Sprakar glädje

Jag, och otroligt många andra, har sett Marie Kondo på Netflix och blivit inspirerad (alternativt upplevt andra känslor) av hennes städmetod.

Nu är jag långt ifrån någon Marie Kondo-expert, men jag har förstått att hennes filosofi går ut på att utvärdera varje produkt i hemmet och överväga om produkten “sprakar glädje” (spark joy) för en. Om svaret blir ja, behåll den och sköt om den väl. Om nej, gör dig av med den.

Jag tänker att det här sättet att tänka inte endast behöver begränsas till materiella ting, utan kanske också kan inbegripa andra aspekter av livet.

Att hitta det som sprakar glädje i ens liv, är det inte bland det mest värdefulla vi kan göra?

Det som sprakar glädje i mitt liv just nu är långsamma morgnar, smoothies med havregryn, spontana kaffebesök, pulshöjande träning, ett lyssnande öra, en tupplur med perfekt längd, färska snittblommor, solskendspromenader, stretchning om kvällarna, serien FRIENDS, biblioteksbesök, färskt bröd och doften av ett nyvädrat rum.

Jag märker att många — till och med de flesta — av ovanstående glädjeämnen är sådant som jag kan njuta av och ta till mig dagligen. Det handlar bara om att jag själv väljer att prioritera det.

Helt enkelt att prioritera det som sprakar glädje i mitt liv.

Gör du det också.

En fröjd för ögat

Jag blir så inspirerad av vackra böcker.

Visst är innehållet det centrala för mig (jag har till och med skrivit ett inlägg om de bästa fula böckerna) men det är något alldeles särskilt när en bok jag umgås med också är en skönhet för ögat.

I ett litteratursamtal berättade en ny vän som jag fick under min Bostonresa att boken Pachinko av Min Jin Lee är en av hennes favoriter.

Det avgjorde saken.

Så fort mitt plan landade i Vasa gick jag utan tvekan och totalt utan förhandsinformation till biblioteket och lånade hem den.

Ack lyckan när jag märkte att den inte bara är bra (är halvvägs som bäst) utan att den samtidigt är en sann fröjd för min estetiska själ.

Jag menar: bara se på den!

Så den här skönheten umgås jag med nu för tiden.

Vad läser du för tillfället?

Det riktiga målet

Jag var långt ifrån den enda som hade valt att ta sig ut i det vackra vinterlandskapet.

Nej, både pensionärer och motionärer var ute och promenerade, sprang eller till och med skidade i det snötäckta Sandviksområdet.

Fastän jag ofta är ute och går, tycker jag att hela grejen med promenader är lite märklig. Jag är väldigt målmedveten som person, och därför har jag ibland svårt att omfatta att det är själva resan som är ändamålet.

Med andra ord: jag har svårt för att bara “gå omkring och njuta”.

Så jag gjorde inte det.

Tvärtom gjorde jag upp en plan för hur jag skulle promenera och lade sedan manken till. Med blicken stadigt fäst på följande backkrön gick jag raskt fram. Siktet inställt på målet: att gå min rutt snabbt och raskt och sedan komma hem igen.

Tills jag såg en dam stå vid vattenbrynet, precis vid det där idylliska stället med de två bänkarna och den fina lilla bron. Och hon bara … stod, där; blickade ut över de vackert frysta vasstråna, det istäckta havet och den efterlängtade solen, som skymtade bakom den molntäta himlen.

Jag såg bara hennes ryggtavla, men jag bara visste att hon nöjt betraktade omgivningen. Jag tror till och med att hon log.

Och när jag såg henne mattades min fart av, stegen blev långsammare och min blick sökte sig mot havet. Det är så vackert, konstaterade jag.

Alldeles för ofta rusar jag på, har min blick stadigt fäst på något avlägset mål och glömmer allt det sköna som finns just här just nu.

Den här okända kvinnan påminde mig om hur själva resan, eller kanske bara nuet är målet. Och att det räcker.

Från söndagens kaffeutflykt.

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.

Kärlekens dag

Den 19 maj var i sanning en kärlekens dag.

