människomöten

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Första intryck

Vi har ju nyligen flyttat till ett härligt, lugnt område utanför Vasa.

Och följaktligen har vi ju också fått en mängd nya, fina grannar. Jag brukar vara rätt så bra på att ge goda första intryck, men ibland, vet ni, lyckas det ju inte riktigt helt.

En granne råkade se mig när jag bara snabbt skulle pallra in till vännerna next door. Inget märkligt med det, men grejen var att jag just då låtsades att jag var Tony Sund och hade på mig kepsen bakfram (så där med öronen utskjutande), mina mjukaste byxor och gummistövlar som jag inte hade lagt på ordentligt.

Ja, och så gick jag på ett riktigt slashas number one swag thug life-sätt.

När jag märkte att en dittills okänd granne befann sig på gården vände jag snabbt kepsen rätt väg igen, och grannen trodde jag tog av mig kepsen av ren artighet. 1800-talet ringde och vill ha sina seder tillbaka.

Hå hå.

En annan granne träffade jag för första gången när jag genomsvettig efter cykeltur både till och från gymmet (och givetvis ett gympass däremellan) stövlade in med en frän arom och hojtade “HELLÅ” åt min Samuel. Lite visste jag att en dittills okänd granne också befann sig hemma hos oss.

Hej bara hej nya grannen.

En tredje granne skrämde jag halvt livet ur eftersom hen råkade stå i vår farstu när jag kom in springande och sjungandes (eller vrålandes, det är en tolkningsfråga) på Babblarnas “Här kommer Babba — Ba ba ba ba baa!”.

Henrik Fexeus skulle vända sig i sin grav om han hade någon.

Som tur var tror jag stenhårt på att första intryck går att reparera.

Hoppas stenhårt.

Stenhårt.

Som tur är jag hur charmig som helst när jag väl vill. Foto: Ebba Åström

Som tur är jag hur charmig som helst när jag väl vill. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag egentligen säger

Jag är en språkvetare. Både till utbildning och läggning. 

Jag fascineras och förundras ständigt av språk, och jag har länge haft ett kritiskt öra mot hur jag, vi, använder det. När det kommer till språk bör vi alltid, givetvis, reflektera över vad vi säger. Men lika mycket bör vi ha i åtanke att vi också kommunicerar med det som blir osagt, eller det vi indirekt syftar på.

För ni vet det där att man kallar sin partner, pojkvän, sambo, fru för ”bättre hälft”. Det är ju lite roligt och så där, men när vi tänker på saken är det inte alls lika roligt längre. När jag pratar om ”min bättre hälft” indikerar jag två saker: 1) jag är sämre utan partner och 2) jag är halv utan partner. Jag säger också att det är min grundsyn på människan överlag, att människan utan partner är både sämre och halv. Och hur känns det för den som är ensam? För den som innerligt, innerligt längtar men som ännu inte? För den som inte alls vill? För den som har velat men som glömt? För den som sörjer?

Carola Ekman skrev ett tankeväckande blogginlägg för ett tag sedan, om hur hon råkade höra hur en mamma talade men en vän som inte hade barn. Kontentan av vad den här mamman uttryckte var i princip: ”Du vet inte vad trötthet är innan du får barn”. Det var säkert sagt i en glättig ton. Den här mamman menade säkert absolut inget illa. Och säkert är det som den här mamman sade sant på ett sätt, men att endast föräldrar har tolkningsföreträde till, och patent på, trötthet tror jag att vi är få som skriver under.

Men så här håller jag, vi, på. Uttrycker oss tanklöst och plumpt ibland. Vill väl (för det vill vi väl?) men det blir ändå fel ibland.

Kanske vi kan vända en del av vårt öra inåt och granska vårt eget tal, vad vi egentligen säger.

Och vad det är vi indirekt uttrycker med det vi säger. 

I brist på andrs representativa bilder bjuder jag på en bild på Boston, min tillfälliga hemvist.

I brist på andrs representativa bilder bjuder jag på en bild på Boston, min tillfälliga hemvist.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Går den extra milen

Få saker berör mitt hjärta som när människor är snälla och fina med varandra.

Jag brukar spendera pinsamt långa sessioner på youtube med sökorden “random act of kindness” och “restore faith in humanity” och liknande. Och precis varje gång slutar det med en bölande Mindy vars hjärta inte kan inrymma den godhet och vänlighet som finns i människor. Som ändå finns i människor.

Det är en hoppfull tanke att det finns människor som gör det där jag själv kanske bara överväger att göra. Att det finns människor som faktiskt går den där extra milen och förändrar världen lite lite för varje steg de tar. Och jag vet att de här människorna inte bara finns på youtube.

Igår hade min mammas kolleger från skolan har ordnat en “Grattis till nya jobbet”-överraskningsfest. De hade ägnat veckor åt planering, fuffens och samplanering med min familj på Blomsterbacken. Hur omtänksamt?

