En mänsklig sport

Jag följer ivrigt med konståkning.

Det är en fascination som har vuxit fram under det senaste året.

Just nu är jag mer eller mindre fastklistrad vid TV:n i och med att VM i konståkning som bäst pågår i Saitama*, Japan (Till kännedom: förskräckliga tider att se på tävlingarna live, om man inte gillar att vakna 3:25 på grund av tidsskillnaden)

Mitt intresse för den här sporten är måhända lite märkligt.

Jag har aldrig ägnat mig åt konståkning. Jag har aldrig ägt eller ens haft på mig konståkningsskridskor, endast “hokkare”, som hockeyskridskorna så fagert kallades i mina hemtrakter.

Jag har helt enkelt inte varit intresserad av grenen tidigare och plötsligt är jag som en annan inbiten konsåkningsfantast. Märkligt!

Eller kanske inte.

För jag har dansat hela mitt liv, och dansen, konståkningen och isdansen har enorma beröringspunkter med varandra.

Och konståkning är en sport där musik, uttrycksfullhet, känslor och tolkning är centrala element, precis som i dansen och konsten överlag.

Men framför allt är konståkningen en mänsklig sport.

De som utövar den, proffsåkarna, är förvisso omänskligt viga, spänstiga och atletiska men själva grenen frammanar uttryck för människans mänsklighet. Människans ofullkomlighet.

För ni vet inte hur ofta de faller. Hur ofta de har lovat hoppa en trippel men ångrar sig mitt i och gör en enkel. Hur ofta de drattar rätt på rumpan eller bara är totalt osynkroniserade med sin partner.

Konståkningen är sårbar i det avseende att den visar att även proffsen felar. Att ingen, oavsett hur meriterad och välförberedd, är felfri.

Mänskligt,
som sagt.

Och det, är värt att stiga upp 3:25 för att beundra.

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

*Låter inte Saitama som att det kunde vara en finsk kommun någonstans i Mellersta Finland? Hade inte Saitama följts av landsnamnet skulle det lika väl kunna vara det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dagen idag, onsdag

Flytten närmar sig och sakteliga töms vårt nuvarande hem på prylar.

Eller töms och töms, snarare paketeras i tidningspapper, försätts i kartonger och göms i bastun som är vårt tillfälliga förråd. Världens mest mångsidiga utrymme, den där bastun.

Och jag roar mig med att hitta på nya grejer att packa ner, skruva ihop och förminska till flyttbart tillstånd.

Varje dag när Samuel kommer hem från jobbet har något föremål försvunnit. Igår var det gardinerna, i dag var det en hylla, imorgon lite kläder.

Ja, det har nästan blivit till en kul lek som jag i hemlighet roar mig åt. Typ som den där leken “vilka föremål saknas i bilden” fast liveversionen i vårt fall.

För jag måste erkänna: fastän det ännu är en och en halv vecka innan vi flyttar är jag ivrig, så ivrig. Det är sällan jag i vuxenålder har upplevt den här nivån av iver!

Jag är som ett barn som ser fram emot en resa till Disneyland— det är rimligt att packa sin kappsäck fastän resan först äger rum om fyra veckor! Det är rimligt!

Färre och färre prylar i vårt hem för varje dag. Det här från vårt Åbohem innan flytt till Vasa december 2016.

Färre och färre prylar i vårt hem för varje dag. Det här från vårt Åbohem innan flytt till Vasa december 2016.

I övrigt gläds jag åt solsken och smältande snö. Jag som cyklar mycket har varit så förbajskat led det otacksamma cykelföret med antingen buckliga isvägar eller litervis av slush-liknande snöfenomen på gatorna. Härligt med vårväder!

Och till kännedom: det är tre och en halvvecka tills sista säsongen av Game of Thrones börjar!

Så mycket att se fram emot nu.

