Läst på sistone: kvinnans verklighet

Mina senast lästa böcker har kommit att handla en hel del om kvinnor och deras verklighet.

Jag dristar mig till att säga värklighet.

Två av böckerna är boknyheter från den här hösten, den tredje är en rätt ny översatt bok som kom ut för några år sedan.

Fortsätt läsa för finfina boktips!

529bebd9-0abf-4698-9311-9adeca9047b7.jpeg

David Lagercrantz (2019) Hon som måste dö

Den sista delen i Milleniumserien med Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist i spetsen.

Jag, och så många andra, har med spänning och nyfikenhet följt med de fascinerande och mångbottnade karaktärerna i den här serien och äntligen är vår väntan på den sista delen över.

I den här sjätte boken i serien är en hemlös mans märkliga död starten till ett svindlande mysterium bland högt uppsatta politiker där konspirationsteorier och skandaler flödar. Lisbeth Salander är hotad och ständigt i rörelse. Hon vill göra upp med det förflutna men förvånas över oväntad sentimentalitet.

Jag lyfter på hatten åt David Lagercrantz imponerande arbete med att ta över där Stieg Larsson slutade. Det var minsann inga små skor att fylla. Emellertid upplevde jag att den här berättelsen forcerades till ett slut, det kändes avhugget och avsnoppat.

Jag gillar emellertid hur Lagercrantz, precis som Larsson gjorde, väver ihop det stora med det lilla i ett intrikat mönster som (oftast) känns trovärdigt.

Mitt avsked med Salander och Blomkvist var inte ledsamt men lite vemodigt förstås.

7cd05e01-3e6d-4d07-b82a-814d26e020a6.jpeg

Monika Fagerholm (2019) Vem dödade Bambi?

Lika suggestivt som alltid målar Fagerholm upp en trovärdig finlandssvenks småstad (vad annars?) där yttre fokus ligget på ett brutalt våldtäktsfall som tystas ned, men läsare vet att fokus i verkligheten ligger på de mellanmänskliga relationerna och de träffsäkra psykologiska analyserna. Det gör det alltid när Fagerholm skriver.

Saga-Lill och hennes vän Emmy är de kvinnliga huvudkaraktärerna, trots att förvånande men välkommet mycket också handlar om några jämnåriga unga män i boken. Teman som behandlas är kvinnlighet, sexualitet, svartsjuka och psykiskt illamående och jag inser när jag skriver det här att det är väldigt mycket fokus på unga vuxnas värklighet.

Språket i boken är kompakt och fullt av intertexter, hashtaggar och flashbacks i typiskt Fagerholmskt manér. Det här är ändå en av de mer lättillgängliga av Fagerholms romaner.

Kanske därför något för dig som är ny för författarskapet?

IMG_7347.jpeg

Jaqueline Woodson (2014/2018) brun flicka drömmer

Lyssnade som ljudbok i en fin översättning av Athena Farrokzhad och det var ett lysande val.

På vaggande prosalyrik målas en detaljrik värld upp som både sorgligt och lyckligtvis nog har varit Woodsons egen uppväxt i ett Amerika ännu till stor del präglat av segregation och rasism.

Trots att språket är vaggande till sin form är innehållet sylvasst. Den dolda men uppenbara kritiken lämnar mig med en känsla av rättfärdigad förargelse och skam. Ändå är språket inte moraliserande eller anklagande, vilket gör det hela en njutning att läsa.

Jag hade också gärna haft den fysiska boken parallellt för att se hur orden ligger på sidorna. Men av alla ljudböcker jag har lyssnat på är det här en av de bästa att ta till sig auditivt. Farrokzhads stämma och egna författarskap och politiska aktivitet gör henne till en utmärkt uppläsare av verket.

Läs!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Samtidigt, en annan del av världen

I ett förflutet låg jag vid en pool, hällde i mig Fanta Lemon och läste skönlitteratur dagarna lång.

Nu möter mig en annan vardagsverklighet och jag erkänner att jag har acklimatiseringssvårigheter.

Men vad vore guldkanterna om inte själva porträttet som ramas in är en vardagsvanligverklighet. Och jag kan alltid trösta mig med fina minnen och många bilder.

Såhär kan det nämligen se ut samtidigt i en helt annan del av världen.

4EE59B41-08D6-4586-9389-8BE33246D816.JPG
16E8B485-D210-478A-BAED-A24A028CC3DF.JPG
IMG_0729.JPG

Málaga mötte topplaget Cádiz. Oerhört mäktig stämning och spännande match!

