Varhelst det finns människor

En sak är säker. Finns det människor finns det utmaningar.

Varhelst människor är församlade är sannolikheten stor att det i något skede kör ihop sig.

Inte för att jag tror att människor medvetet söker bråk och stök, utan för att människor har egna viljor, starka åsikter och en röst att förmedla dessa med. Och för att andra människor har andra viljor, lika starka åsikter och minst lika starka röster att förmedla dessa med.

Så det är ganska oundvikligt att det kör ihop sig ibland.

Det kan bli lite smågnabb, några sura miner, ett par himlande ögon. Eller så kan det bli fullt ut mayhem. Men det är säkert: varhelst det finns människor finns det utmaningar. Och varhelst det finns människor finns en stor risk för konflikt.

Det kan vara väldigt skrämmande det här. Jag, som inte gärna deltar i konflikter, skyr helst tillfällen där konflikter uppstår.

Men i en av mina favorit podcasts talar de om att det viktigaste inte är hur ofta konflikter förekommer mellan människor — snarare på vilket sätt de löses (om de löses över huvud taget).

Det ger mig stor tröst och mycket mod. Det är inte farligt med konflikter. Det är bara viktigt att lösa dem konstruktivt.

För hu vad tråkigt det skulle vara om det inte skulle förekomma lite gnistor ibland, och om vi alla vore en odefinierbar grå massa av likasinnade.

Så egentligen: vilken tur det är att varhelst det finns människor finns det utmaningar.
För där finns också enorm potential och glädje.

Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.

Dansen är så mycket mer

Idag firar vi dansens dag, och dagen till ära kan du med fördel läsa mina tidigare inlägg om dans bland annat här och här.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Igår hade jag en ledig och lugn lördagkväll för mig själv. Jag tog mig till dansskolans undantagsvis tysta danssal och lät bli att sätta på de grälla lysrören då de sista, tappra solstrålarna ännu orkade sträcka sig in över golvet och väggarna. 

En nästan andäktig stämning rådde när jag lade igång musiken, slöt mina ögon och lät min kropp röra sig till ljudet av tonerna. I takt med strimmorna av solljus som ännu spelade i salen blev jag förd av musiken. (Ni som inte tycker att grammatik är så viktigt kan stanna upp och jämföra uttrycken jag förde mig och jag blev förd. Då förstår ni att grammatiska val gör enorm skillnad.)

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Dans för mig är inte en hobby som jag utövar för att motionera regelbundet. Det är förstås en av de många fördelarna med dans, och jag vet ju att i praktiken svarar jag "dans" på frågan "vilka är din hobbyer?". Men det känns alldeles för banalt att säga att dans är min hobby; det känns alldeles för lättvindigt. Skulle en poet, som väller ut sitt hjärta över tomma blanka sidor, säga: "min hobby är att skriva dikter". Nej, det förstår vi att det är en slags livsstil, kanske till och med en slags terapi. Dansen är oändligt mycket mer än bara en hobby för mig.

Precis som all typ av konst är dans ytterst ett uttryckssätt. Dansen är ett ännu starkare sätt för mig att uttrycka mig på, än vad jag upplever att jag kan göra genom att sjunga eller skriva. Jag tror att det är så, för att dansen går bortom orden. Precis som ett musikstycke kan gestalta och närma sig det som inte går att uttrycka med våra nyanserade, men ändå långt ifrån allomfattande språk, kan dansen förkroppsliga och kommunicera det som vi inte kan omfatta med våra förhållandevis begränsade språkresurser.

Dans för mig är ett sätt att uttrycka alla delar av livet: smärta, hopp, ångest, lycka, mod. Det är ett sätt för mig att ge utlopp för det som jag inte ens kan förklara eller förstå. Det är ett sätt för mig att be och uttrycka förtröstan. Dansen får mig att känna mig levande just här, just nu. Och så är det ju förstås ett sätt för mig att uttrycka enorm glädje.Därför firar jag dansens dag i dag. 

