Du ska inte tro att du är något

Att vara cyklist i en stad som Vasa ödmjukar en.

Stundvis kanske så pass mycket, att det är på sin plats med förledet för-.

Att gå från att vara cyklist i “storstaden” Åbo till den mindre staden Vasa var en smärre chock.

I Åbo kryllar det av cyklister, poliserna ger böter om man cyklar på trottoaren (ifall ingen cykelbana finns) och när kvällarna blir mörka har polisen cykellampsrazzior vid livliga övergångsställen — med stor risk för böter ifall man inte har lampa både framåt och bakåt. Hjälm bär allihopa. Massvis med reflexer. Bilarna respekterar ens närvaro på bilvägarna. Fotgängarna ger utskällningar om man cyklar på trottoarerna.

I Vasa känns det som att djungelns lag råder i cykelväg. Det finns en handfull utstakade cykelbanor, men de som finns är sällan respekterade av fotgängare. Det finns ännu fler trottoarer som helt och hållet är fotgängarnas som cyklister i sin tur sällan respekterar.

Flytten, ur ett cyklistperspektiv, gjorde mig alltså omtumlad.

I en stund av hetsigt uppror planerade jag att skriva en insändare till lokaltidningen med rubriken “Var vill ni ha oss cyklister!?”. Stadsplanerarna, vägverket, poliserna, medtrafikanterna ja alla skulle få sig en känga!

… sen kom jag på att jag är konflikträdd och endast passivt aggressiv och aldrig skulle göra något sådant.

regnjacka-blogg.jpg

Van som jag är vid att respektera fotgängarnas monopol på trottoarerna, cyklar jag oftast på bilvägen ifall cyklelbana inte finns. Och mina medtrafikerande bilister förstår ingenting. Ibland när jag kommer från höger kör de på, men ibland har bilar stannat åt mig när jag har kommit från vänster ..?

Likvärdig med bilisterna är jag sällan. Du ska inte tro att du är något…

Bara för någon vecka sedan hörde jag om en hit-and-run-bilolycka mellan en bil och en ung cyklist.

Senast den här veckan såg jag själv ambulanser, poliser, en bil tvärstannad precis vid ett övergångsställe och en cykel med förvriden cykelram lite vid sidan om.

Jantelagen är aldrig så manifesterad som i cyklistkulturen i Vasa.

Tur att det finns undantag.
Tur att det finns hjälm.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla färger

Livets palett.

Ibland dagar av färgexplosioner och en känsla av att livet är på topp. Hög på livet tar man sig an dagen som en gåva, lever upp, är i synk.

Andra dagar

lite mindre av just den färgsprakande verksamheten och mer gråhet, maletköttssås och mos i hjärnan. Eller som igår: ligga på soffan, äta oreobites och inte förmå producera eller intaga vettig information utan endast slötitta på tv-serier med halvslutna ögon.

Trots att dess färger, dagar, är vitt skilda är det ändå precis alla dom här dagarna som gör liv till liv.

Livets palett, hörni.

Jag vill aldrig sluta förundras!

Kanske den minst estetiska bild jag någonsin lagt upp på sociala medier. Samtidigt en så, så verklig del av mitt liv. Allt är inte, ska inte vara, some-vänligt!

Kanske den minst estetiska bild jag någonsin lagt upp på sociala medier. Samtidigt en så, så verklig del av mitt liv. Allt är inte, ska inte vara, some-vänligt!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det där kan jag inte

Jag har aldrig varit bra på handarbete eller på att måla.

Eller att åka skidor, för den delen.

Och hela mitt liv har mitt uppenbara ointresse för de här aktiviteterna lett till att jag knappt har försökt. Det har varit lätt att dra det där ”nä men det där kan jag inte”-kortet närhelst ovanstående aktiviteter har kommit på tal (eller dykt upp på schemat).

För helt ärligt tror jag inte att man ska kunna allt. Än mindre vara bra, ens hyfsad på allt.

Jag tror inte ens att man behöver prova på allting!

Men alldeles för länge har jag haft skygglappar på för nya upplevelser och varit låst i gamla vanor.

För med lite (okej rätt mycket) puff och pepp i rätt riktning, har min vän S fått mig att a) delta i en akrylmålningsworkshop OCH b) bli nyfiken och pröva på makramé.