Allt gott till er, mina fina läsare!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag håller inte med

En kul grej som har cirkulerat i min blogosfär på sistone är att lista upp grejer där man upplever sig ha avvikande åsikt än majoriteten.

Så här är mitt bidrag till trenden: en lista på lite udda saker där jag upplever mig vara i minoritet.

Jag föredrar att utforska vatten ovanpå vatten. Om jag alls ska utforska vatten.

Jag föredrar att utforska vatten ovanpå vatten. Om jag alls ska utforska vatten.

Jag längtar inte efter att dyka eller simma med delfiner. Jag har inte särskilt mycket till övers för havet eller vattendjur och tanken på att dyka i tropiska vatten känns väldigt obehagligt.

Jag älskar körsbärssmak. Vilken produkt som helst blir bättre om den innehåller toner och smaker av körsbär. Jag har haft körsbärsparfymer och körsbärshudsalvor. Jag älskar körsbärsgodis, körsbärsyoghurt, körsbärsläsk, körsbärsglass ja ALLT blir bättre med körsbär i. Och ju mer fejk körsbärssmak desto bättre.

Ju tråkigare pizza desto bättre. En tropicana eller hawaiiana är bäst.

Jag uttalar ordet känguru tjänguru. Jag har förstått att de flesta säger känguru med ett enkelt k-ljud, men faktiskt har vi alla fel (enligt Svenska Akademien i alla fall) för det ska uttalas med ett çäŋ´g-ljud. Kolla själv här.

Jag gillar inte självbiografier. Tycker genren är ett frosseri i det egna, stilen alldeles för redogörande och språket platt och tråkigt.

Jag ogillar grått golv. Personligen skulle jag aldrig välja grått golv till mitt hus. Visst är det stilrent och smakfullt och så, men i mitt tycke blir ett rum kallt och kyligt när golvet är grått.

Jag uppskattar torra ordvitsar och dad-jokes. Ju torrare desto bättre.

Supernöjd om hon får körsbärsglass och torra ordvitsar.

Supernöjd om hon får körsbärsglass och torra ordvitsar.

Jag kallar underlakan för grundlakan. Fråga mig inte varför. Jag tror det är något jag har hittat på i en stund av sinnesförvirring och namn-på-lakan-glömska.

Jag blir inte alls hooked i TV-serier. Det finns få serier som jag bara måste se. Jag har egentligen inte alls tålamod med TV-serier, är väldigt kritisk och blir lätt uttråkad. Med undantag för Grey’s Anatomy och Game of Thrones.

Jag skulle aldrig skrolla bort en kväll på telefonen. Precis som med TV-serier blir jag så lätt uttråkad av mina flöden och orkar max fem minuter innan jag lägger bort telefonen.

Jag kallar de där beska trådarna på bananen för “bananådror”. Vet inte varför.

Jag har omvänd höjdskräck. Eller vad vi nu ska kalla det. Jag tycker det är väldigt obehagligt att stå på marken och titta upp på höga skyskrapor eller till exempel vindkraftverk. Då drabbas jag av akut medvetenhet om min litenhet och får yrsel.

Höga byggnader ger mig yrsel och obehagskänslor. Som denna i downtown Boston.

Höga byggnader ger mig yrsel och obehagskänslor. Som denna i downtown Boston.

Jag skulle aldrig köpa en produkt med mangosmak. Länge har jag hyst en enorm aversion för mango. Den har jag delvis kommit över nu, men fortfarande skulle det aldrig falla mig in att köpa mangoglass, mangosmoothie eller något annat där mango är huvudingrediensen. Blä!

Jag förstod aldrig grejen med neon och pastellfärg i hårlängderna. Nuff said.

Jag älskar det mesta med lakrits och salmiak. Te, honung, glass, choklad. Mums!

Jag tycker inte att små grodor är söta. Och det här hänger förstås ihop med min grodfobi från tidigare. Små, slemmiga varelser med äckliga ben och ryckiga rörelser. Nej usch, inte söta hur små de än är!

