hem

Det hem som blev vårt

Vårt nyårslöfte, eller kanske snarare nyårsönskan (i optimistiska stunder nyårsmål), var att köpa en egen lägenhet.

Vi hade, precis som majoriteten av under 40-åringarna bott på hyra under många år och trots att det har haft sina fördelar så kände vi att ville ha något som var bara vårt. För att inte tala om hur länge länge vi hade längtat efter att kunna öppna dörren och stiga ut på gräsmattan. Särskilt under sommaren.

Redan i något år hade vi, mest på skoj, sett på tillgängliga lägenheter i trakten men aldrig hade det känts på allvar, aldrig hade vi heller hittat något som kunde bli allvar.

Rätt tidigt i januari 2019 återöppnades våra ögon för en lägenhet som vi förvisso hade skrollat igenom bland alla lägenheter på nätet tidigare, men vi hade aldrig sett på lägenheten på det sättet.

Vi gick på en visning, lade in ett bud, budstred ett tag (magknip! magknip! magknip!) men fick den till sist. Någon månad senare fick vi nycklarna i hand och fick flytta in.

Och nu bor vi här. Stortrivs i det hem som blev vårt.

WhatsApp Image 2019-06-06 at 18.58.01 (2).jpeg
Lamporna är korskopplade — jag släcker Samuels lampa, han släcker min. Inte helt planerat eller färdigt uttänkt ännu, men vi har ganska roligt åt det!

Lamporna är korskopplade — jag släcker Samuels lampa, han släcker min. Inte helt planerat eller färdigt uttänkt ännu, men vi har ganska roligt åt det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite borta men ändå hemma

Jag håller sakteliga på att acklimatiseras i området som vi har kommit att kalla hem.

Hur det känns så här två månader efter flytten? Kort och gott bra. Superbra, faktiskt, alldeles över förväntan.

Eftersom jag har växt upp nära skogen, bredvid stora åkrar och i en idyllisk lantmiljö känner jag mig hemma i den här mer rurala miljön som ändå är förvånansvärt nära stad och civilisation.

Om jag hittar mig fram i mina nya hemtrakter?

Tja, sådär.

Det beror väl på vad man har planerat att hitta. Jag har bland annat hittat en massa små skogsstigar, mysiga alléer och lummiga gläntor. Och visst har jag hittat till biblioteket, gymmet och gymnasiet också, om än med lite ofrivillig fördröjning ibland.

Jag är kanske lite borta i mitt nya område ännu

men ändå är jag så väldigt mycket hemma.

Mysigt, eller hur?

Mysigt, eller hur?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kan inte säga annat

Folk frågar oss hur vi trivs i vårt nya hem. 

Ja. 

Jag kan ju inte säga annat än bra. Med eftertryck. Väldigt bra, ovanligt bra.

Över förväntan snabbt har vi, så att säga, bott in oss och börjat känna att det här är vårt hem. Det är så skönt att känna att det här inte är en tillfällig boningsort, någonstans att förvara våra saker och sova om natten utan att det faktiskt är vårt.

Jag trodde jag skulle uppleva någon slags separationsångest eller enorm morkkis över att ha lämnat vår stadslägenhet och närheten till centrum, men jag är endast och enbart glad över att slippa oljudet och brådskan som stadskärnan präglas av.

Jag har växt upp på landet, omgiven av vida åkrar och mycket skog så den här mer rurala miljön passar mig alldeles utmärkt. 

Jag trivs enormt bra i vårt nya hem. 

Nej, jag kan nog inte säga annat. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Flyttankar

Ja hörni.

Två veckor bor vi kvar i vår mysiga stadslya nära havet men sen blir det flytt. Som ni kanske har kunnat utläsa i några mystiska inlägg ska vi lämna vår tvåa i centrala Vasa i mars, för vi har köpt en radhuslägenhet i ett område en bit utanför Vasa.

I flera år har vi velat flytta och nu blev det av. Äntligen!

Men visst har vi övervägt av och an, för det finns förstås både för- och nackdelar med att bo centralt i jämförelse med lite längre bort från stadskärnan.

Det är ett stort beslut men våra fördelar var många fler. Fortsätt läsa för att se hur vi har resonerat.

Från vår nuvarande lägenhet i centrum av Vasa.

Från vår nuvarande lägenhet i centrum av Vasa.

För- och nackdelar med att bo på hyra centralt

Fördelar:
■ Gång- och cykelavstånd till precis allt
■ Följaktligen behövs inte bil till vardags, i alla fall inte två bilar
■ Följaktligen drabbas vi inte nämnvärt av morgontrafiken
■ Butiker är nära (och paniken som uppstår när äggen tar slut under pågående bakning är inget problem)
■ Närheten till havet och strandpromenaden
■ Behöver inte ta “ansvar” på samma sätt eftersom vi inte äger bostaden

Nackdelar:
■ Oljudet! Vi bor relativt nära motorvägen och vid en rätt trafiktung väg
■ Luften är märkt av stadskärna
■ Följaktligen kan jag inte vädra så obehindrat som jag önskar
■ Närheten till centrum kan bli ett problem. “Jag ska bara in och kolla” fungerar sällan när det gäller bokhandlar och andra trevliga affärer
■ Ingen egen gräsplätt eller terrass
■ Dyra kvadrater
■ Ingen terass, följaktligen ingen grill
■ Följaktligen ingen solstol
■ Konstant lite nervös över att något i lägenheten ska “gå sönder” eftersom den inte är vår
■ Inga möjligheter till att vädra korsdrag, alltså blir vår lägenhet stekhet så fort solen tittar fram
■ Ljud i trapphus och av grannar * **

* Fast vi har ett väldigt lugnt höghus och väldigt snälla, lugna grannar.

