tacksamhet

Vad vi väljer att se

Det sägs att man inte vet vad man har förrän man har förlorat det. 

Och det stämmer, det gör det med all säkerhet, men det är ändå ett väldigt cyniskt sätt att förhålla sig till det vi kallar livet.

Måste vi bli sjuka förrän vi kan glädjas över god hälsa? Måste vi förlora innan vi verkligen inser hur mycket vi älskade?

Nej, jag tror inte det.

Jag tror stenhårt att det går att öva upp förmågan att känna och uttrycka tacksamhet även utan förlustens närvaro. Jag tror inte att mörker är nödvändigt, för att vi ska lägga märke till ljuset.

Det handlar väl om att välja vad man vill se.

Och just idag väljer jag att se solsken, grönskande trädalléer och mina fina relationer som jag värderar så högt.  

Vad väljer du att se idag? 

Förra sommaren valde jag att se Vasas fina stadsstrand. Det väljer jag gärna i år också.

Förra sommaren valde jag att se Vasas fina stadsstrand. Det väljer jag gärna i år också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det lilla storslagna

Jag håller på att acklimatiseras till vardagsverkligheten.

Det tar en tid för mig att inse att viljan till mycket är stor (det är sällan där det brister) men att det snarare är tiden eller orken som svackar.

Men jag acklimatiseras, sakta men säkert.

Som alltid strävar jag efter att inte nödvändigtvis sänka mina krav, men kanske bara sträva efter en mer lågmäld förnöjsamhet.

För när jag når ett stadium av “det här var kanske inte precis det jag ville, men det är ändå bra” märker jag ju genast — gott. Livet är ju gott!

Dagens små glimtar av livets goda har varit:

härligt flyt med en arbetsuppgift jag jobbar med. Trevligt lunchsällskap och fina lunchdiskussioner. En apelsin som var fantastiskt god. En komplimang mitt under jobbdagen. Ett berikande samtal under kaffepausen. Aprilmånads identitetskris som har lett till härlig sommarvärme.

En bok som jag tänkte på under dagen och som låg framför nosen på mig i bibliotekshyllan. Dagens svettiga träningspass med svägerskan. Gott cykelföre. Fint besök av en granne. Min Samuel hade städat vårt hem. Solnedsgångsstretchning. Bokläsning och god smoothie.

Det behövs inte mycket, egentligen. Bara jag minns att se det lilla storslagna.

En glimt av livets goda från sommaren 2018.

En glimt av livets goda från sommaren 2018.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rus av lycka

Det började som ett litet pirr i hjärtgropen. En känsla av fjärilar i magen.

Det eskalerade snabbt och exploderade till något som jag finner bästa att beskriva som ett lyckorus. Som en färgglad raket i hela mitt väsen.

En känsla av fullkomlig tacksamhet över det liv som är mitt. Att mitt liv blev precis som det blev, är precis som det är. Fullkomligt i sin ofullkomlighet. Bara mitt, bara mitt.

Till min natur är jag en positiv och förnöjd människa. Jag behöver inte mycket för att känna mig tillfreds och med glad i min tillvaro. Ändå var det här ruset av lycka något utöver den dagliga lyckan och glädjen. Det var mer.

Någon enstaka gång har jag upplevt ett lyckorus tidigare.

Och varje gång blir jag golvad av tacksamhet.

balkongshoot1-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sprakar glädje

Jag, och otroligt många andra, har sett Marie Kondo på Netflix och blivit inspirerad (alternativt upplevt andra känslor) av hennes städmetod.

Nu är jag långt ifrån någon Marie Kondo-expert, men jag har förstått att hennes filosofi går ut på att utvärdera varje produkt i hemmet och överväga om produkten “sprakar glädje” (spark joy) för en. Om svaret blir ja, behåll den och sköt om den väl. Om nej, gör dig av med den.

Jag tänker att det här sättet att tänka inte endast behöver begränsas till materiella ting, utan kanske också kan inbegripa andra aspekter av livet.

Att hitta det som sprakar glädje i ens liv, är det inte bland det mest värdefulla vi kan göra?

Det som sprakar glädje i mitt liv just nu är långsamma morgnar, smoothies med havregryn, spontana kaffebesök, pulshöjande träning, ett lyssnande öra, en tupplur med perfekt längd, färska snittblommor, solskendspromenader, stretchning om kvällarna, serien FRIENDS, biblioteksbesök, färskt bröd och doften av ett nyvädrat rum.

Jag märker att många — till och med de flesta — av ovanstående glädjeämnen är sådant som jag kan njuta av och ta till mig dagligen. Det handlar bara om att jag själv väljer att prioritera det.

Helt enkelt att prioritera det som sprakar glädje i mitt liv.

Gör du det också.

IMG_2030.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Själen i strömsparläge

Det kan närmast liknas vid att ladda sin telefon.

Om natten, när jag lade mig mig, lade jag samtidigt i sladden till min energitank och laddade mitt batteri.

