personlighet

Ett år för mig

2019 har hittills varit ett jag-år.

Ett år för mig att revidera mitt sätt att leva på för att orka, må bra, glädjas. Det har varit ett år då jag har investerat i och satsat på mig själv (suck vilken töntig mening)

När jag skriver det så här, och ser det svart på vitt, gör jag det med ett enormt motstånd; jag känner hur det uttalandet strider mot både jantelag och österbottnisk dygd.

För det känns som att ett jag-år kan uppfattas som själviskt och individualistiskt när det egentligen handlar om självvård, omsorg om jaget. Jag är det enda jag som jag har - varför skulle jag inte ta hand om det?

Hur har jag gjort då?

Jo, jag har gått tillbaka till grunderna: sova bra, äta bra, träna bra och fylla min tid med meningsfulla, livgivande aktiviteter. Ibland inga aktiviteter alls.

Jag har också börjat rama in mitt liv och tydligt börjat skilja mellan jobb och fritid.

Jag har blivit bättre på att säga nej till det som min magkänsla avger dåliga vibbar för och inte ställt upp endast för att vara snäll.

Ibland har jag också tackat nej till sådant som vore väldigt kul, men som jag inte orkar med just nu i mitt liv. Sådant som ger en hel del, men som i slutändan tar mer.

Självmänsklighet, alltså.

I handboken är det så lätt att ta hand om sig själv. Praktiken stämmer ändå inte alltid överens med teorin.

Men sju månader inne i mitt jag-år konstaterar jag att det är en investering. Inte en självisk sådan, för i slutändan gynnas så många fler än jag också.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lögner om introverta: ogillar människor

Den tuffaste sanningen att smälta, i utforskandet av vem jag är, har utan tvekan varit faktumet att jag är mycket mer introvert än vad jag alltid har trott.

För hur mycket vi än vänder och vrider på saken är introversion inte lika mycket av en dygd som extroversion i vårt bjud-på-dig-själv-visa-framfötterna-du-är-ditt-eget-brand sätt att tänka.

Att stoltsera med ett "hej hej jag trivs jättebra för mig själv, tycker det är lite jobbigt med mycket människor och skulle helst sitta och skriva här för mig själv utan störningsmoment" låter ju inte så hett.

Och likväl är det precis så det är. För mig åtminstone.

Det tog rätt så lång tid för mig att inse det, eftersom jag alltid har varit bra på att bete mig på ett extrovert sätt: bjuda på mig själv, uppträda inför publik, våga ta kontakt med nya människor, småprata med främlingar.

Men det har ofta också sugit musten ur mig.

Efter en intensiv, människofylld kväll känner jag mig ibland som en urvriden disktrasa som bara skulle behöva få ligga i ett varmt bad, omgiven av en enda sak — tystnad.

Betyder det att jag ogillar människor som fenomen? Absolut inte. Människor är det vackraste jag vet.

Det betyder bara att jag måste få vara ensam mellan varven.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den jag är och den jag blir

En relation är en investering i något väldigt föränderligt, oförutsägbart och garantilöst.

Ändå är det många som väljer att satsa allt på den volatila aktien som en kärleksrelation faktiskt är. Alldeles huvudlöst att det är så, egentligen.

Men oftast finns det ju varken huvud eller fötter när det kommer till kärlek.

När du och jag blev vi, lovade vi ju nöd och lust i livets alla omständigheter. 

Jag såg att du hade brister, jag var smärtsamt medvetna om mina. Jag hoppades förstås att jag på något sätt kunde förfina dina skavanker, förbättra mina brister. På många sätt har vi slipats ja, men det, att vi utgår från att vi aktivt och målmedvetet ska förändra varandra kan inte vara ett självändamål.

Får inte vara det.

För jag lovade inte att älska dig för den du kan bli, efter att jag har bearbetat och format dig som jag vill.

Och du kan inte älska mig med klausulen att jag alltid bör förbli den Mindy som jag var när vi träffades.

Nej, jag lovade att älska dig för den du är, med vissheten om att du kanske aldrig förändras, men medveten om att du troligtvis gör det. Och inte nödvändigtvis åt just det håll jag hade önskat.

Om inte det är en investering i en volatil aktie så vet jag inte.

G a l e t
sade jag ju. 

 Och jag älskar det. 

Den vi var för ett år sedan. Ändå ganska lika idag.

Den vi var för ett år sedan. Ändå ganska lika idag.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Introvert baksmälla

Att vara i en ny stad är alltid lika häftigt.

Att spendera dagarna med att lyssna på intressanta presentationer inom exakt mitt forskningsfält är spännande. Att vara omringad av stora tänkare och vetenskapsmänniskor är en enorm förmån.

Det är bara ...

