språk

Talande tystnad

Det hade varit en lång vecka.

Ovanligt händelsrik, förvånansvärt tröttsam.

När söndagkväll kom låg tröttheten tung över oss på samma sätt som den tjockaste av våra yllefiltar. Vi båda kämpade mot sömnen men vi ville ändå ha en liten, gemensam stund tillsammans.

Men ingen av oss hade några ord kvar längre.

Nu måste du, kära läsare, förstå att orden är mitt liv. Det är orden jag förundras över, leker med och älskar att försjunka mig i. Det är i sårbara och djupa konversationer där orden är genomtänkta och utsökt formulerade som min själ blomstrar, frodas.

Det var så mycket jag ville säga åt honom. Ord av innerlig tacksamhet och djupaste tillit. Ord större än livet.

Men där och då, på en nersutten soffa en söndagkväll hade orden, om inte svikit mig, i alla fall gått och lagt sig för veckan.

Det enda som fyllde rummet var ljudet av en mättad tystnad.

Men jag visste, att han också visste. Att han kände precis detsamma som jag. Att orden som inte uttrycktes ändå var självklara för oss, där och då.

Och innan sömnen hann ikapp mig kom en relativt välformulerad tanke till mitt sinne: “när orden väl har tagit slut får tystnaden tala”

Vilken behaglig tanke, tänkte jag.
Sedan somnade jag.

Han och jag år 2014.

Han och jag år 2014.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag egentligen säger

Jag är en språkvetare. Både till utbildning och läggning. 

Jag fascineras och förundras ständigt av språk, och jag har länge haft ett kritiskt öra mot hur jag, vi, använder det. När det kommer till språk bör vi alltid, givetvis, reflektera över vad vi säger. Men lika mycket bör vi ha i åtanke att vi också kommunicerar med det som blir osagt, eller det vi indirekt syftar på.

För ni vet det där att man kallar sin partner, pojkvän, sambo, fru för ”bättre hälft”. Det är ju lite roligt och så där, men när vi tänker på saken är det inte alls lika roligt längre. När jag pratar om ”min bättre hälft” indikerar jag två saker: 1) jag är sämre utan partner och 2) jag är halv utan partner. Jag säger också att det är min grundsyn på människan överlag, att människan utan partner är både sämre och halv. Och hur känns det för den som är ensam? För den som innerligt, innerligt längtar men som ännu inte? För den som inte alls vill? För den som har velat men som glömt? För den som sörjer?

Carola Ekman skrev ett tankeväckande blogginlägg för ett tag sedan, om hur hon råkade höra hur en mamma talade men en vän som inte hade barn. Kontentan av vad den här mamman uttryckte var i princip: ”Du vet inte vad trötthet är innan du får barn”. Det var säkert sagt i en glättig ton. Den här mamman menade säkert absolut inget illa. Och säkert är det som den här mamman sade sant på ett sätt, men att endast föräldrar har tolkningsföreträde till, och patent på, trötthet tror jag att vi är få som skriver under.

Men så här håller jag, vi, på. Uttrycker oss tanklöst och plumpt ibland. Vill väl (för det vill vi väl?) men det blir ändå fel ibland.

Kanske vi kan vända en del av vårt öra inåt och granska vårt eget tal, vad vi egentligen säger.

Och vad det är vi indirekt uttrycker med det vi säger. 

I brist på andrs representativa bilder bjuder jag på en bild på Boston, min tillfälliga hemvist.

I brist på andrs representativa bilder bjuder jag på en bild på Boston, min tillfälliga hemvist.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fredad fredag

Jag har kommit på en sak!

Det är helt sjukt bra och förändrade min syn på mitt livs dagar. 

Jag säger inte att vi måste göra den här dagens insikt till en flaggdag, men jag säger inte heller att det är en dum idé.

Min insikt ja? 

Ni kommer kanske att fact check  det här och tycka något annat, men kan vi inte alla bara hålla med om att den enda rimliga förklaringen till att veckodagen fredag heter så, är för att den bör vara just det - fredad.