Vad betyder dansen för dig?

Happy international Dance Day

Inte ett ställningskrig

Mitt nyhetsflöde har på sistone till stor del bestått av en diskussion om polarisering.

Polarisering i sig är inget nytt och jag har förstås hört om polariseringen i samhället, men då har det mest inneburit den politiska polariseringen. Den här polariseringen som jag på sistone har läst mycket om handlar om män och kvinnor, och det var något som jag aldrig hade hört om förut.

Men nu när jag fick höra om det märker jag det överallt. 

I den pågående rättegången mot den åtalade för knivhuggningarna i Åbo kommer det fram att den misstänkte hyser ett förakt mot kvinnor. Det är kanske i underkant att säga att han hyser förakt mot kvinnor, för det han anser sig göra är att föra krig mot kvinnor (källa). 

Innan den misstänkte gärningsmannen utförde det oerhört tragiska dådet i min födelsestad Toronto, skrev han en statusuppdatering som uttryckte enorm bitterhet och sexuell frustration gentemot kvinnor. Han säger att han är del av "the incel rebellion", och incel som har varit den här veckan nya ord för mig, betyder involuntarily celibate. Alltså ofrivilligt celibat. (källa)

Nya undersökningar vittnar om unga män som är marginaliserade, och män med låginkomst som har svårt att hitta partner och i förlängningen också att bilda familj. (källa)

Samtidigt läser jag uttryck som: "Utan unga, välutbildade toleranta kvinnor skulle Finland vara ett helveteshål" (källa). Och mitt sociala medier flöde fylls av unga och äldre kvinnor som uttrycker en enorm bitterhet och djupt förakt mot män.

Foto av bästa syster Ebba

Vi har enormt mycket att jobba med. Vi behöver genomgående förändringar i våra tankestrukturer och samhälleliga system. 

Men jag tror att vi sågar av den gren vi själva sitter på om vi för en vi-mot-de-retorik. Vi behöver förnya vårt tänkande och vårt handlande ja, men det gör vi inte genom föra ett ställningskrig mot varandra. 

Den här polariseringen blir så lätt ett ställningskrig i den nuvarande diskursen; om vi tänker att vi är bättre eller ni är bättre. Det må vara en slags lösning, men det är inte en hållbar lösning. Men vi måste hitta ett hållbart sätt att leva med varandra, locka fram det bästa ur varandra och varken medvetet eller omedvetet förtrycka varandra.

Vi är alldeles för naiva om vi tror att vi inte behöver varandra.

Vardag vol. 1

Evighetsvecka.
Omväg till jobbet i väntan på ny cykelväg.
Omöjligt att klä sig rätt i det växlande vädret;
iskallt om morgonen, tropikvärme om eftermiddagen.

Sova, ja. Det gör jag. 
Inte så hemskt länge.
Men.

Sen när jag har blivit en kvinna med påsar under ögonen?
Never happens to me.

Mat, mat, mat. 
Mitä tänään syötäisiin?
Vad kan man tillreda av tre sorters pasta?

Jag hinner med lite men ändå allt.
Och det får jag vara nöjd med.
 

Balkonghäng med min Samuel. Här spenderar vi en stor del av våra kvällar.

100 böcker på ett år

Jag är inte mycket för nyårslöften-människa. 
Men jag är däremot mycket av en mål- och delmål-människa.

Mitt mål för 2018 har varit att fotografera mera. Och ganska väl har det gått eftersom mitt lagringsminne på telefonen är slut.

Ett annat mål för 2018 är att läsa 100 skönlitterära böcker. Nu är redan en tredjedel av år 2018 förbi (!!!) och jag måste ärligt säga att jag inte har en stark start i litteraturväg på året. Att arbeta 100 % var en omställning nog. Att därutöver dansjobba många kvällar i veckan och skriva avhandling var övernog. Därför har året 2018 inte hittills varit skönlitterärt tät.

