Tankar inför vecka 39

Jag kunde inte låta bli att eventuellt få någon till att tro att det här var ett vecka 39 som i "gravid vecka 39". Där fick jag er allt. Men faktum är att vi alla stegar in i vecka 39 under det 2017:nde året och här är några tankar jag bär med mig den här veckan.

Vilket goals höstväder vi har blivit utlovade under den här veckan. Jag önskar att få fylla min utevistelsekvot rejält, för vi nordbor behöver all D-vitamin och allt solsken vi bara kan lapa i oss.

Björn Skifs visste verkligen vad han sjöng om när man menade att "det blir värre framåt natten". När man trampar på stället med något, låt vara med en inlämningsuppgift, en krånglande dator eller ett interpersonellt problem, blir ingenting bättre ju senare på kvällen/natten det blir. Det bästa man kan göra är att unna sig en god nattssömn och vakna upp med förnyad ork och energi nästa morgon. Det mesta känns mycket bättre efter att man legat vågrät i några timmar.

Vikten av gränser. Gränser för mig får hela tiden en mer positiv än negativ klang. Gränser handlar om att värna och skydda det viktiga. Hellre har jag ett litet område som jag täcker, men gör det ordentligt, istället för att breda ut mig som pyttelite smör på ett nybakt bröd (vem sätter lite smör på färskt bröd liksom!?). Gränser hjälper mig att medvetandegöra mina egen ork, förmåga och kapacitet. Det hjälper mig att koncentrera mig på det viktiga.

Jag hoppas att ni får en strålande höstvecka!

hydda-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tillsammans

Jag och min Samuel har den stora lyckan att ha många gemensamma intressen. Och jag både förstår att det är, och uttrycker det som, en stor lycka. För jag vet att det inte alls är någon självklarhet att ha många delade intressen, eller ens ett enda delat intresse, med sin partner. Ibland kanske det enda gemensamma intresset är det ömsesidiga intresset för varandra. Och det är inget fel med det, inte alls.

Men nu råkar vi båda vara intresserade av vadhelst som innefattar en boll. Fotboll, innebandy, volleyboll, minigolf, amerikansk fotboll eller tennis. Också andra sporter ligger oss båda varmt om hjärtat. För min del i första hand utförandet, inte så mycket tv-tittandet. Därutöver gillar vi matlagning, vi har en hel del  TV-serier och filmer som vi gillar att se på och sedan diskutera tillsammans. Vi gillar att spela brädspel, spela frisbeegolf och ibland läsa böcker tillsammans. Vi underhåller oss gärna med god musik och gillar att gå på konserter. Det är en sann rikedom att kunna ägna sig åt aktiviteter som båda njuter lika mycket av.

Om du emellertid upplever en sorg över att du inte riktigt har några gemensamma intressen med din partner kanske du är intresserad av den här podcastepisoden ur en av mina favorit Podcasts på denna jord "The Marriage Podcast for Smart People" (man behöver inte vara gift, inte ens i ett förhållande för att ha nytta av den här podcastens visa ord).

Kontentan av episoden är helt enkelt att det viktigaste inte är att ha gemensamma fritidsintressen. Det viktigaste är att kunna connecta (ja förlåt för min svengelska nu, men jag tycker det är ett så förskräckligt bra engelskt ord med ingen bra svensk motsvarighet) med sin kärlek på ett djupare plan.

När jag och min Samuel spelar badminton tillsammans är det inte i första hand för att vi spelar badminton tillsammans. Utan för att vi spelar badminton tillsammans. Ser ni skillnaden. Det är inte vad vi gör, utan snarare att vi gör som är viktigast. 

Och framför allt, att vi gör det tillsammans

Kaffepicnic är alltid en god idé. Den här bilden från i somras då solen sken och gräset var grönt.

Kaffepicnic är alltid en god idé. Den här bilden från i somras då solen sken och gräset var grönt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mentala hinder

Nyss fyllda 13. Solskensleende och ångestklump. Jag hade blivit invald till distriktslaget i fotboll, och samma eftermiddag skulle den första träningen äga rum. Att jag över huvud taget hade blivit invald innebar att jag hade något slags hum om hur man spelar fotboll. Jag hade inte bara "ett hum om", utan jag var riktigt duktig.. Ändå vägrade den inbillade magvärken ge efter. Ändå ville inte rädslan ge vika. 

