Morgonens fläckfrihet

Jag kan inte säga att jag är en morgonmänniska
men jag har definitivt blivit en morgonmänniska.

Jag stiger gärna upp tidigt om morgonen. Kokar en, nej vem försöker jag lura, tre koppar kaffe och tänder några ljus. Kanske läser jag dagens tidning eller en bok, eller så plockar jag fram skrivdon och skriver lite.

Och aldrig är det så skönt, som tidigt om morgonen.

Trafiken har ännu inte vaknat. Solen ligger ännu och drar sig, för att alldeles snart sträcka på sig och låta sina långa strålar också nå oss nordbor. Det hörs inget ljud från grannar, inga ekon dånar i trapphuset. Skulle jag inte veta bättre kunde jag tro att jag är ensam i hela världen. En tanke som inte alls skrämmer utan är… fridfull.

Stillheten är vacker. Tystnaden välkommen. Dagen är ännu fläckfri.

Snart, snart börjar bilarna susa utanför fönstret. Snart börjar ljudet av surrande smoothiemaskiner och dörrar som stängs höras. Och snart ska också jag ta itu med dagen.

Men det är bara snart.
Snart.

 Men hej! tänker den observanta Sherlock-läsaren. Har du inte redan läst  Mellanblad ? Och jo det har jag, den här bilden är för några veckor sedan. Just nu är det mörkt om morgnarna att det är lönlöst att försöka fånga någonting, överhuvudtaget, på bild. Så håll till godo: en icke dagsfärsk bild på ett sannolikt scenario.

Men hej! tänker den observanta Sherlock-läsaren. Har du inte redan läst Mellanblad? Och jo det har jag, den här bilden är för några veckor sedan. Just nu är det mörkt om morgnarna att det är lönlöst att försöka fånga någonting, överhuvudtaget, på bild. Så håll till godo: en icke dagsfärsk bild på ett sannolikt scenario.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är mycket jag inte måste

Höstsolen avslöjar min sommarhemlighet: jag tvättade aldrig fönstren.

Fönstertvättningen stod till först som en punkt på vårens to do-lista. Men i brist på ett regn som skulle dämpa gatudammet, sköts punkten över till sommarens to do-lista.

Under sommaren var vi däremot inte alls på plats i hemmet, och nu är hösten redan här. Det straffar sig såklart, att prokrastinera på det här viset, för varje gång jag blickar ut över vår ”utsikt” (mestadels ett sjukhuskomplex och en liten liten gnutta havsutsikt när träden avlövas) märker jag hur smutsiga fönstren är. Det är som att se på livet genom en tunn dimma.

För somliga människor medför en sådan här insikt en enorm handlingskraft; skurhinkarna plockas fram, vätskor beblandas i stora ämbar och fönsterskrapor ylar i jämn takt.

Jag igen betraktar livet genom den tunna dimman och accepterar sakernas tillstånd. Inte på ett uppgivet och cyniskt sätt. Men på ett sätt som vittnar om att jag förstår livet som mer än rena fönster; att jag förstår att livet fortgår också fastän det beskådas genom en tunn slöja av fläckig gråhet.

Det är mycket man inte måste, skulle Tomas Sjödin säga, och därför plockar jag upp en bok istället.

Alltmedan livet utanför mina dimmiga fönster rullar på, precis som förut.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kallad vid namn

Vad är det som är bara ditt men som andra använder oftare än dig?

Så lyder en halvbra gåta som jag läste i någon av den rutiga Lurigt och Klurigt-serien när jag var liten. Svaret är ju förstås “Ditt namn”.

Jag förstod inte den här gåtan som liten, och jag vet inte om jag förstår den helt och hållet idag heller. Eller om jag håller med om det. Jag använder mitt namn när jag fyller i blanketter och beställer hem produkter, men det är väldigt sällan jag behöver säga mitt namn högt.

Så kanske det ändå kan stämma att andra använder mitt namn oftare än jag själv, men ändå tycker jag att vi tilltalar varandra med förnamn förvånansvärt sällan. Oftast använder vi bara ett du, ett ni, eller någon annan titel. Ännu oftare inga pronomen eller namnord alls. Och på det här sättet anonymiserar vi varandra.

Men hör ni vilken skillnad det är på: “Vad bra du gjorde det där” och “Vad bra gjort, Mindy”. Eller “Tack” och “Tack Mindy”. Jag vet inte om du håller med, men när någon använder mitt namn värmer det alldeles särskilt.

