Bomfunk MC’s Freestyler
"rakka-makka-fou" sjöng jag, och de flesta finländska barn med mig. Tjugo år senare insåg jag vad de egentligen sjöng.

Innebörden av, och hur man ska uttala, begreppet tillade
Det här ordet förekom ofta i Tvillingarna-böckerna som jag läste flitigt som barn. Jag trodde att tillade skulle läsas på samma sätt som "dillade" och att innebörden var liknande: som att yra lite, eller småsjunga på barnsligt sätt.

Källa: trafikskyltar.se

Källa: trafikskyltar.se

Betydelsen av skylten "Återvändsgränd"
Vi hade en sådan här skylt belägen några tiotalsmeter från vårt hem, närmare bestämt vid postlådan. En gång frågade jag av min mamma vad den där skylten betydde, hon svarade att det betyder att vägen tar slut.

Jag uppfattade emellertid hennes svar som att civilisationen tog slut vid den skylten, och att jag och våra grannar som bodde bortom skylten stod utanför samhället. Om vi någon gång skulle ha ringt ambulansen hade vi varit tvungna att ställa oss på rätt sida om skylten för att bli upplockade — för ambulansen kör inte förbi skylten där samhället slutar.

Presidenten har den högsta lönen i Finland
Och jag grämde mig över att jag inte kan bli president eftersom jag inte är född i Finland. För presidenten är stenrik. Och nu har vi inte ens nämnt kungen i Sverige!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hanteras varsamt

Babysar har det skrivna all over them. Det är som om den där stämpeln är hela essensen i deras väsen. De har en sådan skör bräcklighet att deras enkla närvaro lyder: hanteras varsamt.

När man håller ett litet liv i sina händer är den enda naturliga instinkten att hålla barnet stadigt, stadigt men ack så varsamt. Allt annat vore otänkbart med de små liven.

Men med tiden bleknar stämpeln. Babysarna får inte längre skråmor i ansiktet lika lätt. Huden blir härdad och babysarna kan inte längre ens kallas babysar. De får mer skinn på näsan och innan man vet ordet av är de fullvuxna och utflugna; jobbar häcken av sig, amorterar och går på direktionsmöten.

Och det finns ingenting i deras aura som utstrålar en bräcklighet. Tvärtom, kan deras tidigare medfödda bräcklighet ibland övergå till ett överdimensionerat pansarskinn. Ingenting i deras väsen säger: jag är liten och skör, var varsam med mig.

Varsamt, varsamt. Fina vännerna Staffan och  Linas  och vår fadderdotter Sibel på hennes dopdag vintern 2016.

Varsamt, varsamt. Fina vännerna Staffan och Linas och vår fadderdotter Sibel på hennes dopdag vintern 2016.

Men egentligen är vi alla bara små barn i fullvuxna människors kroppar.

Fullt kapabla till att få skrapsår i ansiktet, blåmärken på knäna och brustna hjärtan. Stämpeln har kanske bleknat sedan länge, men jag tror ändå att ordens innebörd ligger djupt buren inom oss. En längtan, en bön.

Hanteras varsamt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Märkliga och besynnerliga vuxna

Barn och vuxna, hörni.

Trots att de båda delar grundförutsättningen att vara människa, ser de två världen på lite olika sätt. Jag minns att inte för mitt liv kunde begripa vissa saker som du vuxna gjorde (eller inte gjorde)!

Av alla arter på jorden tyckte mitt femåriga jag att de vuxna var de mest besynnerliga. Bland annat på grund av följande orsaker: 

"Bara vila lite". En oerhört störande replik som föräldrar kläckte ur sig under min uppväxt (och än idag, har jag på känn) var att de bara ska vila sig lite. Och det där med "att vila" var en helt egen historia, för räckte det med treminuters vågrätt läge på soffan? Nepp! Det tog minst en halv dag för de vuxna att få upp stjärten ur soffan och jag fattade NOLL.

Inget intresse för leksaker. När min mamma en gång skulle ta sig ett avkopplande bad erbjöd sig min lillebror: "mamma! du kan få låna mina badleksaker". Och det här urgulliga exemplet får illustrera hur olika barn och vuxna tänker. Vad gör man i badkaret om inte leker med ankorna och båtarna!? Besynnerliga, dom där vuxna...

img067.jpg

Prata, prata, prata. Man kanske skulle tro att de vuxna inte är intresserade av leksaker för att de har någon annan häftig syssla att göra. Men sidu NEPP igen. Det eeeenda dom gör dagarna lång är att prata, prata, prata. Femåriga Mindy tänkte: nu har dom väl pratat om allt som finns att prata om, men icke! För precis när en diskussion ebbar ut så börjar de prata om något annat. SUCK!