* Ljudet av hakor som dunsar ner till marken *

Jag är kanske mer förvånad än du, för du vet inte hur djupt det där ”nä men det där kan jag inte”-tänket sitter hos mig. Typ som kalk på en toalettstol som inte har rengjorts på en, säg, tjugofemår.

Fortfarande är jag långt ifrån bra på att måla eller knyta makraméknutar och helt ärligt kommer jag kanske aldrig bli ens hyfsad på någondera. Men sjutton vad jag har gått miste om det kreativa lugn som sådana rogivande aktiviteter ger!

gjordedet-blogg.jpg

I min ständiga quest att fördjupa min förståelse över min egen personlighet och andras personligheter lär jag mig mycket.

Också att sådant som vi tror är fastklistrat i vårt jag kanske egentligen bara är ett val vi har gjort en gång, och sedan bara fortsatt göra samma val av gammal vana.

I dag valde jag att skita i vad jag tidigare har trott om mig. Jag fick riva upp mina makraméknutar fem gånger och fick sedan en liten mental breakdown (och nu måste jag göra annat för att lugna ner mig)

men jag gjorde det! älskade det!

Skidåkningen får bli en uppföljare …

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hör hemma här

Jag frustreras över att inte hitta min siffra i enneagrammet.

Alltså personlighetstypologin i vilket en person har en siffra och rör sig mot två andra siffror — it’s complicated men läs mer om du blir nyfiken.

Det är kanske onödigt av mig att känna mig frustrerad över att inte ännu har hittat rätt, men känslan av att känna sig förstådd är för mig synonymt med att känna sig normal, känna tillhörighet.

För jag känner mig inte sällan märkligt malplacerad i olika sammanhang.

Det är en rätt ensam känsla, det, och det är lätt att känna sig ensam i den värld som är vår.

Jag uttryckte det här för dig. Och utan att du visste det fick du mig att inse att jag alltid hör hemma här, här med dig.

Och alla känslor av malplaceradhet och ensamhet rann av mig.

Tillhörighet är så viktigt. Alla borde få höra att de hör hemma.

Hör hemma här. Foto: Michaela Fagerudd

Hör hemma här. Foto: Michaela Fagerudd

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag har en röst

Jag har alltid sjungit.

Jag har uppträtt sedan jag kunde gå, sjungit i körer i flera år och varit solist på vigslar och fester så länge jag kan minnas.

Men under en lång tid begränsade jag mig till att endast välja låtar i en låg tonart, eller så tvingade jag ner de höga låtarna ner några (många) tonarter.

Ifall en låt ändå hade en hög ton tog jag den med en tunn falsett. Försökte jag sjunga dem i neutralt läge sprack min röst. Jag blev rädd och började undvika de höga tonerna över huvud taget.

Jag sjöng altstämman och trodde det var det enda jag kunde.

Tills jag plötsligt upptäckte att jag visst hade en röst som når de höga tonerna. Jag kunde visst nå de där Kelly Clarkson-tonerna som jag bara hade drömt om att träffa tidigare.

Jag kunde nå dem, men bara om jag verkligen vågade sjunga ut.

När jag tidigare hade försökt ta noterna hade jag gjort dem med en tunn röst som inte vågade ta plats, som ursäktade sig redan innan den resonerade. Det är klart att jag inte nådde dem då.

Jag kvävde min egen röst.

Jag tänker på det ännu idag, hur jag i andra sammanhang totalt glömmer bort att jag har en röst som får höras.

I mitt fredsskapande-alla-ska-ha-det-bra-tänk glömmer jag bort att jag också har en röst som får ta plats när det behövs.

Min bror Max och jag. Foto: Michaela Fagerudd

Min bror Max och jag. Foto: Michaela Fagerudd

Det är farligt att uppmuntra till att “ta plats och göra sin röst hörd” för jag tror att många av oss tvärtom borde tänka på att låta andra höras, ge rum, hålla tand för tunga.

Men om du är som jag behöver också du få höra att du har en röst.

Och då behöver du också få höra att det enda sättet att nå de där höga tonerna är att våga sjunga ut.

Du har en röst. Använd den.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Idag läser jag

I dag mellan 19-20 läser jag.

