Läst på sistone: mysterier att lösa

Hej på er från ett soffliggande lördagsläge.

Dags att uppdatera min “senast lästa”-lista. Den här gången faller böckerna på olika sätt under rubriken “mysterier att lösa”.

Hoppas ni får inspiration!

IMG_5438.jpg

Meg Rosoff (2013/2017) Om jag försvann

Den här ungdomsromanen handlar om tolvåriga Mila som tillsammans med sin far reser till USA för att hälsa på pappans goda vän. Men några dagar innan deras avfärd försvinner pappans vän spårlöst och leder Mila och hennes far på ett äventyr i jakt efter honom.

Det här är en varm, humoristisk och speciell roman som jag bara måste gilla. Mila har ett nästan hundlikt sjätte sinne och en slutledningsförmåga i likhet med deduktionens mästare, Sherlock Holmes. Jag storgillar relationen mellan Mila och hennes far och gillar hur de många trådarna i berättelsen vävs samman.

Det är djupt, varmt och humoristiskt på samma gång. Rekommenderar för ung och gammal.

IMG_5440.jpg

Amy Gentry (2016/2017) Andras döttrar

Titeln och baksidestexten fängslade mig genast. Det handlar om en trettonårig dotter Julie som försvinner över en natt, och det handlar om en familjs desperata jakt efter henne. Efter flera år dyker hon plötsligt upp på trappan igen men verkar totalförändrad — är det verkligen deras Julie eller är det rentav någon annan?

Den här boken hör definitivt till kategorin Woman on the Train och Gone Girl, så om du gillade dem fattar du troligtvis tycke för den här också. Jag hade faktiskt ingen aning om hur allting hände ihop i romanen förrän jag hade läst boken i sin helhet.

Det minuset jag fann i den här boken är att den är lite klyshig och “amerikansk”, men det brukar ofta böckerna i den här stilen vara där innehållet är på bekostnad av språket.

Men om du gillar en medryckande story i högt tempo ska du läsa den här!

IMG_5544.JPG

Jonas Hassen Khemiri (2006) Montecore: en unik tiger

Det har varit ett sant nöje att läsa den här. Hassen Khemiri förtjänar ett nobelpris!

Det här är hans andra roman som redan börjar ha några år på nacken. Ändå är den tidlös i sin skildring av föräldraskap, uppbrott och integrering, rasism och utanförskap. Det otroliga språket och berättelsens uppbyggnad är ett fantastiskt mysterium för mig.

Boken handlar om författaren Jonas Hassen Khemiri som får ett brev från sin pappas barndomsvän Kadir. Kadir vill att de tillsammans ska skriva en bok om Jonas pappa fotografen. Med en otroligt häftig (och underhållande) språkblandning skildras deras framväxande manus och brevkorrespondens.

Till en början visste jag knappt hur jag skulle förhålla mig till boken, främst språket. Men precis som med mitt första möte med Ett öga rött kom jag över språktröskeln efter ett tag och kunde börja njuta av det genialiska språkbruket och den lingvistiska kreativiteten.

Den här boken är alldeles otrolig att läsa. Gör det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dagen idag

Dagen idag heter fredag, ser ut som vintersol och doftar lågstadierast.

Jag idag bär min merinoulltröja för n:te dagen i rad och dricker kaffe med grädde fastän jag ogillar det. Note to self: måste köpa mjölk. Note to self 2: dags att tvätta min merinoulltröja.

Högtalaren idag ekar Cody Fry, senare Tongåvan och stundvis alldeles tyst när nätet krånglar. Då hörs bara mitt morr.

Dagen idag kallas städdag, är biblioteksbesöksdag och andas nervositet.

Dagen idag är fredag och leder till veckoslut.

Må det bli ett fint sådant för dig.

