prestationsångest

Mitt i kaoset

Uppenbarligen är jag i en fas i mitt liv just nu där jag kraschlandar i medelmåttighetens mjukhet.

Det är ett hantverk, en konst eller kanske rentav en vetenskap i sig att i vuxenålder lära sig att sänka kraven och istället anamma lite hakuna matata och carpa dajm ur varje dag.

För fastän jag inte vill, är jag en sådan som inte unnar mig att ta det lugnt innan disken är ur vägen, kläderna i tvättmaskinen hänger prydligt på tork och soffkuddarna är uppiffade.

Absurt att det ska vara så.

Galet att jag går med på att det får vara så.

Att hela tiden sträva efter perfektion kanske är en dygd, men det är även förnöjsamheten, att se mellan fingrarna, blunda för skavanker och ta en kaffi på he.

Här ser ni mig då jag totalt embrejsar medelmåttigheten med öppna armar. Nånej. Foto från min härliga KDC-tid i Åbo. Dansa där om ni är i Åo (not sponsored)

Här ser ni mig då jag totalt embrejsar medelmåttigheten med öppna armar. Nånej. Foto från min härliga KDC-tid i Åbo. Dansa där om ni är i Åo (not sponsored)

Bra soundtrack till den här tanken erbjuder Sara Bareilles senaste album Amidst the Chaos.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte med i leken

Jag har varit med i leken förut. Prestationsleken, ni vet.

Jag känner till premisserna, kan alla regler utantill. Vet precis vad som förväntas av mig, vet exakt vad som krävs av mig. Den som är med i leken, ska leken tåla.

När jag ser andra människor som är med i leken blir jag ibland frestad att också delta. Inte för att jag trivdes med den och således känner att den fattas mig. Inte heller för att lekens gemenskap är tilltalande, lockande.

Nej inte alls, faktiskt.

Men jag är omringad av leken, och följaktligen känner jag ibland att jag också borde, att jag nästan måste. Att det är norm, krav. Att jag går miste om något när jag väljer att inte delta.

Och det är själva lekens kärna: att skapa onda samveten som leder till handling.

olden-blogg.jpg

Lekens premisser är att prestera bortom rimlighetens gräns. Lekens regler är att aldrig någonsin avslöja trötthet, orkeslöshet eller brist på motivation. Lekens gemenskap är präglad av konkurrens, missunnsamhet.

Lekens resultat är utmattning.

I leken finns ingen plats för sårbarhet, inget rum för ordet nej. För den som är med i leken ska leken tåla.

Så nej tack.
Jag vill inte vara med i leken.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En medioker insats

Igår hade jag ett tillfälle på jobbet då jag gjorde en medioker insats.

Jag hade fått en uppgift någon vecka på förhand. Jag visste vad jag skulle göra. I teorin hade jag verkligen haft tid att förbereda mig, men i praktiken hade jag inte hunnit, nej, orkat. Jag antar att jag gjorde en helt okej insats, men en helt okej insats för en presterare är aldrig bra nog.

Men.

Jag tog mig an kampen mot mina hjärnspöken,
och kom på att jag hade gjort vad jag skulle.

Ingen hade bett mig skapa en flashig powerpoint, med animeringar som ploppar upp i utsökt tajming i förhållande till mitt taltempo. Ingen hade bett mig att bära en matchande outfit i samma färgtema som presentationen. Och ingen hade bett mig göra något utöver precis det jag gjorde.

Förutom jag själv.

Trots att jag kände mig skamsen över och besviken på min insats var det här en viktig, mental seger. För jag insåg att en medioker insats är en okej insats. Det är en rimlig insats.

Och en medioker insats är en jätteviktig insats,
för en presterare.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gilla det eller inte

Jag gjorde en drastisk förändring på min blogg. Märker ni?

Jo, jag tog bort hjärtknappen längst ned. Säkert tycker en del att det var dumt. Men säkert förstår många av er när jag förklarar varför.

För att skriva är att blotta. Att blogga är att blottlägga sig själv; istället för att kalla mig bloggare kanske jag hellre kunde kalla mig blottare, men nu är ju det ordet redan upptaget. (Och figurerar dessutom i helt andra sammanhang som jag inte alls vill befatta mig med.)

Jag har nu bloggat stadigt i mer än ett år och min motivation har ökat i jämn takt. Jag fortsätter att blogga för att bloggandet ger mig verkligen något. Det ger mig möjlighet att laborera och leka med språket. När jag bloggar processar jag mina tankar samtidigt som jag dokumenterar mitt liv. Det är värdefullt för mig.

Men det är inte utan förbehåll som jag publicerar inlägg på min blogg. Oo nej, det är många filter och regelverk som mina inlägg körs igenom innan de publiceras.