Så var det gången då jag skulle uppträda på byafesten, skicka in en sång till MGP, delta i tekniktävlingen i fotboll, börja i en ny dansgrupp och listan kan göras lång.

Det har varit alldeles för lätt att skylla på sträckta muskler, ett värkande huvud eller plötsliga förändringar i planer. Allt för att undslippa det omöjliga. Inte omöjligt i sig, men oumbärligt för mig. En obekväm situation där jag blir bedömd, värderad eller utsatt för jämförelse. Med andra ord ett tillfälle för mig att bli förkastad, förnekad och förnedrad.

Från då KDC tillsammans med Åbolands Kammarkör uppträdde på Åbo Svenska Teater i showen Adiemus. Härliga minnen.

Från då KDC tillsammans med Åbolands Kammarkör uppträdde på Åbo Svenska Teater i showen Adiemus. Härliga minnen.

Alldeles för många gånger har jag gett upp på en dröm eller ett mål, och istället valt den enkla vägen. Den enkla vägen är en lättnad för stunden och frigör själen från den omedelbara ångesten. Men den enkla vägen fråntar möjligheterna till framgång och framsteg. Den enkla vägen raderar chansen att övervinna ett mentalt hinder. Med andra ord är det en björntjänst.

Trots att jag ofta har valt den enkla vägen, känner jag inte lika mycket sorg över vad jag har förlorat, som glädje över att jag nu vet bättre. Obehagliga situationer är oundvikliga. Många gånger lockar det mer att ligga som en burrito under täcket, än att ta tag i det olustiga. Frestelsen finns, men skillnaden är att när känslorna alarmerar och aktiverar flyktinstinkterna slår jag dövörat till och envisas med att genomföra det obekväma. Enkelt är det inte. Det är det aldrig. Men det är ett måste.

Jag övertalar mig själv att stirra det obehagligt ångestfyllda rätt upp i ansiktet. Att trotsigt vägra ge efter. Någon gång har allt klaffat och jag har njutit av att göra det som tidigare var så obehagligt. Andra gånger har jag helt enkelt genomlidit och överlevt det. Oavsett slutresultatet har det alltid varit en personlig seger. Det har varit en personlig vinst när jag har klarat mitt mentala hinder.

Vilka mentala hinder tampas du med?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I mina öron just nu

Inspirerad av fina Emmi ämnar också jag dela med mig av vad som hörs i mina öron just nu. Bör nämnas att min musiksmak ungefär är lika bred som Replotbron är lång, och jag kan utan problem växla om från klassisk balettmusik till mainstream radiolåtar utan synbara defekter.

För att ni ändå kanske ska inspireras och få lite nytt till höstplaylistorna kommer här ett urval.

Uppenbarligen har jag en grej för hus som brinner för två av sångerna kör på det temat, märker jag nu. Sara Phillips låt är ganska behaglig att lyssna till under promenader, hennes låt "Boy Who Let me Down" är också härligt bitterljuv. Gillar ni lite mer akustiskt kanske Cody Fry och Cam är något för er. Alla som älskar Gessle ropar hej och lyssnar på "Småstadsprat" (som för övrigt har en väldigt hög igenkänningsfaktor vad gäller innehåll). 

Ända sedan jag såg filmen Paper Towns, baserat på boken skriven av John Green med samma titel, och fick höra låten "Falling" har jag haft en smärre crush på HAIM. De här tre låtarna av HAIM är mina klara favoriter. Det är omöjligt att inte bli på gott humör när man hör deras härliga och smått märkliga indierock. MUNA (och alla finnar skrattar) har lite samma stuk på sin musik och jag gillar speciellt "I Know a Place".

En salig blandning till sist. John Mayers senaste skiva, som utkom i våras, hoppas jag att inte har gått förbi en endaste en av er. Min favorit, och många andras favorit, är "In the Blood". Dear Evan Hansen är en relativt nyskriven musikal som jag så gärna skulle se. Jag har i alla fall lyssnat igenom deras fina soundtrack, och speciellt den här sången har jag fattat tycke för. Så om ni vill ha lite lättsmält och härlig musikalmusik - lyssna på den här (och hela albumet också för den delen).

