Sidan har inget innehåll

Nej rubriken är inget felmeddelande, det är bara ett konstaterande. 

Ibland kommer blogginläggen smärtfritt, okrystat - som om inlägget är klart redan innan jag skriver det. Andra gånger, oftast till och med, börjar inläggen med en idé som sedan efter lite finslipande och redigerande blir en helt okej text. 

Andra gånger börjar jag på en text, raderar, börjar på ett helt nytt inlägg, struntar i det. Försöker mig på det första inlägget igen. Kommer ingenvart. Sliter hår och förlorar modet. Krystar, kämpar, ger upp.

Just idag har jag med stor möda försökt frammana ett inlägg. Eller egentligen flera. Ett om ensamhet, ett om förundran över nya liv, ett om en närstudie i den introverta och högkänsliga människans verklighet. Samtliga utan nämnbar framgång.

Så idag blev mitt inlägg utan innehåll. 

Men det får vara okej.

Det är helt okej. 

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Katharsis

Ett av de vackrast klingande orden jag vet är grekiskans katharsis.

Ursprungligen kommer begreppet från Aristoteles som menade att tragedin (genren tragedi i teatern), har en själsligt renande effekt på människan. När huvudpersonens lidande på scenen är som störst kan det framkalla en reaktion av medlidande i publiken. Och det här medlidandet blir en slags moralisk rensning, katharsis.

Med andra ord: när människan ser hur tragiskt livet kan vara, rensar det bort tankarna på allt oväsentligt. Tragedin skärper människans fokus.

Jag har i mitt liv blivit enormt skonad från lidande, och jag erkänner att jag ofta invaggas i en falsk trygghet, ett förgivettagande av mitt livs goda och vackra. Ibland, när jag ser en omskakande och rörande film, kan jag uppleva en känsla av katharsis. Ett slags uppvaknande, en påminnelse om livets viktiga. Men den känslan varar oftast en kväll, inte mer.

För det är förhållandevis trygga omständigheter, att se människans lidande på en scen eller en skärm. Det är något helt annat att se människans lidande på nära håll. Och än mer så, att själv uppleva det på nära håll.

De få gånger som mitt liv har legat i turbulens, och de stunder då det som jag har tagit för givet plötsligt har varit omöjligt att tygla, sand mellan fingrarna, har jag upplevt katharsis. Och det är ett sunt uppvaknande.

Men jag tänker: varför måste livet skakas om i grundvalarna innan människan förmår se bortom all ytlighet? Varför måste rädslan för allt som går att förlora döva ens öron, innan människan förmår höra bortom allt sorl och sus?

Och kan människan bli bättre på att träna tacksamhet, varje dag — inte enbart när hon har upplevt katharsis?

Kan jag det?
Kan du?

 Foto: Min bästa syster Ebba

Foto: Min bästa syster Ebba

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett år med bullet journal

I ett år har ju nu ägnat mig åt bullet journal-metoden.

Jag har tidigare skrivit om bullet journal, eller bujo, här på bloggen. Bland annat i ett introduktionsinlägg där jag gjorde en recension efter en månad (läs här) eller ett inlägg då jag återupptäckte nyttan med bujo i våras (läs här).

Min första bujo anteckning gjorde jag i oktober 2017, alltså ett år sedan. Därför tänkte jag nu dela med mig av en ettårsrecension. Det här inlägget är perfekt för dig, om du är nyfiken på bujo och kanske överväger att börja!

bujo8-blogg (1).png

FÖRDELARNA MED BULLET JOURNAL

Den största fördelen med bullet journal är att allt är samlat på ett ställe. Jag har minskat användningen av post it-lappar rejält sedan jag började använda bullet journal. En gärning för miljön!

Jag har mer koll på mina dagar. Just nu planerar jag så, att jag å ena sidan har en spalt med saker som jag bör göra under dagen. Därutöver har jag också en spalt på hur jag kan strukturera upp min dag så att jag hinner med allt.

Bullet journal är också ett ställe för att få utlopp för kreativitet. Jag är inte så jättebra på att rita och teckna, men i min bullet journal får jag på ett hämningslöst sätt ge utlopp för det finmotoriska plottrandet (rita, skriva, doodla) som jag annars inte får utlopp för. Och ingen kommenterar eller kritiserar.