Jag är inte funtad till att orka vara mitt gladaste mest nyfikna och kunskapshungriga jag i många, långa, dagar i sträck. Det är inte alls fel på mina medmänniskor, det är bara så jag är funtad.

I en handling av desperation kontaktade jag min ständigt närvarande husdoktor Dr. Google.

Dr. Google identifierade kvickt symptom på den högst ovetenskapliga diagnosen ”introvert baksmälla” och jag köpte hans dom.

Lite downtime, en tupplur och lite egentid senare är jag vederkvickt i kropp och själ.

Det finns en styrka i att känna igen sig själv; sina gränser, svagheter och sitt mående.

Det är starkt att våga handla i enlighet med den egna självkännedomen, trots att det kan kännas okonventionellt och obekvämt ibland.

Det intalar jag mig själv, i alla fall. 

Turist javisst!

Turist javisst!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ny stad, nytt jag

Jag bongar byggnader i Lissabon

och föreställer mig hur det skulle vara att bo här. Cykla här, gå på morgonlänk här, forska här, veckohandla här.

Städer som jag alldeles flyktigt besöker är och förblir alltid turiststäder för mig. Det är städer man får uppleva, oftast endast en gång i livet, för att därefter leva vidare med staden som ett kärt minne, en sagolik drömstad. Tanken att människor faktiskt bor och lever sitt liv, kanske hela sitt liv, här förbluffar mig.

Så jag funderar på hur det vore att bo i den här arma vackra staden. Att vara en Lissabonmindy.

Likt huvudpersonen i Pajtim Statovcis bok Tiranas hjärta funderar jag på hur det skulle vara om varje ny stad skulle innebära ett nytt jag.

Kvickt kommer jag ändå på andra tankar.

För det vore alldeles oerhört jobbigt att byta identitet varje gång man går över en stadsgräns — för att inte tala om hur enormt förbryllande det vore för mina medmänniskor.

Ändå kan jag inte låta bli att föreställa mig ett liv bland de vackra, flagnande pastellfärgade husen i Lissabon.

Lissabonmindy vore knappast samma Mindymindy.

Uppenbarligen skulle jag kindpussas och svettas mera, samtidigt som jag antagligen skulle vara lite mera carpe dajm och lite mindre pedant (det är väldigt svårt att vara det i den här staden).

Nej, vanliga Mindy räcker bra. Jag nöjer mig med att bonga städer och förvalta Lissabon som ett kärt minne, en vacker drömstad.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mindys musiklista

Få saker är lika intima som musik.

En människans spellista på Spotify kan lika gärna vara ett utdrag ur hennes dagbok. Eller: "Säg mig vad du lyssnar på så ska jag säga dig vem du är".

Därför har jag skapat en blogglista om musik, varsågoda!

En gång på ett bröllop. Foto: Michaela Fagerudd

En gång på ett bröllop. Foto: Michaela Fagerudd

Mindys Musiklista

Vilken låt gör det omöjligt för dig att sitta still?
För många! Men för tillfället dansar jag till Benjamin Ingrossos cover på "All Night Long" och Molly Sandéns "Den som e den".

Vilken låt beskriver din livshistoria bäst?
En smått okänd låt som "Still That Girl" av Britt Nicole. Väldigt klyschig men på något sätt har den låten alltid känts som min.

Vilken låt påminner dig om din barndom?
Sången "Belle" från filmen Beauty and the Beast. Mest för att jag redan från barnsben identifierade mig med den ständigt läsande, alltid godhjärtade och härligt äventyrslystna karaktären Belle.

Vilken låt berör dig som mest?
Varför så svåra frågor, Mindy?

Det här är en fråga som jag kommer att hitta på en massa bättre svar i efterhand. Men så här på rak arm vill jag säga: Eva Cassidys tårdrypande version av "Fields of Gold", "Angel" av Sarah McLachlan och "Zion" av Autonomy.

Vilken låt tål du inte?
"Blue" (daba dii daba daa). HEMSK LÅT BORDE BANNLYSAS!

Vilken låt ger dig alltid kalla kårar?
Instrumentallåten "Freedom" av Michael W. Smith

Vilken låt kan du inte undgå att sjunga med i?
Vilken låt som helst som jag har hört förut. Men stämmor till Llten "Diane" av Cam. Och Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt har du fortfarande inte lärt dig texten till?
Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt får dig garanterat på gott humör?
Coldplays "Viva La Vida" och öronmasken "Let It Go" (Frozen, alltså)

Vilken låt får dig att tänka på en specifik person (bonusfrågor: vilken person och varför)?
Bumbibjörnarna-låten får mig att tänka på min kusin Eva, för vi följde ivrigt med programmet som barn.