Jag är väldigt sparsam i användningen av smycken. Jag använder förstås mina ringar, ibland en liten klocka och vid festligare tillfällen ett par örhängen. Halsband, armband, scarfar och grejer är inte i min för mig.

Jag tycker låten “I’m Blue” av Eiffel 65 är enormt ångestframkallande. Jag har aldrig gillat den och förstår mig inte på människor som gör det. Redan de första tonerna är obehagliga och sedan fortsätter obehaget i tre och en halv minuter till.

Jag bär hellre blått än lyssnar på det.

Jag bär hellre blått än lyssnar på det.

Håller du med i något av mina udda grejer?

I vilka avseenden känner du att du rör dig motströms?

Vilka udda grejer gör att du känner dig i minoritet?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: det handlar om identitet

Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu när jag ville hitta en gemensam nämnare för mina tre senast lästa böcker märkte jag tydligt att de samtliga handlade om identitet.

Det här med identitet är givetvis väldigt mångfacetterat och kan belysas på olika sätt, så läs vidare för att veta hur ras, religion och kultur framställs och problematiseras i de skönlitterära verk som jag har läst på sistone.

Hur fin och tilltalande pärmbild!?

Hur fin och tilltalande pärmbild!?

Jodi Picoult (2016/2018) Små stora saker

Den här är omvälvande.

Det handlar om afroamerikanska Ruth som i tjugo år har jobbat som barnmorska på ett sjukhus. En tragisk händelse tillsammans med ett par nyblivna föräldrar, som öppet visar att de tillhör vit makt-rörelsen, skakar om hela Ruths bild på det amerikanska samhället — och jag som läsare skakas om med henne.

Jag förargas, sörjer, skäms mycket och kan inte låta bli att beröras. Det här är en roman om rasism — både aktiv rasism men också den så förrädiska passiva rasismen — och om hur samhället tragiskt nog inte är så jämlikt som vi så gärna vill tro.

Och mest av allt: det här är en roman att sluka.

Trots att den har rejält med asiaa (viktigt budskap) är den ändå inte predikande; berättelsen flyter på och jag som läsare vill bara fortsätta läsa.

Den här boken lär göras till film med bland annat Julia Roberts och Viola Davis (från How to get away with murder) i huvudrollerna, så se till att läsa den innan det!

Inte längre nunna.jpg

Helene Hägglund (2009) Inte längre nunna

Det är redan ett par år sedan den här hamnade på min läslista. Äntligen fick jag tid att läsa den också.

Det här är en berättelse om danska Helene som går med i ett kloster redan som sextonåring. Det är en berättelse om klosterlivet, om tro och tvivel, manipulation och andligt våld. Det heter att boken är en roman, men författaren är öppen med att den är självbiografisk, så jag skulle helst vilja kalla den autofiktion.

Jag vet inte när jag ska lära mig att jag inte gillar självbiografier.

Jag fann den här bokens titel och tema oerhört intressant, men språket var platt och händelseförloppet avbröts väldigt plötsligt. Visst var det intressant men läsupplevelsen gjorde mig smått besviken.

Vill du ändå läsa om livet i ett nordiskt kloster i modern tid är det här säkert av intresse för dig!

SMS från Soppero.jpg

Ann-Helen Laestadius (2007) SMS från Soppero

Ännu en ungdomsbok av Ann-Helen Laestadius. Vackert så!

Den här handlar om Agnes som är same men bor i Stockholm. När hon besöker Soppero i Lappland ställs hon inför frågan om hon verkligen kan räknas som same: kan man vara same om man inte bor i Lappland? om man inte ägnar sig åt renskötsel? om man inte pratar samiska?

Och den större, övergripande frågan som författaren tar upp är förstås: hur ska vi förhålla oss till det komplexa ting, som identitet är.