Drick upp ditt kaffe. Ofta var det kul att vara på besök hos andra men ibland var det bara enormt tråkigt, speciellt om man hade ett kul spel eller en ny leksak som väntade där hemma. När jag eller mina syskon framförde vår önskan om att bege oss hemåt svarade de vuxna ofta med "jag ska bara dricka upp mitt kaffe". Och då förväntar sig barn att den vuxne tar i muggen och *glugg glugg glugg*, för det är så man sveper mjölken vid maten. Nähä! Det tar minst sjutton små fjuttklunkar förrän muggen är tom. Förutsatt att de inte ber om påtår! 

Kan du ens simma? Sol och semester och alla är och doppar sig i den svinkalla sjön. Förutom de vuxna. De sitter på stranden, heltorra och ordentligt påklädda, och vaktar alla barn. Och vill alltid åka hem lååångt innan man har simmat klart. "Kan du ens simma?" kanske är barns reaktion på de vuxnas osimning.

Idag förstår jag de vuxnas perspektiv på ett helt annat sätt. Men jag hoppas ändå att jag alltid kommer ta barnens perspektiv i beaktande och ha barnasinnet kvar. Badankor i badkaret — varför inte!

img148.jpg

Vilka saker med de vuxna tyckte du att var svårt att begripa som barn? Kommentera frimodigt nedan!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En ryggsäck full av drömmar

Skolstartsvecka.

Barnen bär ryggsäckar full med pennor och förväntningar när de för första gången stegar in i skolbyggnaden. 7 år och ett hjärta fullt av drömmar.

På frågan: "vad vill du bli när du blir stor?" tvekar de inte. Astronauter och delfinskötare. Skådespelare och fotbollsproffs. Oavsett, brinner en dröm som en oinskränkt låga i deras bröst. Inget enda moln av tvekan skymmer deras framtidsutsikter.

Barn är öppenhjärtiga med att berätta om vad de vill bli när de blir stora. Men i något skede tystnar de. De börjar tvivla på sina förmågor och ifrågasätta sin kompetens. De märker att de inte kanske har kapaciteten som behövs. De kanske vill, men vågar de? Lågan i deras bröst falnar. 

Ibland är det på grund av en sund självinsikt. Ibland är det för att andra, större drömmar tar vid. Men alldeles för ofta är det för att någon annan drar ner barnet på jorden. Någon som, med de allra bästa av intentioner, säger: "Så att fallet inte ska vara så högt," samtidigt som denna någon blåser ut lågan.

Det är skolstartsvecka och tusentals barn stegar in i skolan bärande på sina penaler och drömmar. Och vi vuxna då; vad gör vi?

Jag hoppas vi göra allt för att de här lågorna ska få fortsätta brinna.

Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag skriver, alltså är jag

Innan jag kunde läsa och skriva ägnade jag mycket tid åt det som jag idag har förstått att är pseudoskrivande och pseudoläsning.

Som fyraåring hade jag ett Spice Girls-häfte (född på 90-talet, såklart hade jag ett Spice Girls-häfte) och jag minns att jag upplevde att det var enormt viktigt att jag skrev (klottrade nonsens) i häftet varje dag. Jag minns att jag förhöll mig till häftet som vore det en slags dagbok eller en logg.

Sen jag började studera pedagogik, utvecklingspsykologi, och senare också skrivande, har jag insett vilken enorm identitetsyttring den här till synes meningslösa verksamheten var.

Senast idag blev jag påmind om mitt tidiga skrivande genom några ord av en oerhört meriterad forskare, Jim Cummins. Han uttryckte det på engelska, och med helt annorlunda ord, men kontentan var ungefär denna: att som vuxna uppmuntra barn till skrivande har inte endast akademiska fördelar (alltså framgång i skola), utan det centrala är framför allt att uppmuntra barn till att ge uttryck för sin egen identitet genom skrivande.

När jag anlände till min sista danslektion idag överräckte en fyraårig dansare, som för övrigt i många avseende påminner om mig som liten, ett handskrivet kort. Kortet var fullt av handskrivna, lite krokiga men ändå fullt läsbara bokstäver. Vår delade bokstav tog över en stor del av kortet och jag fylldes med uppriktig beundran och ödmjukhet. Jag hoppas innerligt att jag genom mitt bemötande och mina ord kunde förmedla och bekräfta: jag ser dig. Jag ser vem du är.

Att uppmuntra barn i och till skrivande, innebär alltså i förlängningen att fostra barn till att bli individer som är trygga i sig själv och säkra (confident) i sin identitet.

Vad är väl viktigare än det?

IMG_2116.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ord som får dig att blomstra

Jag tror inte vi vet. 

Jag tror inte vi vet hur mycket våra ord kan göra för dem. För barnen, eleverna, ungdomarna. Medmänniskorna, över huvud taget. Hur våra ord kan bygga upp och stärka det som kanske är bräckligt och trevande, eller osäkert och sökande. Hur det att vi ser och bekräftar kan vara avgörande för deras utveckling och deras syn på sig själva. Eller hur det i alla fall kan lysa upp deras hela tillvaro och förgylla deras dag. Jag tror att bekräftande och uppmuntrande ord i sanning kan få människor att blomstra. Modigt, vackert, starkt.

