Alldeles för länge sedan

Den här veckan präglats av fotboll och musik.

På torsdag hade jag äran att få sjunga på Kokkola Cup-invigningen (går att lyssna och delvis se på youtube) — vilken fotbollsfest! På lördagen hade bröllopsbandet som jag är med i en bröllopskeikka och det var alldeles underbart! Fläktarna på scen var till föga hjälp i hettan men det hade vi ingen tid alls att grubbla över. Inte alls, faktiskt.

Vi körde ett rejält power set på tre och en halvtimma och jag var alldeles hög på livet, musiken och kärleken efteråt.

Jag hade glömt hur mycket jag njuter av att stå på sen. Hur mycket jag lever upp av att gå in i min stage-roll och ta ut alla svängar som jag vanligtvis inte nänns ge utlopp för. Att jag är helt slut i dagarna tre efteråt är en biprodukt som jag kan leva med, ja det kan jag.

Så saldot efter veckans två keikkor är följande: det var alldeles för länge sedan jag stod på scen.

Två suddiga bilder från lördagens bröllopskeikka.

WhatsApp Image 2018-07-23 at 03.44.01.jpeg
WhatsApp Image 2018-07-23 at 03.47.52.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Värda en hatt

Min hemstad Karleby svämmar över av fotbollsspelare, -tränare, -föräldrar och -entusiaster. Kokkola Cup är här och jag blir nostalgisk när jag ser alla små och stora spelare kämpa för sitt lag på plan.

Ja jag värms i hjärtat när jag blickar ut över alla spelare som svettas (!) på fobollsplanen. Min blick söker sig vidare och vänds mot alla de som står vid sidan av planen; det är många som är engagerade i fotbollscommunityn.

Och för första gången någonsin uppmärksammar jag tränarna. De som frivilligt och utan lön jobbar för att juniorer i olika åldrar ska utvecklas som fotbollsspelare men minst lika mycket som medmänniskor. Tränarna gör ett enormt viktigt jobb som belönas på samma sätt som fotbolldomarens: om jobbet går väl är det ingen som låter denne veta det, men går det dåligt lär det minsann höras!

Jag har haft fördelen att ha min pappa som tränare under en lång tid under min fotbollskarriär - vilken förmån! Först nu ser jag, och förstår att uppskatta, all den tid som han och alla andra tränare lägger ner på att planera träningar, motivera spelarna, grubbla över startelvan och ta smällen efter tuffa förluster. Och så mycket mer. Det är många, många timmar bakom en enda fotbollsmatch. 

Under turneringen var det många som gjorde tre mål och således en hattrick - värda en hatt.

Min hatt vill jag lyfta för alla som sliter häcken av sig utan lön. För alla dem som jobbar för kärleken för sporten. Min hatt vill jag lyfta för alla som står vid sidan av planen. Jag tycker att de är värda en alldeles egen hatt!

IMG_4226.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min framtida livskamrat

Också jag skrev listan. Listan med stor L. The List. 

Ni vet. Den där listan med alla de egenskaper och både invärtes och utvärtes drag som en framtida livskamrat *bör* ha.

Egentligen skrev jag flera listor, och lyckligtvis utvecklades den under årens lopp från att vara alldeles löjligt orealistisk (som om någon ens kände till bandet Rascal Flatts — än mindre var bandets största fan — i Finland år 2008!?) till att så småningom närma sig något som verkade med rimligt.

Och nu undrar du förstås hur väl Samuel lyckas uppfylla punkterna på listan. Det är en adekvat fråga.

Faktum att jag har varit gift med honom i tre år är ett svar på den frågan. Att gifta sig är inte något man gör lättvindigt, och då tas till och med något så till synes fånigt som listor i beaktande.

Men det är klart att min lista modifierades. Punkter som jag tidigare hade ansett var viktiga blev helt irrelevanta. Och egenskaper som jag inte hade tagit med i beräkningen blev plötsligt oumbärliga.

Ett helt annat svar på frågan om Samuel uppfyller alla punkter på listan är följande: listan blev sekundär i förhållande till Samuel. Samuel stod över listan. Han slopade inte den, men värdet av listan blekande när jag insåg värdet av att känna Samuel.

 Min livskamrat och jag.

Min livskamrat och jag.

Skulle jag idag rekommendera unga tjejer och killar att skriva listor? Ja, varför inte? Kör hårt om ni vill! Skulle jag uppmuntra dem att prompt stick to the list med skygglappar på hela livet? Absolut inte.

