Majböcker 2020

Den sista vårmånaden övergår i en sommarmånad och det är dags att se på majmånadens bokskörd.

Jag har läst väldigt gott och blandat, både ljudböcker, e-böcker och fysiska böcker. Här kommer korta recensioner om böckerna jag har läst i maj.

Henna Johansdotter (2019) Glasvaggan. Det här var vår bokklubbsbok i början av maj. Häftig finlandssvensk scifi-dystopi med filmatiskt grepp. Kanske lite för utdragen lite haltande beskrivningar på sina ställen men överlag ett häftigt lokalt bidrag till en utbred, global genre.

Delia Owens (2019/2020) Där kräftorna sjunger. BÄSTA boken i år. Perfekt solstolsläsning. Jag har recenserat denna i större utsträckning här.

Emma Frans (2017) Larmrapporten. Allmänbildande och viktig bok om hur vi kan avgöra texters och källors tillförlitlighet i en samtid som präglas av fejkade nyheter. Den här borde läsas av alla som rör sig i den samtid som är vår.

Dan Brown (2000) Änglar och Demoner. En oldie men goldie. I korta kapitel och med snabbt tempo som berättar den här spänningsromanen om ett mordmysterium i Vatikanstaten med långtgående, globala konsekvenser. Älskar kombinationen av symboler, religionsvetenskap, historia och konspirationsteorier.

Mariette Lindstein (2017) Sektens barn. Den spännande tredje delen i Dimön-serien. Den här handlar om barn som växer upp i eller i anslutning till sekter och är därför oerhört viktigt perspektiv. Den första delen Lindsteins Dimön-trilogi har jag recenserat här.

Italo Calvino (1979) Om en vinternatt en resande. Så fängslande från sid ett! En bok om böcker som plötsligt tar slut och blir en svindlande jakt i litteraturens fortspår. Postmodernt, märkligt och helt fantastiskt! Recension här.

Sandra Beijer (2016) Allt som blir kvar. Alltså vilket fantastiskt språk den här har! Trots en rätt handlingstunn intrig tyckte jag om den här för dess språkliga dräkt och introspektion.

Otto Gabrielsson (2020) Vildhavre. Rörande, störande och skavande. Flera gånger kände jag att jag inte borde läsa det här, att dessa brev inte är för mina ögon. Ändå skriver Gabrielsson brett och allmänmänskligt om föräldraskap, roller och samhälle. Läsvärt!

Malin Lindroth (2018) Nuckan. En nucka är en äldre, singel kvinna utan barn, på dialekt gambepiigå. Malin Lindroth har i den här boken velat återta begreppet nuckan. Hon berättar sårbart och ärligt om erfarenheter, samhälleliga normer och system som upprätthåller föreställningen om tvåsamheten och (kärn)familjeliv som norm. Oerhört viktig bok.

Milja Sarkola (2020) Mitt kapital. En sparsmakad roman med lång eftersmak. Hur långt kan optimeringstänkandet sträcka sig? den frågan bollar den här romanen med. Huvudkaraktären är inte direkt Joakim von Anka-snål men väldigt, väldigt nära. Fascinerande nya perspektiv att se och uppleva världen på.

Jenny Jägerfeld (2018) Blixtra spraka blända! En young adult roman om författarstjärnskottet Pennys hedonistiska liv, komplicerade relationer och (många) sammanbrott. I min läsning pendlar jag mellan fascination över det vackra, täta språket och irritation över karaktärernas brist på bondförnuft. Hade den varit mer komprimerad hade jag gillat den ännu bättre.

Alain de Botton (1993) On Love. Åh jag älskar Alain de Botton. Det här är en roman som utmanar genren skönlitteratur på ett uppfriskande sätt. En relationsroman som skriver träffsäkert och uppriktigt om relationers utmaningar och verklighet.

Suzanne Collins (2020) Balladen om sångfåglar och ormar. YES vad jag har sett fram emot att läsa den här. En prequel till Hungerspelen-trilogin. Den här romanen rör sig i Panem och i huvudrollen är Corolianus Snow. Jag var lite skeptisk till en en början men blev verkligen inte besviken.

