personlighet

Det där kan jag inte

Jag har aldrig varit bra på handarbete eller på att måla.

Eller att åka skidor, för den delen.

Och hela mitt liv har mitt uppenbara ointresse för de här aktiviteterna lett till att jag knappt har försökt. Det har varit lätt att dra det där ”nä men det där kan jag inte”-kortet närhelst ovanstående aktiviteter har kommit på tal (eller dykt upp på schemat).

För helt ärligt tror jag inte att man ska kunna allt. Än mindre vara bra, ens hyfsad på allt.

Jag tror inte ens att man behöver prova på allting!

Men alldeles för länge har jag haft skygglappar på för nya upplevelser och varit låst i gamla vanor.

För med lite (okej rätt mycket) puff och pepp i rätt riktning, har min vän S fått mig att a) delta i en akrylmålningsworkshop OCH b) bli nyfiken och pröva på makramé.

* Ljudet av hakor som dunsar ner till marken *

Jag är kanske mer förvånad än du, för du vet inte hur djupt det där ”nä men det där kan jag inte”-tänket sitter hos mig. Typ som kalk på en toalettstol som inte har rengjorts på en, säg, tjugofemår.

Fortfarande är jag långt ifrån bra på att måla eller knyta makraméknutar och helt ärligt kommer jag kanske aldrig bli ens hyfsad på någondera. Men sjutton vad jag har gått miste om det kreativa lugn som sådana rogivande aktiviteter ger!

gjordedet-blogg.jpg

I min ständiga quest att fördjupa min förståelse över min egen personlighet och andras personligheter lär jag mig mycket.

Också att sådant som vi tror är fastklistrat i vårt jag kanske egentligen bara är ett val vi har gjort en gång, och sedan bara fortsatt göra samma val av gammal vana.

I dag valde jag att skita i vad jag tidigare har trott om mig. Jag fick riva upp mina makraméknutar fem gånger och fick sedan en liten mental breakdown (och nu måste jag göra annat för att lugna ner mig)

men jag gjorde det! älskade det!

Skidåkningen får bli en uppföljare …

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hör hemma här

Jag frustreras över att inte hitta min siffra i enneagrammet.

Alltså personlighetstypologin i vilket en person har en siffra och rör sig mot två andra siffror — it’s complicated men läs mer om du blir nyfiken.

Det är kanske onödigt av mig att känna mig frustrerad över att inte ännu har hittat rätt, men känslan av att känna sig förstådd är för mig synonymt med att känna sig normal, känna tillhörighet.

För jag känner mig inte sällan märkligt malplacerad i olika sammanhang.

Det är en rätt ensam känsla, det, och det är lätt att känna sig ensam i den värld som är vår.

Jag uttryckte det här för dig. Och utan att du visste det fick du mig att inse att jag alltid hör hemma här, här med dig.

Och alla känslor av malplaceradhet och ensamhet rann av mig.

Tillhörighet är så viktigt. Alla borde få höra att de hör hemma.

Hör hemma här. Foto: Michaela Fagerudd

Hör hemma här. Foto: Michaela Fagerudd

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag har en röst

Jag har alltid sjungit.

Jag har uppträtt sedan jag kunde gå, sjungit i körer i flera år och varit solist på vigslar och fester så länge jag kan minnas.

Men under en lång tid begränsade jag mig till att endast välja låtar i en låg tonart, eller så tvingade jag ner de höga låtarna ner några (många) tonarter.

Ifall en låt ändå hade en hög ton tog jag den med en tunn falsett. Försökte jag sjunga dem i neutralt läge sprack min röst. Jag blev rädd och började undvika de höga tonerna över huvud taget.

Jag sjöng altstämman och trodde det var det enda jag kunde.

Tills jag plötsligt upptäckte att jag visst hade en röst som når de höga tonerna. Jag kunde visst nå de där Kelly Clarkson-tonerna som jag bara hade drömt om att träffa tidigare.

Jag kunde nå dem, men bara om jag verkligen vågade sjunga ut.

När jag tidigare hade försökt ta noterna hade jag gjort dem med en tunn röst som inte vågade ta plats, som ursäktade sig redan innan den resonerade. Det är klart att jag inte nådde dem då.