** Tror till och med att det är jag med mitt sjungande och dansande som har mest ljud i höghuset *ängel-emoji*

Men ändå har vi haft en superkoselig balkong och många koppar kaffe har intagits här.

Men ändå har vi haft en superkoselig balkong och många koppar kaffe har intagits här.

För- och nackdelar med att bo i eget utanför stadskärnan

Fördelar:
■ Egen terrass och egen gräsmatta
■ Grill
■ Solstol
■ Mer ljudisolerat (dags för soundbar, Samuel?)
■ Härliga grannar (ja våra kära vänner bor i samma radhus, ack lyckan!)
■ Möjlighet att vädra korsdrag
■ Det är vårt eget
■ Vi får uppfylla “inredningsdrömmar” (urk vilket ord)
■ Bokhylla
■ Större lägenhet, mer ytor samt ett extra rum som blir vårt musikrum / bibliotek / arbetsrum / gästrum-rum
■ Vi kan bjuda in större sällskap utan brist på stjärterum
■ Längre bort från stadskärnan blir mindre spontanshopping
■ Härliga naturmiljöer och stigar
■ Tystnaden och lugnet
■ Kaffestunder på terrassen
■ Kvällssol
■ (Förhoppningsvis) En ekonomisk investering

Nackdelar:
■ Längre till stan vilket kräver mer planering i logistikväg
■ Längre arbetsväg
■ Högre bränsleutgifter
■ Morgontrafiken
■ Inga kvartersbutiker

9CCFD3C4-18BE-4066-99D8-5756CAEBF7E9.jpg

Bor du på hyra?
Funderar du på att köpa eget?
Hur har du resonerat?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Här bor vi, ännu

Det är ofattbart att vi har bott här i mer än två år nu.

Det är kanske ännu mer ofattbart att våra dagar i det här hemmet nu är räknade, och att vi så småningom börjar söka oss till lugnare miljöer och större ytor.

Under studietiden flyttade både jag och Samuel en mängd gånger, och precis som för de flesta studerande var det därför klokt att köpa möbler som passar in i de flesta hem oavsett tapeter, stil eller storlek. De här möblerna hänger kvar ännu.

Det ska ändå bli skönt att verkligen kunna satsa  på vårt blivande hem, och verkligen investera i möbler - inte bara köpa billiga och funktionella möbler som tål flytt och förändring.

Idag fotograferade jag vårt hem, jag tänkte att jag ville göra det innan flyttlådor tar över och detaljerna är ett minne blott.

Med lite vemod men mest med enorm tacksamhet över att det har varit vårt, att det har varit så bra, visar jag härmed några glimtar ur vårt hem.

IMG_5645.JPG
IMG_5657.jpg
IMG_5646.jpg
IMG_5648.jpg
IMG_5649.jpg
Det här höga fönstret ger härligt mycket ljus!

Det här höga fönstret ger härligt mycket ljus!

IMG_5653.jpg
IMG_5656.jpg
Och vår supermysiga balkong som på sommaren är som ett extra rum! bild från sommaren (obviously).

Och vår supermysiga balkong som på sommaren är som ett extra rum! bild från sommaren (obviously).

Vill du bo här? Finns i Vasa, ledig från och med 1 april.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tröskeln till våra hem

Idag blev vi bjudna på spontanlunch med tillhörande kaffe och efterrätt.

Och det var i sanning spontant; det var ingenting vi hade bokat in på förhand. Det var ingenting krystat över det — det bara blev. Och jag tänker: varför gör vi inte det här oftare?

Varför är tröskeln till att öppna upp våra hem, på ett naturligt och vardagligt sätt, så hög? Är det på grund av att vi vill upprätthålla en bild av våra hem som alltjämt städade och väldoftande? Är det på grund av att samhället är alltmer individcentrerat?

För egen del svarar jag ja på båda påståenden.
Ett ganska skamfullt ja, faktiskt.

Trots att jag inte skulle stortrivas på ett ställe där vem som helst kan stövla in när som helst, kan jag sakna sättet att oproblematiskt bjuda över någon på ett mål mat, en kopp kaffe. Och sällan är vårt hem en enda bombnedslagsröra, men oftast ser den ut på ett sätt som hem oundvikligen gör, när någon faktiskt bor i det.

Ändå är min tröskel förvånansvärt hög. Mycket högre än jag själv vill, i alla fall.

Må jag öva mig i att sänka min tröskel.
Må vi alla det.

