personlighet

Som du har förändrat mig

Man blir som man umgås, sägs det.

Jag kan inte annat än hålla med.

Vi har varit tillsammans så pass länge nu, min Samuel och jag, att jag har svårt att över huvud taget minnas den Mindy jag var innan oss.

För det är sant, att jag har förändrats mycket. Och det är också sant att en stor del, dock inte enbart, är på grund av vår relation. Vår relation som jag värdesätter så, så högt.

Jag har samlat mina tankar, och vill här skriva ett inlägg om på vilka sätt faktumet vi har förändrat mig.

Mitt sätt att tala.
Jag har aldrig talat fullständig standardsvenska, men jag har aldrig heller pratat så mycket dialekt sen jag började umgås med Sam.

Ord och uttryck som jag aldrig hade hört, ännu mindre använt mig av, förut har smugit sig in i min vokabulär under åren, och nu är uttryck som “Jag har varit med när hararna har pruppat”, “snurro” (i bemärkelsen båtmotor) och interjektionen eller svordomen "ferrgan!” standardfraser.

Min humor
Jag hade en fantastisk humor redan innan jag träffade Samuel, och nu är den väl bara ännu mer superb! Nånej. Men visst har jag med åren anammat en humor som är mer lik Samuels.

Om jag skulle beskriva den skulle det väl vara en ganska öppenhjärtig radio pleppo-humor med en stor gnutta självironi. Men för att vara rättvis tror jag att jag har påverkat Samuels humor mer — han börjar nästan närma sig mina nivåer då det gäller ordvitsar och språklig kreativitet.

Haba-blogg.jpg

Min frispråkighet
Jag har alltid varit en person som vill att alla ska vara nöjda. Det har gjort att jag inte alltid har velat säga min åsikt i rädsla för att den är avvikande eller sårande. Samuel har däremot peppat och pushat mig till att utveckla den här förmågan och idag är jag tusenfalt bättre på det än innan vi träffades.

Mitt intresse för Game of Thrones
Jag hade knappt hört om serien förrän Samuel fick mig att se på den med honom. Och det är jag ju väldigt glad för!

Mina konsumtionsvanor
Tidigare följde jag ordspråket “billig å braa” och köpte klädesplagg och varor utifrån det tankesättet. Men med en ekonom till man lärde jag mig däremot att det ibland, kanske till och med oftast, lönar sig att investera dyrt en gång för att produkten ska hålla längre. Inte illa livsvisdom!

Min förmåga att skryta på mig själv
Jag är uppvuxen i Karleby, och med all respekt och kärlek till min hemstad tror jag starkt att det är jantelagens högsäte. Att säga något så banalt som “Jag är stolt över mig själv” är ord som jag inte yttrade förrän i tjugoårsåldern. Och det är mycket tack vare Samuel.

Jul2018-blogg.jpg

Mitt sätt att se på social interaktion
Min Samuel är en mästare på att lära känna nya människor och på att småprata med folk. Han har lärt mig mycket om människointeraktion, samspel och samarbete. Och det intressanta är att han lär mig det här helt enkelt genom att vara sig själv. Det beundrar jag honom för!

Mina snowboardskills
Jag åkte snowboard innan jag träffade honom, men med hans många tips och våra resor till Lappland har jag definitivt lärt mig en hel del och blivit mycket bättre på att åka. Hur mycket skills vi kan tala om är ändå förhandlingsbart.

Mitt intresse för matlagning
Samuel är en riktig matgeek (dock inte den riktiga Matgeeken) och älskar häftiga grejer i köksväg. Han har bland annat introducerat fenomenen sous vidé och sauteuse till vårt köksförråd och min vokabulär. Idag använder vi bägge flitigt och det är både kul och intressant!

Min förmåga att stå på mig
Jag vet inte hur många gånger Samuel har haft en pepptalk med mig när jag har velat säga nej eller säga ifrån men inte vågat. Vi har fört många, långa diskussioner om det här och trots att jag ännu har mycket att lära mig har jag kommit långt.

Jag tror det är oundivkligt att våra relationer formar oss men så länge det är till det bättre är det gott.

IMG_2841.jpg

På vilket sätt har ditt parförhållande eller dina vänskapsrelationer förändrat dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag håller inte med

En kul grej som har cirkulerat i min blogosfär på sistone är att lista upp grejer där man upplever sig ha avvikande åsikt än majoriteten.

Så här är mitt bidrag till trenden: en lista på lite udda saker där jag upplever mig vara i minoritet.

Jag föredrar att utforska vatten ovanpå vatten. Om jag alls ska utforska vatten.

Jag föredrar att utforska vatten ovanpå vatten. Om jag alls ska utforska vatten.

Jag längtar inte efter att dyka eller simma med delfiner. Jag har inte särskilt mycket till övers för havet eller vattendjur och tanken på att dyka i tropiska vatten känns väldigt obehagligt.

