samhällstempo

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte med i leken

Jag har varit med i leken förut. Prestationsleken, ni vet.

Jag känner till premisserna, kan alla regler utantill. Vet precis vad som förväntas av mig, vet exakt vad som krävs av mig. Den som är med i leken, ska leken tåla.

När jag ser andra människor som är med i leken blir jag ibland frestad att också delta. Inte för att jag trivdes med den och således känner att den fattas mig. Inte heller för att lekens gemenskap är tilltalande, lockande.

Nej inte alls, faktiskt.

Men jag är omringad av leken, och följaktligen känner jag ibland att jag också borde, att jag nästan måste. Att det är norm, krav. Att jag går miste om något när jag väljer att inte delta.

Och det är själva lekens kärna: att skapa onda samveten som leder till handling.

olden-blogg.jpg

Lekens premisser är att prestera bortom rimlighetens gräns. Lekens regler är att aldrig någonsin avslöja trötthet, orkeslöshet eller brist på motivation. Lekens gemenskap är präglad av konkurrens, missunnsamhet.

Lekens resultat är utmattning.

I leken finns ingen plats för sårbarhet, inget rum för ordet nej. För den som är med i leken ska leken tåla.

Så nej tack.
Jag vill inte vara med i leken.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Konsten att ha tråkigt

När jag var barn led jag av det ofta. Väldigt ofta.
Tristessen.

Vuxna omkring mig sade bara: “det är bra att ha tråkigt ibland”. Som om det skulle lösa något.

Jag hade ett höstlov för några veckor sedan. Men istället för att njuta av ledigheten i allsköns ro bokade jag in en massa program och fyllde mina dagar med allt möjligt. Det var inget dåligt höstlov, men när det var över kände jag mig inte alls mer utvilad än tidigare.

Den här veckan har jag haft ett ofrivilligt höstlov nr. 2. Eller inte egentligen så mycket höstlov som sjukledigt. Och när min blotta utandningsluft — än värre min hosta — är en smittorisk för vemhelst som är i min närhet, har jag inte rört mig bland människor. Inte ens utanför lägenheten under hela veckan som har gått.

WhatsApp Image 2018-11-02 at 11.34.18.jpeg

Tur är, att jag är introvert och gillar att umgås med mig själv.

De första dagarna var jag så trött och febrig att jag knappt gjorde annat än sov och slötittade på tv. Nu när jag börjar vara kryare har jag klottrat i min bujo och läst en del. Men nu är jag inne på dag fem av sjukledigt, dag tolv av sjukande och jag får kallt konstatera: jag är enormt uttråkad!

Och vidare konstaterar jag: det är länge sedan jag har varit uttråkad! Det är länge sedan jag har haft så här tråkigt! Men det är också länge sedan jag har känt mig så utvilad som nu.

Jag har alltid höga ambitioner inför mina ledigheter. Till och med korta veckoslut. Jag vill bli bättre på att med gott samvete göra ingenting. Mitt mål för nästa ledighet är: uppnå tristesstadiet.

Jag tror att vårt samhällstempo, kraven i arbetslivet, det ständiga överflödet av intryck från sociala medier och nyheter gör att vi har glömt bort den ädla konsten att ha tråkigt.

Och framför allt har vi glömt bort barndomens sanning: det är bra att ha tråkigt!

Jag önskar er ett riktigt tråkigt veckoslut!

Är kattvakt åt min bror och brorsfrus söta ragdolls, och det är minsann allt annat än tråkigt!

Är kattvakt åt min bror och brorsfrus söta ragdolls, och det är minsann allt annat än tråkigt!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.35.jpeg

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.

WhatsApp Image 2018-09-19 at 08.33.36.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rum för samtal

Jag har tidigare nämnt att jag tycker att vi behöver bereda rum för skönhet idag. Speciellt då samhällstempot är som det är, och de snabba nöjen tar över i förmån för långsamhetens lov. Skönhet är emellertid inte det enda vi medvetet behöver barna väg för, utan jag tror också att det goda samtalet är lite av en utrotningshotad vara.

Det är alldeles för lätt att vardagen flyter på med konversationer som handlar om dagens program och meny, veckans inköpslista och vilka räkningar som bör betalas. De här konversationerna är ju viktiga i och för sig, men representerar det effektivitets- och nyttotänk som jag är lite av en passiv motståndare av. Inte så mycket för att effektivitet är något dåligt i sig, men däremot för att jag tycker det har ett pris. Ett högt pris.