IMG_0726.JPG
IMG_0737.JPG
IMG_0756.JPG
IMG_0765.JPG
IMG_0768.JPG

Vår balkongutsikt.

IMG_0771.JPG
IMG_0784.JPG
IMG_0785.JPG

Morgonlänk längs stranden.

IMG_7280.jpg
IMG_7286.jpg
IMG_7279.jpg
IMG_7297.jpg
IMG_7299.JPG
IMG_7302.JPG
IMG_7285.jpg
IMG_7315.jpg
IMG_0779.JPG

Poolhäng och busking för första gången ever.

IMG_7328.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Värt det

Det är många år sedan jag har bott tillsammans med min familj under en så lång tid som under den här veckolånga resan.

Att växa upp med fyra syskon har varit underbart och vi har bråkat väldigt, väldigt sällan när vi bodde på samma plats. Att nu ha fyra syskon i (i stora drag) samma ålder som man kan dela erfarenheter och upplevelser med är så rikt.

Men att gå från ett tvåpersoners till ett åttapersoners hushåll har ändå inte varit helt friktionsfritt.

Det har varit att ge och ta.

Ibland har någon av oss stretchat beundransvärt mycket, andra gånger har alla hängt med på just ens egen idé fastän de inte har varit mest taggade på just det.

Det har inte alls varit enkelt eller bekvämt alla gånger. Men det har alla gånger varit värt det.

IMG_7328.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Självklar plats under solen

Det känns overkligt att den här delen av världen samexisterar med vårt höstrusk i Norden.

Flera gånger har jag fått nypa mig i armen för att verkligen kunna tro att de majestätiska bergen, det enorma havet och den fläktande (aldrig kalla!) vinden i Málaga är precis lika verklig som ruskaträden, frotsmorgnarna och regnskurarna därhemma.

Det känns som ett parallellt universum, eller en alternativ sanning, men jag vet förstås att det är lika mycket sanning som den självklara hösten i Finland.

Vad gör vi här, då? Klättrar i träd, hänger vid poolen, löper i backarna (okej bara en gång men ändå) äter gelato och dricker litervis med Fanta Lemon. Njuter.

Det är kanske inte en plats vi skulle ha besökt ifall inte vår mormor råkade bo just här. Men jag är glad att få vara här. På en plats så självklart under solen.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Var rädd för mig!

Jag beundrade dem stort.

De äldre, tuffare tjejerna i samma fotbollsförening.

Jag ville så gärna vara en av dem. Jag ville helst vara som dem. För jag såg ju hur både med- och motspelarna var rädda för dom. Bokstavligen rädda för en bunt trettonåringar.

Men ändå beundrade jag dem.

Jag ville att samtalen skulle tystna till följd av en slags skräckblandad förtjusning närhelst jag steg in i ett omklädningsrum.

Att min kyliga blick skulle vara nog för att få min motspelare att förlora bollen, och mina medspelare att tvivla på att de någonsin ens kunde få den av mig.

Det känns oerhört märkligt att skriva det här i vuxen ålder. De här tankarna är så främmande; jag har svårt att föreställa mig att jag ens någonsin har tänkt så osympatiska tankar.

Men när jag var tonåring uppfattade jag det som en enorm dygd att inge fruktan i andra. Jag eftersträvade det.

I något skede märkte jag ändå, att det där med att inge fruktan i andra människor ligger långt i från min naturliga drift. Att det helt enkelt inte finns inprogrammerat i mitt DNA. Jag är dålig på att vara en douche (det kan jag förstås vara idag, men sällan medvetet).

Tänk vilken tur, att tonårens tidigaste tankar får bytas ut mot mer mogna, hållbarare sådana.

Och ständigt fortsätta utvecklas.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Botten är inte nådd

Efter en längre trötthetsperiod har jag varit livrädd för att utsätta mig för det diffusa tillståndet av ”för mycket”.

Onekligen är det en vital självbevarelsedrift att förmå värna om den egna orkestanken när det enda den tycks göra är att sina.

Men i något skede fylls den på, det gör den alltid förr eller senare, och när den gjorde det för mig var jag fortfarande livrädd att jag skulle skymta tankens botten.

Nu har jag ändå fått fylla på länge, länge och varit noga med att vara uppmärksam på minsta lilla förändring i nivån på min orkestank.

