Läst på sistone: att vara kvinna

Jag vet inte om det är en slump eller om jag, helt omedvetet, har snöat in mig på böcker om kvinnor och konsten att vara kvinna på sistone. Oavsett vilket så har jag läst båda lyrik och prosa på det här temat och nedan presenterar jag mina tre senaste lästa.

IMG_5359.jpg

rupi kaur (2018) solen och hennes rosor

Jag blev totalt övertygad över rupi kaurs debut mjölk och honung som utkom på svenska 2017. Om du gillade debuten kommer du att gilla den här. Den är vass i sin enkelhet och är alltså som poesi när den är som bäst — fångar det svåra, obegripliga, stora i koncentrerat format. Utöver det här är den också lättillgänlig, alltså något som också en ovan lyrikläsare kan ta till sig.

Jag gillar ikonotexten, alltså samspelet och synergin mellan text och bild, i boken och jag kan hålla med om att rupi kaur har beskrivits som den unga generationens röst. Läs den!

IMG_5358.jpg

Anna-Lena Härkönen (2017) Valomerkki

Det händer sig att jag läser på det andra inhemska språket, men tröskeln är tyvärr relativt hög. Den här plockade jag hem från bibban efter att jag hade läst en artikel om boken, som problematiserar fenomenet utmattning och likgiltighet ur en kvinnlig författares perspektiv.

Som sagt är det ganska tunga teman som berörs, och visst är boken lite tungrodd då den i princip är en utdragen skildring av livet med utmattningsdepression. Ändå är just det här temat enormt viktigt att lyfta fram, särskilt eftersom den här problematiken är vanlig. Jag läser på ett helt annat sätt på finska än på svenska, men trots det plockade jag ut ett antal klyftiga formuleringar.

IMG_5360.jpg

Sara Stridsberg (2018) Kärlekens Antarktis

Det här är en bok om ett dödsögonblick som aldrig tar slut. Om den värsta sortens utsatthet, ensamhet. Om ett förflutet som inte går att ändra och en framtid som alltjämt fortsätter. Det här är en bok som främst fängslar mig för dess fantastiska språk som totalt suger in mig. Trots att samma händelser berättas på olika sätt om och om igen tröttnar jag inte eftersom den nyanserade, detaljerade skildringen alltid bidrar med något nytt.

Det här är inte läsning för den känsliga och lätt-uttråkade läsaren, snarare åt någon som gärna läser långsamt och njuter av utsökta formuleringar.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En vänlig presentation

“Du presenterar så vänligt”

har jag fått höra på sistone vid tre, av varandra oberoende, tillfällen. Jag har presenterat min forskningsplan och lite pågående forskning och det här har varit responsen av åhörarna.

Jag har givetvis också fått annan respons; respons som har hjälpt mig framåt i avhandlingsarbetet, eller respons som pekar på andra kvaliteteter i mitt sätt att presentera. Men det här har återkommit gång på gång:

Att jag presenterar vänligt.

En del av er tycker säkert att det här är något negativt. Jag kan förstå det, för under en lång tid i mitt liv har vänlig skorrat falskt för mig också. Tidigare har jag uppfattat att ordet vänlig är synonymt med mjäkig, feg och liknande ord som inte tillhör kategorin framåt-uppåt-framgångstänket.

 En suddig bild på en vänlig presentatör.

En suddig bild på en vänlig presentatör.

Men när jag har fått den här responsen har jag endast blivit glad. För mig är det här bland den finaste respons jag kan få. Att jag presenterar vänligt.

För intelligens kan tränas upp, det är till och med ganska lätt att fejka intelligens inom ett snävt område. Det är ganska lätt att skriva välformulerade presentationer med raffinerad dramaturgisk kurva och komplicerat ordval. Med några youtube-klipp och böcker går det att få tips på hur man kan stärka sitt pathos, använda retoriska knep och låta övertygande i sin presentation.

Men vänlighet är något som inte lika lätt kan tränas upp, och en fejkad vänlighet är ganska lätt att se igenom. Och just därför tackar jag ödmjukt för just den responsen.

Hur klingar ordet vänlig för dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En känsla av andakt

Luciadagen och jag tänker tillbaka.

Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.

Att möta människor i sorg
var bland det tuffaste,
vackraste
jag någonsin har varit med om.

 Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?

Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.

 Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.

Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.

Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.

Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.

Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bubblan som sprack

Hur många gånger?

Hur många gånger har jag slutit ögonen, dolt rördhetstårarna och bara suckat av glädje över att jag får göra det jag gör?

Att jag få vara delaktig i ett unikt och kreativt projekt som ger utlopp för alla mina intressen samtidigt? Inte bara mina forskningsintressen utan också mina fritidsintressen! Samtidigt!

Ursäkta överanvändningen av utrops- och frågetecken men hur kan jag annars förmedla mitt chockartade tillstånd av akut lycka över mitt arbete?

