Skonad från livet

Jag, tillsammans med många andra, har ofta fått höra att det är bättre att förvänta sig litet, så blir man inte besviken.

En väldigt mänsklig tanke som inte alls är dum egentligen. Vår, får jag kalla det, oförväntan blir en slags buffert, en bubbelplast, runtom oss som förhoppningsvis dämpar livets hårda stötar och gör oss mera smärttåliga.

Det är alltså inte alls en så dum tanke.

Men det sättet att tänka innebär också att vi på något sätt hela tiden förväntar oss, i alla fall förbereder oss för, smärta.

Och då plötsligt är tanken inte alls lika lockande längre.

För om vi lever våra liv, alltjämt bara väntande på nästa knytnävsslag, tycker jag att vi kan fråga oss om vi alls lever. Om vi lever våra liv i ständig mental krisberedskap — går det ens att tala om ett liv? Eller åtminstone ett gott liv?

Kanske.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men inte för mig.

Jag vill inte missunna mig själv glädje fastän jag vet att den kan vara flyktig. Jag vill inte sluta hoppas, bara för att det alltid finns en risk att jag blir besviken. Jag vill inte leva ett halvt liv bara för att minimera min träffyta inför livets nyckfulla kast.

Nej, jag vill tillåta mig att uppleva alla känslor, dalar och toppar i det som kallas livet. För det är just det som är livet.

Och ingen enda är skonad från livets nycker. Ingen enda.

Men det ser jag ändå inte som en orsak att sätta mina känslor på mute. Eller som fantastiska Elisabeth Ehrnrooth så kärnfullt uttryckte det:

But I won’t apologize
for the
size of my heart
— Elisabeth Ehrnrooth "Where does the love go"
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En dag i mitt läsande liv

Gör du något annat än läser? frågade någon mig.

Svaret lät sig vänta, men absolut gör jag det! Se nedan hur varierad min tankeverksamhet är:

En dag i mitt läsande liv.png

Trots att diagrammet ovan överdriver lite grann i humorns syfte finns det väldigt mycket sanning i det — jag får helt enkelt inte nog av böckerna!

Och vad är väl bättre än att slå sig ner på terrassen i detta undersköna vårväder, dricka en kopp kaffe och läsa en bra bok? Inte mycket om du frågar mig.

Gott folk. En vänlig påminnelse:

Böcker är bra.
Böcker är kul.
Läs böcker!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som du har förändrat mig

Man blir som man umgås, sägs det.

Jag kan inte annat än hålla med.

Vi har varit tillsammans så pass länge nu, min Samuel och jag, att jag har svårt att över huvud taget minnas den Mindy jag var innan oss.

För det är sant, att jag har förändrats mycket. Och det är också sant att en stor del, dock inte enbart, är på grund av vår relation. Vår relation som jag värdesätter så, så högt.

Jag har samlat mina tankar, och vill här skriva ett inlägg om på vilka sätt faktumet vi har förändrat mig.

Mitt sätt att tala.
Jag har aldrig talat fullständig standardsvenska, men jag har aldrig heller pratat så mycket dialekt sen jag började umgås med Sam.

Ord och uttryck som jag aldrig hade hört, ännu mindre använt mig av, förut har smugit sig in i min vokabulär under åren, och nu är uttryck som “Jag har varit med när hararna har pruppat”, “snurro” (i bemärkelsen båtmotor) och interjektionen eller svordomen "ferrgan!” standardfraser.

Min humor
Jag hade en fantastisk humor redan innan jag träffade Samuel, och nu är den väl bara ännu mer superb! Nånej. Men visst har jag med åren anammat en humor som är mer lik Samuels.

Om jag skulle beskriva den skulle det väl vara en ganska öppenhjärtig radio pleppo-humor med en stor gnutta självironi. Men för att vara rättvis tror jag att jag har påverkat Samuels humor mer — han börjar nästan närma sig mina nivåer då det gäller ordvitsar och språklig kreativitet.

Haba-blogg.jpg

Min frispråkighet
Jag har alltid varit en person som vill att alla ska vara nöjda. Det har gjort att jag inte alltid har velat säga min åsikt i rädsla för att den är avvikande eller sårande. Samuel har däremot peppat och pushat mig till att utveckla den här förmågan och idag är jag tusenfalt bättre på det än innan vi träffades.

Mitt intresse för Game of Thrones
Jag hade knappt hört om serien förrän Samuel fick mig att se på den med honom. Och det är jag ju väldigt glad för!