BOOM! 

Min perfekta fredag är fri från allt som plikt och skyldigheter innebär, för min fredag är fredad från sånt. Inte alltid, men just idag är den det. Och för det är jag tacksam.

Jag säger inte att jag har slagit upp ordet fredag i min etymologiska ordbok. Och jag menar inte att jag nödvändigtvis har korrekt tolkning. Men om ni tycker att den här insikten är värd en egen internationell temadag är jag helt med på noterna!

Ha en fredad fredag ✨ 

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Aldrig tvåspråkig?

Jag lyssnar på Jakten på det finlanddsvenska såret.

Det är en radiodokumentär som stör och berör ordentligt. Det behandlar nationella sår, det vill säga kollektiva sår som en större folkgrupp eller en helt nation kan vara födda med och fostras in i. Om det tyska såret är en kollektiv skam över nationens dåd och missgärningar i det andra världskriget, så är det finlandssvenska såret av mycket mer banal karaktär. Det får vi vara tacksamma för. Men eftersom sår inte ska jämföras, utan sår är sår oavsett hur stora de är, så vill jag inte avfärda betydelsen av det finlandssvenska såret.

Vad är då det finlandssvenska såret?

Enligt dokumentären är det finlandssvenska såret faktumet att de svensktalande i Finland aldrig känner sig som fullfjädrade finländare på grund av språket. Ni finlandssvenskar känner säkert igen er i det där att känna sig tafatt, lite dum och stundvis malplacerad i en finskspråkig miljö. Det där att kanske förstå sammanhanget men att ändå inte ha koll på precis alla detaljer i vad nyhetsuppläsaren säger. Att inte exakt kunna beskriva smärtan i kroppen för läkaren, än mindre förklara precis hur olyckan inträffade. Att konstant på något plan känna sig underlägsen i förhållande till de som talar majoritetsspråket.

Jag själv är uppvuxen som enspråkigt svensk, men fick redan i tidig ålder kontakt med finskan genom fotboll. Mamma skrev oikea på höger hand och vasen på vänster hand, så att jag skulle veta huruvida jag var höger eller vänster mittfält. Jag är så enormt tacksam för mitt tidiga möte med finska och med finsktalande jämnåriga, för tröskeln för att prata finska var låg ända från start.

På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

I dag är jag väldigt bra på finska. Jag undervisar i dans på två (och flera) språk utan större problem, och kommunicerar fritt och ledigt på finska. Ändå upplever jag att jag inte kan förmedla min humor på samma sätt, jag får inte till mina ordvitsar som jag så tätt gör i svenskan, jag kan inte nyansera mitt språk och uttrycka mig lika vackert som jag förmår på mitt modersmål. Överlag upplever jag att jag framstår som en helt annan person när bruksspråket är finska; jag verkar tystlåten och blyg vilket jag inte alls är.

Det är egentligen väldigt märkligt; att inte helt friktionsfritt kunna sköta sina ärenden på stan eller med myndigheter och kundservice. I sitt eget hemland!? Det om någonting ger mig djup respekt för de som kommer hit i vuxen ålder, och som inte har någon erfarenhet alls av varken finska eller svenska.

Fastän många finlandssvenskar är enormt bra på finska är tröskeln väldigt hög tröskel för att uppfatta sig som tvåspråkig. Jag tror att de flesta tänker att en tvåspråkig person är någon som har vuxit upp med en svensktalande och en finsktalande förälder. Men eftersom jag har vuxit upp med endast svenskspråkiga föräldrar kommer jag aldrig att vara tvåspråkig. Eller?

I andra delar av världen uppfattar människor att de kan ett annat språk så fort de kan uttala de mest grundläggande fraserna. Varför är tröskeln så hög för finlandssvenskar? Jag är ju egentligen tvåspråkig, eller i verkligheten flerspråkig — varför förmår jag inte identifiera mig som en sådan? Däri ligger det finlandssvenska såret för mig.

