Jag har nämnt min knäskada i förbigående här på bloggen.
(Parentes av medicinsk art: egentligen är det inte så mycket en knäskada som en bristning i vadmuskeln, men smärtan är i knät och intresseklubben antecknar)
(Och en till parentes: om det är något som jag ogillar att läsa om, skriva om, höra om eller över huvud taget ägna tankar åt så är det människors krämpor och sjukligheter så länge de inte är livshotande.
Så jag ska vinkla det här blogginlägget om mitt knä ur ett annat perspektiv. Inte gnäll om krämpor, jag lovar.)
Så jag har fått ett rehabiliteringsprogram. Övningarna känns ibland nästan löjliga. Inte att jag förlöjligar min proffsiga fysioterapeut eller dennes program, inte alls så.
Men bara eftersom jag vet att jag har gjort övningar mycket mer avancerade och tyngre än de jag nu har i mitt rehab-program.
En övning är till exempel den här: jag ska stå på ett ben, böja mig ner för att nästan sätta mig på en stol.
Nästan sätta mig.
Ni hör.
Men det blir värre: jag kan inte ens sätta mig fastän jag skulle vilja. Smärtgränsen kommer emot och jag mäktar inte.
Jag skulle kunna bli modfälld. Jag har varit rejält modfälld.
Men i något skede insåg jag att det här är mitt läge just nu och det enda jag kan göra är att ta skeden i vacker hand och göra mina nästan-nedsättningar.
Små steg. Bokstavligen.
Det tar plågsamt länge men är det enda rätta sättet för ett långsiktigt helande.