På det personliga planet är effektivitetstänkandet alltså ofta på bekostnad av det goda samtalet. Det samtalet som sträcker sig djupare, ända ner till rötterna. Det där samtalet som tar sig längre än inköpslistor och helgens program. Det där samtalet som leder oss dit vi inte annars går, och som kanske får fungera läkande, helande, där det går fram. 

Men det känns abrupt att gå från "Vad ska vi äta idag?" till "Vad tänker du på då du ligger i sömnlös vånda om nätterna?". Det går inte att nå de nivåerna i en handvändning, utan jag tror att vi behöver beredas ordentligt med tid och sakta värmas upp för att våga gå dit vi inte borde.

Och jag tror att vi behöver signalera att vi också har just det — tid, att erbjuda den som talar. För när vi får ta del av en glimt ur en annan människas. Då stannar tiden upp, och plötsligt har vi all tid i världen.

vintri2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rum för skönhet

I dagens samhälle där orden effektivitet och produktivitet är ledord, och där olika föremåls och verksamheters nyttofunktion är det väsentliga, är det ibland svårt att argumentera för det skönas rum i vår tillvaro. Jo visst ska de flesta nyttoprylar också idag ha en estetisk dimension, men jag talar om den långsamma läsningens, filmklassikernas och bildkonstens allt krympande rum i dagens nyttosamhälle.

Mina försök till att uppmuntra till skönlitterär läsning möts inte sällan av ett: "Nä jag vill lära mig något när jag läser"; och således marginaliseras den skönlitterära läsningen till förmån för "nyttoläsningen" som då må vara populärvetenskap eller biografier. Nu menar jag inget illa om de här genrerna, men inte sällan vill jag möta de här kommentarerna med ett: "Så man lär sig inget av att läsa skönlitteratur?".

Vi behöver vetenskap och populärvetenskap, vi behöver läsa biografier, känna till vår historias viktiga händelser och ha kunskap om vad som händer i vår samtid. Men jag vill också hävda att vi behöver estetik. Men vi behöver skapa rum för skönhet. Och vi behöver göra det med stor envishet, just på grund av att det rummet ständigt krymper.

Nej, jag tror inte att vi automatiskt blir bättre människor av att läsa skönlitteratur, och jag tror inte att vi kan lösa alla världens problem genom att rota fram VHS:kassetter med filmklassiker. Men jag tror absolut inte att det skadar att göra det. Och jag tror absolut inte att det är en förlust att bredda sina horisonter eller enbart njuta av långsamhetens lov. Jag tror tvärtom att det är viktigt med en ordentlig motvikt till samhällets slungande centrifugalkrafter.

I mitt jobb blir jag ständigt mer övertygad om hur viktig konsten är. L'art pour l'art - konst för konstens egen skull. När samtidsmänniskan ges möjlighet att i lugn och ro ta till sig, diskutera och ägna sig åt det sköna och vackra i livet händer något. På riktigt. Skönhet tilltalar människan på ett så grundläggande plan. Men det är så sällan vi mellan möten, motionspassen och matlagningen får tillfälle att ostört ägna oss åt det sköna, att vi sorgligt nog har blivit riktigt dåliga på det (upp med handen alla som känner att tröskeln till att välja boken över netflix är oerhört hög).

Men låtom oss inte låta det stoppa oss, för vi behöver skapa rum för skönhet.

BOKET-Blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bra, är tillräckligt bra

En stor del av hösten, och under hela året 2018, har jag levt ett liv som närmast kan beskrivas med ett uttryck, som får mig att tänka på en riktigt värdelös lågbudgetfilm. Mitt liv under de senaste månaderna kan beskrivas som två jobb och en avhandling. Det här har i praktiken inneburit att jag ganska långt har haft ett minutschema, och inte alls mycket tid för övers för allehanda nöjen. Det här säger jag inte alls för att få duktighetspoäng, inte alls för att jag fiskar komplimanger. Men jag säger det här för att ge lite kontext till en tanke som den här intensiva tiden har gett mig.