Nina Wähä (2010) Titta inte bakåt! Den här romanen handlar om Sabina som möter en man med ett mystiskt förflutet. Hon hittar ett manuskript i hans lägenhet och börjar nysta i en berättelse om tre män som flyr Sovjetunionen under studentupprorens tid. Den här romanen har ett intressant grepp då den handlar om böcker i böcker och kombinerar det förflutna med nutid på ett häftigt sätt.

Michaela von Kügelgen (2020) Nationen. Maj-månadens andra bokklubbsbok (eftersom vi inte hann träffas i april). Härlig feel-god (och samtidigt feel-bad) roman om finlandssvenskt studieliv. Vi gillade de korta kapitlen och det framåtsträvande tempot men efterlyste en mer nyanserad bild av studielivet. Härlig, lättläst solstolsläsning i sommar!

Ocean Vuong (2019/2020) En stund är vi vackra på jorden. ÅH! Så vacker! Den här boken är en underbar kontamination av Hanya Yanaghiaras Ett litet liv, Adrian Pereras white monkey, Kim Thúys Ru och kanske lite Otto Gabrielssons Vildhavre. Boken är en poetisk brevroman som en son skriver åt sin mamma. Så gripande och vacker.

Mats Strandberg (2017) Hemmet. Den här romanen har kategoriserats som en skräck-thriller, men jag måste säga att det räckte väldigt långt in i boken innan jag ens förstod det. Boken utspelas på ett äldreboende och trots att det finns en skräck-aktig intrig lyfter den också fram viktiga frågor om vem som är sjuk/frisk och om vad ett värdigt liv (också på äldre dar) innebär.

J. K. Rowling (1999/) Harry Potter och Fången från Azkaban. Älskar älskar älskar att jag har många Harry Potter böcker på min att läsa-lista. Den här gillade jag jättemycket. Fången Sirius Black har rymt från Azkaban fängelset och verkar av någon anledning vara ute efter Harry Potter själv. Så underbart att umgås med Harry, Ron, Hermione, Hagrid och alla andra i Hogwartsmiljön!

Har du läst någon av ovanstående?

Fanns det någon bok som du blev taggad på att läsa?

Jaga stillhet

Jag är en evig listmänniska.

I bemärkelsen att jag skriver listor i min bullet journal och sliter hår (och hårt) för att få sätta ett kryss i rutan.

Det är mitt sätt att försöka få kontroll över en värld som inte alltid låter sig kontrolleras.

Jag älskar känslan av att få sätta kryss i rutan och konstatera att jag klarade det. Jag jagar efter att få kryssa för rutorna.

Men det säger sig självt att det ibland bara blir ett sätt att bocka av punkter på listan, och inte ett sätt att njuta av det liv som är mitt (igår var jag helt sjukt nära att skriva punkten ”ät glass” i min bullet journal?!).

Det är snart juni och snart min semestermånad och jag märker att det skulle göra gott för mig att lämna to do-listorna åt sidan. Att sluta jaga efter ifyllda rutor och istället jaga stillhet.

Att omges av natursköna milöer hjälper definitivt.

Mer av den varan alltså.

Som en hund kan

Han kom till oss efter en storm.

Vi byggde genast rum för honom i våra hjärtan och på vår gård.

Han var så gullig med de yttepytte valpbenen och den fluffiga, mjukmjuka pälsen och den krokiga svansen som gjorde honom allt annat än lämplig för showcase men helt perfekt för vår familj.

Vår Lord Nelson.

Vi märkte tidigt att han var ett känsligt djur.

Han närmade sig alltid människor försiktigt, var aldrig en som ivrigt rusade fram för att överrösa oss med kyssar. Men han mjuknade sakta upp och är idag så lojal mot de han älskar.

Varje gång jag besöker mina föräldrar tankar jag mitt liv med hundkärlek.

För ingen öser kärlek på det sättet som en hund gör. Ingen tömmer mitt huvud på bekymmer som en hund kan.

Och ÄR han inte bara för söt?

Nelson. En australiensisk vallhund.

Också för oss

Vårt miljöombyte gör gott.

