utveckling

Var rädd för mig!

Jag beundrade dem stort.

De äldre, tuffare tjejerna i samma fotbollsförening.

Jag ville så gärna vara en av dem. Jag ville helst vara som dem. För jag såg ju hur både med- och motspelarna var rädda för dom. Bokstavligen rädda för en bunt trettonåringar.

Men ändå beundrade jag dem.

Jag ville att samtalen skulle tystna till följd av en slags skräckblandad förtjusning närhelst jag steg in i ett omklädningsrum.

Att min kyliga blick skulle vara nog för att få min motspelare att förlora bollen, och mina medspelare att tvivla på att de någonsin ens kunde få den av mig.

Det känns oerhört märkligt att skriva det här i vuxen ålder. De här tankarna är så främmande; jag har svårt att föreställa mig att jag ens någonsin har tänkt så osympatiska tankar.

Men när jag var tonåring uppfattade jag det som en enorm dygd att inge fruktan i andra. Jag eftersträvade det.

I något skede märkte jag ändå, att det där med att inge fruktan i andra människor ligger långt i från min naturliga drift. Att det helt enkelt inte finns inprogrammerat i mitt DNA. Jag är dålig på att vara en douche (det kan jag förstås vara idag, men sällan medvetet).

Tänk vilken tur, att tonårens tidigaste tankar får bytas ut mot mer mogna, hållbarare sådana.

Och ständigt fortsätta utvecklas.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det där kan jag inte

Jag har aldrig varit bra på handarbete eller på att måla.

Eller att åka skidor, för den delen.

Och hela mitt liv har mitt uppenbara ointresse för de här aktiviteterna lett till att jag knappt har försökt. Det har varit lätt att dra det där ”nä men det där kan jag inte”-kortet närhelst ovanstående aktiviteter har kommit på tal (eller dykt upp på schemat).

För helt ärligt tror jag inte att man ska kunna allt. Än mindre vara bra, ens hyfsad på allt.

Jag tror inte ens att man behöver prova på allting!

Men alldeles för länge har jag haft skygglappar på för nya upplevelser och varit låst i gamla vanor.

För med lite (okej rätt mycket) puff och pepp i rätt riktning, har min vän S fått mig att a) delta i en akrylmålningsworkshop OCH b) bli nyfiken och pröva på makramé.

* Ljudet av hakor som dunsar ner till marken *

Jag är kanske mer förvånad än du, för du vet inte hur djupt det där ”nä men det där kan jag inte”-tänket sitter hos mig. Typ som kalk på en toalettstol som inte har rengjorts på en, säg, tjugofemår.

Fortfarande är jag långt ifrån bra på att måla eller knyta makraméknutar och helt ärligt kommer jag kanske aldrig bli ens hyfsad på någondera. Men sjutton vad jag har gått miste om det kreativa lugn som sådana rogivande aktiviteter ger!

gjordedet-blogg.jpg

I min ständiga quest att fördjupa min förståelse över min egen personlighet och andras personligheter lär jag mig mycket.

Också att sådant som vi tror är fastklistrat i vårt jag kanske egentligen bara är ett val vi har gjort en gång, och sedan bara fortsatt göra samma val av gammal vana.

I dag valde jag att skita i vad jag tidigare har trott om mig. Jag fick riva upp mina makraméknutar fem gånger och fick sedan en liten mental breakdown (och nu måste jag göra annat för att lugna ner mig)

men jag gjorde det! älskade det!

Skidåkningen får bli en uppföljare …

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett år för mig

2019 har hittills varit ett jag-år.

Ett år för mig att revidera mitt sätt att leva på för att orka, må bra, glädjas. Det har varit ett år då jag har investerat i och satsat på mig själv (suck vilken töntig mening)

När jag skriver det så här, och ser det svart på vitt, gör jag det med ett enormt motstånd; jag känner hur det uttalandet strider mot både jantelag och österbottnisk dygd.