Jag hade förmånen att inte bara bevittna ett utan två fina par bli äkta makar (tre, om jag får räkna med det kungliga bröllopet). Att jag därutöver fick bidra till respektive pars bröllopsdag gör mig ödmjukt tacksam. 

Ja. 
Vad mer kan sägas efter en sådan kärlekens dag? 
Kanske bilderna får tala för sig själva.

Fina Julia och Jonatan ❤

Suddig bild men i varje fall. Julia och Jonatan.

Charlotta och Jonas. ❤ (och min bei som bestman!) 

Urstiliga män. Bestman Samuel och the man of the day, Jonas.

Vardagsvackert i form av poesi

Jag läste Lotta Sanhaies Diskdikter

Jag kan inte annat än ge fem stjärnor åt den här underbara samlingen.
Den har allt som jag kan förväntas kräva av en diktsamling.

Stilistiskt intelligenta formuleringar
Fyndiga böjningar
Kreativt nyskapande
Humor, självironi
samhällskritik och feminism.

Det är öppet, ärligt och frustrerat.
Rasande och ödmjukt.
Högt och lågt om vartannat i en härlig, igenkännbar röra.

Om att vara småbarnsmor och att ha en karriär.
Om lyckade arbetspresentationer och vällingkladd.
Om äktenskap och bajsblöjor.

Jag läser långsamt. Jag skrattar högt för mig själv. Jag pausar, läser igen — långsammare den här gången — och suger i mig orden som en svamp. Jag klistrar in post it-lappar på alla ställen jag vill skriva ner. Snabbt är boken en enda explosion i färgglada post it-lappar. Jag läser högt åt min Samuel ibland. Det är bara så bra.

Mitt favoritord, som inte alls är så mycket ett vedertaget ord som ett ord jag bara har börja använda frekvent, är vardagsvackert. 

Och det är precis där jag vill placera Sanhaies poesi. 
Mitt i det vardagsvackra.
 

Bild ur Sanhaie (2016: 35)

Källa:
Sanhaie, Lotta (2016): Diskdikter. Vasa: Scriptum

För att illustrera

Ifall ni läste mitt inlägg från igår och fortfarande inte tror mig:

“Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.”

“Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.”

Det är inte värt det, kände hon.
Det är alltid värt det, tänkte hon.
Och oavsett vilket kan jag inte avstå, tänkte hon och kände hon

Det hon definitivt inte fick göra nu var att utsätta sig för ångesten i att skicka ett sms på vilket det inte kom något svar. Ångesten över uteblivna svar var något de som skapade sms och mejl inte kunde föreställt sig. Eller också saknade de den sortens inlevelseförmåga. Det brände i fingrarna efter att sms:a och få lättnaden det innebar att skicka iväg något, som höll i sig under minuterna som följde när man fortfarande kunde hoppas på ett svar. Hon höll flera gånger i telefonen och började skriva ett meddelande, men raderade varje gång och la den långt ifrån sig.

Samtliga citat ovan från Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande. 

Om ni inte fattat än: läs den!

Inte alls Egenmäktigt förfarande. Snarare en bok av John Green

Rum för samtal

Jag har tidigare nämnt att jag tycker att vi behöver bereda rum för skönhet idag. Speciellt då samhällstempot är som det är, och de snabba nöjen tar över i förmån för långsamhetens lov. Skönhet är emellertid inte det enda vi medvetet behöver barna väg för, utan jag tror också att det goda samtalet är lite av en utrotningshotad vara.

Det är alldeles för lätt att vardagen flyter på med konversationer som handlar om dagens program och meny, veckans inköpslista och vilka räkningar som bör betalas. De här konversationerna är ju viktiga i och för sig, men representerar det effektivitets- och nyttotänk som jag är lite av en passiv motståndare av. Inte så mycket för att effektivitet är något dåligt i sig, men däremot för att jag tycker det har ett pris. Ett högt pris.

På det personliga planet är effektivitetstänkandet alltså ofta på bekostnad av det goda samtalet. Det samtalet som sträcker sig djupare, ända ner till rötterna. Det där samtalet som tar sig längre än inköpslistor och helgens program. Det där samtalet som leder oss dit vi inte annars går, och som kanske får fungera läkande, helande, där det går fram. 

