Finland

Solskenshistoria

2011 sov jag. 

Det här året var jag vaken. Väldigt vaken.  Kanske mest vaken någonsin.

Och grät gjorde jag, när laget som ingen trodde på gjorde det ofattbara. 

Laget, som i bästa fall såg ut som ett ihopkrafsat B-lag, vann jättarna med alla fancyga namn och alla står vi här med gapande mun, översvällande hjärta och tårar i ögonen. 

Otroligt. 

Om inte det är en solskenshistoria att leva länge på så vet jag inte. 

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tre kvinnor tjugoarton

Det är inget jag tänker på varje dag.

Men det gör jag särskilt en dag som denna.

För en dag som denna spelar jag den vackraste hymnen jag känner till; den allt genomträngande hymnen av Sibelius, som fångar mitt lands kamp, strävan och frihet på ett sätt som jag aldrig har upplevt musik göra vare sig förr eller efter.

Idag tänder jag två ljus i fönstret för de många liv som släcktes, förlorades eller totalförändrades.

Och idag, tillsammans med det finska folket, ser jag på den traditionsenliga balen på slottet.

Det här är enkla, symboliska handlingar för jag vill, men jag vet att jag inte förmår omfatta. Jag förmår inte omfatta, men jag förmår tacka. Och det gör jag. För jag vet att de uppoffringar som gjordes inte var förgäves, nej, uppoffringarna gjorde att tre kvinnor tjugoarton i Finland idag har trygghet, fred, frihet.

Uppoffringarna var inte förgäves.

På Finlands hundraårsdag år 2017. Tre kvinnor: Mindy, Mamma, Ebba.

På Finlands hundraårsdag år 2017. Tre kvinnor: Mindy, Mamma, Ebba.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Insikt i det egna

Ibland behöver man lägga ögonen på något nytt för att få syn på det gamla.

Inte i bemärkelsen glo på andra män för att inse hur bra den egna mannen är, utan jag rör mig snarare i en kontext av kultur och beteende. Jag rapporterar live från Boston Massachusetts, och jag vågar säga att jag har blivit lite förälskad i den här staden.

Det är välkänt att amerikaner är oerhört snälla, trevliga och artiga. Jag känner många amerikaner och de är alla underbara. Så jag kan säga att den här stereotypen absolut inte är någon myt. Eller åtminstone en myt med modifikation. Nå jag är ju forskare, så låt mig understryka mitt påstående med evidens:

Igår hade jag en av mina kaotiska morgnar någonsin. Jag spräckte byxorna, tappade rösten och låste ut mig ur badrummet på samma morgon. Allt det här löste sig på något sätt. Gällande byxorna hade jag ett par extra, rösten blev bara värre men gällande badrummet! Badrummet löstes på ett sätt som aldrig skulle äga rum i Finland.

Inte bara att de fixade rummet under dagen. De lämnade två chokladstänger och en lapp på mitt rum. En räkning, tänkte jag. Nehej du! En lapp som sa tack för att du hjälper oss att förbättra vår service och som erbjöd mig en gratis, ugnsvarm chocolate chip cookie från receptionen.

Som va!?

Jag är van med den orubbliga principen: ställer du till det får du, om inte stryk åtminstone, skäll och skam. Jag blev i princip tackad för att krångla. Tack för att du låste ut dig!

Jag älskar mitt Finland, jag älskar mitt finska folk. Men jag tror vi kan ta efter, om än bara lite lite, av våra amerikanska vänner. Jag menar, vi har i alla fall inget att förlora på att vara tillmötesgående och vänliga lite oftare.

fötter-blogg.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Aldrig tvåspråkig?

Jag lyssnar på Jakten på det finlanddsvenska såret.

Det är en radiodokumentär som stör och berör ordentligt. Det behandlar nationella sår, det vill säga kollektiva sår som en större folkgrupp eller en helt nation kan vara födda med och fostras in i. Om det tyska såret är en kollektiv skam över nationens dåd och missgärningar i det andra världskriget, så är det finlandssvenska såret av mycket mer banal karaktär. Det får vi vara tacksamma för. Men eftersom sår inte ska jämföras, utan sår är sår oavsett hur stora de är, så vill jag inte avfärda betydelsen av det finlandssvenska såret.

Vad är då det finlandssvenska såret?

Enligt dokumentären är det finlandssvenska såret faktumet att de svensktalande i Finland aldrig känner sig som fullfjädrade finländare på grund av språket. Ni finlandssvenskar känner säkert igen er i det där att känna sig tafatt, lite dum och stundvis malplacerad i en finskspråkig miljö. Det där att kanske förstå sammanhanget men att ändå inte ha koll på precis alla detaljer i vad nyhetsuppläsaren säger. Att inte exakt kunna beskriva smärtan i kroppen för läkaren, än mindre förklara precis hur olyckan inträffade. Att konstant på något plan känna sig underlägsen i förhållande till de som talar majoritetsspråket.

Jag själv är uppvuxen som enspråkigt svensk, men fick redan i tidig ålder kontakt med finskan genom fotboll. Mamma skrev oikea på höger hand och vasen på vänster hand, så att jag skulle veta huruvida jag var höger eller vänster mittfält. Jag är så enormt tacksam för mitt tidiga möte med finska och med finsktalande jämnåriga, för tröskeln för att prata finska var låg ända från start.

