Det går oftast helt okej.
På ett sätt har ju detta coronastillstånd blivit normaltillstånd och jag minns knappt hur det var att inte sätta på mig ansiktsskydd och överanvända handdesinfektion.
Ibland får jag ändå coronalejdon och vill ha människosamlingar, vill kramas, vill träffa nya människor, vill resa, vill röra mig fritt på stan, mellan städer och i affärer utan det där ständigt gnolande samvetet, den konstanta försiktigheten.
Så den här snömulna dagen drömmer jag mig bort till förra sommarens största glädjeklick.
Jag är uppvuxen på landet och ett stenkast från mitt barndomshem finns en härlig festplats vid namn Poropirtti som jag och Samuel hyrde för en helg.
Vi bjöd in våra vänner, handlade, bakade, bad några av våra vänner bidra med något till serveringen, ordnade med lekar, tävling, musik och program och ställde till fest.
Egentligen hade vi väl ingen konkret orsak att fira.
Det var bara så mycket som våra gäster och vi inte hade kunnat eller fått fira under coronavåren – födelsedagar, examen, årsdagar och what not. Vi kallade festen, lite naivt så här i efterhand “Vi överlevde coronavåren-fest”.
Och vilken dag det var.
Min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist fångade många fina ögonblick (hon är så skicklig på att fånga dom där ögonblicken!).
Idag drömmer ser jag tillbaka på bilderna med ett brett leende. Och njuter.
HAR jag inte dom snyggaste vännerna!? Dom här och många andra (som inte är på bild) gör mitt liv så rikt! <3