Men det känns abrupt att gå från "Vad ska vi äta idag?" till "Vad tänker du på då du ligger i sömnlös vånda om nätterna?". Det går inte att nå de nivåerna i en handvändning, utan jag tror att vi behöver beredas ordentligt med tid och sakta värmas upp för att våga gå dit vi inte borde.

Och jag tror att vi behöver signalera att vi också har just det — tid, att erbjuda den som talar. För när vi får ta del av en glimt ur en annan människas. Då stannar tiden upp, och plötsligt har vi all tid i världen.

Rum för skönhet

I dagens samhälle där orden effektivitet och produktivitet är ledord, och där olika föremåls och verksamheters nyttofunktion är det väsentliga, är det ibland svårt att argumentera för det skönas rum i vår tillvaro. Jo visst ska de flesta nyttoprylar också idag ha en estetisk dimension, men jag talar om den långsamma läsningens, filmklassikernas och bildkonstens allt krympande rum i dagens nyttosamhälle.

Mina försök till att uppmuntra till skönlitterär läsning möts inte sällan av ett: "Nä jag vill lära mig något när jag läser"; och således marginaliseras den skönlitterära läsningen till förmån för "nyttoläsningen" som då må vara populärvetenskap eller biografier. Nu menar jag inget illa om de här genrerna, men inte sällan vill jag möta de här kommentarerna med ett: "Så man lär sig inget av att läsa skönlitteratur?".

Vi behöver vetenskap och populärvetenskap, vi behöver läsa biografier, känna till vår historias viktiga händelser och ha kunskap om vad som händer i vår samtid. Men jag vill också hävda att vi behöver estetik. Men vi behöver skapa rum för skönhet. Och vi behöver göra det med stor envishet, just på grund av att det rummet ständigt krymper.

Nej, jag tror inte att vi automatiskt blir bättre människor av att läsa skönlitteratur, och jag tror inte att vi kan lösa alla världens problem genom att rota fram VHS:kassetter med filmklassiker. Men jag tror absolut inte att det skadar att göra det. Och jag tror absolut inte att det är en förlust att bredda sina horisonter eller enbart njuta av långsamhetens lov. Jag tror tvärtom att det är viktigt med en ordentlig motvikt till samhällets slungande centrifugalkrafter.

I mitt jobb blir jag ständigt mer övertygad om hur viktig konsten är. L'art pour l'art - konst för konstens egen skull. När samtidsmänniskan ges möjlighet att i lugn och ro ta till sig, diskutera och ägna sig åt det sköna och vackra i livet händer något. På riktigt. Skönhet tilltalar människan på ett så grundläggande plan. Men det är så sällan vi mellan möten, motionspassen och matlagningen får tillfälle att ostört ägna oss åt det sköna, att vi sorgligt nog har blivit riktigt dåliga på det (upp med handen alla som känner att tröskeln till att välja boken över netflix är oerhört hög).

Men låtom oss inte låta det stoppa oss, för vi behöver skapa rum för skönhet.

Ord på vägen

Minns ni om när jag skrev om mina 6 bästa tips för ett läsande liv?

Ett av mina tips var att samla vackra, tänkvärda citat i ett och samma ställe. Idag tänkte jag dela med mig av några glimtar jag har sparat i mitt häfte. Häftet kallas jag "Ord värda att bevinga".

Ibland satsar jag lite mer på hur jag rent kalligrafiskt skriver ner mina citat. Ibland mindre. Oftast inte så mycket alls. Men det får vara lite imperfekt, det är bara mänskligt.

Jag hoppas att jag med de här bilderna kan inspirera er till att läsa mer. Och våga ta er an lyrik också. Längst ner finns en lista på varifrån citaten är hämtade. Läs och njut.

Citaten är hämtade ur:
Bodil Malmsten (2014) Det här är hjärtat (den här bara måste ni läsa)
Peter Sandström (2012) Till dig som saknas
Lars Huldén (2016) Läsning för vandrare och andra (vari citatet från 1974 finns med)
Pauliina Rauhala (2015) Taivaslaulu