På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

I dag är jag väldigt bra på finska. Jag undervisar i dans på två (och flera) språk utan större problem, och kommunicerar fritt och ledigt på finska. Ändå upplever jag att jag inte kan förmedla min humor på samma sätt, jag får inte till mina ordvitsar som jag så tätt gör i svenskan, jag kan inte nyansera mitt språk och uttrycka mig lika vackert som jag förmår på mitt modersmål. Överlag upplever jag att jag framstår som en helt annan person när bruksspråket är finska; jag verkar tystlåten och blyg vilket jag inte alls är.

Det är egentligen väldigt märkligt; att inte helt friktionsfritt kunna sköta sina ärenden på stan eller med myndigheter och kundservice. I sitt eget hemland!? Det om någonting ger mig djup respekt för de som kommer hit i vuxen ålder, och som inte har någon erfarenhet alls av varken finska eller svenska.

Fastän många finlandssvenskar är enormt bra på finska är tröskeln väldigt hög tröskel för att uppfatta sig som tvåspråkig. Jag tror att de flesta tänker att en tvåspråkig person är någon som har vuxit upp med en svensktalande och en finsktalande förälder. Men eftersom jag har vuxit upp med endast svenskspråkiga föräldrar kommer jag aldrig att vara tvåspråkig. Eller?

I andra delar av världen uppfattar människor att de kan ett annat språk så fort de kan uttala de mest grundläggande fraserna. Varför är tröskeln så hög för finlandssvenskar? Jag är ju egentligen tvåspråkig, eller i verkligheten flerspråkig — varför förmår jag inte identifiera mig som en sådan? Däri ligger det finlandssvenska såret för mig.

Hur är det med dig: känner du igen dig i det här? Hur tar sig det finlandssvenska såret i uttryck för dig? Vad har du för tankar om det?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Där själen kan få ro

Vi har haft underbara vinterdagar i sagolika Vuokatti. Jag vet inte ens var jag ska börja med att förklara hur välbehövlig den här miniresan var. Vi är lite dålig på att unna oss, men nu gjorde vi det. Med råge. 

vuokatti1-blogg.jpg
vuokatti2-blogg.jpg
vuokatti4-blogg.jpg
vuokatti3-blogg.jpg
vuokatti5-blogg.jpg

Med laddade batterier och förnyad ork tar vi itu med vårvinterns utmaningar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är lätt med facit i hand

En sådan här dag vandrar mina tankar tillbaka till en tid då jag ännu inte var till. Alldeles osökt kommer jag att tänka på de människor som levde i mitt Finland, under de där händelserika åren i början av det nittonde århundradet. 

Jag tänker på dem som vågade stå upp för vad de trodde på. De som kämpade för Finland inom lantdagen, ute på slagfälten eller på hemmaplan både under kriget som rasade för hundra år sedan, men också kriget som rasade några år senare.

För det är lätt att med facit i hand säga "Det är klart att de kämpade". Det är lätt, när vi vet hur det slutade, att tänka att det var en självklarhet att Finland, med den finska sisun, övervann jätten i öst. I historieböckerna står det mer sällan om tvivel och tvekan, men jag är säker på att en hel del tvivel och mycket tvekan rörde sig i tankarna på Finlands folk. Kan vi verkligen stå emot? 

Och det är det som jag beundrar mest. Att de, utan facit och utan garantier, vågade stå upp och vågade kämpa. Att de kunde motivera sig till att slåss för ett land som de inte visste om skulle bli till.

För det är lätt med facit i hand att tänka att det var en självklarhet. Det var det aldrig. Och därför beundrar jag dem. Därför är jag idag ödmjukt, så ödmjukt, tacksam.

samvinter.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Finsk litteratur gratuleras

Idag har Finland flaggat till Alexis Kivis ära; en av den finska litteraturens mest centrala figurer genom historien. Jag har själv läst bland annat Kivis kända roman Sju Bröder, som för övrigt är väldigt underhållande om man har tid och ork att läsa långsamt. Därutöver har jag läst hans pjäs Sockenskomakarna som också är alldeles tragikomiskt härlig på finskt vis.

Jag är glad över att jag i tidig ålder genom fotbollen fick gå i "språkbad", och att tröskeln för att tala finska därmed alltid har varit låg. Språket mitt är långt ifrån felfritt, men jag förstår och blir förstådd. Trots att jag aldrig har problem med finska idag, önskar jag att hade lyssnat lite noggrannare på finska lektionerna under 7-9 och gymnasiet. För finska är faktiskt ett otroligt vackert språk och de där krångliga formerna man lärde sig har man nytta av i det dagliga livet. 

Att finska är ett vackert språk ja! Jag hörde en anekdot om en man som var på resa utomlands. En kväll på hotellet ordnades en tävling i vilket språk, representerat av gästerna, som var det vackraste. Ni kan väl tänka er den romantiska symfoni av vackra fraser på franska, grekiska, italienska och andra skönklingande språk. Men det var de facto den finländska mannen som tog hem segern. Hans vinnande fras löd: "Illalla menen rannalle". 

Men Alexis Kivi är the man of the day. Alltid när jag hör Alexis Kivi namn kommer jag att tänka på romanen Seitsemän veljekset. Och på hur det finska språket ibland inte är det lättaste. Och hur lätt tungan kan slå volter när man ska tala detta vackra, uraliska språk. Och hur lätt det är att inte säga "Seitsemän veljekset" som man bör. Utan hur lätt det kan bli något annat.

Hur lätt det kan bli "Seitsemän kivekset".

Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!

Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.