Samma kväll plingade det på vår dörr (skygg som jag är för oväntade pling på dörren vågade jag inte öppna — som tur har jag en Samuel) och in steg två hjärtegoda vänner och kom med vardagsmotivation och pepp och kärlek. Hur fina?

Det är en enorm tröst för mig, att det behövs så lite för att göra så mycket. Och om vi får tro Morgan Freemans karaktär i filmen Evan Almighty är det precis så vi förändrar världen; genom en slumpmässig, vänlig handling i taget.

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Då blogginläggen uppstår

Jag försökte verkligen. Jag gjorde mitt bästa för att blogga flitigt under min semestermånad i juli, men det märkte jag — och ni — ju att det inte riktigt gick vägen alla dagar.

Ni tänker säkert att jag hade så fullt upp att jag knappt han öppna min dator. Nja, det är inte riktigt hela sanningen. Men då tänker ni att jag var så mycket ute vid stugan eller på någon resa att jag inte ens hade ett internet som orkade publicera blogginlägg. Nej. Inte det heller.

Nu är jag tillbaka på jobb och igår kom jag på hela fem blogginlägg som jag vill skriva. Ja just det — fem blogginlägg! För det är rutin och vardag som frammanar blogginlägg tänker du kanske nu. Men sidu nej!

Nej, jag konstaterade igår: mina blogginlägg uppstår i interaktion, reflektion och kollision med nya impulser. Det är i mötet med andra människor och nya tankesätt som orden kommer till mig. Det är klart att mina livgivande relationer väcker idéer, men det är friktion som genererar blogginlägg.

Och jag är så lyckat lottad som har en sådan arbetsplats som utmanar och stimulerar mitt tänkande!

jobbalite-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Livgivande relationer

Vill man så tror jag att det är möjligt att krasst dela in sina relationer i de som ger och de som tar.

De relationer som ger är de som frammanar skratt, glädje, äkthet, hopp och alla andens frukter.

De relationer som tar är de som drar ner, gör en modfälld och tung till sinnes. Efter varje möte känns det som att man har tappat några deciliter livslust. För att dra det till sin spets då.

Sammanfattningsvis: 
livgivande och livdränerande relationer

Jag hoppas innerligt att just du kan räkna de flesta av dina relationer till den första kategorin. 

Inte för att vi ska avsäga oss relationer som inte i första hand ger liv. Tvärtom är det ibland just i de här relationerna vi behövs som mest. För kanske just den här personen, som för tillfället råkar ta mer än den ger, behöver just mitt skratt, just min glädje för att orka. Vilken vän vore jag om jag inte fanns till hands just då?

Jag säger inte heller att vi självcentrerat ska utgå endast från våra behov i våra relationer och helt och hållet strunta i det ofrånkomliga faktumet att en relation är ett tvåpartsavtal. Vi finns till för varandra. Jag för dig, du för mig.

Det jag däremot säger är att det är enormt viktigt att fylla sitt liv med människor som ger just det. Liv.

Människor som frammanar skratt, glädje och alla andens frukter. Människor med vilka man kan umgås oavsett befintligt tillstånd. Och människor som alltid gör att det befintliga tillståndet blir snäppet bättre.

Just idag har jag fått näring till mina livgivande relationer. Och det är jag oerhört tacksam för.

vänner
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Varhelst det finns människor

En sak är säker. Finns det människor finns det utmaningar.

Varhelst människor är församlade är sannolikheten stor att det i något skede kör ihop sig.

Inte för att jag tror att människor medvetet söker bråk och stök, utan för att människor har egna viljor, starka åsikter och en röst att förmedla dessa med. Och för att andra människor har andra viljor, lika starka åsikter och minst lika starka röster att förmedla dessa med.

Så det är ganska oundvikligt att det kör ihop sig ibland.

Det kan bli lite smågnabb, några sura miner, ett par himlande ögon. Eller så kan det bli fullt ut mayhem. Men det är säkert: varhelst det finns människor finns det utmaningar. Och varhelst det finns människor finns en stor risk för konflikt.

Det kan vara väldigt skrämmande det här. Jag, som inte gärna deltar i konflikter, skyr helst tillfällen där konflikter uppstår.

Men i en av mina favorit podcasts talar de om att det viktigaste inte är hur ofta konflikter förekommer mellan människor — snarare på vilket sätt de löses (om de löses över huvud taget).

Det ger mig stor tröst och mycket mod. Det är inte farligt med konflikter. Det är bara viktigt att lösa dem konstruktivt.

För hu vad tråkigt det skulle vara om det inte skulle förekomma lite gnistor ibland, och om vi alla vore en odefinierbar grå massa av likasinnade.