Seinabo Sey är kanske mest känd för sin låt "Younger" men låten "Still" toppar faktiskt min Seinabo Sey-rankinglista. Låten hörde jag första gången under ett bröllop i en av mina favorit TV-serier New Girl, och kanske det är därför låten är så ljuv. När vi ändå är inne på TV och film kan vi avsluta med Tori Kellys version av "Hallelujah". Jag tycker att Leonard Cohens låt är ett mästerverk men jag tror inte jag är den enda som tycker den sjungs i tid och otid. Det här är däremot en uppdaterad text och en alldeles must-hear version. Tori Kelly gör det så bra.

Hoppas ni fick lite musikinspiration. Det är så lätt att köra i samma hjulspår. Nu vill jag höra från er! Vilken är era bästa låttips för hösten? Kommentera nedan!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Morgonstund

Det ligger något andäktigt i långsamma morgnar. Något stillsamt segt innan dagen drar igång. Det är som om hela staden ännu ligger och morgnar sig i en långsam utsträckning, i ett djupt andetag; och i det här gapet mellan nyvaknad och uppstigen finns en behaglig ro att dväljas i.

Det gör jag om mina morgnar, dväljas (dwell som det så vackert heter på engelska). Helst ackompanjerad av kaffebryggarens behagliga kluckande och porlande, med ord från mina två ord-för-dagen-böcker och endast med naturligt ljus (så länge det ännu är möjligt, winter is coming).

Idag är min favoritdag, onsdag, för ni kanske minns vad jag tänker om onsdagen (om inte, klicka här). Jag hoppas att ni får en finfin onsdag och fortsatt arbetsvecka.

Morgonstund med guld i mund och smulor på bordet.

Morgonstund med guld i mund och smulor på bordet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Staden som aldrig blev min

Ett steg i riktningen att nå drömmen, drömmarna, innebar flytt till Åbo ett tag efter att den vita mössans avtryck raderats från min panna. Solskensleende och klump i magen. Flyg på egna vingar, och allt det där. Funkishuset med den härliga eftermiddagssolen, det härliga trägolvet och den mysiga innergården. Och den tröga hissen.

funkishuset_blogg

Sedan ettan i Kastu. 20 intima kvadratmetrar. Det minsta möjliga badrummet där det faktiskt skulle ha varit möjligt att multitaska; duscha och uträtta andra behov samtidigt. Blev aldrig testat dock. Crib de la Mindy som fick ta emot så många människor under de månader jag bodde där. Med den löjligt billiga hyran och det perfekta avståndet till Prisma. Cykla på bron över ån, med tågrälsen bredvid och VR som dundrar precis inpå huden.

kastulivet1_blogg

Sedan Metskuhuset med min fina vän Lina. Skrattens, besökens, middagsgästernas och spontanitetens näste. Det perfekta läget längs Tavastgatan, men med ansiktet mot Lilla Tavastgatan. Ambulanssirener och doft av nytvättat. Det maffiga köket med de många skåpen och de stora köksytorna. Bröd och bullabak, spring i trapporna i jakt på en kavel, förlovningsfest och festligheter överlag. Bröllopsplanernas högkvarter. Vilken drömsk tid det var. (Här är det minsann inget slit och släng, samma kuddar har följt med i ur och skur. Börjar bli lite led dem vid det här laget, haha).

tavastgatan-blogg1.jpg

Och vårt första gemensamma hem. Du och jag och de fyrtio kvadratmetrar vi förfogade över tillsammans. Det höga taket och skjutdörren. Frestande nära till filmbutikens överprissatta lösviktsgodis. Grannar som var lika anonyma som stundvis högljudda. Hemmet som öppnade upp för hungriga sverigebåtsanländare, halvbekanta från Coffee & Cake, en drös österbottningar och hela halva familjen. Det var smått och lite trångt men det var vårt första egna hem. Och det var fantastiskt.