Mina konsumtionsvanor
Tidigare följde jag ordspråket “billig å braa” och köpte klädesplagg och varor utifrån det tankesättet. Men med en ekonom till man lärde jag mig däremot att det ibland, kanske till och med oftast, lönar sig att investera dyrt en gång för att produkten ska hålla längre. Inte illa livsvisdom!

Min förmåga att skryta på mig själv
Jag är uppvuxen i Karleby, och med all respekt och kärlek till min hemstad tror jag starkt att det är jantelagens högsäte. Att säga något så banalt som “Jag är stolt över mig själv” är ord som jag inte yttrade förrän i tjugoårsåldern. Och det är mycket tack vare Samuel.

Jul2018-blogg.jpg

Mitt sätt att se på social interaktion
Min Samuel är en mästare på att lära känna nya människor och på att småprata med folk. Han har lärt mig mycket om människointeraktion, samspel och samarbete. Och det intressanta är att han lär mig det här helt enkelt genom att vara sig själv. Det beundrar jag honom för!

Mina snowboardskills
Jag åkte snowboard innan jag träffade honom, men med hans många tips och våra resor till Lappland har jag definitivt lärt mig en hel del och blivit mycket bättre på att åka. Hur mycket skills vi kan tala om är ändå förhandlingsbart.

Mitt intresse för matlagning
Samuel är en riktig matgeek (dock inte den riktiga Matgeeken) och älskar häftiga grejer i köksväg. Han har bland annat introducerat fenomenen sous vidé och sauteuse till vårt köksförråd och min vokabulär. Idag använder vi bägge flitigt och det är både kul och intressant!

Min förmåga att stå på mig
Jag vet inte hur många gånger Samuel har haft en pepptalk med mig när jag har velat säga nej eller säga ifrån men inte vågat. Vi har fört många, långa diskussioner om det här och trots att jag ännu har mycket att lära mig har jag kommit långt.

Jag tror det är oundivkligt att våra relationer formar oss men så länge det är till det bättre är det gott.

IMG_2841.jpg

På vilket sätt har ditt parförhållande eller dina vänskapsrelationer förändrat dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I väntan på vintern

Många, många är vi som har väntat på att vintern ska komma.

Inte då i meteorologisk bemärkelse utan i symbolisk, ska vi säga idiomatisk bemärkelse. Winter is coming är nämligen ett känt uttryck i serien Game of Thrones, vilken har säsongspremiär i natt (!!!)

Jag har väntat i två år på den här dagen och äntligen, äntligen!

Medan andra finländare med bestörtning läste om sannfinländarnas många röster i riksdagsvalet och damlejonens svidande ishockeyförlust i dagens tidning har jag varit mest bestört över nyheten att streamingtjänsten, i vilken Game of Thrones visas, hade totalcrashat.

Nå.

Till skillnad från de två övriga händelserna gick den här åtminstone att åtgärda. De övriga två är det lite värre med.

Under de här två åren, mellan säsong sju och åtta, hann jag med mitt uppdrag att läsa de fem utkomna böckerna i serien i väntan på bok sex och sju. Dessutom har jag också hunnit börja läsa en bok som handlar om själva världen, ätterna, krigen och det förflutna i Westeros med omnejd där serien utspelas.

*Nördvarningsklockorna går heta*

Det är en massiv historia till bok; jag mätte att jag får fyra pocketböcker att rymmas på en sida i den här bjässen. Men det är otroligt intressant!

För några inlägg sedan skrev jag att jag alltid har en bok med mig i väskan, det är däremot aldrig den här.

WhatsApp Image 2019-04-15 at 15.31.04 (3).jpeg
WhatsApp Image 2019-04-15 at 15.31.04.jpeg
WhatsApp Image 2019-04-15 at 15.31.04 (1).jpeg
WhatsApp Image 2019-04-15 at 15.31.04 (2).jpeg

Jag har glädjen att dela säsongsstarten med några andra av mina ivriga Game of Thrones-anhängare till vänner i Vasa.

Jag hoppas på mycket intrigmakande, många oförutsedda händelser, några jump scares och många tappa-hakan-i-ren-förvåning-moments.

Winter is here.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min konstvärk

Jag har inte hållit i en pensel på nio år.

Och inte ens då gjorde jag det med särskilt stor glädje. Nej, redan i tidig ålder märkte jag att det där med att rita och måla inte hör till mina starkaste sidor.

Så vad gjorde jag med denna lärdom?

Jo, det enda rimliga för en finländare som är slav under jantelagen och ligger under de berömliga prestationernas-ok. Jag gjorde ungefär det enda jag inte borde göra: alltså att undvika allt som har med producerandet av konst att göra, under hela mitt vuxna liv.

