Läst på sistone: kvinnor i fokus

I det här novemberrusket är det rimligaste man kan göra att unna sig många och fina lässtunder. Det har jag sannerligen haft med de här tre böckerna, där den gemensamma nämnaren har varit fokuset på kvinnor.

 Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Koko Hubara (2018) Bruna Flickor

Första gången jag hörde om den här boken häpnade jag. Jag läste om den i en tidning och min första tanke var: “Bruna Flickor — så får man väl inte säga” för jag tyckte det lät så politiskt inkorrekt.

Men givetvis väcktes titeln min nyfikenhet, och nu när jag har läst boken förstår jag att termen Bruna Flickor inte alls är politiskt inkorrekt utan snarare motsatsen — det är ett sätt att ge rum åt de som inte är “synliga i statistiken, i media och i den kultur som man existerar i” som baksidestexten säger.

Det är en livsviktig bok som vågar trampa samhällets ömmaste tår, och som modigt och vasst lyfter upp strukturella problem. Genren, definieras av författaren själv, som personliga essäer och Hubara illustrerar skickligt hur det privata och det allmänna lever i en oundviklig symbios (eller parasitism?).

Det enda jag har att anmärka på är att själva textlayouten är väldigt tungläst. Texten var kompakt, marginalerna breda och radbrytningarna få vilket gjorde att det kändes väldigt komprimerad. Jag hade gärna läst en luftigare text.

I övrigt är det en rasande samling samhällsskildringar som definitivt gör läsaren obekväm. På ett bra, viktigt sätt.

IMG_5091.jpg

Kate Quinn (2018) Kodnamn Alice

Det här var en bok som jag slukade under en vecka när jag var sjuk. Det är en bra bok att sluka, i och med att berättelsen är i fokus och väldigt framåtsträvande. Språket är funktionellt men inte särskilt skönt eller stilistiskt välformulerat.

Boken är baserad på den sanna historien om Alice-nätverket, vilket bestod av kvinnor som rekryterades som spioner under första och andra världskriget. Jag har alltid fascinerats av historia, och som historisk roman är det här fängslande läsning.

Jag kan inte dölja att jag har lite svårt för att läsa amerikansk chic-lit, och en gnutta av det återfinns i den här boken. Men med tanke på bokens handling och tiden den utspelar sig i är den här berättelsen förstås till stor del är långt ifrån lyckliga klyschor och “the american dream”.

Den här boken kan jag rekommendera åt dig som vill ha medryckande läsning där själva handlingen är det viktigaste.

IMG_4966.jpg

Margaret Atwood (1985) Tjänarinnans berättelse

Den här boken är högaktuell i och med den nya TV-serien. Boken är däremot flera årtionden gammal redan.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja läsa den här boken, för jag hade hört att serien är ryslig. Men jag försökte förhålla mig så fördomsfri till boken som möjligt, och jag tror det underlättade.

Boken utspelar sig i framtiden i samhället Gilead, där högt uppsatta män styr samhället i en fundamentalistisk ideologi. Eftersom nativiteten är låg på grund av alla naturkatastrofer och krig har välbärgade män, så kallade Anförare, skapat ett samhälle där det är möjligt att anställa tjänarinnor, vars enda syfte är att bidra till tillökning till Anförarnas familjer. I fokus ligger tjänarinnan Offred och hennes berättelse.

Jag skämtar inte när jag säger att jag stormläste den här.

Jag kunde inte sluta. Det är en bok som stör och berör. Det är absolut ingenting för den känsliga läsaren, men jag vågar ändå påstå att den inte är lika hemsk som TV-serien (trots att jag inte har sett den), för här ligger Offreds egna berättelse; hennes tankar, känslor, rädslor i fokus.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

IMG_0342.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den tid vi har

Den gemensamma tid vi har, i det pusslet som för tillfället är vårt liv, är inte mycket.

Nej, det varken många eller långa stunder som vi hinner dela tillsammans i vårt hektiska schemat.

Men det finns hopp!

För jag kommer nämligen att tänka på den enda ekonomiska princip jag minns efter gymnasiets samhällslärakurser: om efterfrågan överstiger utbudet stiger priset på produkten och blir exklusiv. (Härmed får jag pris i den mest oromantiska kärleksbeskrivningen någonsin.)

Men låt mig skriva om det där med egna ord: när den gemensamma tid vi har tillsammans är begränsad, och det endast blir några stunder här och där, då är den tiden en lyxvara.

Och jag älskar att vi är så medvetna om det här, för vi ställer telefonerna på ljudlös och tänder ljus. Kokar te eller glögg och sätter oss vi köksbordet och bara pratar. Umgås. Som vi gjorde när vi var nykära och kunde prata, prata, prata oss igenom kvällar, nätter.

De här stunderna är guld.
Och således: vi är rika.

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag aldrig upplevde

De gamlas dans, eller de äldstes dans som det också heter, har figurerat i nyhetsflödet på sistone. (läs På de gamlas dag spelar förmögna familjer ut de fattigaSvenska Yle.)