Det här är en viktig bok som jag är glad över att jag läste. Det går undan att läsa den, och jag förundras över hur så stora, existentiella frågor kan belysas på ett så oproblematiskt och naturligt sätt som i Laestadius roman.

Läsvärd, absolut!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skrivande och lidande

Jag satt hänförd i en och en halvtimme.

I något skede tror jag till och med att jag satt och gapade något, tills jag kom på mig själv och slöt min arma käft.

För visst var det bara oerhört fascinerande att se och höra två författare, Karin Erlandsson och Kaj Korkea-aho, som jag för övrigt beundrar enormt, berätta om skrivandets hantverk.

Skrivandets hantverk.
Hantverk.
Hantvärk?

De pratade en del om hur skrivandet också går hand i hand med lidandet. Ibland.

Att skrivandet stundvis krystas, våndas, fram. Att skrivandet är en plåga, ens värsta mardröm och mest onda samvete men också.

Också.

Det bästa och kanske det enda som kan sortera och reda upp bland det virrvarr av minnen, trauman och känslor som cirkulerar i ett aldrig sinande flöde i det som är ens jag.

Skrivande och lidande.
Skriva eller dö.

Jag kunde inte hålla med mer.

IMG_5770.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Flyttankar

Ja hörni.

Två veckor bor vi kvar i vår mysiga stadslya nära havet men sen blir det flytt. Som ni kanske har kunnat utläsa i några mystiska inlägg ska vi lämna vår tvåa i centrala Vasa i mars, för vi har köpt en radhuslägenhet i ett område en bit utanför Vasa.

I flera år har vi velat flytta och nu blev det av. Äntligen!

Men visst har vi övervägt av och an, för det finns förstås både för- och nackdelar med att bo centralt i jämförelse med lite längre bort från stadskärnan.

Det är ett stort beslut men våra fördelar var många fler. Fortsätt läsa för att se hur vi har resonerat.

Från vår nuvarande lägenhet i centrum av Vasa.

Från vår nuvarande lägenhet i centrum av Vasa.

För- och nackdelar med att bo på hyra centralt

Fördelar:
■ Gång- och cykelavstånd till precis allt
■ Följaktligen behövs inte bil till vardags, i alla fall inte två bilar
■ Följaktligen drabbas vi inte nämnvärt av morgontrafiken
■ Butiker är nära (och paniken som uppstår när äggen tar slut under pågående bakning är inget problem)
■ Närheten till havet och strandpromenaden
■ Behöver inte ta “ansvar” på samma sätt eftersom vi inte äger bostaden

Nackdelar:
■ Oljudet! Vi bor relativt nära motorvägen och vid en rätt trafiktung väg
■ Luften är märkt av stadskärna
■ Följaktligen kan jag inte vädra så obehindrat som jag önskar
■ Närheten till centrum kan bli ett problem. “Jag ska bara in och kolla” fungerar sällan när det gäller bokhandlar och andra trevliga affärer
■ Ingen egen gräsplätt eller terrass
■ Dyra kvadrater
■ Ingen terass, följaktligen ingen grill
■ Följaktligen ingen solstol
■ Konstant lite nervös över att något i lägenheten ska “gå sönder” eftersom den inte är vår
■ Inga möjligheter till att vädra korsdrag, alltså blir vår lägenhet stekhet så fort solen tittar fram
■ Ljud i trapphus och av grannar * **

* Fast vi har ett väldigt lugnt höghus och väldigt snälla, lugna grannar.

** Tror till och med att det är jag med mitt sjungande och dansande som har mest ljud i höghuset *ängel-emoji*

Men ändå har vi haft en superkoselig balkong och många koppar kaffe har intagits här.

Men ändå har vi haft en superkoselig balkong och många koppar kaffe har intagits här.