Det gör gott för våra jobb, för vår ork och för den lättretlighet som är en oundviklig följd av att umgås 24/7.

Och det gör bra också för oss.

Vi är lite bättre människor när vi får ny miljöer, nya perspektiv.

Vi ser på vår vardag och på varandra ur nya synvinklar.

Det gör oss gott.

Miljöombyte 10/10 would recommend.

Min man i en annan miljö som inte är vår utan min bror och brorsfrus härligaste balkong.

Lite i många

Hur ska en god vän vara?

Har du, som jag, skrivit en hel del texter om den här tematiken under i din skoltid?

Det som oftast kom fram i mina och mina klasskamraters texter var att en god vän ska vara snäll, ärlig, pålitlig och rolig. Rätt grundläggande egenskaper hos vilken människa som helst alltså.

Men hur ser den bästa vännen för just dig ut? Vilka egenskaper, intressen och kvaliteter ska den absoluta bästa vännen för dig inneha?

Jag har som ni märker tänkt en hel del på vänskapsrelationer på sistone. Jag är tacksam för varenda människa jag har förmånen att kalla vän. Ändå kan jag ibland uppleva att jag saknar en vän som har rubbet, ni vet, som har alla kvaliteter som jag längtar efter.

Det är förstås lite utopistiskt och snudd på befängt att tänka så, jag vet, men ändå har jag stundvis sörjt faktumet att jag aldrig känner att hela mitt jag resonerar med en annan människa.

Men istället för att dväljas i en saknad över det jag inte har, så har jag försökt landa i en förståelse för att vissa av mina sidor och egenskaper blir mötta i olika människor.

Jag får prata litteratur, skrivande, konst och film med några av mina vänner.

Jag får utlopp för min träningsglädje med andra.

Jag diskuterar människans livsvillkor, tro och existentiella frågor med några och får bolla tankar om forskning och doktorandlivet med en handfull kolleger.

Jag kan kanske inte får utlopp för alla de här olika sidorna av mig i en och samma människa, men jag kan däremot få ut lite av mina sidor i många olika vänner.

Och sist och slutligen – skulle det inte vara jättetråkigt att min bästa vän egentligen skulle vara en kopia av mig själv?

Bilderna är faktiskt från 2018, men det är fortfarande samma jag, samma man och samma ställe då som nu.

Känner du igen dig i det här?
Har du relationer där du upplever att du får utlopp för lite av dina många sidor?
Eller har du relationer där du upplever att nästan alla dina sidor får resonans?

Miljöombyte

Vi har den stora förmånen att få husera vid min svärfamiljs fantastiska sommarparadis den här veckan.

Jag har helt tappat räkningen över hur många veckor detta undantagstilstånd har pågått nu, men både jag och Samuel var övertygade om att vi behöver se något annat än hemmets väggar som vi har stirrat på alldeles för mycket på sistone.

Tänk vad gott det gör att få lite andra vyer, lite nya perspektiv.

Jag har haft ett härligt flow i jobbväg hela dagen när jag har suttit och skrivit i sommarsolsken. Visst hade jag fått gjort något där hemma också, kanske precis lika mycket, men det är inspirerande med lite miljöombyte ibland.

Att miljöombytet dessutom råkar vara till en sådan här plats gör det inte sämre.

Absolut inte sämre.

Bästa lärdomen

Jag kommer ihåg att jag under en tid i mitt liv upplevde att jag var en passagerare i det liv som är mitt.

För bara något år sedan kunde jag bli upprörd på människor i min omgivning som jag upplevde slet mig åt än det enda, än det andra hållet. Jag sträckte ut mig så mycket jag kunde, helt obrydd om min ork och mina resurser.

Det var tröttsamt att leva så.

Min stora lärdom under de senaste åren har varit förståelsen för att människor alltid kommer att ge förslag på vad jag kan/ska/bör göra. Det kan jag orimligtvis påverka.

Det jag däremot kan påverka är vad jag gör av andra människors, lite grovt uttryckt, ”krav” på mig.

Den bästa lärdomen jag har haft under de senaste åren är alltså att jag inte behöver uppfatta andra människors (till 98 % välvilliga förslag) som hot mot mig. Jag behöver inte uppleva att människor med sina förfrågningar gör anspråk på mig. Jag är inte passagerare i mitt liv.

