Bokrecension: Stefan Ahnhem ”Motiv X”

✖ INLÄGGET ÄR ETT SPONSRAT SAMARBETE MED
FORUM BOKFÖRLAG ✖


Regn och rusk råder, och vad är väl bättre än att gosa ner sig bland filtar med en bra bok? Och inte vilken bok som helst — en rykande färsk deckare såklart!

Jag har nyligen läst Stefan Ahnhems fjärde bok i serien om Fabian Risk: Motiv X. Den är alldeles pinfärsk och kommer ut till försäljning nu i september.

Ett tärningskast vittnar om att någon kommer att dö. En flyktingpojke från Syrien försvinner och hittas brutalt mördad. Samtidigt börjar andra märkliga händelser med rasistiska undertoner äga rum i Helsingborg. Fabian Risk och kollegorna på Helsingborgspolisen är alltså mer än sysselsatta.

Familjen Risk försöker hitta balansen igen efter att mattan rycktes under fötterna på dem, i samband med den dramatiska upplösningen i “Aderton grader minus”. Huvudpersonen Fabian Risk kämpar med att finna en jämvikt mellan det privata och det offentliga; och just däri ligger en del av grundproblematiken som lyfts upp i boken: finns det en gräns mellan det privata och det offentliga?

ahnhem-blogg1

Precis som i de tidigare böckerna är det en nästan filmisk gestaltning som genomsyrar verket. Det är inte bara de sinnrika beskrivningarna och de rikliga, obehagliga detaljerna som gör att läsningen blir visuell, utan också — och kanske framför allt — Ahnhems fenomenala taktkänsla och sinne för tempo. Läsningen blir påtaglig och nästan varje kapitel avslutas på ett sätt som får mig, nej, tvingar mig till att fortsätta läsa. Jag kan bara inte låta bli.

Det rika persongalleriet är fyllt av spännande personligheter, men jag hade gärna sett att karaktärerna varit ännu mer nyanserade och runda. Trots att den här boken avslöjar lite mer om vem Fabian Risk är under den hårdhudade polisfasaden hade jag önskat lära känna honom lite mer.

WhatsApp Image 2018-09-18 at 17.04.00.jpeg

Boken går in i en relevant dialog med samtiden då rasism, främlingsfientlighet och politik är centrala teman i boken. Att riksdagsvalet i Sverige bara ägde rum för någon vecka sedan, och att sverigedemokraterna har figurerat i många rubriker i den verkliga världen, gör det nästan absurt att läsa om Jimmie Åkesson i Fabian Risks värld. Det var en oväntad men välkommen överraskning. Boken är med andra ord uttalat politisk men ändå inte en moralpredikan.

Det är definitivt detaljerna och tempot som är bokens styrkor. Det är framför allt de här aspekterna som gör att jag fortfarande kan hålla fast vid orden, som jag uttryckte när jag läste Ahnhem för första gången 2014: “Det här är den skickligaste deckarförfattaren jag har läst”.

Efter läsningen upplevde jag däremot en tomhet. Dels den typiska livet-efter-boken-tomheten som var väntad. Men också en tomhet eller kanske paffhet till följd av att en del frågor fortfarande förblev obesvarade. Men jag är vid gott mod. En femte bok utkommer hösten 2019!

WhatsApp Image 2018-09-18 at 17.03.58.jpeg

Det här är en bok som passar för en läsare som vill ha medryckande sträckläsning och som tål otäcka beskrivningar och mardrömsframkallande scenarion. Till skillnad från några tryckfel, sammanskrivningar och satsradningar var det en bok lätt att sjunka ner i, svår att lägga ifrån sig.

Och för den här boken, precis som för samtliga Ahnhems böcker, får jag komma med en varning: du kommer att strunta i att duscha, äta och sova så länge du läser den här. Så välj tidpunkten för att läsa den här med omsorg, för när du väl har plockat upp den är den fastklistrad i dig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bland plumpa uttryck och sårande ord

Under helgen deltog jag i Kyrkhelg. Det är en helg för troende, icke-troende, tvivlare, sökande och allt där emellan. Det är ett tillfälle att delta i en mängd olika seminarier och lyssna på undervisning av olika människor.

Årets tema för Kyrkhelgen var Inför Sanningen. Det var ett ambitiöst tema, särskilt med tanke på hur sanningsbegreppet uppfattas och tolkas idag. Finns det över huvud taget något som är objektiv, allmängiltig och vedertagen sanning i vår samtid? (Det var en retorisk fråga, men om ni har ett svar får ni gärna dela med er).