9CCFD3C4-18BE-4066-99D8-5756CAEBF7E9.JPG
87E031CB-0752-4A5D-B54D-904C45F72DA6.JPG
BD895E01-2227-48C3-B3B4-A0BF057A4806.JPG
D26CAFE3-83E3-4AB1-80BD-D936DCB77D22.JPG
445CEF08-CEB9-438F-AAED-2C703318B931.JPG
BD995303-0203-4727-BF57-6FD13E6245EF.JPG
E6A18725-EDEC-4457-9F45-3E7FAEB2A861.JPG
4CD21398-52C2-4675-8D9A-82EA79F473F3.JPG
FB2BB542-5CB7-4A77-9BF9-983AAF566C24.JPG
B9BD6745-A208-4193-B267-49AFE658573C.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inget värmer som det

Jag brukar säga att bloggandet gör jag mest för mig själv.

För när jag skriver landar jag i mig själv. Eller: jag skriver alltså är jag

Men jag vet att det inte är hela sanningen. För jag skriver också för dig.

För dig som känner mig och vill veta vad jag går och tänker på. För dig som är halvbekant med mig och tycker om att läsa min blogg. För dig som är helt obekant med mig men vill ha boktips. Och för alla er däremellan.

För just dig skriver jag också.

Men trots det är ju skrivandet ensamt. Oerhört ensamt.

Och just därför är jag utom mig av glädje när jag någon gång får höra något från just dig. Ett livstecken, en liten kommentar till ett inlägg. Några snabba ord i gatuhörnet. Ett mejl. Ett hej. Allt som visar på att du uppskattar att jag skriver.

Att jag skriver för just dig, också. Också fastän jag inte känner dig.

Jag kan lova att jag lever länge på det.
Och jag kan lova att inget värmer som det.

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det gör böckerna

Jag är så tacksam för att jag, trots tröttheten, märker att jag fortfarande kan hämta energi ur böckerna.

Trötthet kan ju ibland vara alldeles handlingsförlamande och leda till en likgiltighet som jag förvisso känner av, men aldrig i kombination med böckerna.

Kanske är det verklighetsflykten och den monotona, IQ-befriade handlingen. Eller kanske det lugna tempot och den bekväma (ofta liggande) ställningen som gör att jag känner hur mitt batteri laddas för varje gång jag öppnar upp en bok.

Oavsett vilket, tankar jag energi varje gång jag får slungas in i litteraturen.

Som bäst skrattar jag hjärtligt i takt med Jonas Hassen Khemiris Montecore — en unik tiger. Utlovar recension till senare.

Och biblioteket då! Ah! Min själs trygga hamn, mitt hjärtas lyckliga bo, min hjärnas fridfulla näste. Må lovorden hagla över det fantastiska stället som biblioteket är.

Livet handlar ju om balans och just nu behöver jag vila. Vila ser olika ut för olika människor och för mig stavas vila litteratur. Därför kurerar jag mig starkt med litteratur för tillfället.

Hur tankar du energi?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Självmänsklighet

Jag skulle säga att jag överlag är en sympatisk och förstående människa. Jag är bra på att visa medmänsklighet.

Jag har lätt för att föreställa mig andras situation, lätt för att leva mig in i andra människors berättelser. Men trots det kan jag vara osympatisk när det kommer till mig själv.

Tänker “det tycks ju inte gå någon nöd på någon annan” eller “alla andra orkar”. Och på det här sorgliga sättet underkänner jag mitt eget mående och min egen existens genom att anlägga en generaliserad syn på mina medmänniskor.

Och det är ju inte alls rättvist.

För det första: vad vet jag egentligen om vilken kamp mina medmänniskor för? Den person som jag tror att har allt på klart kanske bara biter ihop tills käkmusklerna krampar. Det kan jag ju inte veta.

För det andra.

Och än viktigare än att ha koll på mina medmänniskor: vad är det egentligen för skillnad hur väl mina medmänniskor orkar eller inte orkar? Det är väl viktigast att jag har koll på min egen ork och lever i enlighet med det.

