De kärleksfulla smådåden

Det var efter att jag läste Pappamonologernas härliga och hjärtevärmande inlägg om pappaskills som jag kom att tänka på de här små stordåden - smådåden - som föräldrar (mina föräldrar, och föräldrar i allmänhet) gör. Varje dag.

De förde mig till träningar. Hämtade mig från träningar - min far till och med tränade mig och två dussin andra pipiga och fnittriga tjejer i mer än ett decennium. De gjorde små små äppelbitar, på den tiden mer känt som fågelmat, för att nippertippan Mindy föredrog sitt kvällsäpple just så. 

De sökte efter skridskor klockan 23:30 på tisdagkväll för att jag hade glömt att nämna att det var ishockey på schemat onsdagmorgon klockan 8:30. De grävde runt i uteförrådet (i -20 grader) i jakt på skidor, som därutöver skulle vallas, för att det var "Hela skolan skidar" följande dag. Och de såg till att min cykel hade luft i däcken, reflexer och cykellampor. De såg till att vi hade varma, hela, rena kläder. Varje dag.

När jag var barn såg jag inte de här små stordåden. Jag kunde inte uppfatta den kärlek som var inbakad i de här smådåden, i alla fall förstod jag det inte då på samma sätt som jag gör nu. Nu vet jag lite mer; om hur mycket av det jag som barn tog för givet kräver av de vuxna. Och jag inser vilken otrolig omsorg mina föräldrar och andra vuxna i min närhet har haft om mig och mina syskon.

Förr trodde jag att utmärkt föräldraskap var synonymt med hjältemod. Heroism. Supermom to the rescue. Jag trodde att superföräldrar hade en övernaturlig egenskap att alltid råka dyka upp och hjälpa till precis innan det är för sent. Precis som i filmerna.

Idag förstår jag att mina föräldrar, och många föräldrar där ute, är de riktiga hjältarna. De är sanna vardagshjältar. De dyker inte upp precis innan det är för sent - de dyker upp varje dag, i ur och skur, i -20 grader, magsjuka och pubertetstrots. 

Må detta var hoppfulla ord åt dig som just idag känner att ditt föräldraskap inte handlar om att sköta mer än det absolut nödvändigaste: mat, sömn, kläder. Du utför små stordåd. Och en dag, när dina barn är vuxna och utflugna tror jag att de kommer att inse vilken vardagshjälte just du är.

Bild från min studentfest 2013. Och mina föräldrar - utfört små stordåd sedan 1992. 

Bild från min studentfest 2013. Och mina föräldrar - utfört små stordåd sedan 1992. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alldeles försjunken

Jag har en förmåga att alldeles uppslukas av diverse teman som råkar intressera mig eller råkar ligga för handen. Jag kan helt och hållet försjunka i en bok, ett pussel, pyssel eller något annat som upptar min uppmärksamhet.

Och jag minns första gången jag i psykologikursen i gymnasiet hörde om flow. Plötsligt fick jag ett ord för det där jag tidigare hade så svårt att beskriva, som jag knappt förstod och som på ett sätt skrämde mig. 

Det är väl en förmåga på gott och ont. Jag som har hungerskänslor lika punktliga som tians nyheter, kan totalt försumma matintaget under en hel kväll när jag väl är inne i något projekt. Jag kan ibland så grotta ner mig i läsningen av en bok, att jag totalt glömmer bort andra viktiga saker som att hämta postpaket, lämna tillbaka bibbaböcker eller ringa det där samtalet.

Just nu är jag försjunken i att pyssla rekvisita till dans-julshowerna. Det finländska spelet Afrikans stjärna är temat för en av dansgrupperna, och jag är förstås all-in med handgjord spelplan, tärning i XXL-format och spelbrickor. Gradun ja, den är en bisak.

Det är som sagt på gott och ont det där med flow.

Mindy Joy - försjunken i vad som helst sen 1994.

Mindy Joy - försjunken i vad som helst sen 1994.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt hjärta, på scen

Idag hade jag en liten keikka. Keikka är ett så bra ord för att beskriva just vad det är. Till mina svenska läsare, eller till er som mot förmodan använder google translate  (Gud hjälpe er), kan jag säga att det alltså är en spelning. Det kan förvisso vara annat också, men i det här fallet är det just det - en musikspelning.