Och som en följd av det har jag drabbats av något som jag vill kalla för konstvärk.

En nästan påtaglig, fysik smärta av ångest närhelst jag ska producera något “konstnärligt” som inte innefattar musik, dans eller skrivande utan istället en kritvit canvas, penna, pensel och målfärg.

Konstvärk är ordet.

Tills igår.

Då jag, i all välmening, utsattes för tvång och påtryckningar av min goda vänner som vet allt om min konstvärk. Men som gjorde det enda rätta och sade att jag inte fick balla ur.

Och jag ballade inte ur. Istället gjorde jag det här:

WhatsApp Image 2019-04-14 at 15.49.57.jpeg

Trots att jag inte anser mig kunna producera konst har jag ändå ett öga för det. Och jag ser ju att det här inte är något att hänga på väggen.

Och säkert är det också vad många av er, mina läsare, ser.

Men det ni inte ser är den tröskel som jag steg över när jag åstadkom det här. Det mentala berg jag besteg, det motstånd jag mötte och den kamp jag stred för att producera det här. Och när jag väl gjorde det kändes det bara oerhört befriande och förlösande, som en känsla av fullkomlig flow.

Och det kanske inte betyder mycket.
Det betyder bara allt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kan inte säga annat

Folk frågar oss hur vi trivs i vårt nya hem. 

Ja. 

Jag kan ju inte säga annat än bra. Med eftertryck. Väldigt bra, ovanligt bra.

Över förväntan snabbt har vi, så att säga, bott in oss och börjat känna att det här är vårt hem. Det är så skönt att känna att det här inte är en tillfällig boningsort, någonstans att förvara våra saker och sova om natten utan att det faktiskt är vårt.

Jag trodde jag skulle uppleva någon slags separationsångest eller enorm morkkis över att ha lämnat vår stadslägenhet och närheten till centrum, men jag är endast och enbart glad över att slippa oljudet och brådskan som stadskärnan präglas av.

Jag har växt upp på landet, omgiven av vida åkrar och mycket skog så den här mer rurala miljön passar mig alldeles utmärkt. 

Jag trivs enormt bra i vårt nya hem. 

Nej, jag kan nog inte säga annat. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket mer liv

Nu är jag en blödig själ som alldeles säkert är jävig i min bedömning.

Men jag måste bara säga: jag tycker att det är bland det vackraste jag vet att på riktigt dela det som kallas livet, med goda människor.

Det här har slagit mig hårt, i stil med en flygel i pannloben, under de senaste veckorna som jag till stor del har haft förmånen att få spendera i goda vänners lag.

Jag har fått dela glädjen över ett alldeles eget hem och en efterlängtad semester med mina vänner. Och pirret i magen över att få höra spännande nyheter om avslutade kapitel och påbörjade nya sådana.

Likaså,
har jag delat oro och smärta med de som kämpar. Men hoppet växer starkare när man är fler. Den måste göra det. Jag vill envist, envist tro det.

Allt är så mycket … mer — när det delas. Mycket starkare, skörare, sårbarare.

Och bra mycket bättre.

Min familj. Påsken 2018.

Min familj. Påsken 2018.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alltid med mig

Utöver telefon, nycklar, läppomada och tuggummi finns det en annan sak jag alltid har med mig i min väska.

Och det är en bok.

Ja, jag ser alltid till att ha med mig en bok när jag rör mig utanför vårt hem. Och det är så himla praktiskt att alltid ha något läsbart nära till hands, för man vet aldrig när man har lite dötid att öda. Att ha en bok med mig är också mitt sätt att undvika att telefonen blir min go-to närhelst jag har tråkigt eller lite överlopps tid.

Jag brukar till exempel sitta och läsa när jag väntar på en tid till läkaren, frisören eller fysioterapin.

Jag brukar läsa när jag är tidig till ett gympass och väntar utanför salen. Jag brukar läsa när jag är ensam i kafferummet på jobbet och det inte finns annan intressant lektyr. Jag brukar också läsa om jag ska vänta på någon på stan och är lite väl tidig (ett bra alternativ för att slöshoppa!).

En bok alltid med mig i väskan — världens grej!

Det märkliga är att folk har verkligen stirrat på mig när jag har suttit och läst i det offentliga. Det här förvånar mig enormt för det finns människor som går eller till och med springer medan de skrollar på telefonen.

Att se en sittande, läsande människa skulle ju således inte behöva förvåna någon i dagens värld. Men det gör det.