Hela hösten har jag varit härligt invaggad i en intensiv musikalbubbla. Bubblan sprack, det gör den dessvärre alltid, förr eller senare, och jag och mina kolleger är tvungna att hitta fotfästet i den “vanliga världen igen”. Och jag kan inte låta bli att sakna pälsrock, rampljus och gangbattle.

Att jag får vara med och skapa historia med ett härligt gäng är en arbetsförmån som inte fanns skrivet på mitt arbetskontrakt. Men likväl är det där. I allra högsta grad.

Tänk det!

IMG_5318.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte med i leken

Jag har varit med i leken förut. Prestationsleken, ni vet.

Jag känner till premisserna, kan alla regler utantill. Vet precis vad som förväntas av mig, vet exakt vad som krävs av mig. Den som är med i leken, ska leken tåla.

När jag ser andra människor som är med i leken blir jag ibland frestad att också delta. Inte för att jag trivdes med den och således känner att den fattas mig. Inte heller för att lekens gemenskap är tilltalande, lockande.

Nej inte alls, faktiskt.

Men jag är omringad av leken, och följaktligen känner jag ibland att jag också borde, att jag nästan måste. Att det är norm, krav. Att jag går miste om något när jag väljer att inte delta.

Och det är själva lekens kärna: att skapa onda samveten som leder till handling.

olden-blogg.jpg

Lekens premisser är att prestera bortom rimlighetens gräns. Lekens regler är att aldrig någonsin avslöja trötthet, orkeslöshet eller brist på motivation. Lekens gemenskap är präglad av konkurrens, missunnsamhet.

Lekens resultat är utmattning.

I leken finns ingen plats för sårbarhet, inget rum för ordet nej. För den som är med i leken ska leken tåla.

Så nej tack.
Jag vill inte vara med i leken.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den mörkaste tiden

Det här mörkret har verkligen bitit på mig i år.

Jag har varit sen med att erkänna det för mig själv men nu gör jag det.

I ärlighetens namn tänker jag faktiskt inte så mycket på mörkret, så där på ett medvetet plan, men något inom mig tänker alltid “jahapp det var den dagen” då solen går ner klockan femton. Femton!!!

Men jag tror inte att tanken är att man ska orka gå på som en ångvält under den här tiden.

Naturen och djuren förstår ju att varva ner; träden har fällt sina löv för länge sedan, djuren äter upp sig, klär sig varmt eller går och lägger sig. Varför, varför, varför tror jag att jag ska orka lika mycket som under vårens mest hoppfulla soldagar?

 Foto: Ebba Åström. Såklart.

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Det här har blev jag alldeles särskilt medveten om i höst när jag reste till Boston. Alla häpnade när jag berättade om mörkret i Finland. De kunde inte för sitt liv förstå hur vi överlever den här tiden.

Vi blir lätt hemmablinda, och hemmablindhet kan vara av ondo när den innebär att vi skapar föreställningar om oss själva och världen som inte nödvändigtvis är verklighetsförankrade.

Jag tror att vi under den här månaden med gott samvete får göra som ekorren: klä oss varmt, hamstra mat och ta det lite chill (?).

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hur jag väljer böcker

För ett tag sedan frågade jag mina IG-följare och Facebookvänner om vad som är avgörande för dem, när det kommer till att ta sig an en ny bok.

Det finns ju nämligen oändligt mycket att läsa, och sist och slutligen kan vi inte läsa allt. Vilka faktorer eller aspekter som är viktiga för oss, när vi väljer att plocka upp en bok är därför något som intresserar mig.

I det här inlägget kommer jag att dela med mig om hur jag väljer böcker.

gros5-blogg.jpeg

Min läsning har förändrats väldigt mycket under åren. Tidigare, i mina tonår, läste jag helst böcker där igenkänningsfaktorn var hög. För mig var det viktigt att känna igen mig i karaktärerna, och kunna spegla mig själv i den verklighet som skildrades.

Numera läser jag gärna litteratur som utmanar. Det är klart att jag också läser böcker som jag vet att överensstämmer med min syn på livet, men i stor utsträckning läser jag böcker som ger mig helt nya perspektiv.

Någon klok sade en gång: “Jag har ju bara ett liv — genom böckerna får jag uppleva så många andra!”. Det får sammanfatta min filosofi gällande läsning.

IMG_4637.jpg

På en rent praktisk nivå bestäms min läslista utifrån följande faktorer:

Efterforskning. Ja, jag ägnar förhållandevis mycket tid åt att läsa om böcker. Jag skrollar gärna igenom bokhandlars och förlags webbsidor i jakt på nya intressanta namn och titlar. Mer tips på hur man får läsinspiration hittar du i det här inlägget.

Kända författare. Jag har vissa författare som jag troget följer. Dessa är Karin Erlandsson, Peter Sandström, Jonas Hassen Khemiri, Stefan Ahnhem, Fredrik Backman för att nämna några. Jag har fattat tycke för de här författarnas teman, röst och stil och följer deras karriär och böcker, om inte slaviskt så åtminstone väldigt troget.

Aktuella böcker. Böcker som tar upp teman som är aktuella i samhället läser jag gärna. Just nu är det förstås många böcker om rasism, feminism och polarisering som gäller.