Och det var inte covers. Eller ja, delvis är det det, men inte enbart. Och inte heller var det bara mina egna låtar. Det var det ja, men inte heller enbart det.

Det var en del, en i synnerhet stor del, av mitt hjärta på scen. Där och då. Kom och ta. Först till kvarn.

Det kommer alltid ett tillfälle - någonstans efter att jag har sagt "Ja, jag kommer" och före själva spelningen - då jag intensivt ifrågasätter mitt beslut. Och inte bara det. Jag ifrågasätter mina sånger, min kompetens och men mest hela min självbevarelsedrift.

För det känns verkligen så. Mitt hjärta på scen. Inte för att mina låtar är som om de vore mina barn. Nej inte därför. Men mina låtar är jag. Det är länge sedan jag slutade skriva tonårens klyschiga "You're my life, You're my dream, You're my everything I need" (ja det finns en sådan sång).

Mina sånger är jag. Jag är mina sånger. Songs for you, truths for me som ett av de mest genialiska albumnamnet lyder.

Men det är befriande. Det är berikande och så enormt givande. 

Så. Mitt hjärta och jag, var på scen idag. 

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det som bara vi kan

För ett tag sen skrev jag om en stressdefinition som har varit väldigt tankeväckande för mig. En stress som inte uppkommer så mycket av de yttre omständigheterna som den inre osäkerheten på vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras.

Emedan jag fortfarande tror helt och fullt på den stressdefinitionen, är jag också fullt medveten om att det finns en påtaglig stress som till stor del är beroende av yttre omständigheter. Jag själv har inte upplevt den här stressen, men jag har sett den. Du har säkert sett den, ja vi vore blinda om vi inte hade sett den.

Den.
Den där stressen som uppstår till följd av att projekt på projekt läggs på; nya ansvarsuppgifter läggs till och arbetsbilden breddas utan att något för den skull minskas eller tas bort. Kanske barn, huslån, försäkringar, räkningar, renoveringar, arbetsresor och övrigt samhälleligt engagemang också ingår i ekvationen. Den omöjliga ekvationen. Den omänskliga ekvationen.

Mitt hjärta gråter över de slutkörda. De utbrända, genomtrötta, tappert kämpande men alldeles för urlakade själar därute. De som för länge sedan borde ha klivit av det galna hamsterhjul vi kallar samhällstempo. Men visst är det svårt att förstå när nog är nog. Att nog är nog.

Allt det här i kombination med prestationskrav och orimliga förväntningar på den egna orken, och väggen kan vara ett snart faktum.

Foto av Fotografsystern Ebba.

Foto av Fotografsystern Ebba.

Vi kan kanske inte förändra samhällstempot. Jag vill tro att det går, men i väntan på. Om vi inte kan förändra hela samhället kan vi ju bara gå till oss själva. Jag tror att vi aldrig kan vara lyhörda nog för det egna tempot. Vi kan aldrig vara känsliga nog för signaler från den egna orken. Aldrig tillräckligt måna om våra kära, om oss själva.

Det är bara vi själva som kan tacka nej till att anta nya uppgifter. Det är bara vi själva som kan uppmuntra andra till att ta det lugnt, att inte svara på mejlet genast, att ta sin tid. Vi kan, om vi vill, starta en vänligt sinnad protest mot det hetsiga och uppskruvade tempot. Vi kan, om vi vill.

Men det är bara vi, som kan det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Konsten att medla

Jag hade den enorma oturen att vara bortrest under tiden som republikens före detta president och nobelprisvinnaren Martti Ahtisaari besökte mitt Vasa. Idag har jag läst om honom i tre olika dagstidningar och känt en stor dos avundfriskhet (tack för ordet Katarina) på alla dem som hade förmånen att närvara.

I artiklarna om fredsförmedling står det att en av förutsättningarna för god konfliktlösning är att verkligen våga lyssna på varandra.

