Aldrig tvåspråkig?

Jag lyssnar på Jakten på det finlanddsvenska såret.

Det är en radiodokumentär som stör och berör ordentligt. Det behandlar nationella sår, det vill säga kollektiva sår som en större folkgrupp eller en helt nation kan vara födda med och fostras in i. Om det tyska såret är en kollektiv skam över nationens dåd och missgärningar i det andra världskriget, så är det finlandssvenska såret av mycket mer banal karaktär. Det får vi vara tacksamma för. Men eftersom sår inte ska jämföras, utan sår är sår oavsett hur stora de är, så vill jag inte avfärda betydelsen av det finlandssvenska såret.

Vad är då det finlandssvenska såret?

Enligt dokumentären är det finlandssvenska såret faktumet att de svensktalande i Finland aldrig känner sig som fullfjädrade finländare på grund av språket. Ni finlandssvenskar känner säkert igen er i det där att känna sig tafatt, lite dum och stundvis malplacerad i en finskspråkig miljö. Det där att kanske förstå sammanhanget men att ändå inte ha koll på precis alla detaljer i vad nyhetsuppläsaren säger. Att inte exakt kunna beskriva smärtan i kroppen för läkaren, än mindre förklara precis hur olyckan inträffade. Att konstant på något plan känna sig underlägsen i förhållande till de som talar majoritetsspråket.

Jag själv är uppvuxen som enspråkigt svensk, men fick redan i tidig ålder kontakt med finskan genom fotboll. Mamma skrev oikea på höger hand och vasen på vänster hand, så att jag skulle veta huruvida jag var höger eller vänster mittfält. Jag är så enormt tacksam för mitt tidiga möte med finska och med finsktalande jämnåriga, för tröskeln för att prata finska var låg ända från start.

 På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

I dag är jag väldigt bra på finska. Jag undervisar i dans på två (och flera) språk utan större problem, och kommunicerar fritt och ledigt på finska. Ändå upplever jag att jag inte kan förmedla min humor på samma sätt, jag får inte till mina ordvitsar som jag så tätt gör i svenskan, jag kan inte nyansera mitt språk och uttrycka mig lika vackert som jag förmår på mitt modersmål. Överlag upplever jag att jag framstår som en helt annan person när bruksspråket är finska; jag verkar tystlåten och blyg vilket jag inte alls är.

Det är egentligen väldigt märkligt; att inte helt friktionsfritt kunna sköta sina ärenden på stan eller med myndigheter och kundservice. I sitt eget hemland!? Det om någonting ger mig djup respekt för de som kommer hit i vuxen ålder, och som inte har någon erfarenhet alls av varken finska eller svenska.

Fastän många finlandssvenskar är enormt bra på finska är tröskeln väldigt hög tröskel för att uppfatta sig som tvåspråkig. Jag tror att de flesta tänker att en tvåspråkig person är någon som har vuxit upp med en svensktalande och en finsktalande förälder. Men eftersom jag har vuxit upp med endast svenskspråkiga föräldrar kommer jag aldrig att vara tvåspråkig. Eller?

I andra delar av världen uppfattar människor att de kan ett annat språk så fort de kan uttala de mest grundläggande fraserna. Varför är tröskeln så hög för finlandssvenskar? Jag är ju egentligen tvåspråkig, eller i verkligheten flerspråkig — varför förmår jag inte identifiera mig som en sådan? Däri ligger det finlandssvenska såret för mig.

Hur är det med dig: känner du igen dig i det här? Hur tar sig det finlandssvenska såret i uttryck för dig? Vad har du för tankar om det?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.