Hur är det med dig: känner du igen dig i det här? Hur tar sig det finlandssvenska såret i uttryck för dig? Vad har du för tankar om det?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dansen är så mycket mer

Idag firar vi dansens dag, och dagen till ära kan du med fördel läsa mina tidigare inlägg om dans bland annat här och här.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Igår hade jag en ledig och lugn lördagkväll för mig själv. Jag tog mig till dansskolans undantagsvis tysta danssal och lät bli att sätta på de grälla lysrören då de sista, tappra solstrålarna ännu orkade sträcka sig in över golvet och väggarna. 

En nästan andäktig stämning rådde när jag lade igång musiken, slöt mina ögon och lät min kropp röra sig till ljudet av tonerna. I takt med strimmorna av solljus som ännu spelade i salen blev jag förd av musiken. (Ni som inte tycker att grammatik är så viktigt kan stanna upp och jämföra uttrycken jag förde mig och jag blev förd. Då förstår ni att grammatiska val gör enorm skillnad.)

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Dans för mig är inte en hobby som jag utövar för att motionera regelbundet. Det är förstås en av de många fördelarna med dans, och jag vet ju att i praktiken svarar jag "dans" på frågan "vilka är din hobbyer?". Men det känns alldeles för banalt att säga att dans är min hobby; det känns alldeles för lättvindigt. Skulle en poet, som väller ut sitt hjärta över tomma blanka sidor, säga: "min hobby är att skriva dikter". Nej, det förstår vi att det är en slags livsstil, kanske till och med en slags terapi. Dansen är oändligt mycket mer än bara en hobby för mig.

Precis som all typ av konst är dans ytterst ett uttryckssätt. Dansen är ett ännu starkare sätt för mig att uttrycka mig på, än vad jag upplever att jag kan göra genom att sjunga eller skriva. Jag tror att det är så, för att dansen går bortom orden. Precis som ett musikstycke kan gestalta och närma sig det som inte går att uttrycka med våra nyanserade, men ändå långt ifrån allomfattande språk, kan dansen förkroppsliga och kommunicera det som vi inte kan omfatta med våra förhållandevis begränsade språkresurser.

Dans för mig är ett sätt att uttrycka alla delar av livet: smärta, hopp, ångest, lycka, mod. Det är ett sätt för mig att ge utlopp för det som jag inte ens kan förklara eller förstå. Det är ett sätt för mig att be och uttrycka förtröstan. Dansen får mig att känna mig levande just här, just nu. Och så är det ju förstås ett sätt för mig att uttrycka enorm glädje.Därför firar jag dansens dag i dag. 

Vad betyder dansen för dig?

Happy international Dance Day

IMG_0460.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lärdomar av er

Fredag och smockfull mataffär. Anarki, vassa armbågar och respektlöshet råder bland tomaterna, bananerna och mjölkhyllorna. Jag påminns om min mammas ord: undvik stan på fredagar och lördagar. Hon har så rätt i det.

Jag märker att jag sugs med i det hänsynslösa och det brådskande "jag först"-tänket. Snabbt rycker jag åt mig en påse och börjar plocka äpplen, men jag fumlar och tappar äpplen i all min brådska. Min pappas ord ekar inom mig: man ska inte håsa tå he er bråått (Man ska inte skynda då det är bråttom). Jag tar ett djupt andetag och plockar igen, i mycket mer lugn takt.

Lite längre fram, när de mest människotäta delarna av butiken är förbipasserade, påminns jag om det fina levnadssättet som min Samuel lever efter: man ska fira också små segrar. Så vi köpte två berlinmunkar fredagen till ära. För att fira att en fin arbetsvecka är till ända.

bullaberlin-blogg.jpg

Vi sprider ord, vi berättar våra åsikter och vi delar liv. Jag tror att vi inte alltid vet hur mycket makt våra ord besitter, och hur stort inflytande vi de facto har över våra medmänniskor. Offta till och med omedvetet.