Det gör jag för det mesta, så det är kanske inte märkvärdigt i sig, men förhoppningsvis gör jag det med en stor del av det finska folket, fler därtill.

Det är nämligen FN:s internationella läskunnighetsdag idag och det uppmärksammar Barn- och ungdomsstiftelsen i Finland genom att ordna en lästimme.

Läsning är och gör så mycket för mig. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan böckerna.

Att fler och fler ska få upp ögonen för läsningens glädje, kraft och förmåga är min hjärteönskan.

Att de som ännu inte har fått privilegiet att lära sig att läsa skulle få göra det, är en önskan ännu större.

Därför läser jag idag, mellan 19-20.

Andra dagar också, förstås.

Gör du det med!

Typ precis så här kommer det se ut.

Typ precis så här kommer det se ut.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Autumn Mood - orden bakom låten

Orden kom till min en höstdag 2016.

Den hänförande höstpanoramavyn från vår åbolägenhet tog andan ur mig men gjorde mig samtidigt märkbart melankolisk. Det var så vackert, så vackert men samtidigt så oerhört vemodigt.

Utsikten som nästan påminde om en dramatisk akvarellmålning fick mig att tänka på hur det skulle vara att se på allt det här och ändå inte kunna ta till sig det. Att leva livet men aldrig kunna ta in livet.

Det var då jag tänkte att det kanske så det är att leva med depression, eller kanske hellre en slags saknad.

Saknaden som gör oss immun mot omvärlden. Saknaden som är förblindande och förstummande. Saknaden som kan uppta allt annat och göra vackra vyer, möten med främlingar och allt vi ser oviktigt; man kan se det, notera det, men inte ta till sig det.

Ungefär så här tänkte jag och orden fullkomligen rann ur mig. På tjugo minuter var låten klar i sin helhet.

Jag har fått frågan “vem skriver du riktigt om? vem är det du saknar?”.

Frågan är förståelig men samtidigt baserat på den felaktiga uppfattningen att en låtskrivare är densamme som jaget i låtarna, eller att en poet är lika med jaget i dikterna. Så är det inte. I alla fall inte alltid.

Så svaret på den frågan är helt enkelt att jag skriver om ingen, men jag skriver till alla som någonsin har saknat.

Låten heter Autumn Mood och hittas på
Spotify: https://open.spotify.com/album/5iMxxxL5Tdza6B1lNi4QhQ?si=hi4CEpYhQOC1yn0Ey1BMmA
Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=t_g0hjpX558

Inte alls den vy som hänförde mig (jag började ju skriva låt - inte hade jag tid att fotografera min inspirationskälla!), men ändå en vacker vy.

Inte alls den vy som hänförde mig (jag började ju skriva låt - inte hade jag tid att fotografera min inspirationskälla!), men ändå en vacker vy.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tre rutiner jag mår bra av

Jag är en rutinmänniska av rang.

Bäst skulle jag trivas på dagis. Inte kanske så mycket som barnträdgårdslärare men däremot som barn. Regelbundna mat- och sovtider (helst Skalman-style) och återkommande aktiviteter i repetitiva mönster gör bara så så gott för mig.

Jag märker att jag har rätt många rutiner i mitt liv. Vissa mer viktiga än andra.

Här tänkte jag lista tre ting som jag gör varje dag som ger mig så mycket energi, glädje och livslust.

E453C9CE-F884-4BEE-85E3-F6382F8CF2C6.jpg
  1. En lugn start på dagen

Min första instinkt när jag vaknar om morgonen är att kolla min telefon (millenialvarning). Ofta innebär det att jag har fått något mejl eller meddelande som kräver min respons.

Det här gör i sin tur att jag direkt från morgonen börjar tänka i termer av jobb, saker som ska göras, checklistor att kryssa av och med ens är min hjärna i full gång.

Någon gång har jag stigit upp och genast börjat göra mig redo för dagen. Smink-kläder-hår-frukost-tänder-iväg. Det är effektivt men sådana dagar känner jag att hela jag går på autopilot medan riktiga jag är några steg efter. Jag hänger helt enkelt inte med.

Det här har jag nu försökt råda bot på och min morgonrutin består nu av följande.