IMG_2833.jpg

Ork är så otroligt individuellt och är beroende av så många faktorer. Samma uppgift kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Livet i stort kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Att jämföra mig själv med andras ork och förmåga är alltså inte alls rättvist. Inte alls faktiskt.

Så under år 2019 får min medmänsklighet också börja innefatta en självmänsklighet. En mänsklighet mot mig själv, helt enkelt.

Det behöver inte vara något storslaget. Att vara medmänsklig enligt SAOL innebär att vara humanitär eller barmhärtig. Medmänsklighet uppfattar jag som grunden för människomöten; att vi möter varandra som gelikar, som människor.

Självmänsklighet är alltså heller inget storslaget. Det innebär att jag möter mig själv på mänskliga villkor. Det låter väl rimligt?

Kanske självmänsklighet också får vara ditt ledord för året?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: gripande läsning

Jag har haft privilegiet att få läsa riktigt bra böcker på sistone. Här kommer tre av mina senast lästa, som alla har varit gripande läsning på olika sätt.

IMG_5434.jpg

Carlos Ruiz Safón (2001/2005) Vindens skugga

Det här är det bästa jag har läst i år och den åkte direkt på min topp 10-lista.

Berättelsen är som en mattväv där lösa trådar småningom knyts samman i ett fantastiskt och otroligt mönster. När jag läste det här kom jag att tänka på Boktjuven, Sherlock Holmes-böckerna och också Kafkas Processen.

Den kretsar kring en ung pojke som stöter på en bok som förändrar hela hans liv. Han blir uppslukad av berättelsen och författarskapet, och jakten efter att få veta mer om författaren leder honom på ett otippat och skrämmande äventyr.

Som läsare bara måste jag få veta hur allt hänger ihop. Och det leder till att jag är klistrad vid boken från första till sista sidan. Läs den, gott folk!

IMG_5435.jpg

Albert Camus (1942/2009) Främlingen

I mitt projekt att läsa mer böcker ur litteraturhistorien tog jag mig an denna klassiker. Den är tidlös i sin övergripande tematik om meningslöshet och absurditet.

Den handlar om Mersault som av en slump görs till mördare. Trots att han är anklagad för mord anses hans “brott” att inte begråta sin framlidna mor vara ett lika allvarligt brott, och de här två händelserna spinner vidare i en absurd Kafka-spiral.

När jag läser den här kommer orden stilren och minimalistisk genast till mig. Det är läsning som väcker en mängd frågor och som har en väldigt lång eftersmak.

Läs om du vill ha lite mer utmanande läsning att bita i!

IMG_5436.jpg

John Boyne (2006/2010) Pojken i Randig Pyjamas

Jag måste erkänna: jag har en “skämslista” när det kommer till litteratur.

Och till skillnad från vad man skulle kunna tro består listan inte av böcker jag skäms över att ha läst, snarare över böcker som jag skäms över att jag inte har läst. Den här har länge varit på den listan men inte längre!

Som modersmålslärare är ju den här ett måste att ha läst, eftersom den används så ofta i skolkontext. Jag förstår det. Berättelsen om två pojkars möten på båda sidorna om stängslet till ett koncentrationsläger är gripande läsning.

Och visst är det genialiskt att skildra mänsklighetens mörkaste kapitel genom ett barns ögon. Det gör läsningen fängslande, tankeväckande och ett måste att läsa.

Jag kan verkligen se att den här boken griper en ung och gammal publik, och också vana som ovana läsare.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att glädjas med

Idag vi fått fira och glädjas med vänner.

Våra fantastiska vänner som har uppnått olika skeden i livet har vi genuint kunnat glädjas för, skålat för och firat tillsammans med.

Jag tänker: det är precis så här det ska vara.

Precis så här ska det vara.

Och inte alls osökt kommer det utnötta uttrycket till minnes, det där om att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Visst finns det mycket sanning i det.

En av de personerna som har lärt mig mest om det här med delad glädje, är min Samuel. Han är den mest o-avundsjuka person jag vet. Det är så fint och beundransvärt. Han utmanar mig mycket. Det lär mig mycket.