Fastän jag sov rätt bra laddades mitt orkesbatteri ändå inte till hundra procent.

Till en början laddades mitt batteri kanske till åttio procent, och då märkte jag inte av det så mycket. Sedan sjönk procenterna ner till sextio, femtio, trettio.

När min procent, även efter en helt okej nattssömn, bara låg på tjugo procent gick jag in i något slags låg-förbrukningstillstånd och kunde endast fokusera min energi på de mest basala nödvändigheterna.

Själen gick in i strömsparläge och det enda jag kunde var att kapitulera

Ungefär så kändes det.

Nu efter några veckors intensiv vila (paradoxen där) känner jag att jag äntligen börjar nå laddningsprocenter som är acceptabla. Åtminstone anmärkningsvärt bättre än förut.

Jo, jo, jag vet att man inte ska ropa hepp förrän man är över ån.

Och jo, jo, jag vet att det här är långsamma processer och att jag fortsättningsvis bör vara lyhörd och öm mot mig själv, och det tränar jag på.

Men jag tror att jag ändå

möjligtvis,
förhoppningsvis,
troligtvis

att jag börjar nå ytan igen.

Jo, jo, jag vet att det kräver tid
men just idag vill jag bara vara tacksam över att vila ger resultat.

Mindy och böckerna. Story of my life. Vad annars.

Mindy och böckerna. Story of my life. Vad annars.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att glädjas med

Idag vi fått fira och glädjas med vänner.

Våra fantastiska vänner som har uppnått olika skeden i livet har vi genuint kunnat glädjas för, skålat för och firat tillsammans med.

Jag tänker: det är precis så här det ska vara.

Precis så här ska det vara.

Och inte alls osökt kommer det utnötta uttrycket till minnes, det där om att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Visst finns det mycket sanning i det.

En av de personerna som har lärt mig mest om det här med delad glädje, är min Samuel. Han är den mest o-avundsjuka person jag vet. Det är så fint och beundransvärt. Han utmanar mig mycket. Det lär mig mycket.

För visst är det så, att andras lycka inte är bort från mig. Sällan påverkas jag negativt av att det går bra för någon annan. Och därför finns det ingen orsak för mig att missunna mina medmänniskor välgång.

Nej.

Jag unnar dem allt gott och är tacksam för att jag får fira med dem.

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Katharsis

Ett av de vackrast klingande orden jag vet är grekiskans katharsis.

Ursprungligen kommer begreppet från Aristoteles som menade att tragedin (genren tragedi i teatern), har en själsligt renande effekt på människan. När huvudpersonens lidande på scenen är som störst kan det framkalla en reaktion av medlidande i publiken. Och det här medlidandet blir en slags moralisk rensning, katharsis.

Med andra ord: när människan ser hur tragiskt livet kan vara, rensar det bort tankarna på allt oväsentligt. Tragedin skärper människans fokus.

Jag har i mitt liv blivit enormt skonad från lidande, och jag erkänner att jag ofta invaggas i en falsk trygghet, ett förgivettagande av mitt livs goda och vackra. Ibland, när jag ser en omskakande och rörande film, kan jag uppleva en känsla av katharsis. Ett slags uppvaknande, en påminnelse om livets viktiga. Men den känslan varar oftast en kväll, inte mer.

För det är förhållandevis trygga omständigheter, att se människans lidande på en scen eller en skärm. Det är något helt annat att se människans lidande på nära håll. Och än mer så, att själv uppleva det på nära håll.

De få gånger som mitt liv har legat i turbulens, och de stunder då det som jag har tagit för givet plötsligt har varit omöjligt att tygla, sand mellan fingrarna, har jag upplevt katharsis. Och det är ett sunt uppvaknande.

Men jag tänker: varför måste livet skakas om i grundvalarna innan människan förmår se bortom all ytlighet? Varför måste rädslan för allt som går att förlora döva ens öron, innan människan förmår höra bortom allt sorl och sus?

Och kan människan bli bättre på att träna tacksamhet, varje dag — inte enbart när hon har upplevt katharsis?

Kan jag det?
Kan du?

Foto: Min bästa syster Ebba

Foto: Min bästa syster Ebba

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det mest udda glädjeämnet

Idag när jag cyklade hem från jobbet fick jag höra ljudet av inte en, utan två Chevrolet van-motorer. 

(Det här var för övrigt den märkligaste inledningen på ett blogginlägg. Någonsin.)

Det här ljudet värmde mitt hjärta enormt eftersom min familj har en märklig relation till chevys och jag känner igen deras motorljud på långa vägar.

Jag kom att tänka på att det är ett väldigt udda glädjeämne: att glädjas åt ett motorljud. Speciellt eftersom mitt intresse för bilar i allmänhet — och bilmotorer i synnerhet — är så gott som obefintligt.