Jag älskar körsbärssmak. Vilken produkt som helst blir bättre om den innehåller toner och smaker av körsbär. Jag har haft körsbärsparfymer och körsbärshudsalvor. Jag älskar körsbärsgodis, körsbärsyoghurt, körsbärsläsk, körsbärsglass ja ALLT blir bättre med körsbär i. Och ju mer fejk körsbärssmak desto bättre.

Ju tråkigare pizza desto bättre. En tropicana eller hawaiiana är bäst.

Jag uttalar ordet känguru tjänguru. Jag har förstått att de flesta säger känguru med ett enkelt k-ljud, men faktiskt har vi alla fel (enligt Svenska Akademien i alla fall) för det ska uttalas med ett çäŋ´g-ljud. Kolla själv här.

Jag gillar inte självbiografier. Tycker genren är ett frosseri i det egna, stilen alldeles för redogörande och språket platt och tråkigt.

Jag ogillar grått golv. Personligen skulle jag aldrig välja grått golv till mitt hus. Visst är det stilrent och smakfullt och så, men i mitt tycke blir ett rum kallt och kyligt när golvet är grått.

Jag uppskattar torra ordvitsar och dad-jokes. Ju torrare desto bättre.

Supernöjd om hon får körsbärsglass och torra ordvitsar.

Supernöjd om hon får körsbärsglass och torra ordvitsar.

Jag kallar underlakan för grundlakan. Fråga mig inte varför. Jag tror det är något jag har hittat på i en stund av sinnesförvirring och namn-på-lakan-glömska.

Jag blir inte alls hooked i TV-serier. Det finns få serier som jag bara måste se. Jag har egentligen inte alls tålamod med TV-serier, är väldigt kritisk och blir lätt uttråkad. Med undantag för Grey’s Anatomy och Game of Thrones.

Jag skulle aldrig skrolla bort en kväll på telefonen. Precis som med TV-serier blir jag så lätt uttråkad av mina flöden och orkar max fem minuter innan jag lägger bort telefonen.

Jag kallar de där beska trådarna på bananen för “bananådror”. Vet inte varför.

Jag har omvänd höjdskräck. Eller vad vi nu ska kalla det. Jag tycker det är väldigt obehagligt att stå på marken och titta upp på höga skyskrapor eller till exempel vindkraftverk. Då drabbas jag av akut medvetenhet om min litenhet och får yrsel.

Höga byggnader ger mig yrsel och obehagskänslor. Som denna i downtown Boston.

Höga byggnader ger mig yrsel och obehagskänslor. Som denna i downtown Boston.

Jag skulle aldrig köpa en produkt med mangosmak. Länge har jag hyst en enorm aversion för mango. Den har jag delvis kommit över nu, men fortfarande skulle det aldrig falla mig in att köpa mangoglass, mangosmoothie eller något annat där mango är huvudingrediensen. Blä!

Jag förstod aldrig grejen med neon och pastellfärg i hårlängderna. Nuff said.

Jag älskar det mesta med lakrits och salmiak. Te, honung, glass, choklad. Mums!

Jag tycker inte att små grodor är söta. Och det här hänger förstås ihop med min grodfobi från tidigare. Små, slemmiga varelser med äckliga ben och ryckiga rörelser. Nej usch, inte söta hur små de än är!

Jag är väldigt sparsam i användningen av smycken. Jag använder förstås mina ringar, ibland en liten klocka och vid festligare tillfällen ett par örhängen. Halsband, armband, scarfar och grejer är inte i min för mig.

Jag tycker låten “I’m Blue” av Eiffel 65 är enormt ångestframkallande. Jag har aldrig gillat den och förstår mig inte på människor som gör det. Redan de första tonerna är obehagliga och sedan fortsätter obehaget i tre och en halv minuter till.

Jag bär hellre blått än lyssnar på det.

Jag bär hellre blått än lyssnar på det.

Håller du med i något av mina udda grejer?

I vilka avseenden känner du att du rör dig motströms?

Vilka udda grejer gör att du känner dig i minoritet?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

IMG_5552.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kattliv

Vore jag ett djur skulle jag vara en katt.

Jag och Samuel har fungerat som kattvakter åt min bror och brorsfrus ragdollkatter de här senaste dagarna, och alldeles oundvikligen har deras levnadsfilosofi och livsstil implementeras i den vardag som är vår.

Så mer specifikt kan jag också konstatera: vore jag ett djur skulle jag vara en innekatt, en ragdollkatt, precis som Misty och Spexa.

Låt mig redogöra för hur jag tänker.

Ragdollkatter är livsnjutare av rang och älskar att sova på varma ställen. De ägnar största delen av dagarna åt att mysa, men kan ibland få infall av äventyrlighet och bus. Då kan de leka med varandra, upptäcka nya ställen eller jaga dammråttor.