Så egentligen: vilken tur det är att varhelst det finns människor finns det utmaningar.
För där finns också enorm potential och glädje.

Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.

Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rum för samtal

Jag har tidigare nämnt att jag tycker att vi behöver bereda rum för skönhet idag. Speciellt då samhällstempot är som det är, och de snabba nöjen tar över i förmån för långsamhetens lov. Skönhet är emellertid inte det enda vi medvetet behöver barna väg för, utan jag tror också att det goda samtalet är lite av en utrotningshotad vara.

Det är alldeles för lätt att vardagen flyter på med konversationer som handlar om dagens program och meny, veckans inköpslista och vilka räkningar som bör betalas. De här konversationerna är ju viktiga i och för sig, men representerar det effektivitets- och nyttotänk som jag är lite av en passiv motståndare av. Inte så mycket för att effektivitet är något dåligt i sig, men däremot för att jag tycker det har ett pris. Ett högt pris.

På det personliga planet är effektivitetstänkandet alltså ofta på bekostnad av det goda samtalet. Det samtalet som sträcker sig djupare, ända ner till rötterna. Det där samtalet som tar sig längre än inköpslistor och helgens program. Det där samtalet som leder oss dit vi inte annars går, och som kanske får fungera läkande, helande, där det går fram. 

Men det känns abrupt att gå från "Vad ska vi äta idag?" till "Vad tänker du på då du ligger i sömnlös vånda om nätterna?". Det går inte att nå de nivåerna i en handvändning, utan jag tror att vi behöver beredas ordentligt med tid och sakta värmas upp för att våga gå dit vi inte borde.

Och jag tror att vi behöver signalera att vi också har just det — tid, att erbjuda den som talar. För när vi får ta del av en glimt ur en annan människas. Då stannar tiden upp, och plötsligt har vi all tid i världen.

vintri2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Människan bakom orden

Jag måste erkänna, att när jag var yngre ansåg jag att rätt och fel var tydliga motsatser med definitiva och orubbliga gränser. Det är måhända ett av tonårens kännetecken, det här svartvita tänkandet, men ändå är jag inte stolt över hur det påverkade mitt beteende, min interaktion med andra och min relation till andra. Jag tyckte det var så självklart hur man ska förhålla sig till X och hur man ska hantera problemet Y, att jag hade svårt att begripa att andra perspektiv på samma fenomen kan vara minst lika giltiga, minst lika äkta. För mig var det så uppenbart - vad är det för fel på dig då du inte kan se det?

Med åren har jag däremot alltmer börjat dra mig för att uttala mig tvärsäkert. Jag har svårt att se saker i svartvitt numera, det blir mest ett grått kontinuum utan tydliga gränser. Jag brukar över huvud taget inte delta i offentliga debatter eller eldiga diskussioner på sociala medier, för redan en hastig blick på den retorik som förs ger mig utslag. Så mycket av det svartvita tänkandet florerar i de ilskna kommentarerna på facebook, på tidningars kommentarsfält och när jag skrollar genom instagram. Jag har rätt, du har fel ergo du har fel i huvudet.

Det låter så busenkelt i teorin: bara för att du har en annan åsikt än mig, betyder det inte att det är fel på dig. Gång på gång läser jag ändå nyheter, som tråkigt inte längre känns som nyheter utan snarare vardagsmat, om hur den offentliga diskussionen - inte minst på sociala medier - svämmar över av personliga påhopp, kränkningar och övertramp. Senast idag läste jag om det (läs artikeln från svenska Yle här)..

Min Samuel brukar säga något som passar så väl i det här sammanhanget. Se människan bakom orden. Oavsett hur mycket orden förvånar, förskräcker och förargar. Bakom orden står en annan människa. Se den människan.

Foto av bästa Sofia Ylimäki-Lindqvist (kika på hennes hemsida/företag  här )

Foto av bästa Sofia Ylimäki-Lindqvist (kika på hennes hemsida/företag här)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I mötet med dig

Det blir allt viktigare för mig.

Det där som jag skrev om för bara några dagar sedan. Det om att vi aldrig vet (läs det här).

De allra flesta av oss har någon form av spruckenhet. Jag tror inte det är tänkt att vi ska klara oss helt och fullkomligt helskinnade igenom livet. Några av oss kanske har mindre skrubbsår och skråmor, andra ärr eller öppna sår.

Helskinnade är vi inte. Det är väl ingen.

Men det är vår spruckenhet som är bland det allra vackraste. Det är i mötet med dig och din söndrighet som alla mina murar rämnar. Det är när du är ärlig ommdina sår som alla mina krampaktiga försök att upprätthålla en blankpolerad fasad glöms bort, och istället ersätts med en bejakande transparens.

Det är i mötet med ett sårbart du, som jag vågar bli ett sårbart jag.

Bild från 2012

Bild från 2012

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.