För visst är det så, att andras lycka inte är bort från mig. Sällan påverkas jag negativt av att det går bra för någon annan. Och därför finns det ingen orsak för mig att missunna mina medmänniskor välgång.

Nej.

Jag unnar dem allt gott och är tacksam för att jag får fira med dem.

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite mindre ensamma

Under mina mest cyniska stunder kan jag känna att vi människor är enormt sorgliga och ensamma varelser.

Vi längtar så innerligt efter att blir förstådda och kända, på djupet. Att någon ska se allt vi är, som vi är på riktigt. Att någon ska se allt det här och säga ”allt du är, är okej” eller, än bättre: ”allt du är, är vackert”.

Men den här längtan begränsas av vår livserfarenhet som tyvärr i de flesta fall lärt oss att det är bättre att omgärda oss av meterhögt stängsel, och gömma vårt sköraste jag i ett hölje av självförsvar och hårdhudadhet.

Och visst.

Det finns goda skäl att värna om själens skamskrubb, för det finns människor som alla gånger bör veta för lite än för mycket.

Men när det finns människor med vilka det är okej att sänka garden. När det finns tillfällen där det går att mötas i ärlig sårbarhet. När de här människorna finns, och när de här tillfällen uppstår: må vi modigt glänta på dörren till själens skamskrubb. Det är fruktansvärt läskigt men fantastiskt avväpnande.

Under mina mest hoppfulla stunder tänker jag att det gör oss lite mindre ensamma.

Eller åtminstone, om jag råkar ha en mer cynisk stund, kan jag medge att vi är som poplåten säger, lite mindre ensamma tillsammans. 

Och det, tänker jag, är i alla fall något.

mindreensam-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt som inte syns

Jag är knappast en person som det syns på.

Inte för att jag medvetet döljer det (ibland förstås, men långt ifrån alltid) utan jag tror att det har att göra med att jag som person är positiv till min läggning. Jag har lätt för att skina upp och jag har alltid nära till skratt.

Mitt mellannamn är Joy och mitt livs tonart är i dur.

Och det kan jag tycka är en fin egenskap. Ja, det är det.

Samtidigt gör den egenskapen att det kan vara svårt för min omgivning att uppfatta hur jag egentligen har det.

Jag själv tycker att det är svårt att veta när mycket är för mycket, när trött är för trött. Hur kan jag då förvänta mig att andra ska kunna se och uppfatta det i mig?

Å andra sidan.

Psykisk hälsa och ork är ju inte sådant som alltid syns utåt, trots att vi gärna vill att det ska göra det. Det vore lättare, bekvämare och mer begripligt. Men “man mår som man ser ut” eller “what you see is what you get” stämmer på inget sätt när det kommer till det psykiska måendet och därför är det farligt att göra slutledningar på basis av vad som syns.

Psyket är dolt för blotta ögat, och således blir allt som har med psykisk ohälsa att göra mystifierat, lite skumt och väldigt stigmatiserande. Tyvärr.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Nej, mitt sanna mående syns knappast utåt, och det beror på att mitt livs tonart går i dur.

Det betyder ändå inte att enstaka ackord av moll kan söka sig in i min melodislinga ibland.

Och det vet varje musiker, att de vackraste melodierna innehåller ackord i både dur och moll, i sus och dim. Så det är fullständigt okej.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokåret 2018

Hur länge har jag längtat efter att få publicera det här inlägget?

Från och med 2017 beslöt jag att fotografera pärmbilden på varenda bok jag läser, och nu får jag visa upp mitt härliga, spretiga, färgglada bokgalleri för år 2018.

Mitt mål att läsa 100 böcker under 2018 uppnådes inte riktigt, men 80 böcker blev saldot för hela året och det är jag nöjd med! Jag har samma mål på 100 böcker för i år också, och jag tror att jag sannolikheten för att uppnå det i år är många gånger större.

Men här, kära läsare, lite läsinspiration för året:

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.