Jag kvävde min egen röst.

Jag tänker på det ännu idag, hur jag i andra sammanhang totalt glömmer bort att jag har en röst som får höras.

I mitt fredsskapande-alla-ska-ha-det-bra-tänk glömmer jag bort att jag också har en röst som får ta plats när det behövs.

Min bror Max och jag. Foto: Michaela Fagerudd

Min bror Max och jag. Foto: Michaela Fagerudd

Det är farligt att uppmuntra till att “ta plats och göra sin röst hörd” för jag tror att många av oss tvärtom borde tänka på att låta andra höras, ge rum, hålla tand för tunga.

Men om du är som jag behöver också du få höra att du har en röst.

Och då behöver du också få höra att det enda sättet att nå de där höga tonerna är att våga sjunga ut.

Du har en röst. Använd den.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt ditt är mitt

Det är lika mycket en gåva som en förbannelse att ha förmågan att med vidöppna känslokanaler uppfatta och insupa den omvärld som är min.

Jag tror att de flesta sensitivt begåvade är benägna att hålla med mig.

Det är så lätt att okritiskt suga åt sig andras sinnesstämningar, känslonyanser och humörskiftningar tills det helt enkelt blir för mycket och ett överfullt hjärta i en akt av fullständig desperation utbrister “jag kan inte bära alla dessa känslor”.

Eller: “Jag är inte rustad för den här världen”.

Det dialektala uttrycket “allt tett e mett, men allt mett har tu int na ti göra me” (allt ditt är mitt, men allt mitt har du inget att göra med) stämmer bara alldeles för väl in på en person med känslosprötar riktade åt alla håll vid alla tillfällen.

För i det virrvarr av känslor som ett överfyllt hjärta bär på är det svårt att avgöra var gränsen går; vilka är dina känslor, vilka är mina? Känner jag verkligen det här, eller är det här din känsla som jag bara har anammat i ren empati?

Dessa frågeställningar upptar en hel del av min tid och slutar aldrig att intressera mig. Jag är i ständig utveckling, har så mycket att lära mig än.

Men jag börjar så småningom förstå att det är möjligt att vara selektiv i sitt känslointag. Att det går att dra gränser till skydd för sig själv, till nytta för andra.

Allt ditt är inte mitt. Eller det behöver inte vara det.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Motsatsen till FOMO

På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.

Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.

De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.

Han skriver bland annat:

Egentligen är det ganska upprörande att så få vågar stå upp för sitt behov av egen tid. Det sociala anses så självklart att du betraktas som en kuf om du tackar nej. Undrar om hon är deprimerad? tänker folk. I dagens samhälle är det viktigt att ha en anledning till att tacka nej, något som arrangören kan acceptera. När någon frågar vad du ska göra i helgen och du svarar “ingenting”, uppfattas det vanligen som att du är tillgänglig. “Okej, vad bra! Då kanske vi kan komma över på lördag?” Detta är inte en logisk tolkning egentligen. Du kanske faktiskt har bestämt dig för att göra ingenting och att detta är din plan för helgen
— Linus Jonkman: Själv — kraften i egentid (2016, s. 67)

Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.

Jag lider av motsatsen.

EF624B39-3FD9-477B-9D55-84D6A0A3A668.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Handboken om mig

Jag är insnöad på personligheter. Igen.

Få saker har fångat min fascination på samma sätt som den vackra men svårfångade vetenskapen om människans personlighet. Få gånger återvänder jag till något ämne med lika mycket nyfikenhet. Gång på gång på gång.

För jag tycker om att begripa mig på mig själv, om så ens en gnutta mer än jag gjorde igår.

Men förstås kommer alla försök till att beskriva det komplexa och mångbottnade fenomen som en identitet är alltjämt till korta. Att påstå att ett enda sätt att indela personligheter på är vattentätt, bulletproof, är pur fåfänga.

Men jag älskar att förstå lite mer, lite mer.

För jag har letat i samtliga informationssökningsprogram men det finns ingen handbok om Mindy Svenlin. Vissa dagar hade jag så innerligt önskat det. Mina medmänniskor kanske likaså.