För när någon tilltalar mig med mitt namn öronmärks orden just för mig. Orden är inte riktade till vem som helst som råkar befinna sig i närheten, utan orden har en enda, tydlig mottagare, och den mottagaren är just jag. Mindy.

Och jag tror inte att vi borde underskatta hur det är
att bli kallad vi namn.

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fredad fredag

Jag har kommit på en sak!

Det är helt sjukt bra och förändrade min syn på mitt livs dagar. 

Jag säger inte att vi måste göra den här dagens insikt till en flaggdag, men jag säger inte heller att det är en dum idé.

Min insikt ja? 

Ni kommer kanske att fact check  det här och tycka något annat, men kan vi inte alla bara hålla med om att den enda rimliga förklaringen till att veckodagen fredag heter så, är för att den bör vara just det - fredad.

BOOM! 

Min perfekta fredag är fri från allt som plikt och skyldigheter innebär, för min fredag är fredad från sånt. Inte alltid, men just idag är den det. Och för det är jag tacksam.

Jag säger inte att jag har slagit upp ordet fredag i min etymologiska ordbok. Och jag menar inte att jag nödvändigtvis har korrekt tolkning. Men om ni tycker att den här insikten är värd en egen internationell temadag är jag helt med på noterna!

Ha en fredad fredag ✨ 

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem är jag att inte?

Jag öppnar inte gärna munnen om jag är osäker på vad jag ska säga.

Det här gäller inte i alla sammanhang, men definitivt i sammanhang där kontexten och ämnet är delvis eller helt nytt för mig. I sådana situationer föredrar jag att iaktta, lyssna, kanske anteckna och processa för mig själv.

Nåväl.

Jag jobbar och forskar inom pedagogik, men har en bakgrund inom huvudsakligen språk- och litteraturvetenskap. Att det pedagogiska tänkesättet och den pedagogiska diskursen är ny och ibland främmande för mig är kanske inte så konstigt. Att jag som en följd av min ringa erfarenhet både av och i pedagogik undervärderar min egen kompetens och underskattar mina åsikter är säkert helt naturligt men väldigt tråkigt.

Ibland frågar jag mig:

Vem är jag att komma med synpunkter om något som jag inte är expert i?
Vem är jag att uttala mig om något som jag ännu bara håller på att utforska?

Jag begränsar mig själv genom att kräva fulländning. Jag hindrar mig från att bidra med det jag kan, med motiveringen att jag ännu inte kan allt.

Och ibland blir jag så less på det här.

För egentligen borde min fråga inte vara “vem är jag att göra det här?” utan istället: vem är jag att inte göra det här?”.

 Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018

Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.35.jpeg

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.36.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokrecension: Stefan Ahnhem ”Motiv X”

✖ tack till bokförlaget forum för recensionsexemplaret ✖


Regn och rusk råder, och vad är väl bättre än att gosa ner sig bland filtar med en bra bok? Och inte vilken bok som helst — en rykande färsk deckare såklart!

Jag har nyligen läst Stefan Ahnhems fjärde bok i serien om Fabian Risk: Motiv X. Den är alldeles pinfärsk och kommer ut till försäljning nu i september.

Ett tärningskast vittnar om att någon kommer att dö. En flyktingpojke från Syrien försvinner och hittas brutalt mördad. Samtidigt börjar andra märkliga händelser med rasistiska undertoner äga rum i Helsingborg. Fabian Risk och kollegorna på Helsingborgspolisen är alltså mer än sysselsatta.

Familjen Risk försöker hitta balansen igen efter att mattan rycktes under fötterna på dem, i samband med den dramatiska upplösningen i “Aderton grader minus”. Huvudpersonen Fabian Risk kämpar med att finna en jämvikt mellan det privata och det offentliga; och just däri ligger en del av grundproblematiken som lyfts upp i boken: finns det en gräns mellan det privata och det offentliga?

ahnhem-blogg1

Precis som i de tidigare böckerna är det en nästan filmisk gestaltning som genomsyrar verket. Det är inte bara de sinnrika beskrivningarna och de rikliga, obehagliga detaljerna som gör att läsningen blir visuell, utan också — och kanske framför allt — Ahnhems fenomenala taktkänsla och sinne för tempo. Läsningen blir påtaglig och nästan varje kapitel avslutas på ett sätt som får mig, nej, tvingar mig till att fortsätta läsa. Jag kan bara inte låta bli.