Insikten om våra ords makt får göra oss ödmjuka och eftertänksamma över vad vi säger. Men inte bara det. Det får också göra oss tacksamma över att våra ord betyder något, ofta till och med mycket, för de som lyssnar. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem jag är

För några inlägg sedan skrev jag om hur jag tycker att det är viktigt att skilja på sak och person. Vi kan förakta handlingen men bör inte för den skull förakta personen.

Det lilla verbet är är ofta en central faktor i att skilja åt sak och person. Tycker ni inte att det är en skillnad i att säga ”Jag är en mor” och ”Jag har barn”. Ingendera fras är fel på något sätt, och i princip betyder de exakt samma sak. Jag tycker emellertid att det första uttrycket är mer identitetsmarkerande än det senare. I det första uttrycket påverkar moderskapet personens självuppfattning på ett avsevärt sätt. Det senare uttrycket "Jag har barn" stämmer ju lika väl i båda fallen, men jag tycker ändå att det är mer en objektiv sanning men inte nödvändigtvis (i sin språkliga form) identitetsskapande. Än en gång; det finns inget rätt eller fel uttryck. Absolut inte. Jag, som språkvetare, tycker bara att det är intressant att se hur samma uttryck kan få olika nyanser. 

Jag är ganska petig med den här anti-användningen av är när det gäller mig själv, och försöker så ofta möjligt undvika att använda den i "fel” sammanhang; sammanhang jag helst inte vill identifiera mig själv med. Sammanhang jag inte vill sätta i kategorin ”Det här är Mindy”.

För frasen "Jag är" följs oftast av starka identitetsmarkörer. När jag inleder med orden ”Jag är” fortsätter jag ofta med att skriva 23 år, gift, studerande och blivande modersmålslärare. Alla de här faktorerna identifierar jag mig själv med i hög grad. Jag kan också fortsätta "Jag är" med att skriva om mina egenskaper, till exempel att jag är målmedveten, envis, positiv, sympatisk och lättrörd.

Jag. Fångad av min bästa syster Fotografen.

Jag. Fångad av min bästa syster Fotografen.

När jag har mycket att göra brukar jag undvika att säga ”Jag är stressad”, för då identifierar jag mig med stressen på ett helt annat sätt än om jag säger ”Jag upplever stress” eller ”Jag har mycket att göra just nu”. 

Under en tuffare period av mitt liv för några år sedan, då jag led av depression, var jag noga med att inte säga ”Jag är deprimerad” utan istället ”Jag har depression”. På det här sättet markerade jag att det är en övergående fas som på inget sätt beskriver mig som person - vem jag är - fastän det i många avseenden påverkade mitt liv där och då.

Om jag är så noggrann med att medvetet tänka på vad jag säger att jag själv är, tycker jag att det är helt orimligt att jag gör anspråk vad andra är. Ännu värre att jag hävdar att någon annan är vidrig, avskyvärd, sjuk eller galen fastän deras handlingar kanske är det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är inte fel på dig

En kund i en affär försökte komma överens med försäljaren om ett rimligt pris på en produkt. Försäljaren lyssnade när kunden resonerade och sade sedan på bred kokkoladialekt "Om vi sku byri mee ti konstateer att tu er en pöllhövå [Du är dum i huvudet]". True story.

Ovan läser ni ett alldeles förskräckligt, men likväl verkligt, sätt att inleda en konversation på. Det grundläggande felet som görs, är personangreppet mot kunden. Försäljaren kritiserar inte vad kunden säger eller gör, utan helt enkelt kunden som person. Inom retoriken kallas det här ett ad hominem-argument.

I många debatter och bloggar har jag på sistone lagt märke till att personer, eller snarare grupper angrips, istället för att deras gärningar kritiseras. Genom att göra personangrepp, och tillskriva en person en negativ egenskap, fråntas möjligheten till förändring. Att förändra sina handlingar och sitt beteende är möjligt, men att förändra hur man är som person är, om inte omöjligt, väldigt svårt.

artsyfart-blogg.jpg

Jämför skillnaden i fraserna "Du är frånstötande" och "Det där [dina handlingar] är frånstötande". Det här, har jag för mig, används flitigt inom småbarnspedagogiken; jag har hört många föräldrar uttrycka till sitt barn att de är upprörda över vad barnet har gjort, men inte på barnet som person. Det här borde är underbart och borde också tillämpas av vuxna. På arbetsplatsen, i debatter och inom politiken.