I brist därpå söker jag mig till personlighetsteorier och andra källor. Lär mig nytt, får ahaa-upplevelser, sörjer en del ibland och försöker intala mig själv, med Karin Boyes ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En näve humor, en nypa sanning

Dagen idag har jag samlat på mig memes som jag väldigt mycket känner igen mig i.

För det är ju så med bra humor - det ska inte bara vara roligt utan det ska verkligen kännas träffande också.

De memes som jag känner igen mig i handlar till stor del om introversion, interaktion, läsning och träning.

Här är några favoriter, håll till godo!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Väldigt dålig kvalitet, men så rolig att den fick vada kvar i alla fall.

Väldigt dålig kvalitet, men så rolig att den fick vada kvar i alla fall.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bortom gränserna

Jag märker att jag gillar att ruta in fenomen, händelser, personer i hanterbara men oftast tyvärr snäva kategorier.

Det kanske inte är så märkligt, att generalisera är väl en rätt så grundläggande och på många sätt nödvändig egenskap hos människan.

Emellertid märker jag att jag ibland är oschysst i min kategorisering.

Ibland har jag redan på förhand bestämt mig att en person är precis så, att ett evenemang kommer att förlöpa precis så eller att en resa kommer bli precis så.

Mänskligt, fortfarande, men också orättvist.

För när jag i min generalisering är programmerad att bete mig på ett visst sätt och förvänta mig vissa saker (och på samma sätt inte förvänta mig andra saker) utifrån tidigare erfarenhet ger jag inte personen, evenemanget, boken en uppriktig chans.

Och om jag inte gör det kan jag gå miste om sanna guldkorn; otippade människomöten, oväntade men välkomnade diskussioner eller spontana äventyr.

Jag kan också bli för passiv och inte ta vara på de tillfällen som finns för att själv skapa, bidra och proaktivt gå bortom det jag vanligtvis förväntar mig.

Visst är det en livsviktig egenskap att sortera de intryck, minnen och erfarenheter vi samlar på oss, till hanterliga kategorier med tydliga gränser.

Men visst är det nödvändigt att våga se och gå bortom de här osynliga, men likväl existerande, gränserna.

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Problemlösning 101

Jag tror ofta att mitt tillfälligt mörka sinne är en långvarig företeelse som kräver drastiska livsförändringar; när det egentligen bara är en liten svacka i humöret till följd av för lite sömn.

Jag undrar ibland varför jag känner som jag gör, var all ångest kommer ifrån, tills jag äter en banan och inser att jag bara var hungrig.

25 år i denna kropp och ännu har jag inte lärt mig att 93 % av mina problem åtgärdas med antingen mat, sömn eller egentid. Allra helst alla tre.

Det är frustrerande att inte alltid veta skillnad på ilska och hunger, på ångest och sömnbrist.

Men å andra sidan är det en lättnad att åtgärderna för mina humörsvackor är välbeprövade och lättillgängliga.

Finns det några andra hangry introvertar där ute?

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sträv i livet

Jag brukar ibland säga att jag känner mig sträv i livet.

Att jag stryker mothårs bland ett människor som smeker medhårs, att jag har lite skröpligare yta bland en drös mjukhudade.

Jag gillar uttrycket för det är inte detsamma som att säga att jag känner mig fel eller malplacerad. Nej, det är mycket mer odramatiskare än så.

I slutändan handlar det om hur väl mina inre, personliga egenskaper och omvärldens yttre faktorer samverkar. Eller snarare: hur väl jag själv uppfattar och upplever att de samverkar.

Ibland samverkar de på ett sätt som får mig att känna mig sträv, helt enkelt.

Men.

Det är långt ifrån alla gånger.

Igår fick jag stå på scen. Att stå på scen innebär att vara totalt närvarande varje ögonblick; att hänge musiken och publiken sin fulla koncentration.

På scen ifrågasätter jag inte min närvaro, min kompetens, mitt jag. Jag funderar inte på inre och yttre faktorers samverkan Det finns inte tid, inte rum för det. Eller kanske de bara samverkar så väl att de sammansmälter.

På scen lever jag upp.

Och hur känner jag mig då?

Inte det minsta sträv, åtminstone.

Jag på scen. Jag lever upp, märker ni?

Jag på scen. Jag lever upp, märker ni?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.