"Every Teardrop is a Waterfall" får mig att tänka på min syster Ebba och på när vi cruisade runt i min Ford KA med takfönster medan den här låten dunsade i högtalarna. Det var sommar och det var underbart.

Vilken låt beskriver dig som person bäst?
Har alltid haft en nära relation till hela Sara Bareilles artisteri och känt att hon sätter ord på mitt ordlösa. Med risk för att ni ska tolka in en massa och börja psykoanalysera mig vill jag svara hennes låt "Used to Be Mine".

En gång på ett annat bröllop. Foto: Hannah Salo

En gång på ett annat bröllop. Foto: Hannah Salo

Du får gärna använda den här listan på din blogg om du vill.

Kom ihåg att referera till min blogg om du gör det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Idealist, javisst!

Samtliga halv- och ovetenskapliga personlighetstest som jag har tagit vittnar om det:

Jag är en inbiten idealist.

Det innebär att jag har skyhöga ideal som jag inte bara tror att existerar som ett tanke-embryo i min fantasi, utan som jag också tror att människan har kapaciteten att uppnå. Jag tror hårt på den goda människan. hårt!

Det betyder att jag har höga krav på mig själv, på mina relationer och på hur jag bör leva mitt liv.

Och det kan bli lite besvärligt, för mer ofta än sällan märker jag att jag inte alls lever upp till mina egna stadgar. Så klart att jag då blir besviken.

Likaledes är människorna i mitt liv endast människor, och precis som jag kommer också de till korta ibland.

Att vara en idealist är inte lätt. Att vara en modfälld och besviken idealist är kanske ännu värre.

Men redan det, att jag vet om att jag är en idealist, hjälper mig att hantera mina känslor och min förmåga att repa mig efter ett fall från valfri idealisthöjd.

Och trots att det inte alltid är lätt att vara idealist så finns det något fint med det.

Det här:

trots verkligheten ibland är något helt annat än den som jag målar upp i min utopiska världsbild och människosyn, så tror jag ändå alltid att det kan — kommer — att uppnås i slutändan.

Och då känns det inte så illa längre.

forlovning-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Måste man gilla alla människor?

Från barnsben lär vi oss att komma överens med andra.

Då handlar det främst om att inte slå ihjäl grannflickan med grävmaskinen när hon är irriterande i sandlådan, eller att inte knuffa storebrodern i nässeldiket när han retas. Istället lär vi oss att hantera vår frustration på andra, mer konstruktiva sätt.

Vi växer upp och förhoppningsvis blir vi rätt så bra på att undvika incidenter orsakade av grävskopor i huvudet och andra gradens brännskador.

Men att vi lär oss att hantera vår frustration på ett mer civiliserat sätt betyder väl inte automatiskt att vi lär oss att gilla alla människor. Eller?

Jag kommer överens med de flesta människor. I stort sett alla (fastän det här “överenskommandet” ibland kan innebära att ta djupandningspauser på toaletten och krampaktigt bita ihop tänderna så att inte ett ont ord bara pyser ut).

Men måste man verkligen tycka om alla människor?

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Jag har svårt att gilla människor som är besserwissrar, som totalt kör över andra människor i diskussioner, som avsiktligt vill verka förmer än andra och få andra att känna sig underlägsna.

Jag irriterar mig på människor som tror att de är världens navel, som går före i kön, som inte bemödar sig om att säga tack eller hälsa tillbaka och som parkerar i specialparkeringsrutor trots att de inte har rättigheterna.

Jag kommer överens med de här människorna, ja. Men tyvärr har jag få varma känslor till övers för sådana här personer.

Men, som inbiten idealist och troende på det det goda i människan, tror (hoppas!) jag innerligt att om jag bara skulle rota tillräckligt länge skulle jag i varje människa finna det sköna, älskvärda.

För det är svårt att inte tycka om människor när man verkligen lär känna dem på djupet. Eller: varje människa är en oslipad diamant som det så fint heter. Jag tror stenhårt på det.

Med vissa människor måste man bara slipa riktigt hårt och riiiktigt länge.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Farlig förändring

Mina tankar rör sig mycket inom territoriet förändring.

Kanske är det våren som varje dag märkbart förändrar min omgivning, som får mig att tänka i dessa banor. Kanske är det någon fas jag är i just nu. Jag vet inte.

Men där rör sig mina tankar just nu. Där finner du mig just nu. I förändringens landskap.

Jag behöver bara se mig själv i spegeln för att inse hur mycket jag har förändrats under de senaste åren.

Min självinsikt har blivit djupare och min tillit till min egen förmåga har mognat. Jag har gått från att ha tid och tjänster som kärleksspråk, till att nu kommunicera kärlek i form av gåvor och ord.

Jag har blivit markant bättre på att spela piano och ständigt utvecklar jag min förmåga att uttrycka mig i skrift. Min finska har förbättrats med åren och jag har börjat utmana mig själv mer när jag tränar.