Koka kaffe, tända lite ljus, läsa lite Tomas Sjödin eller annan litteratur, skriva lite dagsboksanteckningar och bara landa i den nya dagen och i mig själv. Efter det kokar jag min morgongröt och äter den i allsköns ro. Först efter det gör jag mig klar för dagen och ger mig lov att kika på telefonen.

Det gör att jag känner att jag är synk med mig själv. På bråda och programspäckade dagar vet jag att jag åtminstone har gett tjugo minuter av dagen åt mig själv. Bästa starten!

47ACBA15-F225-46F3-9973-DEFDC7281C61.jpg

2. Kaffe- och jumppapaus

Klockan 10 plingar min mentala kaffeklocka och då blir det en kopp te oftast, ibland kaffe.

Men innan kaffepausen påbörjas brukar jag jumppa med en käpp som jag sveper runt med i kafferummet. Det är bara så bra för mig att få igång blodcirkulation, höja pulsen, aktivera kroppen litegrann innan jag unnar mig en kopp varmt och en smörgås.

I mitt jobb är det så lätt att bara fastna framför skärmen och hålla på utan att märka hur tiden går. Regelbundna pauser med tillhörande jumppa är precis vad jag behöver för att orka på jobbet. Provocerande pausjumppa-aktivist JAG VET!

IMG_0123.jpg

3. Lugna kvällar

Jag märker att mycket av mitt liv kretsar kring lugn. Jag antar att jag behöver en hel del av den varan.

Jag brukar ha som tumregel att lägga undan telefonen klockan 21. Helst ser jag inte heller på skärmar över huvud taget efter 21. Istället kokar jag upp varmt att dricka och läser en bok eller fixar lite kvällsmål med tillhörande kvalitetstid med min Samuel.

Efter 21 brukar jag alltså endast läsa eller prata. Två aktiviteter som gör mig lugn och behaglig till mods. Klockan 22 är det läggdags.

Tycker ni inte att jag passar bra på ett dagis, så säg!?

Vilka rutiner har du i ditt liv?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Smutsiga fönster

Få ting påminner mig lika mycket om vikten av perspektiv som mina smutsiga fönster.

Särskilt på våren och hösten blir jag påmind om detta, tack till snöoväder och höststormar.

För det är aldrig så uppenbart att allt egentligen handlar om perspektiv som när jag antingen väljer att se mitt fönster eller genom mitt fönster.

Väljer jag att zooma in på fönstret i sig själv ser jag kanske höstlöv och torkade regndroppar (i värsta fall också fågelsk*t) på utsidan och fettfläckar och fingeravtryck på insidan.

Men väljer jag att se genom fönstret ser jag allt möjligt annat.

Barn som leker, solen som unnar oss sina värmande strålar ännu i denna höstmånad, moln i krumeluriga former som ofta får mig att tänka på sockervadd, jag kanske ser någon jag känner, kanske ett djur som springer över gräsmattan.

Och då gör fingeravtryck och fettfläckar egentligen inte så mycket.

Egentligen inget alls.

B3A2E890-95FA-46CA-8195-02CC7312467C.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag hann och inte hann

Dagen idag har varit lång och på många sätt en typisk måndag.

Alltid när dagen börjar gå mot sitt slut brukar jag göra en mental lista på vad jag har gjort. Inte endast en prestationsorienterad lista, utan också en lista på vad jag har gjort som har berikat, gett glädje och ork.

I typisk läraranda är jag ändå frestad att göra en motsatt lista, en lista på vad jag inte har gjort som jag gärna hade gjort.

Idag, till exempel ser mina listor ut så här.

Det jag hann: komma enormt mycket framåt på min forskningsplan, sprida lite pausjumppa-motivation på jobbet, fixa lite The Haralds grejer, luncha med en vän, få ett glatt bokmeddelande, träna i allsköns ro, sitta en halvtimme i infraröd bastu och njuta, äta god middag, umgås med väninnor på kvällen, catcha up med en god vän och ha kvalitetskvällste med min Samuel.

Det jag inte hann …

Grejen med den här andra listan är att när jag har gjort den första listan brukar jag inte känna ett lika stort behov efter att skriva den andra.

Tacksamhet är rätt kraftigt.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.