Tänk det. Tänk att både lokala och globala problem kan lösas med så grundläggande saker som att lyssna på varandra. Att uppmärksamma varandras behov och önskningar. Våga vidkänna sina egna och, kanske framför allt, den andres behov. Det känns ju alldeles banalt.

Men jag tror stenhårt på det. Jag tror på att det handlar om en god grund att bygga förtroende på. Jag tror att den förmågan är tillämpbar och till fördel i alla kommunikativa situationer, oavsett om det är i relationen, på jobbet eller ute i världen.

Konflikter är skapade av människor. Därför kan människor lösa dem. 
- Martti Ahtisaari
Fredsförmedlare Mindy - skulle ni anställa mig?

Fredsförmedlare Mindy - skulle ni anställa mig?

PS: Jag gläds över att rubrikerna i samtliga tidningar jag läste, i samband med Ahtisaaris fenomenala fredsförmedlarförmåga, tog upp hur viktiga kvinnor är i konfliktlösning. "Kvinnor har en nyckelposition då det handlar om att lösa konflikter, både globalt som lokalt". Och jag tänker på goda konfliktlösar i min omgivning, visst känner jag många män som är goda fredsförmedlare, men jag känner ännu fler kvinnor som är det. Vad det beror på vet jag inte, men jag kan definitivt skriva under påståendet. Kanske jag borde sadla om i livet och bli fredsförmedlare, det vore otroligt intressant!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I mötet med dig

Det blir allt viktigare för mig.

Det där som jag skrev om för bara några dagar sedan. Det om att vi aldrig vet (läs det här).

De allra flesta av oss har någon form av spruckenhet. Jag tror inte det är tänkt att vi ska klara oss helt och fullkomligt helskinnade igenom livet. Några av oss kanske har mindre skrubbsår och skråmor, andra ärr eller öppna sår.

Helskinnade är vi inte. Det är väl ingen.

Men det är vår spruckenhet som är bland det allra vackraste. Det är i mötet med dig och din söndrighet som alla mina murar rämnar. Det är när du är ärlig ommdina sår som alla mina krampaktiga försök att upprätthålla en blankpolerad fasad glöms bort, och istället ersätts med en bejakande transparens.

Det är i mötet med ett sårbart du, som jag vågar bli ett sårbart jag.

Bild från 2012

Bild från 2012

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Post it-kärlek

Det finns mycket jag och Samuel inte gör. Men skriver post it-lappar, det gör vi.

postit-blogg.jpg

Jag tycker det är en fin vana. Att skriva post it-lappar.

Det blir mest informativa sådana, som den på bilden ovan. Men också roliga sådana, lappar "skrivna" av kaffekokaren ("Jag är stark - späd ut mig") eller gymväskan ("Jag luktar illa, vädra mig!"). Lappar som vill pigga upp, göra glad eller överraska. Lappar som säger det var för att jag tänkte på dig som jag skrev det här

Idag när mycket sker virtuellt, och via pling på telefonen, känns det härligt analogt att plita ner ord till sin kära, med eftertänksamhet och omtanke, eller i all hast innan man rusar ut genom dörren. Ingen skillnad vilketsom.

Det om något är vardagsvackert och ljusglimtar i vardagen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst i november

I ett tidigare inlägg i höstas nämnde jag hur jag längtar efter alla boknyheterna som utkommer lagom till jul. Jag har redan fått lägga händerna på två av de många litteraturnyheterna och de är ungdomsromanen Zoo! Virala genier av duon Korkea-aho & Forsström, samt den femte boken i milleniumserien Mannen som sökte sin skugga av David Lagercrantz. 

zoo!-blogg.jpg

Boken Zoo! Virala genier har, inte alls utan orsak, blivit kallad svenskfinlands svar på Sveriges Sune och Bert. Jag måste erkänna att jag vid ett flertal tillfällen skrattade högljutt när jag läste den här boken. Den passar alldeles utmärkt åt både gammal och ung som gärna snuttläser och njuter av att sidorna fylls med skrattframkallande bilder. Jag gillade också ordvitsarna och de många absurda händelserna som uppstod. Jag hade gärna sett att vissa teman skulle ha fördjupats ännu mer, såsom frågorna om integration, mobbning och psykisk hälsa. Boken nuddade endast de här teman, men kanske det var ett högst medvetet val från författarnas sida; att som ung grabb i åk 8 öppet och utan förbehåll prata om depression är sällsynt. 

