natur

Vår bästa tid

Jag steg ut ur gymmet.

Rosig om kinderna, varm i hela kroppen och med muskler som brände lätt av mjölksyra. Det hade regnat. Asfalten var mörkgrå och våt. Luften, som hade varit så tung och kompakt då jag startade hemifrån, var nu frisk, frisk och så syrerik.

När jag började cykla iväg hemåt, längs de härliga lantliga vägarna som mina hemtrakter så idylliskt kännetecknas av, var dofterna jag möttes av närmast explosionsartade. Doften av vått gräs och söta, färgstarka lupiner som är i sitt esse just nu.

Lite senare längs vägen var det någon som grillade något gott på terassen. Matos och gasgrill.

Jag ville bara fylla mina lungor med alla de här ljuvliga dofterna och aldrig låta det ta slut.

Trots att alla säsonger och årstider och skeden i livet har sina fördelar konstaterar jag ändå: vår bästa tid är nu.

Visst njuter du?

Kronobyidyll.

Kronobyidyll.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Världen expanderas

Sommaren visar sig från sin vackraste sida. 

Och vi kan inte längre bara sitta hemma och uggla, nej ut ut ut kallar världen på oss och vi lyder.

Vi utforskar vår omvärld och expanderar våra kretsar, om än lite lite i taget. 

Vintern har länge hållit oss fångna; alldeles för länge har vi trampat i samma cirklar - nu lockar sommaren oss ut på äventyr.

Och vi går. 

FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg

Denna gång till Svedjehamn för att äta den bästa fisksoppan i mitt liv, gå längs den sköna naturstigen (ackompanjerat av myggsurr) och kaffepausa med underskön vy.  

Det behövs så lite, egentligen. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite borta men ändå hemma

Jag håller sakteliga på att acklimatiseras i området som vi har kommit att kalla hem.

Hur det känns så här två månader efter flytten? Kort och gott bra. Superbra, faktiskt, alldeles över förväntan.

Eftersom jag har växt upp nära skogen, bredvid stora åkrar och i en idyllisk lantmiljö känner jag mig hemma i den här mer rurala miljön som ändå är förvånansvärt nära stad och civilisation.

Om jag hittar mig fram i mina nya hemtrakter?

Tja, sådär.

Det beror väl på vad man har planerat att hitta. Jag har bland annat hittat en massa små skogsstigar, mysiga alléer och lummiga gläntor. Och visst har jag hittat till biblioteket, gymmet och gymnasiet också, om än med lite ofrivillig fördröjning ibland.

Jag är kanske lite borta i mitt nya område ännu

men ändå är jag så väldigt mycket hemma.

Mysigt, eller hur?

Mysigt, eller hur?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det riktiga målet

Jag var långt ifrån den enda som hade valt att ta sig ut i det vackra vinterlandskapet.

Nej, både pensionärer och motionärer var ute och promenerade, sprang eller till och med skidade i det snötäckta Sandviksområdet.

Fastän jag ofta är ute och går, tycker jag att hela grejen med promenader är lite märklig. Jag är väldigt målmedveten som person, och därför har jag ibland svårt att omfatta att det är själva resan som är ändamålet.

Med andra ord: jag har svårt för att bara “gå omkring och njuta”.

Så jag gjorde inte det.

Tvärtom gjorde jag upp en plan för hur jag skulle promenera och lade sedan manken till. Med blicken stadigt fäst på följande backkrön gick jag raskt fram. Siktet inställt på målet: att gå min rutt snabbt och raskt och sedan komma hem igen.

Tills jag såg en dam stå vid vattenbrynet, precis vid det där idylliska stället med de två bänkarna och den fina lilla bron. Och hon bara … stod, där; blickade ut över de vackert frysta vasstråna, det istäckta havet och den efterlängtade solen, som skymtade bakom den molntäta himlen.

Jag såg bara hennes ryggtavla, men jag bara visste att hon nöjt betraktade omgivningen. Jag tror till och med att hon log.

Och när jag såg henne mattades min fart av, stegen blev långsammare och min blick sökte sig mot havet. Det är vackert, konstaterade jag.