Men jag bryr mig inte, för läsning är coolt 8)

Bild från idag när jag väntade på Samuel utanför hans jobb. 10 minuter utsökt billäsning!

Bild från idag när jag väntade på Samuel utanför hans jobb. 10 minuter utsökt billäsning!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: att bli sedd

Att bli sedd hör väl till en av människans mest grundläggande behov. Mina tre senast lästa böcker har på olika sätt behandlat just det här.

Lärarrummet.jpg

Annika Luther (2013) Lärarrummet

Jag som har haft en så motig relation till Luthers ungdomsromaner tänkte äntligen när jag läste den här vuxenromanen!

Titeln kanske inte väcker omedelbart intresse; vad häftigt kan tänkas hända i en skola, än mer i ett lärarrum!? Men låt er icke luras — det händer absolut grejer! I boken får vi följa med en handfull lärare, både professionellt och privat och ni skulle bara ana vilka intriger och vilket drama som kan utspela sig i lärarrummet.

Som pedagog och lärare intresserade den här mig av naturliga orsaker. Jag gillade särskilt att den handlade mycket om att se sina studerande, se sina kolleger men också se och vara lyhörd för sig själv. Det var gripande.

Därför tror jag också att den här boken har mycket allmänmänskligt som kan tilltala vem som helst. Också dig.

Moxie.jpg

Jennifer Mathieu (2017/2018) Moxie

En high-school miljö med ett förstelnat socialt klimat. En modest ung tjej som inspireras av sin mammas punkperiod i tonåren och börjar göra uppror mot det rådande systemet i skolan med hjälp av en egengjord-tidning (eller fanzine) kallad Moxie. Det är premissen för boken.

Jag måste säga: det här känns fräscht!

Trots att jämställdhet och feminism länge, länge har behandlats i litteraturen känns det här nytänkande och 2019. Stundvis upplevde jag att händelserna i boken var snudd på överdrivna, men å andra sidan kanske just det var nödvändigt för handlingsförloppet.

En perfekt crossover-roman om hur vi kan arbeta för att både individer och större grupper kan känna sig sedda och trygga på ett individuellt, samhälleligt och institutionellt nivå.

Allt det här är boken utan att för den skull vara raljerande och predikande.

Åh, kom och se här.jpg

Hannele Mikaela Taivassalo (2010) Åh, kom och se här

Jag är ett stort fan av Taivassalo, och den här redan åtta år gamla romanen gör mig absolut inte besviken.

Redan från första början vet vi hur boken kommer att sluta, men vem och vad som leder fram till slutet vet vi inte. Den allvetande berättaren i boken är en så kallad trappdväljare; hon smyglyssnar på invånarna i huset med de tunna väggarna. Särskilt lägenheten där kvinnan bor tillsammans med sin bror och hans dotter ligger i hennes intresse.

Som alltid i Taivassalos romaner är språket underskönt och fritt strömmande. Berättelsen förtäljs nästan på ett sugande, suggestivt sätt vilket gör att jag inte vill (kan!) sluta läsa. Det är en roman om längtan, att färdas, om stora, svåra val och livets förgänglighet.

Det är en mer krävande bok, det medger jag, men jag kan tipsa om recensionen på Svenska Yle som stöd för läsningen.

Riktigt fin läsning!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Känslor väger tungt

Vad är osynligt och konturlöst men väger tungt, så tungt?

Det är klart att jag har blivit illa berörd. Att min världsbild i alla fall i viss mån har skakat i sina grundvalar — om ens en liten ilning, rysning i grundvalarna.

För trots att rykten har florerat under hela min livstid hade ju knappast någon velat tro att det kan vara sant. Att någon så genialisk, så musikaliskt begåvad skulle göra något så avskyvärt. Ingen vill det. Aldrig.

Likväl.

Av allt som går att säga och kommentera efter detta avskyvärda, etsade följande fast i mig; bet tag i min hud som en igel som vägrar släppa taget: känslor väger tungt.

Känslor måste få rum, känslor måste få resonans. Får de inte det väger de ner oss.

Känslor i sig är inte farliga, de bara är. Men känslor utan gehör kan bli farliga för oss själva. För en sanning, som alldeles för många lär sig med besked, är att känslor alltid hinner ikapp oss förr eller senare.

Och vi måste bli bättre på att vara lyhörda för våra känslor.

Redan som barn måste vi lära oss att urskilja och respektera känslor av obehag, olust, rädsla lika väl som de mer glädjefyllda känslorna.

För känslor väger tungt.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.