För det känns som att ett jag-år kan uppfattas som själviskt och individualistiskt när det egentligen handlar om självvård, omsorg om jaget. Jag är det enda jag som jag har - varför skulle jag inte ta hand om det?

Hur har jag gjort då?

Jo, jag har gått tillbaka till grunderna: sova bra, äta bra, träna bra och fylla min tid med meningsfulla, livgivande aktiviteter. Ibland inga aktiviteter alls.

Jag har också börjat rama in mitt liv och tydligt börjat skilja mellan jobb och fritid.

Jag har blivit bättre på att säga nej till det som min magkänsla avger dåliga vibbar för och inte ställt upp endast för att vara snäll.

Ibland har jag också tackat nej till sådant som vore väldigt kul, men som jag inte orkar med just nu i mitt liv. Sådant som ger en hel del, men som i slutändan tar mer.

Självmänsklighet, alltså.

I handboken är det så lätt att ta hand om sig själv. Praktiken stämmer ändå inte alltid överens med teorin.

Men sju månader inne i mitt jag-år konstaterar jag att det är en investering. Inte en självisk sådan, för i slutändan gynnas så många fler än jag också.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Utan plan, inte planlös

Vet du var du har varit? Vet du vart du är på väg?

När jag blev student visste jag endast att jag ville bli modersmålslärare. Att jag ville forska var något som jag hade tänkt på, men tanken började på allvar gro i mig när jag väl började studera och på allvar kom i kontakt med det akademiska för första gången.

Jag visste också att jag ville ägna mig åt musik, dans och kreativt skapande. Jag har alltid velat inspirera, alltid velat skriva, alltid velat dela med mig av mitt kreativa jag. Likaså, har jag alltid vetat att jag vill vara omringad av böcker, både professionellt och privat.

Jag trodde inte att det fanns en utbildning - ännu mindre ett yrke - där jag kunde kombinera alla dessa. Jag trodde inte att jag skulle hitta en vardag där allt det här var möjligt.

Jag hade ingen plan, men ändå virrade jag inte planlöst omkring.

Tänk att jag får göra allt det här samtidigt.

Tänk att jag inte ens visste att det var möjligt för bara några år sedan.

Tänk om jag hade vetat hur bra allting kan bli, trots att jag saknade plan.

Mitt studentfoto för flera år sedan. Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Mitt studentfoto för flera år sedan. Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Farlig förändring

Mina tankar rör sig mycket inom territoriet förändring.

Kanske är det våren som varje dag märkbart förändrar min omgivning, som får mig att tänka i dessa banor. Kanske är det någon fas jag är i just nu. Jag vet inte.

Men där rör sig mina tankar just nu. Där finner du mig just nu. I förändringens landskap.

Jag behöver bara se mig själv i spegeln för att inse hur mycket jag har förändrats under de senaste åren.

Min självinsikt har blivit djupare och min tillit till min egen förmåga har mognat. Jag har gått från att ha tid och tjänster som kärleksspråk, till att nu kommunicera kärlek i form av gåvor och ord.

Jag har blivit markant bättre på att spela piano och ständigt utvecklar jag min förmåga att uttrycka mig i skrift. Min finska har förbättrats med åren och jag har börjat utmana mig själv mer när jag tränar.

Jag har blivit mer temperamentsfull och fått kortare stubin (en tämligen oroväckande utveckling). Jag har blivit bättre på att köra bil.

Mycket är förstås sig likt; mitt intresse för litteratur, mitt relativt långa hår, min förkärlek för kaffe, salmiak och ordvitsar står kvar. Kanske för alltid. Kanske inte.

Länge, länge var jag rädd förändring. Skydde förändring som pesten.

Nu vet jag bättre.

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min konstvärk

Jag har inte hållit i en pensel på nio år.

Och inte ens då gjorde jag det med särskilt stor glädje. Nej, redan i tidig ålder märkte jag att det där med att rita och måla inte hör till mina starkaste sidor.

Så vad gjorde jag med denna lärdom?