PS. Samuel var inte Rascal Flatts största fan när vi träffades men idag stordiggar han deras musik! Vem säger att orimliga krav inte kan uppfyllas!?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mysteriet med det försvunna blogginlägget

Uppenbarligen lyckades jag med det oförklarliga och skrev mitt senaste inlägg ”Njuter du?” över mitt tidigare inlägg ”Sommarparadis i Finland” som förlöstes upp i intet. 

Det var ju tråkigt men här kommer en sammanfattning av det försvunna inlägget: Vuokatti är bra även på sommaren. Lina, Staffan, Sibel och Samuel är bäst. Besök Vuokatti på sommaren! 

 Bildbevis från härlig simstrand i Vuokatti

Bildbevis från härlig simstrand i Vuokatti

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Njuter du?

Det händer nästan varje dag. Men det handlar om små förstulna ögonblick och därför är det underbart att råka se just det.

Någon av oss sluter ögonen med ett alldeles särskilt ansiktsuttryck. Ett uttryck som är lika delar upprymdhet och lugn. Ögonen är slutna, läpparna ter sig till först neutrala men mungiporna rycker alldeles lite och ger en antydan om ett underliggande leende. Leendet spricker ändå inte upp i sin fullkomlighet, och det är nästan som om leendet vore hemligt. Eller snarare som om leendet egentligen är på insidan. Själens leende, om ni så vill.

Sommaren, solen och havet gör oss väl. Långsamma, lugna läsdagar likaså. Och därför har de här ögonblicken förekommit ofta på sistone. Och det är en vacker syn att se sin livskamrat precis så. Tillfreds. Så avslappnad. Helt nöjd.

Och varje gång vi ser varandra med det här uttrycket i ansiktet frågar vi: "Njuter du?". Inte på ett förebrående sätt, som om orden följs av ett "för annars!".

Utan vi frågar det på ett bejakande sätt. Vi verbaliserar den andres tillstånd samtidigt som vi visar att vi månar om den andres väl.

Och svaret på frågan då?
Jo där svarar vi tveklöst "Ja".

 Ett halvfånigt försök att fånga ett förstulet ögonblick på bild. Till havs med min kära.

Ett halvfånigt försök att fånga ett förstulet ögonblick på bild. Till havs med min kära.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett enda karaktärsdrag

Om du var tvungen att välja ett enda karaktärs- eller personlighetsdrag som skulle genomsyra hela dig för resten av livet; vilket skulle du välja? 

En bild för att ge dig lite betänketid.

 Bild från Vuokatti.

Bild från Vuokatti.

Tänk! Du kan välja mellan att vara enormt underhållande, en suverän talare, genomgod, omänskligt tålmodig, ett geni, totalt rättvis. Valmöjligheterna är oändliga!

Ja den här tankeleken har jag ägnat mig åt på sistone. Och jag insåg att jag har svårt att hitta ett definitivt svar. Och kanske just det gjorde att jag insåg vilken egenskap jag skulle välja. Skulle jag endast ha ett enda karaktärsdrag för resten av livet skulle jag önska att det vore ödmjukhet.

Det tog en lång tid för mig att förstå innebörden av ordet ödmjukhet. Länge var ödmjukhet synonymt med snällhet, alldeles för ofta uppfattade jag ödmjukhet som en slags icke-tro på den egna förmågan — jantelagen förkroppsligad.

Men jag har kommit att inse att ödmjukheten snarare är ett ställningstagande gentemot det tvärsäkra. Det är en protest mot det definitiva, absoluta.

Och därför skulle jag välja ödmjukheten. För att aldrig kunna säga: "så här är det och du har fel". För att aldrig kunna påstå att jag har tolkningsföreträde till den definitiva sanningen eller patent på den mest finslipade förmågan.

Skulle jag välja karaktärsdraget ödmjukhet, skulle jag i efterhand kunna konstatera: "det kanske inte var helt rätt val" och ändå ha fullständig sinnesfrid.

Och därför väljer jag ödmjukhet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Helt rimligt

Då en nu har ledigt. Då det ändå är sällsynt, ofinländskt varmt. Då det nu i staden jag befinner mig finns en kilometer lång sandstrand med en vy som taget ur ett panormafoto på google bilder.

Då tycker jag det är helt rimligt att vara just här, just nu. 