Jag tror att alla ärliga strävanden efter att uppnå en förbättring måste också få innebära chansen till förbättring. En miljö att förbättras i. Om jag utgår ifrån att du på något fundamentalt sätt är bristande som person, kommer det sannolikt inte uppmuntra dig till att förändras. Kan jag däremot uttrycka hur dina handlingar får mig att känna, är sannolikheten till förändring mycket större. 

Läs mer om hur vi kan uttrycka oss mer emotionellt intelligent genom att läsa Daniel Golemans bok Emotional Intelligence (särskilt kapitel 10).

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lagom

"Din viktigaste hemuppgift är att träna på att göra den här hemuppgiften lagom bra."

Jag tappade hakan där och då. Det har ingen sagt åt mig förut. Inte i något sammanhang där ett tydligt maktförhållande råder (exempelvis lärare/tränare/instruktör vs. mig emellan).

Alla hemuppgifter jag någonsin har fått har alltid blivit givna med en explicit, eller uppenbart implicit, förväntan på att det ska göras ordentligt. Och jag har allt som oftast lydigt gjort vad som förväntas. Ibland mer därtill. 

Men aldrig att jag har fått i uppgift att medvetet tänka på att göra något lagom bra. 

Och jag tror att många prestationsinriktade människor behöver träna på just det här. På att utföra en uppgift på ett sätt som kan beskrivas med det användbara, och ganska unika, svenska ordet lagom.

Behöver du träna på att göra något lagom just idag?

Foto av min bästa syster Ebba som inte alls är lagom. Snarare fenomenal.

Foto av min bästa syster Ebba som inte alls är lagom. Snarare fenomenal.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det lilla ordet

De flesta av oss har ända sedan barnsben fått höra hur viktigt det är att vara artiga och vänliga med varandra. Vi lär oss de centrala orden tack, varsågod och förlåt i ett väldigt tidigt skede, och många barn är oerhört duktiga på att uttrycka de här orden i tid och otid.

Jag tror att vi med fördel kan ta lärdom av de små i det här avseendet.

Idag när jag var på väg in genom dörren till universitetet för att äta lunch, såg jag att en man också var på väg in samtidigt. Jag såg att han bar på en stor, och till synes ganska tung, pafflåda av något slag. Lyftarbetet krävde båda hans händer och efter en blixtsnabb avståndskalkyl gjorde jag en snabb rusch till dörren, för att kunna öppna upp den tunga och otympliga universitetsdörren för honom.

När jag väl hade tagit i handtaget och och började öppna, stod jag bredvid dörren och blickade upp på mannen samtidigt som jag avfyrade ett av mina varmaste leenden. För vem blir inte glad av att någon öppnar en dörr och ler vänligt samtidigt?

Tyvärr gick den här mannen endast förbi utan att ägna mig så mycket som en blick. Och jag kände mig... förnedrad, utan att ens överdriva.

Jag tror på att göra gott även fastän det inte märks. Jag tror att den minsta gärningen kan göra en annan persons dag. Jag tror på att hjälpa andra utan att de ber om det. Och jag tror på att öppna dörrar åt någon som har händerna fulla. Och jag kommer envist fortsätta med att tro och utöva det här.

Men jag tror också på ordet tack. Det är minst lika viktigt att göra de här små, vänliga gärningarna som att visa uppskattning för dem. Vi gör världen lite bättre, lite ljusare, varje gång vi hjälper varandra och visar uppskattning åt varandra.

Jag tror att det är omöjligt att missbruka ordet tack, och därför tror jag att vi inte ska dra oss för att använda det närhelst vi kan!

tacksamhet-blogg.png
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.