lagom

Varken för eller emot, mest tvärtom

Jag påbörjade ett inlägg som handlade om ett annat perspektiv på det blogginlägg som jag skrev för några dagar sedan, om det offentliga uttrycket av tacksamhet. Jag kanske publicerar det någon annan dag, men en helt annan insikt slog mig när jag höll på att skriva (det brukar ofta göra det). Tudelad tycks vara mitt normalläge. Egentligen vill jag inte använda ordet tudelad, för det klingar så negativt och väcker associationer som obeslutsamhet och att slänga kappan efter vinden. Det är inte heller en tudeladhet som kompromissar med mina värderingar eller är på bekostnad av vad jag tror på. Nej, det är inte en sådan tudeladhet jag känner igen mig i.

Min tudeladhet består i att jag har svårt att se på saker och ting som antingen alltigenom goda eller alltigenom onda. Jag har svårt att ansluta mig till diskussioner där det inte finns rum för nyanser och skiftningar. Jag vill gärna se gråzonerna och undantagen som bekräftar regeln, medan alldeles för många vill se antingen nattsvart eller kritvitt. Den ökade polariseringen i samhället vittnar om det här, och det bekymrar mig djupt. 

Känner du igen dig i den här typen av tudeladhet? Vad har du för tankar och reflektioner om det? På vilket sätt tar det sig i uttryck i ditt liv?

Tudelad. I verkligheten inte med så här skarpa gränser.

Tudelad. I verkligheten inte med så här skarpa gränser.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bra, är tillräckligt bra

En stor del av hösten, och under hela året 2018, har jag levt ett liv som närmast kan beskrivas med ett uttryck, som får mig att tänka på en riktigt värdelös lågbudgetfilm. Mitt liv under de senaste månaderna kan beskrivas som två jobb och en avhandling. Det här har i praktiken inneburit att jag ganska långt har haft ett minutschema, och inte alls mycket tid för övers för allehanda nöjen. Det här säger jag inte alls för att få duktighetspoäng, inte alls för att jag fiskar komplimanger. Men jag säger det här för att ge lite kontext till en tanke som den här intensiva tiden har gett mig.

Jag gillar att göra saker ordentligt. Jag känner mig aldrig så halvfärdig som människa, som när jag inte har förberett mig till punkt och pricka inför en lektion. Jag känner mig oansvarig om jag inte har läst artikeln ordentligt, samtidigt som jag fört grundliga anteckningar, slagit upp okända namn, teorier och begrepp och gått lös med highlightern. Jag gillar att göra saker ordentligt. Än en gång: inte heller det här säger jag för att få duktighetspoäng.

Två jobb och en avhandling har däremot forcerat mig till insikten om att det inte alltid går att göra allting ordentligt. Och med ordentligt menas i det här sammanhanget ett pedantiskt, snudd på tvångsmässigt, sätt För jag märker att jag inte hinner. Det är inte värt att jag kortar av nätterna i båda ändorna, att jag inte umgås med min man, att jag slutar motionera och livnär mig på koffein för att orka. Nope, dit går jag inte.

Hellre gör jag då saker så där... Bra. Tillräckligt. Nog.

tulipper-blogg.jpg

Jag skrev ett inlägg tidigare i höstas om att göra saker lagom. Begreppet prestationsprinsessa (eller prestationsprins, för den delen) kanske är lite uttjatat vid det här laget, men det kan aldrig tjatas tillräckligt så länge det finns de där ute, som inte helt enkelt kan släppa saker och ting. Göra saker inom rimlighetens gräns. Vara mänskliga mot sig själva. För mig, och för så många andra där ute, är det alldeles förskräckligt att göra något lagom bra. Lagom finns inte. Men de senaste månaderna har jag tränat mycket på att göra saker lagom. Tillräckligt bra. Alldeles nog för att uppfylla kriterierna, och lite (men bara pyttelite!) mer där till.

Det samhällstempot och de krav som (vi upplever att) samhället ställer på oss idag, gör att vi inte räcker till. Jag tror inte vi ska det heller. Det är inte rimligt - eller mänskligt! - att räcka till utan att stryka på kuppen. Men jag tror att den största boven inte ändå är samhället. Jag tror att den största boven är vi själva. För det är vi som ställer kraven på oss själva, sist och slutligen.

Men jag har försökt humanisera mina krav. Och jag märker att det går att göra det. Och jag är absolut inte en sämre människa för att jag göra saker bra, men inte enastående. Och du, det är du också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.