Inte alls osökt kommer jag att tänka på min egen äldstes dans.

Visst var jag med i vimlet. På ett hörn. Men inte alls som dansare eller deltagare utan snarare som iakttagare. Senare också som speaker för festkvällen där jämnåriga gymnasiestuderande i Karleby uppvisade sina danser.

Och det kan verka förvånande, att jag som identifierar mig som en dansare inte deltog i de äldstes dans.

Jag valde att inte dansa de äldstes dans.

 På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Orsakerna till att jag inte deltog var flera.

Den största orsaken var att jag inte ville vara del av den hets som rådde kring dagen.

Jag uppfattade dagen som en fin tradition med vacker dans, som istället hade blivit en skönhetstävling, en american prom, starkt förknippat med status. Vem lägger ut mest pengar på smink, hår, spray tan (förväntas man vara solbränd i Finland i februari!?), naglar, smycken?

I förlängningen ansåg jag att det här var en större fråga.

De äldstes dans var en del av det utseendefixerade, konkurrerande och jämförande samhällsklimatet som jag redan hade övernog med. Jag ville inte delta i — och således bidra till — den redan bitska konkurrens mellan mina jämnåriga kvinnor.

Jag var genomtrött på det ständiga pejlandet, statusmarkerandet, jämförandet och jag vill inte ha något med det att göra.

Jag gillar att klä mig fint, fixa håret och sminket och naglar (ibland). Men när det här blir en hets och en tävling är det inte längre kul utan snarare en statusfråga.

 Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så jag valde att inte delta i de äldstes dans.

Jag trodde att jag kanske skulle ångra mig någon dag, men att läsa Yles artikel stärkte endast min känsla av att jag gjorde rätt.

Jag har inte något emot de äldstes dans som princip, men jag tänker att det kan finnas andra, billigare, mer jämlika och mindre konkurrerande sätt att fira de äldstes dag på.

Vad tycker du? Hur var din äldstes dans?
Är de äldstes dans en vacker prinsess- och prinsdag eller har det blivit en skönhetstävling?

Finns det alternativa sätt att fira de äldstes dag?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det första jag inte borde

När det är mycket, när det faktiskt inte alls finns andra orsaker än att det helt enkelt är för mycket. Då är det första jag göra att lämna bort motionen.

Och det är det första jag inte borde.

Men i vardagshetsen övertalar jag mig själv att det inte är viktigt. Att motionen inte bara är tidskrävande i sig, utan att det också faktiskt kräver en rejäl insats av mig både före, under och efter träningspasset.

Det jag glömmer bort är att motion är en uppåtstigande spiral. När jag är trött men motionerar får jag mer energi och sover bättre. När jag är trött och den enda sport jag ägnar mig åt är att swappa Netflix-serier känner jag mig sämre och sover sämre.

Jag tar väldigt lång distans till träningshets och jag tål inte träningskonton på instagram.

Men det här är en vänlig påminnelse till mig själv, kanske dig också: det första jag inte borde göra när det är mycket är att lämna bort motionen.

 Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fäderna i mitt liv

Idag tänker jag på de tre fadersfigurerna i mitt liv.

Den som jag har idag, och de som jag hade förmånen att ha under två decenniers tid. Jag är förstås omringad av långt fler fäder än just de tre, men de här tre har haft avgörande inflytande på mitt liv.

De var väldigt olika, de här fäderna i mitt liv, men de hade ändå en grundläggande egenskap gemensamt — deras sätt genomsyrades av en djuptgående ödmjukhet. De förde inte mycket väsen omkring sig och de kände inget behov av att nödvändigtvis vara i händelsernas centrum. Ändå hade de alltid glimten i ögat och en rolig anekdot i rockärmen.

De här männen har lärt mig, genom sitt sätt att leva, vad ödmjukhet är. De har också hjälpt mig att förstå vad ödmjukhet inte är.

Som pedagog förstår jag hur viktigt det är att få ha goda förebilder i sitt liv. Barn ser upp till vuxna. Barn beundrar och tar efter. På det här sättet sträcker sig en människas avtryck mycket längre än deras tid på jorden.

Och jag är tacksam för att jag har fått ha just de här männen som förebilder i mitt liv. Att jag fick känna dem. Att världen fick känna dem.

 Farfar Helge Åström 1929—2013.

Farfar Helge Åström 1929—2013.

 Min pappa och jag i Kanada 1995.

Min pappa och jag i Kanada 1995.

 Morfar Veli Liimatta 1935—2016.

Morfar Veli Liimatta 1935—2016.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Varför jag delar mina läsupplevelser

Jag tycker att ni kan inleda er helg med att läsa den här superintressanta artikeln om litteraturpplevelser i sociala medier i Svenska Yle.

Artikeln lyfter alltså upp hur litteratur och läsning idag inte alls är en lika enslig upplevelse som den kanske var förut, för idag delar läsare bilder på bokomslag och läsupplevelser på instagram och andra sociala medier.