Vårt hem som det ser ut. Några timmar en gång i veckan. Eller varannan. Eller ännu mer sällan.

Vårt hem som det ser ut. Några timmar en gång i veckan. Eller varannan. Eller ännu mer sällan.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Carpe daim!

Vad är det första du gör när du kommer hem?

Nej, det här är inte bara ett typiskt och välbeprövat sätt att inleda ett blogginlägg på, utan jag är uppriktigt intresserad.

För jag har märkt av att jag har en hemsk hemkomstvana.

Till skillnad från vad en skulle kunna tycka att vore rimligt att göra efter en lång arbetsdag såsom att byta till mjukiskläder, ta en tupplur eller chilla, gör jag precis tvärtom.

Jag börjar plocka i hemmet, vattna blommor, tömma diskmaskinen, tvätta kläder, puffa till soffkuddar, ställa tillbaka pennor i pennställningen, lägga böcker i bokhyllan och så vidare. Ibland kokar jag faktiskt en kopp kaffe och häller upp det i en mugg. Men sen blir jag så upptagen med att plocka och fixa i hemmet att jag glömmer att dricka det och när jag hittar koppen har kaffet kallnat.

Nej!

Jag vill bli bättre på att varva ner efter en lång jobbdag. Att inte uppleva det som att jag kommer hem från jobbet till ett annat slags “jobb”.

Jag vet att jag måste ha det något så när prydligt för att må bra. Men kan jag inte tänja mina gränser för definitionen av prydligt, så att det är okej att en grytlapp ligger på köksbänken? Eller så att en kaffekopp i diskhon inte gör så mycket.

Den här hösten tränar jag mig i den ädla och uråldriga konsten att ta det lugnt. Det är sjukt svårt men jag sätter skygglapparna för plufsiga soffkuddar och tröjor på fel ställen och slänger upp fötterna på soffbordet och ropar: Carpe daim!

WhatsApp Image 2018-09-27 at 19.06.50.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla känslor i en stad

Jag är på besök i min hemstad.

Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?

Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?

Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.

Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.

Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett hem, vårt hem?

Vi går delvis i flyttankar.

Inte så där väldigt allvarligt och aktivt sökande, men vi vet att i längden vill vi inte bo där vi bor just nu. Läget är bra och lägenheten också, men den är ganska liten och vi skulle gärna ha en gräsplätt att ställa en grill på.

Så vi går i flyttankar.

Följaktligen funderar jag på vad ett hem egentligen är.

När jag ännu bodde hemma var det en självklarhet. Hemma är på landet. Över bron, förbi hästarna och föusen (ladugårdarna), runt kurvan, nerför backen, längs grusvägen och upp på kullen. Blomsterbacken. Det var hemma.

Sedan flyttade jag till Åbo. Till den första lägenheten som verkligen inte var hem. Och den andra som kanske blev lite mer av ett hem, men ändå inte alls. Den tredje lägenheten som förvisso var hemtrevlig — men ett hem..? 

När jag och Samuel flyttade ihop började vår lägenhet kännas som ett hem. Det var också den lägenhet som jag bodde längst i i Åbo. Det var vårt första gemensamma bo, och visst blev det ett slags hem.

Och ett och ett halvt år senare — Vasalägenheten. I dag är det förstås vårt hem i pragmatisk bemärkelse, och av alla lägenheter och hus i vårt liv känns det mest som ett hem. Men ändå känns vårt nuvarande hem tillfälligt. Som ett mellanting, ett avstamp innan "det riktiga hemmet". Som ett i väntan på...

Home is where your heart is lyder klyschan och det kanske ändå är den bästa definitionen på ett hem som jag har just nu. 

Ändå ett ganska bra hem.

Ändå ett ganska bra hem.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Eget stök

Lilla Jullovet blev Stora Jullovet och rena-strumpdepåerna sinade illavarslande mot slutet. Tack och lov fick vi några strumpor i julklapp att skyla våra fötter med.

Nu är vi emellertid tillbaka i Vasa igen. När vi åkte norrut före jul tänkte vi att vi skulle slippa en stor del av den packning vi hade med oss. Vilken naiv tanke.

Så det är lite stökigt för tillfället. Tvättmaskinen går på högvarv, blommorna är svältfödda på vatten, kappsäckar och halvtömda påsar ligger utfläkt överallt, påsarnas innehåll hittas här och där. Vissa saker saknas, saker ställs så småningom på sin plats, och många fina nya saker hittar sin egen plats för första gången. Det är stök, kaos och åter kaos, men det är alldeles underbart. För det är vårt kaos. Det är vårt eget stök.

Nu känns det verkligen som att vardagen får börja. Choklad, soffhäng och slappande i all ära, men måtta med allt. Jag hoppas på riktigt supervardagliga, och nästan tråkiga, vardagar nu under vintermånaderna. För vardagen är bäst.

Och så några ännu opublicerade julbilder för att avrunda ett skönt jullov.

glögi-blogg.jpg
mistyjul-blogg.jpg
småsyskon-blogg.jpg
hjem-blogg.jpg
familjenjul-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.