Jag gillar att göra saker ordentligt. Jag känner mig aldrig så halvfärdig som människa, som när jag inte har förberett mig till punkt och pricka inför en lektion. Jag känner mig oansvarig om jag inte har läst artikeln ordentligt, samtidigt som jag fört grundliga anteckningar, slagit upp okända namn, teorier och begrepp och gått lös med highlightern. Jag gillar att göra saker ordentligt. Än en gång: inte heller det här säger jag för att få duktighetspoäng.

Två jobb och en avhandling har däremot forcerat mig till insikten om att det inte alltid går att göra allting ordentligt. Och med ordentligt menas i det här sammanhanget ett pedantiskt, snudd på tvångsmässigt, sätt För jag märker att jag inte hinner. Det är inte värt att jag kortar av nätterna i båda ändorna, att jag inte umgås med min man, att jag slutar motionera och livnär mig på koffein för att orka. Nope, dit går jag inte.

Hellre gör jag då saker så där... Bra. Tillräckligt. Nog.

tulipper-blogg.jpg

Jag skrev ett inlägg tidigare i höstas om att göra saker lagom. Begreppet prestationsprinsessa (eller prestationsprins, för den delen) kanske är lite uttjatat vid det här laget, men det kan aldrig tjatas tillräckligt så länge det finns de där ute, som inte helt enkelt kan släppa saker och ting. Göra saker inom rimlighetens gräns. Vara mänskliga mot sig själva. För mig, och för så många andra där ute, är det alldeles förskräckligt att göra något lagom bra. Lagom finns inte. Men de senaste månaderna har jag tränat mycket på att göra saker lagom. Tillräckligt bra. Alldeles nog för att uppfylla kriterierna, och lite (men bara pyttelite!) mer där till.

Det samhällstempot och de krav som (vi upplever att) samhället ställer på oss idag, gör att vi inte räcker till. Jag tror inte vi ska det heller. Det är inte rimligt - eller mänskligt! - att räcka till utan att stryka på kuppen. Men jag tror att den största boven inte ändå är samhället. Jag tror att den största boven är vi själva. För det är vi som ställer kraven på oss själva, sist och slutligen.

Men jag har försökt humanisera mina krav. Och jag märker att det går att göra det. Och jag är absolut inte en sämre människa för att jag göra saker bra, men inte enastående. Och du, det är du också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det som bara vi kan

För ett tag sen skrev jag om en stressdefinition som har varit väldigt tankeväckande för mig. En stress som inte uppkommer så mycket av de yttre omständigheterna som den inre osäkerheten på vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras.

Emedan jag fortfarande tror helt och fullt på den stressdefinitionen, är jag också fullt medveten om att det finns en påtaglig stress som till stor del är beroende av yttre omständigheter. Jag själv har inte upplevt den här stressen, men jag har sett den. Du har säkert sett den, ja vi vore blinda om vi inte hade sett den.

Den.
Den där stressen som uppstår till följd av att projekt på projekt läggs på; nya ansvarsuppgifter läggs till och arbetsbilden breddas utan att något för den skull minskas eller tas bort. Kanske barn, huslån, försäkringar, räkningar, renoveringar, arbetsresor och övrigt samhälleligt engagemang också ingår i ekvationen. Den omöjliga ekvationen. Den omänskliga ekvationen.

Mitt hjärta gråter över de slutkörda. De utbrända, genomtrötta, tappert kämpande men alldeles för urlakade själar därute. De som för länge sedan borde ha klivit av det galna hamsterhjul vi kallar samhällstempo. Men visst är det svårt att förstå när nog är nog. Att nog är nog.

Allt det här i kombination med prestationskrav och orimliga förväntningar på den egna orken, och väggen kan vara ett snart faktum.

Foto av Fotografsystern Ebba.

Foto av Fotografsystern Ebba.

Vi kan kanske inte förändra samhällstempot. Jag vill tro att det går, men i väntan på. Om vi inte kan förändra hela samhället kan vi ju bara gå till oss själva. Jag tror att vi aldrig kan vara lyhörda nog för det egna tempot. Vi kan aldrig vara känsliga nog för signaler från den egna orken. Aldrig tillräckligt måna om våra kära, om oss själva.

Det är bara vi själva som kan tacka nej till att anta nya uppgifter. Det är bara vi själva som kan uppmuntra andra till att ta det lugnt, att inte svara på mejlet genast, att ta sin tid. Vi kan, om vi vill, starta en vänligt sinnad protest mot det hetsiga och uppskruvade tempot. Vi kan, om vi vill.

Men det är bara vi, som kan det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.