När jag läste den här spännande artikeln började jag fundera på min relation mellan litteratur och sociala medier. Jag känner definitivt igen mig i det som Hanna Ylöstalo säger, att publicerandet av läsandet ibland är på bekostnad av det faktiska läsandet. Ironiskt nog.

430B2AC1-05AA-48C4-8BEE-BD1E8CEEA5D2.jpg

Ni vet ju det, att jag ofta skriver om böcker på min blogg, och mitt instagramflöde svämmar över av bokbilder (helst i kombination med kaffe).

Och orsakerna till att jag gärna och ofta delar med mig av mina läsupplevelser på sociala medier är för att jag väldigt gärna vill uppmuntra till läsning. Om jag lyckas inspirera en enda människa till att vilja plocka upp en bok, läsa något helt nytt eller utmana sitt läsande känner jag att jag har lyckats.

En annan orsak till att jag delar mina läsupplevelser är också för att jag vill höra om någon annan har läst samma bok. Jag vill höra respons och åsikter och analyser.

Jag själv blir inspirerad av att se böcker i mitt flöde — och min förhoppning är att just du inspireras av mitt!

092B1E60-0945-4E33-8E0F-969F3076E565.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

 Och så en garderob-blomma på det.

Och så en garderob-blomma på det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kroppen talar

Min favorit finländska artist är Anna Puu. Hon är aktuell med låten Keho Puhuu (Kroppen talar). Utöver att det är en oerhört skön låt att dansa till så är det också en låttext värd namnet.

 Foto: min Ebba så klart

Foto: min Ebba så klart

Ja det är en fascinerande låt. Och jag fastnar för det där med att kroppen talar. För jag kan inte annat än hålla med.

Låten har blivit särskilt aktuell för mig just nu i och med att jag är med i ett program som ska träna min förmåga att uppfatta min kropps signaler. Helt enkelt bli bättre på att lägga märke till, men fram för allt agera, när min kropp säger stopp.

För det är ett tråkigt faktum att människan som egentligen borde uppsöka en psykiater istället uppsöker hälsovården på grund av en sömnsvårigheter, ryggproblem eller bara en odefinierbar smärta i den kropp som själen huserar i.

Det är synd att människan tenderar att hellre söka hjälp för det som är fysiskt, synligt, kroppsligt — medan de psykiska, själsliga besvären gömmer sig under skamtäcket. Själens skamskrubb.

Hjärnan kan säga: “Du orkar, du orkar”. Den kan vagga in en i en falsk trygghet: “Det är bara jag som är överkänslig — säkert är det inte så farligt”. Eller, för att låna Heidi Hakalas ord: “Bara lite till”.

Men till skillnad från psyket kan kroppen inte ljuga.

Vår kropp bedrar oss inte i första hand. Den är faktiskt ganska dålig på att ljuga. Och därför tränar jag mig i min förmåga att lyssna på vad min kropp säger.

Och hoppas att jag därmed blir bättre på att säga stopp.

DSC00435.jpg

Håller du med?

Tror du att om vi blir bättre på att lyssna på vår kropp, är vi också mer känsliga för hur vårt psyke och vår själ mår?

Har du erfarenheter av det här? Dela med dig!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hanteras varsamt

Babysar har det skrivna all over them. Det är som om den där stämpeln är hela essensen i deras väsen. De har en sådan skör bräcklighet att deras enkla närvaro lyder: hanteras varsamt.

När man håller ett litet liv i sina händer är den enda naturliga instinkten att hålla barnet stadigt, stadigt men ack så varsamt. Allt annat vore otänkbart med de små liven.

Men med tiden bleknar stämpeln. Babysarna får inte längre skråmor i ansiktet lika lätt. Huden blir härdad och babysarna kan inte längre ens kallas babysar. De får mer skinn på näsan och innan man vet ordet av är de fullvuxna och utflugna; jobbar häcken av sig, amorterar och går på direktionsmöten.

Och det finns ingenting i deras aura som utstrålar en bräcklighet. Tvärtom, kan deras tidigare medfödda bräcklighet ibland övergå till ett överdimensionerat pansarskinn. Ingenting i deras väsen säger: jag är liten och skör, var varsam med mig.

 Varsamt, varsamt. Fina vännerna Staffan och  Linas  och vår fadderdotter Sibel på hennes dopdag vintern 2016.

Varsamt, varsamt. Fina vännerna Staffan och Linas och vår fadderdotter Sibel på hennes dopdag vintern 2016.

Men egentligen är vi alla bara små barn i fullvuxna människors kroppar.

Fullt kapabla till att få skrapsår i ansiktet, blåmärken på knäna och brustna hjärtan. Stämpeln har kanske bleknat sedan länge, men jag tror ändå att ordens innebörd ligger djupt buren inom oss. En längtan, en bön.

Hanteras varsamt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.