En vecka har vi varit i Norra Österbotten och bott i stuga.
Största delen av tiden har vi bott vid mina svärföräldrars sommarparadis och någon natt har vi sovit i mina föräldrars så kallade ”torp” (som i verkligheten är ett supermysigt gammalt och restaurerat gästhus).
Att vistas i dessa trakter är alltid nostalgiskt. Detta var en gång mitt hem.
Jag bodde här under min barndom och var jag än rör mig i staden blir jag påmind om minnen av både god och mindre god natur.
Alltid när vi är här reflekterar vi över hur det var att bo här, hur det skulle vara att flytta hit och bo här nu. Att kalla den här delen av jorden vårt hem.
Vad jag lägger in i ordet hem har under flera år varit luddigt och vagt. Min studiestad Åbo blev aldrig min men jag märker att mitt Vasa allt mer blir det.
Trots att jag alltid känner mig som hemma här norröver känns det inte längre som mitt hem. Mina minnen här är från en svunnen tid, och staden nu är inte som den var då. Jag har förändrats, staden likaså.
Vad är ett hem egentligen? Är det en fysisk plats omgärdad av fyra väggar? Är det mer av en mental föreställning, ett heimat? Kan man ha flera hem eller bara ett? Är det platsen där släkt och familj finns? Är det varhelst man ställer sin hatt?
Begreppet hem är som ni märker allt annat än entydigt för mig.
Men jag är glad att jag ändå känner mig som hemma på flera ställen.
