Jag deltog på min första bandträning med ett av mina band igår.
Det var som väntat otroligt kul och vi plöjde igenom en drös nya låtar inför den kommande partysäsongen.
En av nykomlingarna i vår låtlista var Kaija Koos “Pelkkää voittoo”. En skön upbeat, feel-good låt med anmärkningsvärt friskt budskap. Den här låten har varit en ständig öronmask sedan övningen. Inte bara på grund av den sköna melodin utan också för texten som förmedlas.
Kaija Koo sjunger om hur vi nordbor, kanske särskilt finländare, tidigt lär oss att hålla tillbaka, vara tysta och niga vackert. Att det inte är lämpligt att le för brett och för mycket och således skylta med vårt välmående och kanske vår framgång.
I sången gör Kaija Koo upp med dessa jante-lagens föreställningar och säger att det räcker nu. Och jag diggar det.
Foto: Ebba Åström
För jag har också tidigt lärt mig att alltid vara ödmjuk.
Det är ett av mitt livs viktigaste ledord, att ständigt vara ödmjuk och undvika högmod. Det, tillsammans med respekt, är karaktärsdrag jag värdesätter mest i andra människor. De är också karaktärsdrag jag själv ständigt strävar efter.
Men jag märker att jag i min förståelse av ödmjukhet ibland är onödigt sträng. Att jag begränsar min förmåga till att vara stolt över mig själv, glad över var jag är och enormt tacksam över att vara där, för jag tror att det är lika med högmod.
Jag märker att jag ofta hellre förklarar framsteg i termer av gott stöd och lycklig tajming, men inte gärna med faktumet att jag faktiskt har gjort bra ifrån mig. Ibland vågar jag inte riktigt visa hur glad jag är över det som gläder mig, i rädsla för att det ska uppfattas som överdriven stolthet, narcissism till och med.
Eller så här: jag vågar inte alltid le när livet ler mot mig.
Trots att jag vet att det är enormt stor skillnad mellan glädje och skryt.
Och jag tror att så mycket som vårt jante-samhälle får oss att tro att vi inte är något, är det desto viktigare att vi börjar tänka i banor av att vi verkligen är något.
Inte för att överdriva vår betydelse och påverkan i denna värld, men ändå våga påstå att vi har en betydelse i vår värld.
Det är väl ändå inte för mycket?