Fängslande teman. Böcker som har annorlunda teman eller intressant handling fångar mig. Till exempel gillade jag David Levithans bok Du som handlar om en pojke som vaknar upp i en ny kropp varje morgon. Boken om Kim Wall önskade jag in till biblioteket i Vasa och väntar med spänning på att få läsa den.

Baksidestexten. Trots att jag väldigt långt planerar min läsning älskar jag att strosa i lugn och ro bland bokhyllor. Hittar jag en bok med en intressant titel plockar jag upp den och läser baksidestexten. Verkar boken intressant åker den ofta hem med mig. Det här visar verkligen på hur viktigt det är med baksidestexten!

IMG_4671.jpg

Vad är avgörande för dig
då det kommer till att ta dig an en ny bok?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt annat än bekvämt

Jag minns känslan av skam.

En djuptgående skamsenhet som hastigt övergick i en frustrerad ilska. “Jag hatar att vara flicka!” skrek mitt hjärta medan tårar — ytterligare en orsak till skam — brände bakom ögonlocken.

Jag var sju år och hade blivit bortvisad från pojkarnas fotbollsmatch.

IMG_5285.JPG

 Inte för att jag inte var bra nog.

Nej jag var precis lika bra, i vissa fall till och med bättre, som de jämnåriga pojkarna. Det var alltså inte min kompetens, eller bristen på denna, som led till mitt uteslutande; det fanns inget fel i mitt spelande. Bara i hela mitt varande.

Men jag vet nu, att det var aldrig fel på mig.

Och inte heller vill jag söka syndabockar i de andra. Vi var ju bara barn. Barn! Dessutom upplever jag att alldeles för mycket tid av jämställdhetsdebatten och feminismen går åt till att idiotförklara, istället för att föra en konstruktiv dialog med konkreta konsekvenser som resultat.

Det viktiga, som jag ser det, är att nå en konsensus om att det inte ska vara så här. Att det inte får vara så här.

 Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Och den här veckan. Ada Hegerberg skapade historia och blev den första kvinnan att emotta det prestigefyllda fotbollspriset Ballon d’Or. Hennes pris är också en enorm seger för sjuåriga Mindy. Men hon bemöttes med frågan om hon kunde twerka.

Det får inte vara så här.

Det är väldigt obekvämt att bli mer sensitiv för ojämställda beteendemönster i samhället, för de är i sanning ingrodda, djupt rotade och följaktligen svåra att identifiera. När man väl en gång har börjat se mönstret är det omöjligt att blunda, att inte reagera.

Det är minsann allt annat än bekvämt.
Bara livsviktigt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tre kvinnor tjugoarton

Det är inget jag tänker på varje dag.

Men det gör jag särskilt en dag som denna.

För en dag som denna spelar jag den vackraste hymnen jag känner till; den allt genomträngande hymnen av Sibelius, som fångar mitt lands kamp, strävan och frihet på ett sätt som jag aldrig har upplevt musik göra vare sig förr eller efter.

Idag tänder jag två ljus i fönstret för de många liv som släcktes, förlorades eller totalförändrades.

Och idag, tillsammans med det finska folket, ser jag på den traditionsenliga balen på slottet.

Det här är enkla, symboliska handlingar för jag vill, men jag vet att jag inte förmår omfatta. Jag förmår inte omfatta, men jag förmår tacka. Och det gör jag. För jag vet att de uppoffringar som gjordes inte var förgäves, nej, uppoffringarna gjorde att tre kvinnor tjugoarton i Finland idag har trygghet, fred, frihet.

Uppoffringarna var inte förgäves.

 På Finlands hundraårsdag år 2017. Tre kvinnor: Mindy, Mamma, Ebba.

På Finlands hundraårsdag år 2017. Tre kvinnor: Mindy, Mamma, Ebba.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En stilla stund på jorden

Jag stänger av allt surr och stök.

Lägger telefonen på ljudlös. Stänger av TV:n, datorn. Låter tystnaden landa. Och precis som den alltid gör börjar den berätta, tystnaden. Det är alltid och enbart i tystnaden efter en impulsfylld dag som tystnaden hörs bäst.

Och idag, berättar tystnaden om hur människan till stor del finns till för andra. Hur vi människor ställer upp för andra människor. Vi sköter hushåll, kanske en familj, vi ställer upp på jobbet, i hobbyerna, i organisationer och föreningar.

Människan räcker till för så många.
Det är bra, det är fint — ja, jag uppmuntrar till generositet och hjälpsamhet.

Men också det här kan ibland bli för mycket. Som en vän en gång sade: “Det är som att breda ut sig själv som smör på en alldeles för stor smörgås”.

***

Om allt det här berättar tystnaden. Och i den här talande tystnaden, hör jag också, att just här, just nu, behöver jag inte räcka till för någon annan än mig själv.

Jag får bara njuta av en talande tystnad, och en stilla stund på jorden.

 Om en talande tystnad i söndags.

Om en talande tystnad i söndags.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.