Jag har blivit mer temperamentsfull och fått kortare stubin (en tämligen oroväckande utveckling). Jag har blivit bättre på att köra bil.

Mycket är förstås sig likt; mitt intresse för litteratur, mitt relativt långa hår, min förkärlek för kaffe, salmiak och ordvitsar står kvar. Kanske för alltid. Kanske inte.

Länge, länge var jag rädd förändring. Skydde förändring som pesten.

Nu vet jag bättre.

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som du har förändrat mig

Man blir som man umgås, sägs det.

Jag kan inte annat än hålla med.

Vi har varit tillsammans så pass länge nu, min Samuel och jag, att jag har svårt att över huvud taget minnas den Mindy jag var innan oss.

För det är sant, att jag har förändrats mycket. Och det är också sant att en stor del, dock inte enbart, är på grund av vår relation. Vår relation som jag värdesätter så, så högt.

Jag har samlat mina tankar, och vill här skriva ett inlägg om på vilka sätt faktumet vi har förändrat mig.

Mitt sätt att tala.
Jag har aldrig talat fullständig standardsvenska, men jag har aldrig heller pratat så mycket dialekt sen jag började umgås med Sam.

Ord och uttryck som jag aldrig hade hört, ännu mindre använt mig av, förut har smugit sig in i min vokabulär under åren, och nu är uttryck som “Jag har varit med när hararna har pruppat”, “snurro” (i bemärkelsen båtmotor) och interjektionen eller svordomen "ferrgan!” standardfraser.

Min humor
Jag hade en fantastisk humor redan innan jag träffade Samuel, och nu är den väl bara ännu mer superb! Nånej. Men visst har jag med åren anammat en humor som är mer lik Samuels.

Om jag skulle beskriva den skulle det väl vara en ganska öppenhjärtig radio pleppo-humor med en stor gnutta självironi. Men för att vara rättvis tror jag att jag har påverkat Samuels humor mer — han börjar nästan närma sig mina nivåer då det gäller ordvitsar och språklig kreativitet.

Haba-blogg.jpg

Min frispråkighet
Jag har alltid varit en person som vill att alla ska vara nöjda. Det har gjort att jag inte alltid har velat säga min åsikt i rädsla för att den är avvikande eller sårande. Samuel har däremot peppat och pushat mig till att utveckla den här förmågan och idag är jag tusenfalt bättre på det än innan vi träffades.

Mitt intresse för Game of Thrones
Jag hade knappt hört om serien förrän Samuel fick mig att se på den med honom. Och det är jag ju väldigt glad för!

Mina konsumtionsvanor
Tidigare följde jag ordspråket “billig å braa” och köpte klädesplagg och varor utifrån det tankesättet. Men med en ekonom till man lärde jag mig däremot att det ibland, kanske till och med oftast, lönar sig att investera dyrt en gång för att produkten ska hålla längre. Inte illa livsvisdom!

Min förmåga att skryta på mig själv
Jag är uppvuxen i Karleby, och med all respekt och kärlek till min hemstad tror jag starkt att det är jantelagens högsäte. Att säga något så banalt som “Jag är stolt över mig själv” är ord som jag inte yttrade förrän i tjugoårsåldern. Och det är mycket tack vare Samuel.

Jul2018-blogg.jpg

Mitt sätt att se på social interaktion
Min Samuel är en mästare på att lära känna nya människor och på att småprata med folk. Han har lärt mig mycket om människointeraktion, samspel och samarbete. Och det intressanta är att han lär mig det här helt enkelt genom att vara sig själv. Det beundrar jag honom för!

Mina snowboardskills
Jag åkte snowboard innan jag träffade honom, men med hans många tips och våra resor till Lappland har jag definitivt lärt mig en hel del och blivit mycket bättre på att åka. Hur mycket skills vi kan tala om är ändå förhandlingsbart.

Mitt intresse för matlagning
Samuel är en riktig matgeek (dock inte den riktiga Matgeeken) och älskar häftiga grejer i köksväg. Han har bland annat introducerat fenomenen sous vidé och sauteuse till vårt köksförråd och min vokabulär. Idag använder vi bägge flitigt och det är både kul och intressant!

Min förmåga att stå på mig
Jag vet inte hur många gånger Samuel har haft en pepptalk med mig när jag har velat säga nej eller säga ifrån men inte vågat. Vi har fört många, långa diskussioner om det här och trots att jag ännu har mycket att lära mig har jag kommit långt.

Jag tror det är oundivkligt att våra relationer formar oss men så länge det är till det bättre är det gott.

IMG_2841.jpg

På vilket sätt har ditt parförhållande eller dina vänskapsrelationer förändrat dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.