Nej är ett kraftigt ord som jag har använt alldeles för lite under de första tjugo åren av mitt liv.

Lyckligtvis är det aldrig för sent att börja.

När livet ler

Jag deltog på min första bandträning med ett av mina band igår.

Det var som väntat otroligt kul och vi plöjde igenom en drös nya låtar inför den kommande partysäsongen.

En av nykomlingarna i vår låtlista var Kaija Koos “Pelkkää voittoo”. En skön upbeat, feel-good låt med anmärkningsvärt friskt budskap. Den här låten har varit en ständig öronmask sedan övningen. Inte bara på grund av den sköna melodin utan också för texten som förmedlas.

Kaija Koo sjunger om hur vi nordbor, kanske särskilt finländare, tidigt lär oss att hålla tillbaka, vara tysta och niga vackert. Att det inte är lämpligt att le för brett och för mycket och således skylta med vårt välmående och kanske vår framgång.

I sången gör Kaija Koo upp med dessa jante-lagens föreställningar och säger att det räcker nu. Och jag diggar det.

Foto: Ebba Åström

För jag har också tidigt lärt mig att alltid vara ödmjuk.

Det är ett av mitt livs viktigaste ledord, att ständigt vara ödmjuk och undvika högmod. Det, tillsammans med respekt, är karaktärsdrag jag värdesätter mest i andra människor. De är också karaktärsdrag jag själv ständigt strävar efter.

Men jag märker att jag i min förståelse av ödmjukhet ibland är onödigt sträng. Att jag begränsar min förmåga till att vara stolt över mig själv, glad över var jag är och enormt tacksam över att vara där, för jag tror att det är lika med högmod.

Jag märker att jag ofta hellre förklarar framsteg i termer av gott stöd och lycklig tajming, men inte gärna med faktumet att jag faktiskt har gjort bra ifrån mig. Ibland vågar jag inte riktigt visa hur glad jag är över det som gläder mig, i rädsla för att det ska uppfattas som överdriven stolthet, narcissism till och med.

Eller så här: jag vågar inte alltid le när livet ler mot mig.

Trots att jag vet att det är enormt stor skillnad mellan glädje och skryt.

Och jag tror att så mycket som vårt jante-samhälle får oss att tro att vi inte är något, är det desto viktigare att vi börjar tänka i banor av att vi verkligen är något.

Inte för att överdriva vår betydelse och påverkan i denna värld, men ändå våga påstå att vi har en betydelse i vår värld.

Det är väl ändå inte för mycket?

Känner du igen dig i en begreppsförvirring då det kommer till Stolthet och skryt?

Vad jag förväntar mig

När jag deltog i min första dansträning vid KDC hade jag enormt stor press på mig själv.

Jag var rädd för att nivån skulle vara mig övermäktig och mina meddansare kritiska mot mig som var nykomling. Jag hade så oerhört fel.

Aldrig, varken förr eller senare, har dans varit så roligt, lättsamt och skapat så starka band till människor som jag aldrig hade träffat förut.

När jag började jobba vid Åbo Akademi trodde jag att mina fåtaliga månader i de pedagogiska vetenskaperna skulle göra att pedagogforskarne skulle se ner på mig, hålla mig för mindre kompetent.

Så fel jag hade. Jag har alltid känt mig uppskattad och jämlik med mina kollegor, oavsett vilken titel eller ställning de har.

När jag började dra mina egna danspass vid mitt lokala gym trodde jag att nivån skulle vara för hög eller för låg och att jag skulle få rungande negativ respons. Det fick jag inte. Tvärtom.

När jag ställde upp på intervju i riksnyheterna trodde jag kommentarsfälten skulle fyllas med illvilliga ord, elaka kommentarer. Det gjorde de inte.

Men

jag förväntade mig det.

Jag förväntar mig alltid det.

Jag vill alltid tro på människans godhet. Jag brukar ofta göra det om inte motsatsen uppenbart har bevisats.

Men jag tror sällan på människors godhet gentemot mig. Jag tror sällan att de har välvilliga tankar och uppfattningar om det jag gör, det jag är.