Jag fick mycket att smälta under de här dagarna, och jag blev många insikter rikare. Mina insikter föll givetvis till stor del under kategorin sanning, men faktiskt var min största insikt inte alls under det temat.

Min största insikt hade att göra med kommunikation.

När vi är i diskussion med någon annan — och särskilt om det är med någon av annan åsikt än oss själva — är sättet vi uttrycker våra tankar och åsikter på är nästan lika viktigt som vad vi uttrycker. Om inte precis lika viktigt. Kanske viktigare?

Det här är något jag förstås visste från förut. Men ni vet hur det är, då ett förgivettagande blir så uppenbart, så självklart. Ja, det blev så konkret då jag under de här dagarna fick jag lyssna till samtal och diskussioner i ett respekterande samtalsklimat. Jag märkte att jag är svältfödd på sådant.

Det är lätt att dumförklara någon. Det är lätt att tro att jag ensam har patent på och tolkningsföreträde till sanningen. Och det är lätt att jag i min enfald sårar med ord och skadar med plumpa uttryck och ogenomtänkta meningar. Ibland vill jag slå dövörat till oresonliga och egensinniga människor och ropa: “Men hur kan du tänka så där!?”.

Att se olikhet är en modigt.
Att våga utforska olikhet är starkt.

Ditt du är inte ett hot mot mig.

DSC02447-12.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla känslor i en stad

Jag är på besök i min hemstad.

Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?

Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?

Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.

Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.

Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

WhatsApp Image 2018-09-14 at 18.54.17.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: annat än skönlitteratur

Ett litet hej från bokmalen.

Här läses det i rimlig takt och på sistone har jag fokuserat på att läsa annat än skönlitteratur; mest för att variation är uppfriskande (vaihtelu virkistää som jag skulle säga på finska). Men inte bara därför, utan också för att jag har fått lägga händerna på tre olika nyutkomna litterära verk i olika genrer.

Jag har alltså läst en novellsamling av Peter Sandström, en diktsamling av Heidi von Wright och en självbiografi av Hyenseo Lee, samtliga utgivna på svenska 2018. Mer om de här böckerna nedan.

WhatsApp Image 2018-09-13 at 18.09.28.jpeg

PETER SANDSTRÖM (2018) MAMMA NOVEMBER

Det här är en novellsamling som dröjer kvar länge, länge efter läsningen. Samlingen har underrubiken “Åtta betraktelser” som väl beskriver vad det är frågan om. Det är noveller om livet i stort. Om tid, längtan, barn och barndom, om saknad, förlust och döden. Det är alltså en samling i vilka alla känslor och livsskeden inrymmer.

Jag måste säga: det här är min favorit av Sandström hittills, särskilt novellen Ur var rörande läsning. Vilket vasst öga Sandström har för omgivningen! Jag skulle nästan vilja ge novellsamlingen underrubriken “Åtta iakttagelser” — för jag ser det som Sandströms verkliga styrka: att iaktta och beskriva omvärlden samt huvudkaraktärens känslor och betingelser.

 Bilden är suddig för att mina armar var så trötta efter ett bodypump pass och jag förmådde inte hålla boken (eller kameran) stilla. Jag skämtar inte. Och det är inte för att jag tränade så hårt utan för att jag saknar något som heter biceps.

Bilden är suddig för att mina armar var så trötta efter ett bodypump pass och jag förmådde inte hålla boken (eller kameran) stilla. Jag skämtar inte. Och det är inte för att jag tränade så hårt utan för att jag saknar något som heter biceps.

HEIDI VON WRIGHT (2018) MELLANBLAD

Nästan var och varannan dikt i den här samlingen skrev jag ner i mitt häfte med ord värda att bevinga. För det är i sanning en talande diktsamling. Precis som pärmen avslöjar är naturen ett närvarande element och ett genomgående tema genom samlingen, men så är också människans förhållande till livet, tiden och varandra. von Wright har förmågan att övertyga med förrädiskt enkla, men samtidigt oerhört välformulerade fraser

när det inte längre finns något att säga
börja om

- Heidi von Wright (2018)

WhatsApp Image 2018-09-13 at 18.09.30.jpeg

HYEONSEO LEE (2015/2018) FLICKAN MED SJU NAMN:
Min flykt från nordkorea

Jag har länge tänkt läsa på om Nordkorea. Ett land som fascinerar och skrämmer i lika hög grad. Den här boken råkade finnas i stadsbiblioteket och den följde med hem.