Att jobba med barn och ungdomar ger oändligt många möjligheter till att bekräfta dem. Tyvärr också lika många möjligheter till motsatsen. Jag tror att alla som någonsin har varit elev har upplevt det senare. Och jag hoppas innerligt att alla som någonsin har varit elev också har fått uppleva det tidigare.

De mest värmande ord jag har fått av lärare har varit när de har uppmärksammat och bekräftat mig i ämnen som jag själv har uppfattat mig som svag i. Den där gången när de berömde mig i hur jag hade löst en uppgift i matematik kunde inte ens gravitationen hålla mig nere.

Nej jag tror faktiskt inte vi vet hur våra ord kan få människor att blomstra. För jag tror att om vi visste, skulle vi vara betydligt mer frikostiga och generösa med att strö runt just de här livgivande orden. Och definitivt mer återhållsam med de mindre uppbyggande.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fast jag inte känner dig

Det händer mig ibland att helt främmande människor har kommit fram till mig och börjat prata. Och det har inte varit på det sättet som man pratar med en främling på stan för att fråga var en butik ligger, och inte heller på det sättet som man pratar med någon, som är till för att betjäna (t.ex. försäljare, personal). Nej, på sistone har människor kommit fram och pratat med mig som om jag vore bekant. Och inte kanske endast det, utan som om vi är gamla, goda vänner.

Jag har varit frimodig nog att våga fråga de här, för mig främmande personerna, om vem de är. Och i de flesta fall har det visat sig att det är mina föräldrars vänner från ungdomen, bekanta från studietiden eller nuvarande facebookvänner. De har kanske sett mitt ansikte på någon bild som min mamma har delat på Facebook, eller kanske bara sett så mycket av min pappas drag i mig (?), att de bara har vetat att jag är deras dotter.

Jag beundrar de här människorna som kommer fram och pratar med mig. Och jag fascineras över att de tar det så givet att jag känner dem bara för att de känner mina föräldrar. Ja men det är ju min gamla, goda väns dotter - det är klart jag går fram och småpratar! Jag måste säga att jag tycker det här är jätteroligt. Jag tycker att det känns häftigt att jag ibland kan få vara en tidskapsel åt människor. Att någon som ser på mig kan minnas en svunnen tid från ungdomsåren, och känna en uppmaning att prata med mig. Kanske de ser så mycket av min mor i mig, och drabbas av akuta flashbacks från tonåren?

Nu vänder jag mig till er som har vuxna barn. Berätta gärna: är det så att ni känner en slags bekantskap med era barndoms- eller tonårsvänners barn? Och ni som känner mina föräldrar (men inte nödvändigtvis mig) kom gärna fram och prata, det är helkul!

mindymamma-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som bara ett barn kan

Den här höstterminen har jag haft den stora förmånen att få dansa tillsammans med härliga barn i olika åldrar.

Trots att jag har träffat de här barnen i arbetets tecken har de här barnen på många sätt varit en regelbunden reality check för mig. Jag har kommit till träningarna, ibland upp i varv, ibland med en hektisk dag i bagaget eller ibland bekymrad över något. Men i de här barnens närvaro blir jag närvarande i det viktiga nuet. I mötet med de här barnen kan jag släppa halvtänkta tankar och planer, och istället njuta av dansens glädje med små dansare.

Jag tycker att vi vuxna i många anseenden kan ta efter barn. Barn är frågvisa och nyfikna. De ställer frågor som: Varför har du ett plåster där? Varför var du borta förra veckan? Hur har du fått det där ärret?

 Barn har inte anpassat sig till de implicita konventionerna för social interaktion. Nej barn frågar och frågar utan betänketid. Men de frågar inte för att vara elaka, snarare tvärtom. Om barn ser någon som har ett blåmärke blåser de på det, så att smärtan ska försvinna. De frågar för att de vill väl (och för att plåster är häftigt).

Och jag tycker att vi vuxna kan ta efter barnen i det här avseendet. Fråga mera, bry oss om. Jag tror att vi vuxna har respekterat varandras privatliv så till den grad att vi har fjärmat oss från varandra; vår strävan efter att ge respekt har blivit något som närmast kan liknas vid likgiltighet. Vi tror att vi gör våra medmänniskor en tjänst när vi undviker tabuämnen, skippar kontroversiella frågor eller tar stora omvägar kring människor som smärtar. Vi avfärdar allt som inte är lättsamt, och tänker ”det angår ändå inte mig” när det ofta är det sista som den lidande människan behöver.

Det går utan att sägas, att det definitivt finns en gräns för vad vi kan fråga. Men jag tror att vi kan fråga mycket mer, så länge vi tänker på hur vi ställer våra frågor; det är stor skillnad på en fråga ställd med en baktanke, och en fråga ställd med omtanke.

Min bror och jag. 1994.

Min bror och jag. 1994.

När vi vuxna ser att någon smärtar frågar vi: hur mår du? När någon har varit frånvarande frågar vi: var har du varit? För det gör barnen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.