Jag kan modifiera min bujo efter hand. Det här är en av mina favoritfunktioner med en bujo! En vanlig kalender styr med sina klockslag och sin strikta, regelbundna layout . Med en bujo får jag bygga upp veckoöversikten precis hur jag vill. Det här fungerar speciellt väl för mig eftersom jag sällan är bunden av tiden, utan snarare har deadlines att jobba mot.

bujo9-blogg.jpg

NACKDELAR MED BULLET JOURNAL

Att använda en bujo kräver mer tid än om du har en färdig kalender. Det förutsätter att du själv skriver in månad för månad, vecka för vecka, dag för dag. Om du inte har den här tiden, eller tycker det är onödigt att uppfinna hjulet själv, är bujo kanske inget för dig.

Ibland fungerar inte en viss mall som du har skapat. Jag har någon gång använt ett veckouppslag som bara framkallade gråa hår och frustration. Veckouppslaget fungerade inte för att den a) inte inrymde alla punkter jag ville skriva per dag och den b) gjorde att jag skrev in rätt saker på fel dag. Den var så oöverskådlig och råddig [stökig] och veckodagarna hoppade hipp som happ. Nej, det var ett dåligt veckouppslag.

Det blir inte alltid så snyggt. När jag ser hur fina grejer människor åstadkommer i sina bujon blir jag ibland lite modfälld. Också fastän jag ibland försöker kopiera exakt vad någon på pinterest har gjort blir min version inte alla gånger lika snygg. Och det får jag leva med.

 Ett av mina tidigaste veckouppslag. Inte det finaste men jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte gör det för mig!

Ett av mina tidigaste veckouppslag. Inte det finaste men jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte gör det för mig!

LÄRDOMAR EFTER ETT ÅR MED BULLET JOURNAL

Learning by doing. Ingen är expert från start och jag hade faktiskt ingen aning om hur jag skulle börja min bujo-karriär. Det finns emellertid massvis med idéer och praktiska tips på internet, och kul är det att se att jag hela tiden förfinar och anpassar bujo-tekniken så att den passar för mig.

Alltid går det inte som på Strömsö och ibland blir något som jag visionerat fram inte alls så bra i slutändan. Men det är okej!

Det är viktigare att det är funktionellt, inte fantastiskt fint.

Blev du nyfiken på att börja använda bullet journal? Eller använder du dig kanske redan av en? Dela med dig av frågor, tips och kommentarer!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vän med mig själv

Okej nu kör vi onsdag. Jag ska handla, fixa en gåva, ta en vända via apoteket, hålla det där samtalet klockan 13, läsa klart den där boken, veckostäda, tvätta kläder och hinna på träningspasset till klockan 19. Ja och hämta paketet från posten och returnera högen med biblioteksböcker

… när jag egentligen bara vill vara en våt pöl på marken, glo upp i taket och vara totalt obehövlig. Ingen ställer krav på en våt pöl.

Krav är alltså ett hett tema just nu. Jag har funderat en hel del på vem det är som ställer krav. Är det en faktisk person och verkliga människor som ställer de här kraven på mig?

47ACBA15-F225-46F3-9973-DEFDC7281C61.jpg

Nej.

Min största fiende då det kommer till krav är ingen mindre än mig själv. Jag och min förbajskade (nej, förlåt, älskade) bullet journal som skriver in en hög med punkter som jag ska avverka under dagen. Jag tror att om jag skriver in det i min planerare så får jag, på något magiskt sätt, den energi som behövs för att fullgöra det också. Så är inte fallet.

Så jag har börjat förhandla med mig själv. På ett bra sätt.

“Jag behöver inte storhandla nu, jag kan gå och köpa mjölk och banan från närbutiken så klarar vi oss”. Eller så slår jag ihop sysslor så att de blir överkomliga “Jag skippar träningen ikväll och tar en promenad till apoteket istället” (alla träningstokiga ser rött, men jag ser det som en enorm nåd mot mig själv).

Så fort jag stryker punkterna på listan är det inte längre krav, bara möjliga aktiviteter. Något som jag kan men inte måste göra.