Och på den här krokiga, kreativa resan bjuder jag in dig, du okända läsare. Jag öppnar upp, blottlägger mig själv och låter dig — vemhelst du än är — att ta del av det här. Mitt hjärta på din skärm, var än du råkar befinna dig.

Första snön 2017. Foto: Ebba Åström

Första snön 2017. Foto: Ebba Åström

Det är klart jag vill att du läser. Det är självklart att jag vill att du ska finna det du läser behagligt eller tankeväckande. Givetvis vill jag att du fortsätter läsa och självfallet önskar jag att du hör av dig om du finner det du läser intressant.

Men sist och slutligen är det inte därför jag bloggar.

Och därför vill jag inte drivas av antalet knapptryck på hjärtat längst ner på mina blogginlägg, utan istället drivas av min inre motivation för att kunna synkronisera tanke med ord. Det är en konst jag inte kan få nog av.

Så om du framöver vill låta mig få veta vad du tycker om det jag skriver: jag lovar att jag läser när du kommenterar. Men gilla det eller inte — hjärtknappen är borta.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det var sista gången!

Att lägga ut sig, liksom konstnärligt, språkligt eller intellektuellt, gör mig förmodlingen till en av historiens mest ambivalenta och volatila person.

Jag inleder ofta starkt med mycket självförtroende. Jag erbjuder mina tjänster och jobbar ivrigt och i ett skönt flow. Senare, när jag presenterar min produkt eller min tanke, gör jag det med ett kryddmått övermod och ofta en enorm stolthet. Tänker: ”det här blev bra”.

Ibland är det också precis så bra.

Andra gånger blir jag totalt sågad. Förnärmad och missförstådd drar jag in svansen mellan benen och vaggar mig i bitter sorg och tänker: det här var sista gången.

Det här var sista gången jag blottar mig själv, mina förmågor och oförmågor på det här sättet. Jag tänker aldrig mer ställa mig på skottlinjen och låta andra skjuta ner mina idéer, mina produkter, mitt bidrag igen. Aldrig! Aldrig igen!

Känner ni igen er i den här förtvivlan? 

*** 

Vid det här laget av min text vill ni som läsare säkert ha uppmuntrande pepp och hejaheja rop och inspirational quotes om hur viktigt det är att våga igen. Men sorry, jag tror den åsnebryggan uteblir idag.

Det enda jag vet, är att tiden är förvånansvärt nådig då det kommer till de här skrubbsåren. För när nästa tillfälle till att blotta mig och min kapacitet ges, har jag glömt bort alla arga löften svurna i affekt.

Och det enda jag hoppas, är att mina skrubbsår för varje gång blöder lite mindre, och att huden för varje gång blir lite tjockare. Bara lite.

IMG_4913.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Nu förstår jag

Jag gillar att ha snyggt och rent omkring mig. Jag mår bra av att ha saker på sin plats, eller i alla fall att saker inte ligger överallt och upptar utrymme och bildar ett oorganiserat stök. Jag vet att jag mår bäst av att ha det rent och städat.

Under mina studieår tyckte jag det var så underbart att få plocka efter mig och städa upp och ha det precis så som jag ville. Och jag hade ingen alls förståelse för människor som helt enkelt inte "orkade" hålla det tiptop omkring sig. Och ja, jag använder citattecken om ordet orka, för tyckte att ursäkten: "Jag orkar inte tvätta kläder, diska efter mig eller ställa tillbaka använda grejer" var en alldeles genomdålig ursäkt. Nej jag hade absolut ingen förståelse för hur det där med orken påverkade renheten i hemmet. Det är väl bara att göra oavsett om man orkar eller inte!? Det ska ju vara rent och snyggt och därmed jämnt.

Tills jag började arbeta fulltid. Och tills en massa annat program fyllde mina dagar och kvällar. Tills jag fått uppleva den där tröttheten som gör ögonlocken tunga klockan 20:03 på fredagkväll - längelänge tills På Spåret ens börjar (här i Finland, alltså)! Och tills jag börjat se på hemmet med helt nya ögon; inte som ett ställe som nödvändigtvis måste vara instagrampublicerbart alltjämt, utan som en skön plats för avslappning och ro.

Jag kan inte räcka till i alla håll och kanter. Eller jag kanske kan, men en urlakad Mindy är inte den mest effektiva, mest trevliga och mest inspirerande Mindy. I en diskussion om det här fenomenet sade min vän: "Det är som att breda ut sig som en litenliten klick smör på en alldeles för stor brödskiva". För det är så det känns, som att stretcha, stretcha och försöka räcka till åt allt och alla. Är inte det här ett samhälleligt problem idag; alldeles för många människor som lever intill bristningsgränsen för att de har stretchat ut sig alldeles för mycket, alldeles för länge.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna  Lina  med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna Lina med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Hellre har jag lite smutsig disk framme men spenderar tid i goda vänners lag än. Hellre har jag lite kläder här och var men unnar mig en lång och skön nattsömn. Hellre struntar jag i städdagen men är mån om att inte strunta i mitt eget välmående.