För- och nackdelar med att bo i eget utanför stadskärnan

Fördelar:
■ Egen terrass och egen gräsmatta
■ Grill
■ Solstol
■ Mer ljudisolerat (dags för soundbar, Samuel?)
■ Härliga grannar (ja våra kära vänner bor i samma radhus, ack lyckan!)
■ Möjlighet att vädra korsdrag
■ Det är vårt eget
■ Vi får uppfylla “inredningsdrömmar” (urk vilket ord)
■ Bokhylla
■ Större lägenhet, mer ytor samt ett extra rum som blir vårt musikrum / bibliotek / arbetsrum / gästrum-rum
■ Vi kan bjuda in större sällskap utan brist på stjärterum
■ Längre bort från stadskärnan blir mindre spontanshopping
■ Härliga naturmiljöer och stigar
■ Tystnaden och lugnet
■ Kaffestunder på terrassen
■ Kvällssol
■ (Förhoppningsvis) En ekonomisk investering

Nackdelar:
■ Längre till stan vilket kräver mer planering i logistikväg
■ Längre arbetsväg
■ Högre bränsleutgifter
■ Morgontrafiken
■ Inga kvartersbutiker

9CCFD3C4-18BE-4066-99D8-5756CAEBF7E9.jpg

Bor du på hyra?
Funderar du på att köpa eget?
Hur har du resonerat?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

IMG_5552.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kattliv

Vore jag ett djur skulle jag vara en katt.

Jag och Samuel har fungerat som kattvakter åt min bror och brorsfrus ragdollkatter de här senaste dagarna, och alldeles oundvikligen har deras levnadsfilosofi och livsstil implementeras i den vardag som är vår.

Så mer specifikt kan jag också konstatera: vore jag ett djur skulle jag vara en innekatt, en ragdollkatt, precis som Misty och Spexa.

Låt mig redogöra för hur jag tänker.

Ragdollkatter är livsnjutare av rang och älskar att sova på varma ställen. De ägnar största delen av dagarna åt att mysa, men kan ibland få infall av äventyrlighet och bus. Då kan de leka med varandra, upptäcka nya ställen eller jaga dammråttor.

De är nyfikna på nya människor och hälsar alltid när någon kommer på besök. Stora folksamlingar och mycket ljud är ändå inte deras favortmiljö, utan de föredrar mer lågmälda möten på tumanhand eller i mindre sällskap.

De har stor integritet och behöver ganska mycket personligt utrymme. De gillar närhet men endast med människor de känner sig trygga med. De är renliga djur och sköter om sin personliga hygien väl. De är enormt godhjärtade och bryr sig om varandra.

Men ändå är de katter. Och alla katter har starka personligheter. Starka åsikter och sega och envisa viljor.

Hur kan jag inte identifiera mig med de här underbara djuren?

IMG_5096.jpg
Misty

Misty

Spexa

Spexa

Om du vore ett djur — vilket skulle du vara?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Stora, enkla sanningar

Jag ögnade igenom innehållsförteckningen i min vän Sofias exemplar av boken 12 Rules for Life av Jordan B. Peterson (som för övrigt åkte direkt till min läslista).

Kort sammanfattning: fascinerande.

Ja, trots att livet är komplext finner jag tanken, att sunda och eftersträvansvärda levnadsregler kan sammanfattas i 12 enkla sanningar, oerhört fascinerande.

Och jag har tidigare varit inne i samma tankebanor.

Jag har skrivit om den så kallade relationsekvationen; om hur vi lätt gör våra relationer alldeles för krångliga, precis som om vi jagar efter en formel för framgång. Och egentligen kommer vi väldigt långt bara genom att inte vara en jerk.

Livet, i all sin mångbottnade ofullständighet, kan alltså enligt de lärda väldigt långt levas med hjälp av enkla sanningar. Stora, sanningar, förvisso, men likväl sanningar som kan sammanfattas på ett förhållandevis enkelt sätt.

Som till exempel: var alltid snäll, be om förlåtelse, förlåt själv, jämför dig inte med andra, våga drömma …

Stora, enkla sanningar.

Fascinerande.

IMG_1435.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.