På det här sättet slutar jag att vara min egen största fiende
och istället blir jag vän med mig själv.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Högst vanlig

Idag tänker jag på min mormor som för tillfället är i soliga Spanien och lever livet.

Jag har rest en del med henne i mitt liv och alltid när vi har varit på restaurang och hon vill ha en pizza eller en hamburgare så säger hon: "Jag tar en högst vanlig pizza”.

Det är ett fantastiskt uttryck som jag med fördel tillämpar på många områden i livet.

Idag, har till exempel varit en högst vanlig tisdag (om än med en annorlunda svans på slutet i och med att vi ska gå och se Gambämark och att jag från och med idag har höstlov).

Jag tycker mest om högst vanliga veckoslut. Jag föredrar högst vanliga kvällar, födelsedagar, träffar med vänner. Och så vidare.

Det finns något skönt och anspråkslöst i det högst vanliga. Och det är ju genom att känna till det högst vanliga som vi också sedan kan identifiera det högst exceptionella.

Jag önskar er en högst vanlig vecka men kanske också en exceptionell svans på slutet, om du så vill!

IMG_2833.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

höösti1-blogg.jpg

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.

WhatsApp Image 2018-10-15 at 17.06.41.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med de bästa av team

Människan är en slittålig varelse.

Det har jag sett i andra så många gånger. I mig själv också, ibland. Människan uthärdar mycket. Mycket mer än vad som alla gånger är nödvändigt. Jag har så många exempel på att människan är stark, att ensam är stark.

Men människan är ett flockdjur, ändå, i grund och botten. Och det medger till och med jag som gillar att umgås med mig själv, och behöver mycket tid för att få göra det. Men när det krisar, när det stormar och när yttre påtryckningar blir för mycket söker sig människan till flocken. Till andra människor. Oavsett hur introvert man är.

Och just därför är det så viktigt att ha en flock att söka sig till. En flock bestående av pålitliga och trofasta människor. Människor som backar upp, stöttar och står på samma sida när det stormar.

För fastän människan är slittålig och stark är hon totalt utelämnad utan ett team.

Och därför är jag tacksam för att jag är omringad av sådana här människor — både privat och professionellt. Vad ensamt det skulle vara utan de många positiva och stöttande människorna i mitt liv.

 Ett av mina många team. Ett av mina många bra team.

Ett av mina många team. Ett av mina många bra team.

Har du någon att vända dig till när det viner i knutarna eller stormar riktigt ordentligt?
Det är min innerliga önskan att just du har det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: skratt och allvar

Lite smått och gott av vad jag har läst på sistone. Precis som alltid: inga spoilers!

IMG_4895.jpg

JONAS JONASSON (2018) HUNDRAETTÅRINGEN SOM TÄNKTE ATT HAN TÄNKTE FÖR MYCKET

Det var härligt att träffa allas vår älskade Allan Karlsson som högt ovetande lyckas ställa till det igen.

Medan Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann handlar om historia är det här ett humoristiskt men ändå sannolikt samtids- eller till och med framtidsscenario.

Det som jag gillade mest i Hundraåringen — Allans dråplighet men likväl genomgående oskyldighet — återfinns i den här efterföljaren. Det är överdrivet, precis som en fars ska vara, men handlingen känns ändå trovärdig. Om det då beror på att Allan Karlsson verkar vara världens mest turdrabbade person, eller om det beror på de många verkliga personerna som figurerar i berättelsen, vet jag däremot inte.

Om du gillade Hundraåringen tror jag definitivt att du kommer att gilla del två!

IMG_E4899.jpg

TED FORSSTRÖM & KAJ KORKE-AHO (2018) #ZOO! HJÄRTATTACK

Det här är den typ av roman som jag har saknat i hela min ungdom. Lyckligt lottade är de unga (och vuxna!) som nu får ta del av #ZOO-böckerna!

Jag storgillar de många olika elementen i böckerna, särskilt de återkommande TOPP 3-rutorna. Det är alltså väldigt stimulerande och varierande läsning. Efter att ha läst den första #ZOO-boken önskade jag mer djup och inte bara ytskrap i svåra frågor, och det tyckte jag att jag såg mer av i den här andra boken. Bravo Ted och Kaj!