Nu måste jag öva på att våga utsätta mig för lite mer än förut, utgå ifrån att jag orkar mer än jag gjorde när jag inte orkade alls.

För jag mår inte heller bra av rastlöshet och tristess.

Balans, balans. Botten var nådd men är det inte mer. Tack Gud för det.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Möte med det nya

Jag befinner mig i Sydeuropa.

Det är varmt, det är fint och det är annorlunda. Vi ska fira min kära mormor som fyllt 80 och samtidigt besöka det hem som har kommit att bli hennes under de senaste åren.

Det första vi gjorde väl på Spaniens mark var att delta som publik i en fotbollsmatch på division ett nivå.

Skulle ni ha sett oss, där vi satt på en rad i hemmapubliken skulle ni ha sagt att vi ser ut som små värmeljus i en fullskalig eld.

Passion och heta känslor omgav oss och vi satt där som några intetsägande filbunkar och iakttog (mest publiken) matchen.

Det är mycket nytt på många plan. Språket, klimatet, kulturen och jag försöker supa in så mycket så möjligt av det som inte är mitt, men som jag ändå har möjligheten att låna.

Om så bara för en vecka.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tre steg efter, tillsammans

Vårt hem har på sistone varit allt annat än en lugn miljö där vi har fått landa efter dagen.

Snarare har det varit ett kaotiskt näste där jag, vart jag än har fört ögonen, har mötts av ett större eller mindre projekt att ta itu med.Flera gånger om dagen har jag tänkt “usch vad det är stökigt — det är bara att blunda” eftersom jag inte har haft tid att ta itu med den röra som är vår.

De flesta av oss kan väl känna igen känslan av att vara tre steg efter. Med klädtvättningen, med diskandet, med undanröjningen, med fönstertvätten med …

För i den vardagsverklighet som så många av oss lever i finns perioder då vi aldrig är ikapp med tiden, och det är en obehaglig vardagsverklighet att leva i.

Igår var vi genomtrötta efter en lite för lång arbetsdag och ett talkopass på kvällen. Allt vi ville var att lägga oss på soffan, strunta i allt som heter städning, äta torsdagsgodis och pusta ut.

Och ofta har vi gjort just det.

Igår valde vi ändå att tillsammans försöka skapa ordning på det hem som är vårt trots att det gick stick i stäv mot allt som hette instinkt och egen vilja.

Men känslan när vi hade städat ordentligt och äntligen var i kapp med tiden, om så lite mer än förut, var sanslöst skön.

Jag tror det finns tider för att blunda för stök och prioritera annat.

Så finns det tider där vi gemensamt kämpar lite extra för att kunna njuta ännu mera efteråt. Och jag tror stenhårt på att försöka hitta en sund balansgång mellan dessa.

IMG_5989.JPEG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att växa, förändras

Jag har historiskt förhållit mig ytterst ambivalent till förändring.

Ändå är jag idag en stark förespråkare av att ständigt tänka nytt och alltid ifrågasätta rådande sätt och strukturer.

Att växa som människa är för mig synonymt med förändring. Och jag är tacksam för att mitt hem är en trygg plats som tillåter det.

Att vi i vår relation ger varandra möjlighet att växa som människor, ständigt beredda att ge tid, nåd och rum.

För det är en gåva att växa, och en ännu större gåva att på nära håll få se en annan människa växa.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mindre kritiskt

Så jag är inte den mest okritiska person jag känner.

Kanske är jag miljöskadad (akademiker är fantastisk bra på att hitta den frånvarande å-pricken i en i övrigt utmärkt artikel) eller kanske det bara ligger i min natur (min starka ettavinge, enneagramfans will know) men jag märker att jag automatiskt skannar efter fel och brister.

Inte ändå hos människor.

Nej, jag älskar människan och hennes sprickor och förespråkar sårbarhet i en idealiserad perfektionistvärld. Men däremot i texter, evenemang, tal och sånt.

Det är en hemskt osympatisk egenskap och jag är den första att medge det, men framför allt resulterar det i en väldigt jobbig hållning till livet; om fokus ligger på att hitta bristerna är det svårt att njuta av det som faktiskt är välfungerande, smidigt, väl gjort.

Så jag jobbar hårt med mig själv. Forcerar mig att gå bortom mina kritiska ögon och se med nåd på min omgivning och på mig själv (jag är ändå min egen värsta kritiker).

För jag tror att jag gör mig själv en enorm tjänst genom att förhålla mig till världen och mig själv mindre kritiskt. Mer nådefullt.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.