unga kvinnor

Det jag aldrig upplevde

De gamlas dans, eller de äldstes dans som det också heter, har figurerat i nyhetsflödet på sistone. (läs På de gamlas dag spelar förmögna familjer ut de fattigaSvenska Yle.)

Inte alls osökt kommer jag att tänka på min egen äldstes dans.

Visst var jag med i vimlet. På ett hörn. Men inte alls som dansare eller deltagare utan snarare som iakttagare. Senare också som speaker för festkvällen där jämnåriga gymnasiestuderande i Karleby uppvisade sina danser.

Och det kan verka förvånande, att jag som identifierar mig som en dansare inte deltog i de äldstes dans.

Jag valde att inte dansa de äldstes dans.

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Orsakerna till att jag inte deltog var flera.

Den största orsaken var att jag inte ville vara del av den hets som rådde kring dagen.

Jag uppfattade dagen som en fin tradition med vacker dans, som istället hade blivit en skönhetstävling, en american prom, starkt förknippat med status. Vem lägger ut mest pengar på smink, hår, spray tan (förväntas man vara solbränd i Finland i februari!?), naglar, smycken?

I förlängningen ansåg jag att det här var en större fråga.

De äldstes dans var en del av det utseendefixerade, konkurrerande och jämförande samhällsklimatet som jag redan hade övernog med. Jag ville inte delta i — och således bidra till — den redan bitska konkurrens mellan mina jämnåriga kvinnor.

Jag var genomtrött på det ständiga pejlandet, statusmarkerandet, jämförandet och jag vill inte ha något med det att göra.

Jag gillar att klä mig fint, fixa håret och sminket och naglar (ibland). Men när det här blir en hets och en tävling är det inte längre kul utan snarare en statusfråga.

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så jag valde att inte delta i de äldstes dans.

Jag trodde att jag kanske skulle ångra mig någon dag, men att läsa Yles artikel stärkte endast min känsla av att jag gjorde rätt.

Jag har inte något emot de äldstes dans som princip, men jag tänker att det kan finnas andra, billigare, mer jämlika och mindre konkurrerande sätt att fira de äldstes dag på.

Vad tycker du? Hur var din äldstes dans?
Är de äldstes dans en vacker prinsess- och prinsdag eller har det blivit en skönhetstävling?

Finns det alternativa sätt att fira de äldstes dag?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.35.jpeg

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.36.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.