Jo, det enda rimliga för en finländare som är slav under jantelagen och ligger under de berömliga prestationernas-ok. Jag gjorde ungefär det enda jag inte borde göra: alltså att undvika allt som har med producerandet av konst att göra, under hela mitt vuxna liv.

Och som en följd av det har jag drabbats av något som jag vill kalla för konstvärk.

En nästan påtaglig, fysik smärta av ångest närhelst jag ska producera något “konstnärligt” som inte innefattar musik, dans eller skrivande utan istället en kritvit canvas, penna, pensel och målfärg.

Konstvärk är ordet.

Tills igår.

Då jag, i all välmening, utsattes för tvång och påtryckningar av min goda vänner som vet allt om min konstvärk. Men som gjorde det enda rätta och sade att jag inte fick balla ur.

Och jag ballade inte ur. Istället gjorde jag det här:

WhatsApp Image 2019-04-14 at 15.49.57.jpeg

Trots att jag inte anser mig kunna producera konst har jag ändå ett öga för det. Och jag ser ju att det här inte är något att hänga på väggen.

Och säkert är det också vad många av er, mina läsare, ser.

Men det ni inte ser är den tröskel som jag steg över när jag åstadkom det här. Det mentala berg jag besteg, det motstånd jag mötte och den kamp jag stred för att producera det här. Och när jag väl gjorde det kändes det bara oerhört befriande och förlösande, som en känsla av fullkomlig flow.

Och det kanske inte betyder mycket.
Det betyder bara allt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tid att blomstra

Min garderobsblomma har fått vårkänslor och blommat upp som aldrig förr.

Det är den enda och således också äldsta blomman som jag någonsin har haft. Köpt i november 2016 vid Kuppis Citymarket i Åbo. En seg, envis och väldigt vacker växt.

Vacker i sin enkelhet.
Enkel i sin vackerhet.

Den har vuxit långsamt och anspråkslöst men stadigt, alltid stadigt. Den har krävt vatten, ljus och näring i lagom mängder.

Olika säsonger har haft olika inverkan på den. Ibland har den vuxit alldeles omärkligt. Andra gånger, som nu, har den riktigt spurtat och bara på någon månad vuxit från noll till hundra.

Som sagt har den behövt vatten, ljus och näring. Men mest av allt har den bara behövt tid.

Jag tror inte att jag behöver dra parallellerna mellan den här växten och människan. Nej, ytterligare förklaringar är överflödiga.

Jag vet att ni förstår precis vad jag menar.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Värda en hatt

Min hemstad Karleby svämmar över av fotbollsspelare, -tränare, -föräldrar och -entusiaster. Kokkola Cup är här och jag blir nostalgisk när jag ser alla små och stora spelare kämpa för sitt lag på plan.

Ja jag värms i hjärtat när jag blickar ut över alla spelare som svettas (!) på fobollsplanen. Min blick söker sig vidare och vänds mot alla de som står vid sidan av planen; det är många som är engagerade i fotbollscommunityn.

Och för första gången någonsin uppmärksammar jag tränarna. De som frivilligt och utan lön jobbar för att juniorer i olika åldrar ska utvecklas som fotbollsspelare men minst lika mycket som medmänniskor. Tränarna gör ett enormt viktigt jobb som belönas på samma sätt som fotbolldomarens: om jobbet går väl är det ingen som låter denne veta det, men går det dåligt lär det minsann höras!

Jag har haft fördelen att ha min pappa som tränare under en lång tid under min fotbollskarriär - vilken förmån! Först nu ser jag, och förstår att uppskatta, all den tid som han och alla andra tränare lägger ner på att planera träningar, motivera spelarna, grubbla över startelvan och ta smällen efter tuffa förluster. Och så mycket mer. Det är många, många timmar bakom en enda fotbollsmatch. 

Under turneringen var det många som gjorde tre mål och således en hattrick - värda en hatt.