Nu har jag emellertid fått upp läsflytet igen, och läslusten är stor, så nu blir det andra bullar.
Dessutom satsar jag på att läsa en mängd böcker under min (livstids allra första!) semester! 

Så där har ni min anspråkslösa lista hittills. I den saknas två ljudböcker. Dessutom har jag en barnbok och en skönlitterär bok på gång nu som snart är utlästa — så snart är jag uppe i sexton och då låter det plötsligt mycket mer lovande!

Jag lovade ändå mig själv att det här målet ska vara ett mål som ska vara roligt och sporrande, inte prestationskrävande och ångestfyllt. Därför har jag inte heller stressat med läsningen utan tagit vara på mig själv och min ork. Så fort min läsning blir ett krav försvinner glädjen, och det har jag varken hjärta eller mage att göra med min läsning.

Av ovanstående böcker gillade jag väldigt starkt Philip Teirs debutroman Vinterkriget och Adrian Pereras White Monkey. Många av de övriga böckerna har jag också skrivit om här på bloggen, för de har varit värda sitt eget inlägg.

Nåväl.
8 månader och 84 böcker! Det ska gå!
Håll tummarna! 

Husmanskost eller vardagslyx?

Det är tisdagmorgon och majoriteten av vardagarna den här veckan är fortfarande framför. Och vardagen, vet vi ju, bär med sig husmanskost och basföda. Men många med mig suckar och stönar över matplaneringen, då det ofta känns som att det finns hela fem rätter att cirkulera mellan.

Så är det emellertid inte, så låt mig vänligt påminna dig om ett recept på favoritsoppan som jag delade i höstas. Det är min matlagningsexpert till moster som är den skyldige till den här fantastiska soppan som faktiskt passar lika väl till vardag som fest. 

Igår åt vi soppan till färdigt bröd, men har jag mycket tid brukar jag baka ett gott bröd till.

Receptet på både soppan och brödet hittas här.

Varför den kallas favoritsoppan och inte något annat tråkigt som morots-cashewsoppa? 

Smaka själv, så vet du!

Ps. Jag skulle bli en alldeles katastrofal matbloggare. Jag är alldeles för hungrig för att ta snygga kort på vad jag ska äta!? Bilderna ovan också tillkom under stor vånda och med snålvattnet rinnande. "Ja men jag slänger in en bladpersilja i bilden!". Haha, jag tror jag överlåter sådant åt andra.

Ord, bara ord

Vi kläcker ur oss ord varje dag. Ord av visdom, glädje, ilska eller bitterhet.

Lite vet vi egentligen om hur orden påverkar den som lyssnar. Om våra ord får lyssnaren att reagera; kanske glädjas, föbittras eller ilskna till.

Lite vet vi också huruvida våra ord får vår lyssnares värld att stanna till alldeles plötsligt; som om de där orden var precis rätta ord i rättan tid. Det är en nästan magisk stund det där; när ord plötsligt är mer än bara ord, för de stannar upp tiden och spelar upp verkligheten som i slowmotion.

Under lördagen hade jag ett tillfälle då jag lyssnade till ord som talade till mig på ett alldeles särskilt sätt. Orden yttrades under en podcast, som jag lyssnade på under min promenad. Och jag lovar dig, att när jag hörde de där orden blev min i övrigt raska promenad alldeles snigellångsam. Det måste ha sett alldeles absurt ut när jag helt plötsligt saktade av och nästan trippade på tå för att inte gå miste om ett enda ord.

För de här orden var precis rätt ord i precis rättan tid. Yttrade av en kvinna på andra sidan jordklotet för några månader sedan. Men vilket intryck de gjorde på mig.

Och för mig var det en viktig påminnelse om att aldrig glömma vilken kraft ord har.
Och att jag därför ska sträva efter att ständigt tala ut det goda, sköna, eftersträvansvärda.