Jag är alltså inte nådig mot mig själv, när jag betraktar mig själv genom andras ögon.

Men gång på gång blir jag överbevisad .

Efter att gång på gång mötas av uppmuntran, hejarop och oerhört varma meddelanden hoppas jag att så småningom kunna skingra alla moln av tvivel och våga tro människors godhet.

Också mot mig.

Läst på sistone: tre strålande böcker att läsa i sommar

Hej på er!

Det är vår och det betyder att det snart är sommar. Därför vill jag här dela med mig av tre strålande böcker att ta dig an i sommar!

Här kommer alltså solstolsläsning!

Delia Owens (2019/2020) Där kräftorna sjunger

Wow wow wow.

Jag hade hört så mycket om den här och var rädd att bli besviken. Det blev jag inte.

Romanen handlar om Kya Clark som som växer upp i usla förhållanden i Barkley Cove. Hon lär sig tidigt att läsa tidvattnets skiftningar, känna igen träskmarkens djur och växter och att aldrig lita på någon annan än sig själv.

Under bokens gång får läsaren följa med hennes uppväxt och relationer. När hon så blir vuxen sker ett mystiskt mord i träskmarken och Kya blir genast misstänkt.

Orsaker att älska den här: träskmarken som miljö är magisk och den dimmiga mystiken sätter sin prägel på romanen som helhet. Den handlar om människans fantastiska resiliens, om hur våra grundförutsättningar inte alltid binder oss.

Den är lite amerikansk och överdramatisk på sina ställen, men om du som jag älskar våtmarksmiljö i litteraturen (och om du gillar Tara Westovers “Educated”) gillar du den här.

Läs den om du vill ha gripande, tankeväckande och mystisk men ändå lättillgänglig läsning i sommar.

Malin Lindroth (2018) Nuckan

Jag älskar när litteratur öppnar upp mina ögon för nya perspektiv. Det gjorde den här.

Nuckan är ett, i finlandssvenska kretsar, inte så väldigt ofta använt ord. På min dialekt skulle nuckan kanske motsvaras av “gambäpiigå” – alltså en ogift, barnlös och ofta äldre kvinna.

Den här boken blir på ett sätt en etymologisk undersökning av begreppet nuckan. Vad nuckan har varit, är och fram för allt vad det kan bli.

Malin Lindroth skriver oerhört sårbart och ärligt om sina egna upplevelser och erfarenheter av nuckskap. Hon pekar på vår samtids strama normer och hur svårt det är att hitta en plats i den schablon som samhället helst använder för att kategorisera människor, relationer, system.

Om du vill läsa något som är tankeväckande, erbjuder nya perspektiv och lite tuggmotstånd ska du läsa den här i sommar!

Italo Calvino (1979/2017) Om en vinternatt en resande

Okej. Det här är bland det häftigaste jag har läst i år. Nej, på länge länge.

Boken börjar med ett direkt tilltal: ”Du ska just börja läsa Italo Calvinos nya roman ’Om en vinternatt en resande’. Slappna av. Koncentrera dig. Avlägsna alla ovidkommande tankar.”

Och jag? Jag är fast.

Så jag slukade den. Och jag ville läsa den genast igen, en gång till, för jag vet att det är så mycket som jag missade, som jag inte uppfattade i min första läsning.

Det är en bok om böcker. Om huvudkaraktären i romanen, alltså “du”, som köper en bok och börjar läsa men som inser att det här ju inte alls är rätt bok, plus att den abrupt tar slut. Du börjar nysta i vad som har hänt och plötsligt befinner du dig i ett virrvarr av avbrutna, fängslande böcker.

Jag är den första att erkänna att den här romanen erbjuder motstånd. Det är många lösa trådar som läsaren själv måste försöka koppla. Boken tänjer på gränserna för vad som är en roman, vad som förväntas av en tänkt författare eller en tänkt läsare.

På många sätt påminner romanen om Pulp Fiction, vilket inte är så konstigt eftersom de båda kan tillskrivas den postmodernistiska eran.

Vill du ha en utmaning i sommar? Läs då denna.