Men det är ju ändå en bra egenskap, att kunna glädjas åt livets udda. Och när jag kom in på de här banorna kom jag att tänka på en massa udda glädjeämnen i mitt liv. Låt mig därför nämna några!

IMG_3651.jpg

Udda glädjeämnen i mitt liv

● En perfekt mogen avokado

● När någon säger att de har sett, hört eller varit med om något som fick dem att tänka på mig

● Ett nystädat hem

● Tacogratäng ❤

● När man lyssnar på livemusik och bastrumman eller basen orsakar vibrationer i hela kroppen (men det här kan jag bara njuta av om jag har öronproppar för annars är jag så rädd om mina öron)

● Att äta smörgåsar hos andra än en själv (varför är de alltid så mycket godare!?)

IMG_2382.jpg

● En nyduschad och insmord kropp (min egen, alltså)

● När någon annan börjar sjunga samma låt,  samma fras i samma tonart på exakt samma tidpunkt som jag

● Loppisfynd (som den häftiga vasen på första bilden i inlägget)

● Accidentally twinning med någon. Alltså när någon har samma outfit för dagen och det är helt oplanerat och spontant.

● När jag lagt upp håret i en slarvig knut utan vare sig eftertanke eller spegel — och den blir fantastisk!

Märklig min till trots — en slarvig och oplanerat fin hårknut. Att jag var tvungen att rota i bildarkviet för att hitta den här bilden är oroväckande och sorgligt. Inga "casual messy hair buns" sedan 2016 för min del.

Märklig min till trots — en slarvig och oplanerat fin hårknut. Att jag var tvungen att rota i bildarkviet för att hitta den här bilden är oroväckande och sorgligt. Inga "casual messy hair buns" sedan 2016 för min del.

● När mina småsyskon ber mig om hjälp i frågor som berör modersmål och litteratur

● När jag får använda ett ord jag nyss har lärt mig

● När någon kommer ihåg något som jag har nämnt i förbifarten, och återkopplar till det i ett senare skede. Till exempel om jag är på jakt efter ett ovanligt föremål, och så skickar någon en bild senare "är det en sådan här du menar?". Så underbart.

● Basgången i Charlie Puths låt ”Attention”

● När jag kombinerat plagg som jag vanligtvis inte kombinerar, och märker att det blev oväntat snyggt

● När jag läser en bok som jag bara roffat åt mig ur bibliotekshyllan och den är förvånansvärt bra!

● När NI, kära bloggläsare gillar och kommenterar mina blogginlägg. Det värmer och driver mig framåt!

Foto: Bästa syster Ebba

Foto: Bästa syster Ebba

Har du något udda glädjeämne? Dela med dig av det i kommentarsfältet nedan!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

För man får faktiskt ändra sig

För några månader sedan skrev jag om en uppenbar kulturskillnad mellan Finland och Sverige. Det gällde tack-kulturen och artighetskulturen överlag.

Jag skrev i mitt inlägg att jag upplevde att det genomhjärtliga och hurtiga "tack snälla!" och "eller huuuur" kändes lite väl krystat och hurtfriskt.

Vilken tur att det är tillåtet att ändra sig!

De senaste dagarna har jag umgåtts med svenskar och amerikaner. Och jag måste säga: att ställa artighetsfraserna och "how are you" och "hur är det med dig?" må vara 70 % pliktskyldighet och 30 % genuinitet (eller hur du nu vill fördela procenterna), men det går inte att förneka att det gör skillnad!

Det är helt enkelt trevligt att umgås med människor som är artiga, vänliga, hjälpsamma och generösa. Och då är det ingen skillnad om de är alltigenom genuina eller om det bara är ett symptom på kulturen.

Orsaken gör det samma, verkan är kraftig.

Så i ljuset av att förändring är tillåtet, tar jag mig friheten att säga: jag tycker det är bra att använda artighetsfraser flitigt! Mera sådant!
 

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är sant

Igår kom jag på mig själv med att utbrista: "Yes! Imorgon får jag åka till jobbet!".

Det är sällan det här händer för jag brukar ofta drabbas av den där melankoliska söndagsångesten om söndagarna.

Men nu hände det sig i varje fall att jag uttryckte det här orden.

Inte för att jag som person är sällsynt positiv som människa som aldrig tycker att måndagsmorgnar är tröga. Men inte heller för att jag i verkligheten tycker det motsatta, och uttrycker de här orden för att psyka mig själv till att ändra uppfattning om den annalkande måndagen.

Och det var definitivt inte ord som uttrycktes i ren sarkasm.

Nej, jag är bara genuint glad över att få fortsätta där jag slutade i fredags. Nu låter jag kanske störande optimistisk och bara för att klargöra; det är klart att mitt förhållande till måndagsmorgnar varierar, och att jag vissa dagar njuter mer och vissa dagar lite mindre. 

Men min grundhållning till mitt arbetet är gott och jag kan njuta av det jag gör, och det är en sann glädje.

flyhigh-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.