Jag står förbryllad och ödmjuk inför de läxor och insikter som föräldraskapet ger mig.
Det är inga läxor som jag medvetet har sökt mig till, utan något jag helt enkelt har slungats in i och varit tvungen att konfronteras med.
Vår dotter lär mig så mycket om livet. Hon är totalt omedveten om det, men likväl.
Just nu tänker jag mycket på begreppet öppenhet, då det har varit den insikt som har präglat min tillvaro på sistone.
För så här är det:
Jag har planerat min dag in i minsta detalj; synkroniserat min to do-lista med Mollys sovschema, ordnat logistiken så att tupplurer utförs under bilfärden från plats A till plats B, packat med alla välbehövliga saker och helt enkelt gjort en minutiös förberedelse.
Ändå
kan allt gå helt i stöpet.
Tre timmars sovtur blir en timmes. Katten spyr hårbollar på mattan. Blöjan läcker och förstör bilstolen. Jag blir nersölad av valfri kroppsvätska. Hinner sist och slutligen inte i tid på grund av vägbyggen.
All den grundliga planeringen jag har gjort var, mer eller mindre, helt onödig.
Och andra gånger är det så här:
Jag vågar knappt lämna hemmet för att Molly brukar vagnvägra. Jag är lite för trött och bekymrad över hur det ska gå men bestämmer mig för att åka ändå. Jag rafsar ner ett ombyte och ett blöjpaket i all hast. Glömmer snuttefilten. Glömmer hudsalvan. Beredd på att få åka hem i förtid.
Men då går allt som smort.
Livet med barn lär mig vikten av öppenhet; att vara öppen för att det som vanligtvis brukar funka kanske inte alls gör det, och det som brukar vara omöjligt plötsligt kan bli hur bra som helst.
En öppenhet som handlar om att ta saker och ting som de kommer och inte försöka förutse hur det kommer bli – inte åt någondera håll.
En öppenhet som handlar om tryggheten i att jag och vi tillsammans klarar av de situationer som uppstår – även fastän vi inte har planerat in dem.
En öppenhet som handlar om att släppa tyglarna och försöka att inte ta saker och ting på alldeles för stort allvar.
Jag som är en kontrollmänniska och som älskar en förutsägbar tillvaro får jobba hårt på det här.
Fortfarande håller jag fast vid att planering är bra och viktigt, men det är inte hela världen fastän planeringen skiter sig och jag får improvisera.
Kanske den här typen av planering kunde kallas öppen planering, eller ännu hellre: ödmjuk planering.