Jag medger att jag aldrig har förstått mig på människor som helst läser biografier eller böcker om verkliga händelser. Inte för att människors livsöden eller historia inte intresserar mig. Men för att jag tycker att ett redogörande av händelseförlopp ofta är på bekostnad av den stilistiska utformingen. Språket, alltså.

Så också med den här självbiografin.

Men jag måste ständigt påminna mig om att det här inte är fiktion utan det här är verkliga människor, riktiga händelser. Och i ljuset av det är det en berättelser värd och viktig att bli hörd och uppmärksammad. Vi kan inte blunda för vad som pågår.

Men som litteratur hade jag önskat lite mer, det finns potential till så mycket mer. Men vill du läsa om Nordkorea och människors livsvillkor i landet — utan att det är alldeles för brutalt porträtterat för den känsliga läsaren — kan du läsa den här.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bekommer mig inte

Regn.

Som den har lyst med sin frånvaro under våra många många sommarmånader i år. Som jag har saknat ljudet av smattrande fönsterbleck och takplåtar som dundrar i blåsten. Som jag är förtjust i regn. 

För regnet bekommer mig inte. Inte alls faktiskt. Jag stannar gärna inomhus, innekatt som jag är, för jag har böcker att läsa, texter att skriva och musik att lyssna på.

läsaläsaläsa-blogg.jpg

Jag och Samuel läser en bok tillsammans för tillfället. Det är en bok som vi har väntat på länge och som jag fick lägga beslag på den här veckan (jag lovar återkomma med recension!)

Och det är underbart. Att ligga på soffan och lyssna på ljudet av regnsmatter och min älskades stämma. Det fick mig, inte alls osökt, att tänka på Rupi Kaurs vackra dikt den perfekta kvällen med dig

inget är tryggare
än ljudet när du
läser högt
för mig
— rupi kaur

Det finns ingen annan röst jag hellre somnar till.
Och ingen annan jag hellre vaknar till.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rum för kreativitet

Jag har ett häfte.

Jag har alldeles nyss införskaffat det här häftet, och idag har jag invigt det.

Det här häftet har ett enda syfte: att samla spontana tankar och ord som alldeles oförhappandes kommer till mig under dagen. Det är ett häfte, vars innehåll jag inte ämnar visa för någon, men det är ändå inte som en dagbok, eller tja kanske det, men på många sätt inte.

Det här är mitt ställe för mig att samla min kreativitet.

Mitt skrivande blir lätt begränsat till mitt jobbskrivande och mitt bloggskrivande. Men båda de här skrivkontexterna är offentliga, öppna för opposition.

Jag behöver ett rum där mitt skrivande inte kan bli granskat och kritiserat. Jag vill ha ett rum där min kreativitet bara får… vara.

Och för just det här ändamålet köpte jag det här häftet.

WhatsApp Image 2018-09-11 at 15.28.57.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sanningar om introverta: ensamhet ger näring

Föregående helg hade jag en hel dag för mig själv. Min Samuel åkte iväg tidigt om morgonen och kom inte tillbaka förrän 17 timmar senare.

Det som en människa väljer att göra under en 17 oplanerade, ensamma timmar tror jag att ganska långt avslöjar hurudan den här människan är. I alla fall i termerna av extrovert - introvert.

Så vad gjorde jag under mina ensamma dag?

Jag läste (såklart, inget nytt under solen). 
Jag såg klart en tv-serie och påbörjade en ny.
Jag tränade.
Jag bloggade och funderade.
Jag skrev.
Jag tänkte.
Jag åt god mat.
Jag promenerade.
Jag lyssnade på podcasts.

Det fanns inte en gång som jag upplevde att det var tråkigt. Tvärtom njöt jag. Inte för att jag inte njuter av sällskap och andra människor. Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Och det är en sanning om introverta. Vi räds inte ensamhet. Vi får näring av att umgås med oss själva, för vi fyller vår ensamma tid med aktiviteter som känns meningsfulla för oss.

Jag tycker att det här ensamhetsfenomenet kan förklaras väl med de engelska termerna loneliness och solitude. När loneliness lutar mera mot att betyda den här ensamheten som oftast är ofrivillig och negativ, är ordet solitude mer som en självvald ensamhet som personen ifråga inte lider av.