Och boken! Jag kan inte ge en fullfjädrad analys än, men den har teman som är helt i min smak: identitet, tro, psykologi, dans, rotad vs. rotlöshet. Jag återkommer med en mer ingående recension senare.

Men nu, tillbaka till det rimliga.  Det mest rimliga.

IMG_4075.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Reseskildring

Det är en rak väg som säkert har inspirerat och fått fantasin att flöda för säkert ingen enda kreativ person någonsin. Jag blir alltid inspirerad och kreativ på vackra bil- och bussfärder. Inte på denna. Men vad gör väl det när sällskapet är suberbt, destinationen är en av mina favoriter och den finländska sommaren är på sitt föraste. 

Vädret. Huden alldeles solvarm med doft av solsvett. En svett som det ofräscha tillståndet till trots är den bästa sortens svett en semesterfirare kan ha.

Dåsig och soltrött men äntligen matmätt efter en paus vid Finlands vanligaste och mest mainstream mack med tre godtyckliga bokstäver. Struntade i vuxenpoäng och beställde från barnmenyn . Fick en portion potatis (potatis = kärlek!) som värmde själ och magsäck. Och färden fortsätter.

Inte långt, för det måste handlas. Mat! Mm! Ja den där är bra! Mera! Mindre! Gott! En liten som blir så sömnig.

Men triumf! Belöning i form av en läskande läspig isglass (iischglasssch). Den mest välförtjänta, någonsin.

Och färden fortsätter igen. Den här gången bara en kort väg. Kort påriktigt! Och framme vid en drömmig skogsglänta med den himmelsblå stugan.

Och jag vet att här blir det allt gott att vara.  Här blir det allt bra.

IMG_3599.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lögner om introverta: del 1

Få människor, inklusive mig själv under en lång tid, skulle tro och acceptera att jag är introvert. 

Det är en sanning som av ett flertal orsaker inte är helt oproblematisk att kläcka ur sig så här på en offentlig blogg.

Det är problematiskt för att a) de flesta har en väldig snedvriden syn på vad introversion är, vilket leder till att b) de flesta tycker att introverta personer inte är bra på att umgås med människor, vilket i sin tur leder till att c) människor inte tycker att jag kan vara introvert, för att jag förmår manövrera pjäserna i det sociala spelet i helt skaplig ordning.

Men hör och häpna: jag är introvert oavsett om du tror det eller ej.

Att introversion är det samma som socialt inkompetent är en enorm felaktig uppfattning om introverta personer, och det är också lögn nummer ett i min serie "lögner och sanningar om introverta".

Jag tycker mig att introversion ofta likställs med socialt handikapp. Att vara introvert blir synonymt med att vara osocial, människorädd eller skygg.

Bah!

Jag kan vara hur duktig på att mingla som helst
Jag kan vara centrum av uppmärksamheten på en tillställning
Jag kan stå på scen och bjuda på mig själv
om jag vill. 

Njuter jag av det? Oftast. Får jag energi av det? Inte så värst mycket. Men är jag oförmögen till det? Absolut inte.

WhatsApp Image 2018-07-09 at 13.55.25.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Svara på frågan "varför"

Jag har suttit och jobbat på ett inlägg hela gårdagen.

Både i mina personliga skriverier och i samtal med andra har jag försökt hitta en väg att skriva mig fram i den djungel av begrepp, känslor och (eventuellt) hetsiga diskussioner som mitt inlägg tillkommer i.

Men något felar och mitt inlägg faller platt gång på gång. Om jag då ska skylla på språket, tankesättet mediet eller något annat.

Men jag säger så här istället.

Människan kan tycka och hävda mycket. Människan kan vara konservativ, liberal, neutral eller en unik kombination av dessa. Ja, människan kan tro och anse det mesta — så länge hon kan motivera varför.

Jag hyser en enorm respekt för människor som vågar vara av en annan åsikt än majoriteten och modigt stå för den. Respekten blir ännu större om samma person också kan redogöra, om så mest för sig själv, varför hen tycker si men inte så. Det betyder ju att personen ifråga har tänkt efter, tänkt till och har en välgrundad åsikt.

Men det är det är inte helt ofarligt när människan krampaktigt håller fast vid värden, principer, tankesätt och handlingsmönster för att "det är så här vi alltid har gjort det".

Och när svaret på frågan varför helt enkelt är ”därför”.

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.