De är nyfikna på nya människor och hälsar alltid när någon kommer på besök. Stora folksamlingar och mycket ljud är ändå inte deras favortmiljö, utan de föredrar mer lågmälda möten på tumanhand eller i mindre sällskap.

De har stor integritet och behöver ganska mycket personligt utrymme. De gillar närhet men endast med människor de känner sig trygga med. De är renliga djur och sköter om sin personliga hygien väl. De är enormt godhjärtade och bryr sig om varandra.

Men ändå är de katter. Och alla katter har starka personligheter. Starka åsikter och sega och envisa viljor.

Hur kan jag inte identifiera mig med de här underbara djuren?

IMG_5096.jpg
Misty

Misty

Spexa

Spexa

Om du vore ett djur — vilket skulle du vara?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tid att blomstra

Min garderobsblomma har fått vårkänslor och blommat upp som aldrig förr.

Det är den enda och således också äldsta blomman som jag någonsin har haft. Köpt i november 2016 vid Kuppis Citymarket i Åbo. En seg, envis och väldigt vacker växt.

Vacker i sin enkelhet.
Enkel i sin vackerhet.

Den har vuxit långsamt och anspråkslöst men stadigt, alltid stadigt. Den har krävt vatten, ljus och näring i lagom mängder.

Olika säsonger har haft olika inverkan på den. Ibland har den vuxit alldeles omärkligt. Andra gånger, som nu, har den riktigt spurtat och bara på någon månad vuxit från noll till hundra.

Som sagt har den behövt vatten, ljus och näring. Men mest av allt har den bara behövt tid.

Jag tror inte att jag behöver dra parallellerna mellan den här växten och människan. Nej, ytterligare förklaringar är överflödiga.

Jag vet att ni förstår precis vad jag menar.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ord som styr

Jag har funderat på det där med hur vi pratar med varandra.

Hur vi pratar om och till varandra.

Hur det som jag säger till dig, kan bli avgörande för hur du ser på dig själv, för vad du gör av dig själv.

Jag får ofta höra att jag är glad och positiv. Det vet jag, och helt ärligt så håller jag med om det.

Men faktumet att jag ofta får höra just det här, gör att jag börjar tro att jag alltid måste vara så här. När människor säger vem jag är begränsar jag mig själv till att vara så som de dikterar. Allt annat är ogiltigt.

Det här tror jag är ett fenomen som många, om inte alla människor, drabbas av.

Visst är det viktigt att visa uppskattning. Visst är det viktigt att visa att vi ser styrkorna och de fina karaktärsdragen i våra medmänniskor.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men visst kan det bli lite farligt

om vi med våra ord inskränker våra medmänniskor. Begränsar dem från att vara precis vad de vill och behöver vara. Begränsar dem från att vara dem de är.

Tyvärr har jag ingen lösning på hur vi ska bemöta det här dilemmat.

För sist och slutligen kan vi ju inte styra vad andra människor säger om och till oss, vi kan endast påverka hur vi låter andra människors ord bita på oss.

Men precis som med så mycket annat tror jag att det börjar med en medvetenhet.

En medvetenhet om att det här fenomenet existerar. Och en påminnelse åt oss alla att vi har rätt att vara precis vad vi vill. Och att vi bör tillåta våra medmänniskor att vara det också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En vänlig påminnelse

För några år sedan beslöt jag mig för att i Brene Browns-anda slopa fasaderna, slänga maskerna och istället våga vara sårbar. 

Ända sedan det har jag i små och stora val strävat efter att vara det jag som jag själv upplever mig vara. Och det var början på en väg som stundvis närmast kan liknas vid en kamp, eller en envis målmedvetenhet om att våga vara mjuk i en sylvass värld.

Ibland har det fungerat riktigt väl; jag har vågat gå till kärnan med mina känslor och kunnat uttrycka mina rädslor, farhågor och drömmar — istället för att ge implicita signaler och motstridiga budskap.

Andra gånger har det gått enormt dåligt, jag har omgärdat mig ett hölje bubbelplast och förvägrat mina känslor utrymme.

Somliga gånger har jag gläntat på dörren till min själs skamskrubb, och bemötts av hån eller förminskande. Andra gånger har jag blivit emottagen med öppna armar, som att landa i ett hav av rent bomull.

Och väldigt sällan, men likväl ibland, har jag tänkt att det inte är värt det. Att det är bättre att göra som så många andra, och helt enkelt förneka, förtränga och försumma.

I min uppgivenhet har jag velat ropa jag är inte rustad för den här världen och strunta i allt jag har lärt mig om sårbarhet, om mjukhet.