Bagaget vi bär

Jag har plockat på mig en hel del att sätta i bagaget längs vägen. Vackra och underbara minnen som jag för alltid kommer att bevara. Mindre fina minnen som av någon anledning har gjort ett bestående intryck. Men också inte alls bra minnen som ändå alldeles oundvikligt är en del av mig och mitt förflutna.

Det är en beskrivande metafor, det där med att vi alla bär en ryggsäck i vilken vi samlar på oss minnen och erfarenheter. Det förklarar också varför somliga av oss, med en ganska lätt ryggsäck, inte nämnvärt påverkas av att bära den, medan andra tycks gå lite krokigare, lite mer böjda i ryggen på grund av samma ryggsäck.

Men nu är ju den här metaforen ändå bara en metafor. Och ryggsäcken — oavsett hur relaterbar den är — är i slutändan en tankefigur och inte alls en verklig ryggsäck. Tur är väl det, tänker alla med onda ryggar och krokiga nackar, men visst skulle det underlätta att veta hur mycket din ryggsäck tynger dig.

Ja, visst skulle det lätta att ha ett hum om hur mycket det förflutna påverkar ditt nu. Men det vet vi inte. Ibland blir vi inbjudna att ta del av innehållet i en annan människas ryggsäck. Ibland råkar vi av en slump få höra om innehållet av någon annan. Ibland snokar vi oss fram till innehållet.

Oavsett hur vi får ta del av varandras ryggsäcksinnehåll hoppas jag att det alltid ska leda till mer förståelse, mer empati. I slutändan mer kärlek och nåd. 

Bild från Södertälje 2017. 

Den eviga balansgången

I min värld handlar en väldigt stor del om balans. Balans mellan vila och arbete, balans mellan nytta och nöje, balans mellan tid med människor och tid med mig själv och så vidare.

Ibland är den här balansen lätt att uppnå; är jag för trött går jag och lägger mig tidigare en kväll, har jag haft mycket jobb tar jag det lugnare över helgen. Har jag umgåtts med människor under en intensiv period prickar jag in mindytid i kalendern. Lätt att fixa.

Andra gånger är den här balansen mycket mera svåruppnåelig.

Till exempel som att uppnå en sund balans mellan att veta när man ska lägga sig i och när man ska bita ihop. När man ska ryta ifrån och när man ska svälja tyst.

Min konklusion är att de beslut som endast berör mig själv (min sömn, min fritid, mitt jobb) är lätt att reglera och justera enligt behov. Det påverkar ingen annan och är därför val jag kan göra självständigt.

Så fort andra människor involveras i ekvationen blir den omedelbart mycket svårare. För det är inte endast min vilja som är i fokus; tvärtom är det en annan människas (ibland också flera andra människors) viljor, känslor och åsikter som jag bör beakta. Det blir mycket svårare då.

Svårare men inte alls omöjligt.
Det får inte vara omöjligt.

Vuxenlivet

Det må finnas många obligatoriska men så förbajskat tråkiga ärenden som bör skötas som vuxen. 

Bara under den senaste månaden har vi skött ärenden med FPA, jämfört och bytt försäkringsbolag, förnyat bilförsäkring och övervägt om vi borde skaffa nya sommardäck. Urk. Tråk tråk tråk.

Men sen finns det så enormt många fördelar med vuxenlivet. Låt mig lista några saker som jag har gjort den senaste månaden, och som en kan göra som vuxen: 

• äta godis in i veckan

• vaka till tolv på en tisdag

• spontanbaka en äppelelikatess

 • köra till prisma under en ohelig timma och köpa lösgodis

• se på en film på en söndagsmorgon

• ta en kvällspromenad efter läggdags

• skippa städdagen

 Äppeldelikatess á la Micke Björklund

Vilket är din favoritfördel med att vara vuxen? Eller: vad ser du fram emot med att få göra/inte göra som vuxen eller i ditt eget hem?