Och jag skrattar. Mycket, ofta och hejdlöst. Passar såväl unga och vuxna!

IMG_4894.jpg

RAFAEL DONNER (2018) MÄNNISKAN ÄR ETT KÄNSLIGT DJUR

Till en mer seriösare avdelning. 

Rafaels Donner debut är strålande.

I somras lyssnade jag på hans sommarprat (lysande, för övrigt) där jag ömsom förargades, ömsom grubblade och ömsom torkade smygtårar. Den som har lyssnat på sommarpratet känner igen en del av det han tog upp där i den här essäsamlingen.

Donner tar upp och behandlar teman som manlighet, tro och svaghet och kombinerar det privata och allmänna; eller snarare — han gör det privata offentligt. Han är öppen, rak och går orädd in på de mest tabubelagda teman i vår samtid.

Förutom att jag har hyser milda aversioner mot ettordsrubriker gillar jag Donners essäsamling enormt. Det här är, precis som essäsamlingar brukar, en bok jag vill läsa lite i taget — med andra ord det som jag brukar kalla kaffelektyr.

Läs den! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt i livet

Jag har en kategori här på bloggen som heter “mitt i livet”.

Den kategorin använder jag om inlägg som andra kanske skulle låta gå under namnet “vardag”.

Det är ju lite roligt, det där namnet på kategorin, för “mitt i livet” är ett uttryck som jag endast har hört kvinnor och män i medelåldern använda för att beskriva sin egen ålder, och det överensstämmer föga med den verklighet som min “mitt i livet”-kategori representerar.

Men idag känns det som att mitt i livet är det ett lämpligt uttryck för livet just nu. Vardagen just nu.

Vi är inne i en hektisk tillvaro, och så där rent pragmatiskt är det fullspäckat. Vi har arbetsresor, spelningar, musikalplanering, projektassistering, karriärval och till på köpet så går vi lite i bostadsdrömmar.

Samtidigt händer det mycket i vår tillvaro på ett mer själsligt, känslomässigt, ja till och med andligt, plan. Vår verklighet pendlar mellan utropstecknet över många nya, små liv som vi får lära känna, och sorgens och förlustens överväldigande nattsvarta frågetecken.

hope.jpg

Och mitt i all jäkt.
Mitt i känslostormarna.
Ja någonstans mellan i storstädning, sorger, tupplurer och tacksamhet —
där någonstans är jag, vi, just nu.

Och jag tänker. Det här är livet; livet som det är egentligen. Så makalöst, obegripligt, trivialt, underbart och oförutsägbart precis på samma gång.

Så trots att jag har fnyst åt namnet på min bloggkategori, som andra låter gå under namnet “vardag”, kanske det ändå beskriver det rätt väl.

För det är precis så här det är att vara mitt i livet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla mina känslostormar, du bär

Det är tvära kast i mina känslosvängar.

Inte sällan förundras du över hur jag kan gå från att den ena sekunden vara tvär och butter, liggande på soffan som en överkokt potatis som smulas sönder så fort man ser på den, till att i nästa sekund (oftast omedelbart efter födointag) vara hurtfrisk och skojig och på bushumör.

Det är tvära kast, sade jag ju.

Jag hänger ju inte med själv, hur skulle jag kunna förvänta mig att du skulle göra det?

Men tack för att du alltid låter mig ge utlopp för mina känslor. Tack för att du bejakar, bejakar och ger mina känslor rum. För att du inte alltid förstår, men för att du alltid tillåter.

Ditt ständiga tillåtande, och mina ständiga känslosvängar får mig ändå att tänka: hur mycket ska en människa behöva utstå?

När ska känslor tyglas för att inte vara den andra personen till förvirring och bekymmer? Finns det tillfällen då det är bättre att tiga om det aktuella känslotillståndet, i förmån för förhållandets balans och jämvikt?

Hur gör ni, mina fellow-känslomänniskor. Låter ni människorna i er omedelbara närhet få ta del av varje ebb, duggregn eller storm som råder inom er i varje stund? Får ni någon gång ont samvete för att människorna i ert liv måste vara delaktiga i era känslostormar?

Asking for a friend.

känslokrigare-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.