Staden, i vilken jag kanske lämnade ett litet avtryck och som förvisso gjorde att avtryck i mig. Staden som bär en så rik historia, och som så olyckligt blev satt på världskartan en fredag i augusti i år. Staden som jag minns med glädje, men staden som ändå aldrig riktig blev min. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dessa fyrfotade vänner i mitt liv

Att bo i lägenhet har sina fördelar. Och sina nackdelar. En stor nackdel är att det för mig i samtliga hyreslägenheter har inneburit djurförbud. Varje gång vi är och hälsar på norröver brukar jag se till att gosa lite med djuren, så får jag fyllt på djurmyshetskvoten. För det är en grej. Låt mig bara kort få säga några ord om mina fyrfotade vänner.

lisa-blogg1.jpg

Det här är Lisa. Hon hette ursprungligen Mona. Vilket blev till Mona-Lisa. Vilket blev till Lisa. När hon blev större fick hon sådana lodjursöron så ibland kallar vi henne för Lovisabet. För att vi kan. Hon är självständig som bara den och en selektiv famnkatt. En typisk katt-katt, kan man väl säga. 

nelson2-blogg.jpg

Det här är Nelson. Han brukar faktiskt ganska ofta hittas i den här ställningen. Han gillar blåbär. Och ost. Men inte alls att bli klappad på huvudet. Eller duschad. Men åh vad han är tillgiven de han är trygg med, resten är han lite avig emot. Tålamod är nyckeln med Nelson. 

molly-blogg1

Och det här är Molly. Vi som trodde hon skulle växa om Lisa. Vi trodde fel. Hon är så liten och späd och famnkatt endast om natten, ungefär det enda tillfälle man skulle vilja ha lite kattpaus. 

 

Det var ett inlägg om djur. Alla odjurvänner därute kanske suckar invärtes och himlar med ögonen (utvärtes). Men jag vet att jag har många djurvänner där ute också. Så ni, mina fellow djurvänner, gå lös på hjärtknappen nedan. Och krama om er fyrfotade (eller tvåfotade, eller ofotade) vän! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När sparsamhet inte är lösningen

"Den som spar, han har" sägs det och visst stämmer det i många avseenden. De vackraste, sköraste av minnen. Teckningar från ett barn. Visdomsord från någon som har vandrat på den här jorden mycket längre än du och jag. Det tror jag vi bör spara och vårda väl.

Men det finns också sådant som verkligen inte bör spara. Som uppmuntran. Vänliga ord. Små gester av kärlek. 

Och det bästa med att slösa de här medlen är att de aldrig sinar. Det finns inget bankkonto där vår beskärda del av vänliga ord läggs på hög, för att sedan förbrukas tills kortläsaren säger "Transaktionen kunde inte genomföras" på grund av brist på resurser. 

När vi för oss själva tänker något positivt om en annan person är det underbart. Men tänk om vi utöver att tänka det, det skulle berätta det för personen i fråga? Varför är vi så sparsamma med att tacka läraren eller föreläsaren för en inspirerande lektion/föreläsning? Varför drar vi oss för att visa vår uppskattning för utmärkt kundbetjäning? Varför låter vi tankarna om hur väl någon har utfört sitt arbete, eller sin uppgift, bara dröja i våra tysta tankar. 

hjhk.jpg

Tänk om vi skulle dela med oss av varje gång vi noterar att någon i vår närhet gör något bra, eller överhuvudtaget visa vår tacksamhet över att den här personen finns till. Att säga det ansikte mot ansikte kanske inte alltid känns naturligt för oss. Men redan ett genuint leende eller att hålla fast ögonkontakten och nicka kan göra underverk. Jag tror att det är mer lätthänt att tänka elakt än gott om någon, de (få?) gånger vi därför gör det borde vi inte dra oss för att dela med oss av det.

För vem vet om läraren var väldigt osäker på sin lektion, och i sitt stilla sinne undrar om någon överhuvudtaget hängde med eller blev intresserade. Vem vet om försäljaren hade en förskräcklig dag och är i desperat behov av några vänliga ord. Vem vet om inte just dina uppmuntrande ord kan vara precis mitt i prick.

Små gester kan göra underverk. Spar inte på uppmuntran.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Boktips: #döden

Sara Jungerstens bok från 2015 med den annorlunda titeln #döden är en bok som inte släpper taget om mig, fastän det nästan är ett halvt år sedan jag returnerade den till biblioteket. Läsarna för följa med Vivi, en framgångsrik lifestyle bloggare med sin egna talk-show, med drömhuset och familjeidyllen. Med andra ord lite av ett #goals liv. 

Skulle man tro.

I ett blankpolerat liv som till stor del levs för andra, finns inte rum för tvivel, självförakt, trötthet, ångest och rädsla. Rädslan ja, den där seglivade rädslan om att allting plötsligt kan ryckas ifrån en. Katastroftänkandet. "Tänk om..."-tänkandet. Döden kan ligga och lura runt nästa hörn. Det gäller att hela tiden vara på sin vakt. Allt kan förloras på en sekund.