Men att regelbundet ha kvalitetstid med mig själv är en god investering. Och i söndags hade jag a sunday of solitude.

sjölvar2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bakom skärmen, några betraktelser

För en vecka sedan firade jag att jag har bloggat stadigt i ett år; får jag dela några betraktelser om bloggskrivandet så här långt på vägen?

Jag har uppnått mina mål
Mina mål för mitt första bloggår var att skriva regelbundet, med ett inlägg om dagen som linje. Det har jag lyckats väl med; endast en handfull dagar har jag inte publicerat något alls. Jag har också haft fina samarbeten med företag och författare som jag gärna understöder, och så har jag också hittat en publik att skriva för.

Jag börjar hitta mitt bloggjag
Jag är väldigt mån om att överväga vad jag skriver och vad jag publicerar. Jag har vissa riktlinjer som jag följer, och jag upplever att jag har lyckats med att hitta ett sätt att skriva som är personligt utan att det blir för intimt.

Jag har utvecklat mitt skrivande
Det regelbundna skrivandet har gjort att jag har börjat ta mera risker. Jag har vågat experimentera med språket, och känner mig nu alltmer bekväm i mitt skrivande. Min tröskel för att skriva har blivit mycket lägre i och med att jag bloggar regelbundet, och redan det (bristen på skrivkramp) är en utveckling i sig.

Snälla, snälla ni
Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja blogga igen (läs mer här). Att blogga är att blotta en del av sig själv, oavsett hur utvald och avgränsad den delen är, och ni som läsare har makten att krossa och förgöra. Jag har emellertid inte fått in en enda hatkommentar och det är jag ödmjukt tacksam för. Tack, tack snälla ni!

 Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Blogginläggen dyker upp. Alltid.
Jag har en plan för mina blogginlägg som jag följer... hyfsat. Ibland har jag ändå ingen som helst aning om vad jag ska skriva när jag sätter mig ner framför datorn. Men orden kommer, inläggen kommer, bara jag slappnar av och väntar in. Det här har gjort att bloggandet inte alls är en stressfaktor för mig, snarare ett sätt att processa det som jag inte har hunnit tänka på tidigare under dagen.

Nya riktningar
Inför det här bloggåret har jag några nya idéer och tankar som jag så småningom tänker implementera här i min blogg, och jag ser fram emot att få börja på med några nya bloggprojekt.

Och till sist:

Det är helt sjukt kul
Skulle det inte ge ett enormt utbyte skulle jag inte spendera så mycket tid på mitt bloggande som jag de facto gör. Jag hoppas att du också upplever att min blogg ger dig ett utbyte i någon form.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När livet gör anspråk

Oavsett om vi lever ett strukturerat och välplanerat liv med lite utrymme för spontanitet. Eller ett liv där spontanitet och extempore är själva essensen i vår tillvaro, händer det ibland att själva livet gör anspråk på hur vi ska leva det.

Plötsliga vändningar och oväntade händelser av antingen positiv och negativ natur (eller varför inte någonting där mitt emellan?) kan skaka om det liv som vi känner det, och förändra den vardagsverklighet som tidigare var vår.

Många av oss, inklusive mig själv själv, vill helst veta om större förändringar på förhand. Andra av oss älskar spontaniteten. Men jag finner tanken tröstande, att förutsättningarna är lika för alla— alla är lika chanslösa inför livets plötsliga vändningar.

En tvärgir, en u-sväng eller en omväg; det beror på hur vi själva uppfattar det som händer; men att det händer är självklart, för det finns alldeles för mycket i livet som vi inte kan styra över.

 Foto: Syster Ebba

Foto: Syster Ebba

Så vad gör man när livet gör anspråk på hur man ska leva det? När något man har tagit för givet plötsligt tas ifrån en, eller när något man inte alls hade förväntat sig kommer till? Ja. Det finns väl inget entydigt svar. En one size fits all-lösning skulle vara en idé att patentera och bli mångmiljardär på. Nå. I väntan på.

Nej, någon klyschig lösning kan jag inte få till. Men kanske ändå lite tröst genom Tomas Sjödins ord om hur han hanterar livet, när det gör anspråk på hur vi ska leva det:

Det här var inte vad vi drömde om
Men det var så här det blev

Det kan hända att livet
sänder en människa nya drömmar

Citat av Tomas Sjödin, redigerat till dikt av Mindy. Taget ur krönikan Att ta emot livet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.