Det rika persongalleriet är fyllt av spännande personligheter, men jag hade gärna sett att karaktärerna varit ännu mer nyanserade och runda. Trots att den här boken avslöjar lite mer om vem Fabian Risk är under den hårdhudade polisfasaden hade jag önskat lära känna honom lite mer.

WhatsApp Image 2018-09-18 at 17.04.00.jpeg

Boken går in i en relevant dialog med samtiden då rasism, främlingsfientlighet och politik är centrala teman i boken. Att riksdagsvalet i Sverige bara ägde rum för någon vecka sedan, och att sverigedemokraterna har figurerat i många rubriker i den verkliga världen, gör det nästan absurt att läsa om Jimmie Åkesson i Fabian Risks värld. Det var en oväntad men välkommen överraskning. Boken är med andra ord uttalat politisk men ändå inte en moralpredikan.

Det är definitivt detaljerna och tempot som är bokens styrkor. Det är framför allt de här aspekterna som gör att jag fortfarande kan hålla fast vid orden, som jag uttryckte när jag läste Ahnhem för första gången 2014: “Det här är den skickligaste deckarförfattaren jag har läst”.

Efter läsningen upplevde jag däremot en tomhet. Dels den typiska livet-efter-boken-tomheten som var väntad. Men också en tomhet eller kanske paffhet till följd av att en del frågor fortfarande förblev obesvarade. Men jag är vid gott mod. En femte bok utkommer hösten 2019!

WhatsApp Image 2018-09-18 at 17.03.58.jpeg

Det här är en bok som passar för en läsare som vill ha medryckande sträckläsning och som tål otäcka beskrivningar och mardrömsframkallande scenarion. Till skillnad från några tryckfel, sammanskrivningar och satsradningar var det en bok lätt att sjunka ner i, svår att lägga ifrån sig.

Och för den här boken, precis som för samtliga Ahnhems böcker, får jag komma med en varning: du kommer att strunta i att duscha, äta och sova så länge du läser den här. Så välj tidpunkten för att läsa den här med omsorg, för när du väl har plockat upp den är den fastklistrad i dig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bland plumpa uttryck och sårande ord

Under helgen deltog jag i Kyrkhelg. Det är en helg för troende, icke-troende, tvivlare, sökande och allt där emellan. Det är ett tillfälle att delta i en mängd olika seminarier och lyssna på undervisning av olika människor.

Årets tema för Kyrkhelgen var Inför Sanningen. Det var ett ambitiöst tema, särskilt med tanke på hur sanningsbegreppet uppfattas och tolkas idag. Finns det över huvud taget något som är objektiv, allmängiltig och vedertagen sanning i vår samtid? (Det var en retorisk fråga, men om ni har ett svar får ni gärna dela med er).

Jag fick mycket att smälta under de här dagarna, och jag blev många insikter rikare. Mina insikter föll givetvis till stor del under kategorin sanning, men faktiskt var min största insikt inte alls under det temat.

Min största insikt hade att göra med kommunikation.

När vi är i diskussion med någon annan — och särskilt om det är med någon av annan åsikt än oss själva — är sättet vi uttrycker våra tankar och åsikter på är nästan lika viktigt som vad vi uttrycker. Om inte precis lika viktigt. Kanske viktigare?

Det här är något jag förstås visste från förut. Men ni vet hur det är, då ett förgivettagande blir så uppenbart, så självklart. Ja, det blev så konkret då jag under de här dagarna fick jag lyssna till samtal och diskussioner i ett respekterande samtalsklimat. Jag märkte att jag är svältfödd på sådant.

Det är lätt att dumförklara någon. Det är lätt att tro att jag ensam har patent på och tolkningsföreträde till sanningen. Och det är lätt att jag i min enfald sårar med ord och skadar med plumpa uttryck och ogenomtänkta meningar. Ibland vill jag slå dövörat till oresonliga och egensinniga människor och ropa: “Men hur kan du tänka så där!?”.

Att se olikhet är en modigt.
Att våga utforska olikhet är starkt.

Ditt du är inte ett hot mot mig.

DSC02447-12.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla känslor i en stad

Jag är på besök i min hemstad.

Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?

Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?

Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.

Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.

Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

WhatsApp Image 2018-09-14 at 18.54.17.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.