Det är den svidande och spot-on samhällskritiken och den otroliga psykologiska skildringen som gör att den här boken tilltalar mig så. Jag kommer osökt att tänka på den norska klassikern "Et Dukkehjem" när jag läser #döden, för tematiken är densamma: kvinnosyn, familjeroller, hur vi bör och hur vi vill leva som ligger i fokus. Pärmbilden skulle lika väl kunna vara omslaget till Ibsens Ett Dockhem.

Att handlingen utspelar sig i Vasa gör att boken för mig får en hög igenkänningsfaktor. Den kommer näranära. Jag kunde fnissande skriva under beskrivningen om "röda vågen hela vägen från Prisma in till stan". Vasabor - ni vet vad jag pratar om.

Så om du är ute efter en bok som har en tydlig handling, men samtidigt vill nå djupare än bara ytskrap, kan jag varmt rekommendera Sara Jungerstens #döden. Det är den spännande kontrasten mellan verkligheten och ytligheten som gör den så vass. Det är en bok som inte släpper taget.

doden-blogg1.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Septemberfavoriter

Vi är redan halvvägs inne i septembermånad, så jag tänkte nedan lista mina favoriter med septembermånad.  

1) Te och skorpor. Ja, helt rätt. Goda vänner till oss har introducerat detta ljuvliga i vårt liv, och numera är te + skorpor + Svenlins en sanna kärlekshistoria. Svart, vanligt te med mycket honung och pågens fullkornsskorpor, generöst med smör och en skiva ost på. Doppa skorpan cirka fem till tio sekunder i teet och hugg i. Teet kan givetvis också drickas efter allt doppande, men förvänta er en flottig lipliner som följd. 

septemberfavoriter-blogg1.1.png

2) Höstfärgerna. Ja lite klyschigt och romantiskt men låt mig snälla förundras över skönheten i de klorofyllösa löven.

3) Det bästa av två världar. Sommarvärme under dagen (så länge man är i lä och på ett ställe med full sol) och höstmys till kvällen. Perfekt. 

septemberfavoriter-blogg2.jpg

4) Höstens litteraturnyheter börjar dyka upp. Okej det här gäller inte bara september utan hela hösten, många nya böcker släpps före jul, för böcker är ju den felfria julklappen. Och jag, och mina fellow litteraturvänner därute, myser hårt. Jag ser fram emot att få lägga tänderna  i Lagercrantz senaste millenium-bidrag (usch inte mysigt det där med tänderna i boken, speciellt inte eftersom jag lånar den från biblioteket) och så ser jag fram emot John Greenes senaste ungdomsroman, och jag dreglar över Mickes söta varje gång jag är i Prisma.

5) Höst-mys-läsning. Spontant är bäst. Sällan är det de där planerade instagram-bildsstunderna som i verkligheten är bäst. Ni vet, de där "se hur mysigt jag har det när jag sitter här och smuttar på mitt lagom varma te med den perfekta balansen av smaker under filtar med yllesockor och överstor stickad tröja och jag svettas inte alls" som är de bästa höstläsningsstunderna. Tvärtom orsakar de mer förargelse och slutar ofta med att jag ger upp kampen på att "fånga mysheten" (faktumet att jag inte ens ännu har hunnit börja läsa, och inte alls kan dricka det skållheta teet ryms inte med i den välpolerade insta-verkligheten). Så nej, de mysigaste lässtunderna infaller då jag minst anar det. Som Keno.

IMG_0500.JPG

6) September är mellan-nyår. För mig är hösten mycket mer av ett årsskifte än vad själva nyåret är. Alla verksamheter drar igång; studierna, skolorna och jumppagrupperna, föreningsverksamheterna. Jag skaffar en ny kalender till september, inte till januari. Därför innfaller ett mellan-nyår för mig lagom vid månadsskiftet augusti-september.

Det var mina septemberfavoriter. Vilka är dina?

PS. Alltså woah vilket härligt bombardemang av undersökningssvar jag har fått in på några timmar! Tack så mycket! Det blir så intressant att börja reda ut och analysera materialet! Studien är öppen till den 24 september, så du har ännu gott om tid att vara med och delta i min emoji undersökning.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.