Alldeles för ofta rusar jag på, har min blick stadigt fäst på något avlägset mål och glömmer allt det sköna som finns just här just nu.

Den här okända kvinnan påminde mig om hur själva resan, eller kanske bara nuet är målet. Och att det räcker.

Från söndagens kaffeutflykt.

Från söndagens kaffeutflykt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

höösti1-blogg.jpg

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.

WhatsApp Image 2018-10-15 at 17.06.41.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skogsterapi

Ibland får jag för mig att jag överdriver. 

Träden är inte så vackra, luften är inte så frisk och lugnet är inte så påtagligt som jag föreställer mig. 

Jag orkar inte. Hinner inte egentligen. Det är så vått. 

Men så tittar du på mig på det där längtansfulla sättet, som bara en hund kan se på en matte, och jag ger efter. Vad kan man annat göra?

Och vi tar oss ut. Till skogs.

Inte alls länge, men tillräckligt länge för att du ska få springa av dig, och tillräckligt länge för att jag ska bli påmind om att jag inte alls överdrev. 

Träden är precis så vackra, luften är precis så frisk och lugnet är precis så påtagligt som jag mindes det. Allt är exakt som jag mindes det.

Om inte änu bättre.

Med mina föräldrars hund Nelson, den australiska vallhunden, i skogarna i helgen.

Med mina föräldrars hund Nelson, den australiska vallhunden, i skogarna i helgen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En av många

Att bo i Vasa har många fördelar.

Allra mest uppskattar jag hur nära naturen är, också när man rör sig i centrum. Det är aldrig längre än några stenkast till havet eller skogen. Endast några få kilometer utanför stadskärnan finns en mängd vackra vandringsleder och stigar att utforska.

Den här sköna torsdagen har spenderats med bror, brorsfru och min Samuel till skogs. Rekreation för kroppen och knoppen.

Jag som tidigare har lidit av rejäl grodfobi fick också utsätta mig för lite exponeringsterapi. Hu vad de är läskiga ändå de där slemmigt krälande djuren!

Men jag klarade det!

tillskogs2-blogg.jpg
tillskogs-blog.jpg
tillskogs3-blogg.jpg
tillskogs4-blogg.jpg
tillskogs5-blogg.jpg

Ha en skön torsdag och fortsatt vecka, kära läsare!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Upplopp och avkoppling

Den här stilla veckan har inte alls varit stilla hittills. Jag har haft många deadlines på arbetet och dubbeljobb tre av hela tre arbetsdagar. Men det har varit ett upplopp och alla upplopp slutar med att man kommer i mål. Så också jag. Nu blir det rejält med avkoppling resten av veckan.

Jag ska bland annat uthämta två pinfärska böcker från biblioteket som jag har reserverat. Bland annat Fredrik Långs senaste roman Basim, min kära. Jag har tidigare läst Långs Flickorna på Nappari och blev stormförtjust i både boken och författarskapet (rekommenderas åt Jane Austen-läsare som ändå gillar lite mer tempo och inte lika mycket utdragenhet som Austens). Basim, min kära är däremot av helt annat art då den behandlar Israel-Palestina situationen med brevromanen som genre. Det blir intressant och tankeväckande påskläsning.

Dessutom har jag reserverat Karin Wahlbergs senaste roman i serien om lasarettet, Lätta ditt hjärta. Den här serien har jag följt med ända sedan den första boken kom ut 2013. Serien kretsar kring ett lasarett i Sverige på 1950-talet då polioepidemin härjade i hela Europa. Det är en roman rik på mångbottnade karaktärer vars liv i mindre eller större utsträckning kretsar kring lasarettet. Nu är det länge sedan jag läste den andra romanen, så jag tror jag får ta en snabbtitt i de tidigare böckerna innan jag lägger händerna på den här tredje delen. 

Nu tar jag påsklov (men uppdaterar här på bloggen, förstås!)

Hur ålderdomstecken är väl inte det att de enda bilderna jag har på min telefon är vackra naturbilder. Sorry not sorry!

Hur ålderdomstecken är väl inte det att de enda bilderna jag har på min telefon är vackra naturbilder. Sorry not sorry!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.