millenium-blogg.jpg

Länge fick jag vänta i reservationskön innan jag fick tag på den här rackaren. Jag var på plats nummer 26 då jag började köa, men nu äntligen! Mina förväntningar var höga inför läsningen, och inte blev jag direkt besviken. Jag var bara inte alldeles begeistrad som jag var av den första och fjärde boken. Det kan förstås bero på att jag var tvungen att läsa snuttar ur boken ur någon veckas tid, istället för att sträckläsa den. Det (snutt- eller sträckläsning) har väldigt stor inverkan på hur jag upplever en bok och läsningen av den. Men absolut, det är en samhällsaktuell roman med sylvassa iakttagelser som alla ni som har läst de tidigare böckerna ska läsa!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Grönt är skönt - sopprecept

Fredagen till ära delar jag med mig av ett favoritrecept i soppväg!

blomkålsbroccolisoppa.jpg

Soppa på blomkål och broccoli
6-8 portioner

1 stort / 2 små blomkålshuvuden
2 normala / 3 små broccolistånd
1 stor gul lök
2 vitlöksklyftor
1 kycklingbuljongtärning
3 dl vispgrädde
Kryddor

1) Hacka blomkål och broccoli till mindre bitar. Skala och hacka löken och vitlöken.
2) Sätt en ordentlig klick smör i en kastrull och fräs löken, vitlöken, broccoli och blomkål i någon minut tills de mjuknar. Rör  om hela tiden. OBS! De ska inte få färg, alltså inte brynas, bara bli lite saftiga och mjuka. 
3) Tillsätt vatten, salt, peppar, kycklingbuljong och eventuellt andra kryddor i kastrullen. Koka i ca 15 minuter. Vattnet ska nätt och jämnt täcka grönsakerna, börja med lite och tillsätt mer efter hand om du tycker att det behövs. Första gången hade jag alldeles för mycket vatten och då blev den (rimligtvis) vattnig - inte krämig.
4) Ta kastrullen av plattan när grönsakerna mjuknat. Mixa med stavmixer till en slät puré. Tillsätt vispgrädden och rör om. 
5) Smaka av och servera med ett gott nybakt bröd (förslagsvis moster Lenas no-hands bröd. Receptet hittas här). 

broccoli2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag är min största kritiker

Ibland slås jag av plötsliga fraser. Nästan som om jag hade en utomstående berättare som förtäljer - om inte sanningar så åtminstone - ord som får mig att tänka efter. Riktigt ordentligt. 

Igår när jag klev in genom dörren efter ett lyckat dagsverk föll frasen över mig: "Jag är min största kritiker".

Vissa människor är benådade med en skön hakuna matata, carpe diem och "det blir nog bra, nu tar jag paus"-attityd. Jag är verkligen inte en av dem.

Att analysera sig själv ur ett metaperspektiv är lika mycket en gåva som en börda. Jag läser ofta igenom en text, som jag har producerat, ett oändligt antal gånger, ur en mängd olika perspektiv och med betoning på olika aspekter innan jag är nöjd(are).

Det gör, förhoppningsvis och rimligtvis, att texten blir bättre efter varje läsning, men det är tidsödande och kan samtidigt bryta ner tron på den egna förmågan. Speciellt om texten inte ännu efter den sjuttonde läsningen är tillräckligt bra. I mina ögon, alltså.

Jag är min största kritiker, det vet jag. Jag önskar, och strävar efter, att också få vara min största hejare och min största peppare. Jag drömmer om att kunna ta mina prestationer med lite mer hakuna matata-känsla, och oftare kunna säga "Det här gjorde jag jättebra!".

Min största kritiker. Ser ni den kritiska blicken?

Min största kritiker. Ser ni den kritiska blicken?

Är du också din största kritiker? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.