Nu ser jag ser prislappen på tiptop hemmet, och nu förstår jag vad som menas med det där om att inte orka med att hålla det städat hela tiden. Nu förstår jag allt det här, och det är inte värt det. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt som behövs

Dansterminen börjar snart igen, och jag går i koreografitankar mest hela tiden. Att skapa är en kamp. bland går det så smärtfritt, allting bara faller på sin plats utan motstånd. Andra gånger är det lika motigt som då jag i lågstadiet cyklade hem med en övertung väska, motvind, hår som blåser i ögonen (och munnen och näsan), regnet piskar en i ansiktet och gör låren iskalla. Ungefär så.

Och då säger han "Ta en paus!". 

Och efter lite motstånd gör jag det. Mot min vilja. För jag vill ju helst bara få det undan, få det gjort. Envis som jag är. Men jag stänger av datorn, tar en dusch och pysslar med lite annat i hemmet och då plötsligt lossnar det. Jag kommer på vilken låt jag vill använda, och omedelbart ser jag några rörelser som passar perfekt till låten. 

jump.JPG

För ibland är allt som behövs en paus. Inte bara i konstnärligt skapande, utan också i livet i stort. En paus kan behövas när det är motigt. När man har kört fast. När man bara upprepar samma saker om och om igen, och har brist på originella idéer. När man inte är produktiv men i all envishet inte kan sluta.

Ta en paus. Ta en kort promenad. Baka. Duscha. Vad som helst. För ibland är allt som behövs en liten, liten paus.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mentala hinder

Nyss fyllda 13. Solskensleende och ångestklump. Jag hade blivit invald till distriktslaget i fotboll, och samma eftermiddag skulle den första träningen äga rum. Att jag över huvud taget hade blivit invald innebar att jag hade något slags hum om hur man spelar fotboll. Jag hade inte bara "ett hum om", utan jag var riktigt duktig.. Ändå vägrade den inbillade magvärken ge efter. Ändå ville inte rädslan ge vika. 

Så var det gången då jag skulle uppträda på byafesten, skicka in en sång till MGP, delta i tekniktävlingen i fotboll, börja i en ny dansgrupp och listan kan göras lång.

Det har varit alldeles för lätt att skylla på sträckta muskler, ett värkande huvud eller plötsliga förändringar i planer. Allt för att undslippa det omöjliga. Inte omöjligt i sig, men oumbärligt för mig. En obekväm situation där jag blir bedömd, värderad eller utsatt för jämförelse. Med andra ord ett tillfälle för mig att bli förkastad, förnekad och förnedrad.

Från då KDC tillsammans med Åbolands Kammarkör uppträdde på Åbo Svenska Teater i showen  Adiemus.  Härliga minnen.

Från då KDC tillsammans med Åbolands Kammarkör uppträdde på Åbo Svenska Teater i showen Adiemus. Härliga minnen.

Alldeles för många gånger har jag gett upp på en dröm eller ett mål, och istället valt den enkla vägen. Den enkla vägen är en lättnad för stunden och frigör själen från den omedelbara ångesten. Men den enkla vägen fråntar möjligheterna till framgång och framsteg. Den enkla vägen raderar chansen att övervinna ett mentalt hinder. Med andra ord är det en björntjänst.

Trots att jag ofta har valt den enkla vägen, känner jag inte lika mycket sorg över vad jag har förlorat, som glädje över att jag nu vet bättre. Obehagliga situationer är oundvikliga. Många gånger lockar det mer att ligga som en burrito under täcket, än att ta tag i det olustiga. Frestelsen finns, men skillnaden är att när känslorna alarmerar och aktiverar flyktinstinkterna slår jag dövörat till och envisas med att genomföra det obekväma. Enkelt är det inte. Det är det aldrig. Men det är ett måste.

Jag övertalar mig själv att stirra det obehagligt ångestfyllda rätt upp i ansiktet. Att trotsigt vägra ge efter. Någon gång har allt klaffat och jag har njutit av att göra det som tidigare var så obehagligt. Andra gånger har jag helt enkelt genomlidit och överlevt det. Oavsett slutresultatet har det alltid varit en personlig seger. Det har varit en personlig vinst när jag har klarat mitt mentala hinder.

Vilka mentala hinder tampas du med?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.