Min hatt vill jag lyfta för alla som sliter häcken av sig utan lön. För alla dem som jobbar för kärleken för sporten. Min hatt vill jag lyfta för alla som står vid sidan av planen. Jag tycker att de är värda en alldeles egen hatt!

IMG_4226.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt det där jag inte skriver på min CV

Jag skrev lovordande om glädjen i att utforska sig själv i ett tidigare inlägg.

Låt mig nu lyfta fram baksidan av myntet. Den oundvikliga delen i äventyret att utforska sig själv: att också hitta mindre smickrande hörn och rum.

Själens skamskrubb
som jag kallar det.

Usch vad motigt det är att acceptera att de här skrymslena i självet existerar. Att de, trots att jag försöker dölja dem, är precis lika verkliga som alla de egenskaper och personlighetsdrag som jag listar på min CV.

Jag vill ändå tro att det är ett gott tecken att acceptera själens skamskrubb.

Jag vill tro att det är så många gånger bättre att gå in i skrubben, se sig om och säga ”ja här finns det mycket att göra” istället för att skynda på stegen med bortvänd blick blick varje gång vi går förbi vår själs skamskrubb.

Jag måste få tro att det är värt det.
Om vi ska växa är det oumbärligt att vi vågar se och erkänna skrubben för precis vad det är: en skamskrubb.

Alternativt: allt det där jag inte skriver på min CV.

För jag tror att det är genom ärligt erkännande som rensandet kan börja; oavsett om det då är frågan om en quick-fix (snipp snapp. tack och hej) eller en mer långvarig, och eventuellt smärtsam process.

Kanske det är just den här processen som behövs för att vi ska växa som människor. Kalla det då vad du vill: storstädning av själen, personlig utveckling, självförverkligande... Eller kalla det för det vackra ordet helgelse. Det gör jag.

Ack vad ont det gör att inse att förändring är ett måste.
Ännu värre: att just jag måste förändras.

Men ack vad gott det gör.

Foto av bästa syster Ebba.

Foto av bästa syster Ebba.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Så hamnade jag här

Mitt första möte med vetenskapsvärlden var, logiskt nog, i och med mina universitetsstudier i svenska språket vid Åbo Akademi. Jag minns ännu hur jag blev totalt paff vid tanken på att den här världen hela tiden hade existerat och att jag bara har missat den.

Från dag ett var jag var ambitiös och målmedveten, och samlade på mig en referensbank med författarnamn och litteraturtips. Jag började till och med planera vad jag skulle skriva min pro gradu-avhandling om och tanken om att forska efter mastersutbildningen slog mig redan första året.

I min första vetenskapliga uppsats jämförde jag hur olika tidningar vinklade nyhetsrapporteringen av en båtolycka. Mitt intresse för språk och makt var starkt redan då. Uppsatsen gick käpprätt åt skogen och det var en knytnäve i magen på mitt skrivarsjälvförtroende. Dittills hade jag alltid varit duktig på att skriva, och jag hade alltid fått fina resultat. Problemet var att jag inte helt enkelt hade förstått vad det innebar att skriva vetenskaplig text. Jag hade ingen aning om vilka krav som ställdes och vad som förväntades av mig. 

Med tiden mognade också den kunskapen. Jag fick mera mat på benen (en härlig katakres på kött på benen) och i takt med att jag började få ett grepp om vad det innebär att skriva vetenskaplig text fick jag mer självförtroende. Nu är intresset för forskning större än någonsin, inte minst för att jag som bäst är på väg hem efter två intensiva seminariedagar i Tammerfors.

Under de här två dagarna har jag än en gång blivit påmind om varför den här världen hela tiden har lockat mig. Det är inte i första hand på grund av den nytta forskning bidrar till samhället, inte heller för den allmännytta det är att få mer kunskap om världen. Den största orsaken till varför jag är så fascinerad av forskning är faktiskt av helt själviska orsaker; jag älskar att lära mig mer, utforska mer, utmana rådande tankesätt och utvecklas som människa. 

akademin-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.