Men just de gångerna går jag, lite otippat, fram till vår säng, lyfter på vår bäddmadrass och möts av den här vänliga, lilla påminnelsen:

WhatsApp Image 2019-01-27 at 12.44.47.jpeg

Alltid när jag gör det här påminns jag om alternativet; den hårda sidan. Och då konstaterar jag, att jag alltid vill hålla mig till den mjukare sidan.

Hoppas du vill det också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag tror inte han vet

När jag var liten skrev jag önskelistor. På julklappar, förstås, men också på egenskaper som min framtida man ska ha. Min grundtes, när jag på det här sättet skrev fram min dröm-man, var att han ska vara så lik mig som möjligt.

Han ska vara intresserad av samma saker, bra på samma saker och med fördel läsa samma litteratur som jag.

Men som ett nyck av livets ironi fick jag en man som nästan är olik mig på fler sätt än han är lik mig (jag kan lova att han aldrig skulle läsa fula böcker).

Visst, jag kan föreställa mig att det är smidigare att leva sida vid sida med någon som är en manlig version av mig själv, men å andra sidan — vari ligger spänningen då? Var finns motståndet som får mig att växa? Slipandet som får mig att skina?

Jag tycker att det är fel att kläcka ur sig uttryck som “jag är inget utan dig”, för tvåsamhet innebär alltid, att det finns ett självständigt jag, ett självständigt du. Men jag kan tryggt säga “jag vore inte densamma utan dig”.

För det är vad motstånd och olikheter gör: slipar, formar.
I bästa fall: förädlar.

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Jag tror inte han vet, hur mycket han utmanar mig, vareviga dag.

Hur han, helt omedvetet, tvingar mig att stiga utanför det som är ramarna för min trygga, ofarliga tillvaro. Hur han varje dag ber mig gå lite längre, uppmuntrar mig till tänka ur ett nya perspektiv, hejar på mig till att sikta ännu högre.

Jag tror inte han vet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Invirad i tio meter bubbelplast

Låt mig få omringa mig själv i tio meter bubbelplats och dölja mina sinnesintryck bakom tre par peltor och mörkläggningsgardiner.

Eller: hälsningar från en känslomänniska.

För det känns ibland så. Som att bördan av alla känslor och sinnesintryck helt enkelt blir för mycket. Som om mitt hjärta, blottlagt inför allas beskådan, förtvivlat ropar: jag är inte rustad för den här världen. Jag är inte rustad för den här världen!

Det här är ord som en rationalist, av den mest extrema sorten, knappast kan omfatta. För hur förklarar man för någon vars världsbild präglas av rim och reson, struktur och logik att världen ibland blir för tung att bära, när den bärs på känslornas veka armar.

Men nej, jag är inte vek. Jag vägrar tro att styrka definieras av pansarsköld och iskall kyla, att känslor är ett hot mot den egna styrkan. Jag går inte med på det. För jag vill tro att min styrka ligger i min sårbarhet i en sylvass värld. Att våga vara sårbar i en sådan värld.

Jag hoppas det.

För det är antingen det, eller tio meter bubbelplast som gäller.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte längre ensam

Psykologi har alltid intresserat mig. Vem intresserar det inte, egentligen?

Särskilt psykologin bakom personligheter finner jag spännande. Hur häftigt är det väl inte att lära känna sig själv och sina medmänniskor bättre?

Som en följd av det här har jag funnit ett nöje i att göra olika personlighetstest under åren.

Allt från “Vilken Disneyfigur är du?” till lite mer vetenskapliga test såsom Myers Briggs eller 16 personalities. Nu är jag långt ifrån expert inom området, och jag har förstått att också det här sättet att se på personligheter i 16 kategorier uppfattas som snävt, förenklat eller pseudovetenskapligt i vissa kretsar.

Men än sen, tänker jag, om syftet är att lära känna sig själv bättre och förstå hur andra tänker och fungerar. Jag tror dessutom att personligheter är så komplext att det inte finns ett enda sätt att kategorisera människor på, för då borde kategorierna vara lika många som människorna på jorden.

Det enda jag vet är att sedan jag gjorde testet och fick reda på min personlighetstyp har många bitar fallit på plats.

A26A23E2-D61D-4C0C-B222-0DBAC73BFD43.jpg

För jag har ofta sett på mig själv med en dömande blick. Jag har inte förstått hur jag kan bete mig som jag gör ibland. Under en stor del av mitt liv har jag känt mig oerhört missförstådd och bara väldigt, väldigt ensam.

Men när jag gjorde testet och läste beskrivningen av den personlighetstyp jag närmast hör till insåg jag — jag är inte ensam! Det finns andra som känner precis på samma sätt som jag! Det finns en hel community på nätet som kämpar med samma saker och har likadana utmaningar.

Det här sättet att se på personligheter har gjort mig nådig mot mig själv, och då struntar jag blankt i om det är pseudeovetenskap eller inte.

Vilken personlighetstyp är du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.